För tredje året i rad spelas det teater under Liljeholmsbron. Ärets nyskrivna pjäs är monologen Nationalsången av Eija Hetekivi Olsson i regi av Stina Rautelin.

Nationalsången handlar om en pappa som när hans son föds lovar honom att han alltid ska finnas där och gör sitt bästa för honom. Till en början flyter det på bra med jobb och tvårumslägenheten, men snart börjar problem dyka upp. I takt med att det går allt bättre för Sverige, BNPn stiger så ökar också samhällsklyftorna. De rika blir rikare och de fattigare allt fattigare och får kämpa mer och mer. Jobben försvinner och det som finns att få tag i är slitsamma osäkra timarbeten. För att få det att gå ihop blir det extra jobb, helgjobb, svartjobb tills kroppen inte orkar och det inte går att få något jobb. Sjukskrivningar och socialen följer som ett brev på posten. Allt medan det rapporteras om att det bara går bättre och bättre för Sverige.

Zardasht Rad har en stark inlevelsen som den kämpande pappan. Det är otroligt mycket text att hålla reda. Stämningar som kastas hit och dit men hela tiden känner man att det kommer bara att gå sämre och sämre för den här kämpande pappan. Hans förtvivlan när han kämpar för mat för dagen och det slutliga nederlaget när sonen till slut inte står ut och går därifrån.

Det är verkligen en berättelse som griper tag i en. Den slitna och råa miljön under bron med betong, graffiti på väggarna och en stank av urin förstärker hopplösheten som finns i stort sett hela tiden i berättelsen.  Scenografin är enklast möjliga med lastpallar och en oljetunna. Patrik Bogårdhs ljusdesign lyfter berättelsen och skuggspelen spär på dysterheten, precis som Rikard Borggårds musik.

Den här sommaren har det ju varit soligt i stort sett varje dag, men inte den här kvällen. Någon timme innan premiären börjar det åska, blixtra och regna, precis som om det vore beställt för att förstärka den mörka framtiden som Nationalsången förmedlar.

Det är verkligen inte en pjäs man ska gå och se om man vill ha en stunds lättsam underhållning. Men vill man se en välspelad pjäs som berör och som man inte bara skakar av sig när man lämnar ”salongen” ja då ska ni gå och se Nationalsången. Den spelas till den 2 september. Nytt för i år är att det är frivillig entré. Så det kostar inte mer än ett par timmar av ditt liv, men jag skulle tro att när ni går därifrån kommer att lämna ett bidrag så de kan fortsätta nästa sommar och sätta upp en ny spännande pjäs.