Det var i allra sista minuten jag tog mig i kragen och tog mig till Göteborgs Operan för att se Miss Saigon. Det är ju sista helgen den spelas. Borde definitivt ha åkt ner tidigare för kunde gärna sett den igen.
Göteborgs Operan är skickliga på musikal och det är definitivt West End-klass på den här uppsättningen av Miss Saigon.
Tacksam för att de framförde den på engelska rakt igenom för det känns mer naturligt på engelska. Det är ju också mer en vuxenmusikal än en familjemusikal så då är det ju inget problem för besökarna. Översättning finns längst upp på scenen för den som behöver, precis som när en opera spelas.
David Woodheads scenografi är supersnygg med med helikopter och allt! Jean Chans kostymer var också väldigt bra.
Genomgående bra rollprestationer men Feline Andersson var helt magiskt bra. Så mycket känslor som hon förmedlar. Det här är en musikal där känslor flödar och det är mer än en gång som tårarna rinner. En vacker kärlekshistoria som slutar så tragiskt.
Det enda som kan skruvas ner lite är nivån på musiken. Och det känns fel att skriva för den stora symfoniorkester är ett av Göteborgs Operans starkaste kort och gör att musikaler lyft en nivå, men speciellt i början i The heat is on in Saigon, överröstade den sången. I musikal är det viktigt att höra texten och man ska inte vara hänvisad till textningen. Men det blev bättre balans efter några nummer.
Sista föreställningen är imorgon, lördag den 28 mars, så ingen idé att skriva att ni ska se den här fantastiska uppsättningen.
Det tar inte många takter innan jag känner att det börjar tåras lite i ögonen, för har man sett den förut så vet man vilken fantastisk känslomässig resa man ger sig ut på när man slår sig ner i salongen.
Come From Away handlar om det mänskliga mirakel som skedde den 11 september 2001 i den lilla staden Gander. Ganders flygplats var en gång i tiden en internationell mellanlandningsflygplats för transatlantiska flygningar. Men så kom jumbojeten som kunde flyga hela vägen utan att gå ner för att tanka. Därefter landade bara några enstaka plan om dagen. Tills den 11 september 2001 och terrorattentaten mot World Trade Center och Pentagon. Flygrummet över USA stängdes ner och 38 av planen som redan var i luften omdirigerades till Gander. Helt plötsligt kommer det 7 000 människor, ”flygplansfolket” till staden med 10 000 innevånare. Utan att tveka går hela stan man ur huse för att hjälpa till. Man fixar mat, sovplatser, kläder och allt annat som behövs för att ta hand om flygplansfolket som först inte har en aning om vad som hänt. Människor med vitt skilda bakgrunder, religioner och åldrar som reagerar på olika sätt. Rädsla och oro för sig själva och för familj och vänner. Nån har en son som är brandsoldat som hon inte får tag i. Vänskapsband börjar knytas mellan dem och befolkningen i Gander. Ur det hemska uppstår något fint.
Alla karaktärer baseras på verkliga personer och alla berör på olika sätt. Det är så många olika karaktärer att alla i ensemblen spelar flera roller. Det är så fantastiskt att se att de med små medel som ett par glasögon, en scarf eller nåt annat byter karaktär och man är genast med på vem de spelar. Det är en samspelt ensemble som genomgående består av skickliga musikalartister som Gunilla Backman, Åsa Fång, Jenny Holmgren, Hani Arrabi, Sharon Dyall mfl. Det här är verkligen en musikal där allas roller är lika viktiga. Sen kan man beröras mer av hur vissa drabbas mer av attacken än andra men utan någon värdering. Det är lika känslosamt att höra Hannahs förtvivlan när hon inte får tag i sin son som den orättvisa behandling Ali utsätts för bara för att han är muslim. Man blir glad av Beverlys historia om hur hon fick kämpa för att bli den första kvinnliga piloten men en dag var hon det och sen den som lärde upp nya piloter. Kärleken som uppstår.
Det som sätter starkast avtryck är den stora medmänskligheten som genomsyrar hela musikalen. Att vi ställer upp för varandra när det behövs. Vänligheten, hoppet och glädjen. Musiken lyfter och förstärker den känslan.
Det enda som är aningen negativt är att Malmö Opera har valt att spela den i två akter. Det är egentligen en enakts-musikal. Lite tempo och känsla tappas bort i pausen även om det snabbt kommer tillbaka.
Som helhet är det ändå otroligt bra! Det är inte bara jag som tycker det utan man märker att publiken har tagit till sig historien. Det är sällan som större delen av publiken står kvar och glatt klappar i takt till den glada irländska tonerna som orkestern spelar efter applådtacket – men här gör man det och det förstärker lyckokänslan man har när man lämnar Malmö Opera med lyckotårar i ögonen.
Come From Away spelas till den 7 juni – passa på att se den här underbara berörande feelgoodmusikalen!
Det här är mitt första besök på Helsingborgs stadsteater men nog inte det sista. Välordnat och bra med massor av låsbara gratisskåp att hänga in sin jacka i och ställa in stora väskor i. Stor modern teatersalong med väldigt bra lutning på parketten.
Musikalen Once bygger på filmen med samma namn som hade premiär 2007. En lågbudgetfilm som gjorde stor succé. Den handlar om en gatumusikant (Killen) i Dublin och en tjeckisk ensamstående mamma (Tjejen) som också är musiker. När hon hör honom spela på gatan tar hon kontakt för att få honom att satsa mer på musiken. Men finns det mer i relationen mellan dem eller är det bara vänskap? Handlingen är baseras på mötet mellan Glen Hansand och Markéta Irglóva, som skrivit musiken och spelar sig själva i filmen.
Filmen vann en Oscar för bästa låt, Falling Slowly, 2008.
Musikalen hade premiär på Off-Broadway 2011 innan de flyttades till Broadway. 2013 sattes den upp på West End och de sista månaderna innan den stängdes spelades huvudrollen av Ronan Keating. Jag har sett den 2013 och sen 2014 med Ronan i London.
Jag gillar verkligen ambitionen att sätta upp en musikal som inte har spelats i Sverige förut och kunna sätta sin egen prägel på den.
Här har man behövt frångå grundkonceptet att den är mer tänkt för mindre scener. Stadsteaterns scen är större än vad Once t ex spelats på i London och det gör det utmanande att få till intimiteten och närheten till publiken. Scenografiskt skiljer den sig åt då den mer ger känslan av en skolaula än en pub. I t ex London var en bardisk placerad mitt på scenen där publiken före förställningen kunde beställa öl eller nåt att att dricka och vad jag förstår var konceptet samma på Broadway. Publikens tillgång till baren på scenen skapade en intimitet mellan publik och ensemblen, en känsla av att vara en del i föreställningen, som inte nås här.
Redan när publiken tar sina platser i salongen kommer även ensemblen in en efter en och börjar spela välkända irländska låtar som skapar en fin stämning. Sakta släcks ljuset ner i salongen och Andreas Eldeen (Killen) börjar spela på sin gitarr på en gata i Dublin. En snygg övergång till att nu har musikalen börjat.
I Once är musikerna och ensemblen samma personer och på scenen hela tiden mer eller mindre. Det är imponerande hur väl de både agerar och spelar olika instrument. Men även här innebär den stora scenen att avståndet mellan skådespelarna blir större, särskilt när de mer agerar musiker och står nära väggarna, och det minskar närvarokänslan.
Musiken i musikalen är en blandning av traditionell irländsk musik och irländsk popmusik. Det irländska ska vara väldigt påtagligt i musikalen och delvis är det också det i den här uppsättning i sättet hur musiken framförs i ensemblenumren. Den irländska känslan glimrar till då och då. Men valet att översätta låtarna till svenska och sättet de framförs gör att det mer låter som en svensk singer/songwriterlåt med krossathjärta-tema än originalet. Ibland tenderar det att övergå till att låta mer som en kampsång än en sång om brustet hjärta. Frågan är om det är i översättningen känslan tappas bort eller att den inte förmedlas i framförandet?
Det är kanske meningen att man vill göra en irländsk/svensk crossover i känslan och då har det lyckats bra. Texterna blir mer lättillgängliga på svenska särskilt som de flesta låtarna inte är så kända att gemene man kan texterna utantill. Igenkänningsbehovet är helt enkelt inte lika starkt som t ex i Joyride eller i &Juliet. Låtarna i sig för inte heller handlingen framåt utan är mer av slaget ”uppträdande”.
Det kunde gärna fått gnistra lite mer mellan Killen och Tjejen för att bygga intensiteten och att slutet blivit lite mer drabbande. Avsaknaden av gnistor gör att slutet blir helt logiskt och publiken behöver inte bli besvikna på att de inte valde annorlunda. Här känns det mer som man velat fokusera på själva musikskapandet, en stark irländsk tradition, där Tjejen (Elin Norin) är den drivande och hennes kärlek till musiken är stark och hon lyser även starkast på scenen den här kvällen.
För de flesta i publiken är det här första gången man ser musikalen och ser den med andra ögon än om man sett den på Broadway eller West End. Däremot har nog en del sett filmen, kan historien och vet att slutet kanske inte blir det man förväntat sig. För den som ser musikalen Once för första gången blir den nog en underhållande musikal om en kämpande musiker med en touch av Irland. Den ger också en påminnelse om att människor kommer in i varandras liv av en orsak och finns kvar under en period men sen skiljs åt och går vidare med sitt.
När jag läste att Emil Sigfridsson skulle sätta upp Sound of Music på Kristianstad Stadsteatern kände jag lite ”varför”. Var tvekande att åka ner men så bestämde jag mig och det ångrat jag verkligen inte. Och Emil svar själv på ”varför” i programmet ”en älskad klassiker som är ständigt aktuell”. Dessvärre är den ju aktuell. Nazisternas intåg i Österrike och frågan om man ska böja sig, låtas vara med eller som Kapten von Trapp gör, stå fast vid sin principer även när det innebär att lämna sitt hemland och fly till fots över bergen. I musikalens form hyllar vi och beundrar familjen som står upp för sina värderingar och flyr – hur de tas emot i Schweiz får vi ju inte veta. Men frågan är hur skulle de tas emot idag om de flydde till Sverige? Vi som bara tar emot en minikvot.
Även om finns ett mörkt budskap så är det kärleken och det glada som vinner i musikalen. Med musiken hjälps klarar man allt.
Sound of Music är ju en klassiker där många sett filmen med Julie Andrews och Christoffer Plummer som Maria och Kapten von Trapp och kanske en och annan scenuppsättning också. Man kan både sångerna och replikerna och vet exakt vad som ska hända. Men i den här uppsättningen känns det inte som en upprepning utan både Sara Ollinen (Maria) och John Martin Bengtsson (Kapten von Trapp) sätter sin egen prägel på karaktärerna och trollbinder publiken med sina starka röster och närvaro i sina roller. Det är rysningar både i Edelweiss och i Det bästa jag vet i andra akten när Maria kommer tillbaka. Vilket leder oss in på de här underbara barnen som är med! Hur duktiga är inte de? De charmar hela publiken.
Anna Hammarqvist som Abbedissan gör också en strålande insats. Det är överlag en stark ensemble som alla har den där extra spelglädjen som känns som ett signum i de uppsättningar jag sett här på Kristianstad teater.
Det är väl värt att åka till Kristianstad och se Sound of Music framföras i en av våra finaste teaterbyggnader.
Den 25 september sätts Grease upp på Rondo i Göteborg av 2Entetain och Vickeys Nöjesproduktion med Nanette Hayes som producent. Via auditions har man fått fram en cast som känns fräsch och spännande. Anton Ewald, som just nu spelar Santiago i Moulin Rouge, ska spela Danny. Som den färgstarka Pink Lady, Frenchy, gör Arantxa Álvarez sin musikaldebut.
Nanette, hur kommer det sig att ni väljer att sätta upp Grease nu och varför på Rondo?
Det är första gången som 2Entertain sätter upp Grease och vi tycker att nu är rätt i tiden, vi behöver något med fart som är glatt, trevlig och lite nostalgiskt. Något som alla känner igen. Grease har också varit högst upp på önskelistan när vi har gått ut och frågat publiken vad de vill att vi ska sätta upp. Men mycket ska falla på plats och rätt plats ska vara ledig.
Rondo är perfekt för musikal och helt rätt för Grease. Här kan man bygga ut i rummet på ett annat sätt än t ex på China Teatern.
Filmen Grease kom 1978 hur tänker ni kring att sätta upp den nu 2026?
Vi tänker oss en Grease 2.0. Den utspelare sig fortfarande på 50-talet och det ska man kunna se t ex på snittet på kostymerna (som görs av takis) men samtidigt ska de andas 2026, kanske via materialet eller färgerna, säger Nanette. Hon fortsätter, vi kommer ha en ny fräsch översättning av manuset med ett kvickare språk men låtarna kommer vara engelska. Publiken kan dem och vi har märkt från andra musikaler att det fungerar bra att blanda. I den här typen av musikaler där publiken kan den engelska texten är det bättre att ha den kvar på engelska, men i andra som Dreamgirls för de handlingen framåt på ett annat sätt och då kan svensk text behövas i sångerna. Alla sånger från filmen kommer att vara med även de som normalt sett inte är med i musikaluppsättningar.
Med det skickliga kreativa teamet med t ex Jennie Widegren (koreografi), takis (scenografi och kostym) och Klas Wiljergård (regi och översättning) och den fantastiska casten kommer vi att kunna hitta en ny modern känsla på Grease utan att tappa kärnan.
Det här är en superikonisk musikal, säger Arantxa, och det finns en ribba som här hög som man måste nå. Men vi ska hitta en jargong som känns 2026. Det blir en ny tvist med en 50-talskänsla som man ser med 2026s ögon.
Anton och Arantxa,ni har gjorde båda auditions, hur gick de till?
Jag hade precis kommit hem från inspelningen av Expedition Vildmark och jobbat på att överleva och var i ett helt annat mindset, berättar Arantxa. Så ser jag att har Klas har kontaktat mig och vill att jag ska komma och göra audition för Grease. Jag har ju dansat, sjungit och stått på scenen tidigare men aldrig i musikal. Men tänkte direkt att klart jag ska göra audition. Så jag gjorde det med ett öppet sinne. Först fick jag läsa som Marty men sen bestämde de sig för att det var rollen som Frenchy som passade mig. När jag fick erbjudandet tackad jag självklart ja.
När jag gjorde audition så sa de åt mig att jag skulle vara mig själv och få fram så mycket av min energi till rollen, säger Anton. Jag var också med när de andra killarna gjorde audition för T- Birds. Det här är killar som jag känner sen tidigare och är mina kompisar. Jag tror att det kommer att märkas på scenen att vi är trygga med varandra och att det inte känns som att vi spelar kompisar.
Hur känns det nu när ni har fått rollerna och det nu presenteras att ni ska vara med?
Jag är jätteexalterad, säger Arantxa. Det här är något som jag vill förvalta väl. Känner inte någon negativ stress utan jag vill dra igång direkt. Tänk att jag ska få göra musikaldebut!
Jag har levt med Grease hela mitt liv, säger Anton, så det här ska bli jättekul. Travolta är ju så ball som Danny och så ska jag få göra den rollen. Det har varit otroligt kul och en ära att få spela Santiago i Moulin Rouge och nu få spela i ännu en musikal direkt är jättekul. Jag trivs verkligen med att jobba i ett sammanhang och vara en del av en ensemble. När jag varit med i Mello så har man bara sett 10 % av mig, men i musikal får jag visa allt jag kan. Det är kul att få vara med i en uppsättning med så många unga och att vi är en yngre generation musikalartister.
Arantxa, hur ska du forma din Frenchy?
Vi kommer att workshoppa fram Frenchy och plocka fram det i mig som jag kan använda till henne. Frenchy är den trogna lojala tjejen och det ska bli kul att se vad det kan finnas för konflikter i henne att lyfta fram. Hon är en modig tjej. Även att det blir fel med håret som färgas rosa så vågade hon ända testa sin dröm och bryta sig loss lite från sitt gäng. Hon lär sig av sina misstag.
Att få göra ”Beauty School Dropout” med Boris René som Teen Angel ska bli jättekul. Det är ju ett av Grease stora nummer.
Anton, det här blir din första huvudroll i en musikal och det blir mer fokus på dig och helheten med sång, dans och skådespeleriet – hur tänker du kring det?
Dansat har jag gjort länge och gick Kungliga Balett Akademin. Jag har träffade Jenny när jag var 12 år och har sen jobbat med henne både som dansare och koreograf. Jag älskar verkligen att jobba med henne, hon är min ”dansmamma”. Hon vet vad jag kan när det gäller dans och kommer att utmana mig. Hennes ambition kommer att vara hög. Hon kan fråga mig om jag kan göra en volt, och jag säger att det löser jag. Det är så häftigt att de gör den här satsningen och killarna i dansensemblen känner jag sen tidigare och det är verkligen högsta klass på alla. Jenny brukar alltid fråga vad tycker ni, hur känns det här, funkar det att placera handen här osv. En kreativ process men där hon är chefen förstås.
Sången kan jag också men det som är utmaningen är skådespeleriet, där har jag inte någon utbildning. Det är en konstform som jag vill utforska mer och jag kommer att jobba mycket med regissören för att hitta rätt. Men även ta en del skådespelarträning. Känslan i agerandet har jag med mig från dansen för där ska man hela tiden uttrycka och förmedla en känsla. Det som är utmaningen och det svåra är att säga replikerna så det känns naturligt och låter bra. Men jag älskar utmaningar och det som är svårt är det som är intressant.
Det ska bli så kul att skapa min Danny och bjuda publiken på många häftiga dansnummer.
Många som kommer att komma och se uppsättningen har säkert sett den på film eller på scen tidigare. Vad vill ni att de ska ha med sig från Grease på Rondo?
Jag vill att de ska känna att de har haft en kul stund, säger Arantxa med eftertryck. De ska sjunga och dansa ut. Alla kan ju låtarna!
Publiken ska känna energin och glädjen. De ska vara helt överväldigad med en känsla av WOW, tycker Anton. Jag vill att de ska tänka ”vad fett – det här vill jag se igen”.
Med all positiv energi och glädje som låg och dallrade i luften under intervjuerna så är det nog ett säkert kort att den energi kommer även publiken att känna när det är dags för ridån att gå upp på Rondo den 25 september.
Medverkande
Anton Ewald – Danny
Lovisa Bengtsson – Sandy
Nils Reinholtz – Kenickie
Pia Ternström – Rizzo
Vanja Engström – Marty
Arantxa Álvarez – Frenchy
Martin Jonsson – Sonny
Martin Wallin Andersson – Roger
Clive Rudd – Doody
Emilie Evbäck – Patty
Anna Mannheimer – Miss Lynch
Emil Henrohn – Eugene
Boris René – Teen Angel
Ensemble:
Emilia Berglind, Felicia Loveflo, Olivia Sears, Olivia Kungsman, Petter M Skoglund, Kenny Lantz, Daniel Koivunen, Vi Duc Vo
Produktionsteam och kreativt team:
Producent: Nanette Hayes
Exekutiv producent: Bosse Andersson
Medproducent: Vicky von der Lancken
Regi & Svensk översättning: Klas Wiljergård
Koreograf: Jennie Widegren
Musikaliskt ansvarig: Nils Petter Ankarblom
Scenografi & kostym: takis
Ljusdesign: Palle Palmé / Johan Bjellsäter
Ljuddesign: Oskar Johansson
Smink & mask: Erika Niklasson
LED content: Formförbundet
Kostymansvarig: Emma Gauffin
Kapellmästare: Alice Lidberg
Upphovsmän: Jim Jacobs och Warren Casey
Produceras av: 2Entertain och Vicky Nöjesproduktion
För fjärde sommaren i rad sätts Musikalkväll upp med Emmi Christensson och Peter Johansson på några utomhusscener runt om i Sverige. En kväll där klassiska musikallåtar blandas med nyare, svenskt och engelskt och kanske något som inte alls är musikal. Tillsammans med ett 10-mannaband och en kör på 4 personer kommer de att spela i Brunnsparken (Ronneby), Vallarna (Falkenberg), Sollidens Slottspark (Öland) och Vadstena slott.
Hur började det här som nu har blivit en somrig efterlängtad tradition?
Peter berättar att han inför Doobidoo 2017 hade sett Emmi och var imponerad av hennes sångröst. Dessutom tyckte hand det var kul att de har gått samma musikalutbildningar som Musikalteaterskolan i Bjärnum och Balettakademin och därefter gjort karriär i London, så han förslog att de skulle tävla tillsammans. Så småningom växte tankarna om gemensamma sommarkonserter fram.
Vad är det som är så speciellt med sommarkonserter?
Peter och Emmi säger båda att det är något som de ser framemot och det är speciellt att det är utomhus.
Utomhus känns här och nu och det inramas av träden och vinden. Vad som helst kan hända med vädret, sol eller regn. Man bygger inte upp så mycket med ljuseffekter. Inga starka strålkastare utan man ser publiken och det är lättare att få ögonkontakt. Man kan möta blickar och det blir mer intimt på det sättet, säger Emmi.
På sommaren är jag mer utvilad och det känns lite lättare och jag får mer inspiration. Det här är en rätt kort spelperiod och stämningen är mer chill. Det är något visst med sommarkvällar, säger Peter.
Varför har ni valt det här konsertplatserna?
Det ska vara platser som känns somriga och där det finns en traditions för konserter. Emmi är från Falkenberg och vill gärna spela hemma och jag som Östgöte vill spela någonstans i Östergötland och då är Vadstena Slott en väldigt unik plats för konserter. Det ska vara en mysig inramning och det finns det även i Brunnsparken och på Solliden. Miljön runt omkring är viktigt, säger Peter.
Hur påverkar vädret konserterna?
Helst vill man ha den där perfekt varma sommarkvällen säger Peter och fortsätter; när vi spelade på Vadstena Slott förra året var det en perfekt kväll och det togs häftiga flygbilder under konserten som är fantastiska att titta på. Men vi har haft några kvällar med regn, t ex på Vallarna och då är publiken snabba med att få på sig regnkläderna. Det märks att de är proffs på det där, säger han med ett skratt. Då var det häftigt att gå igenom publiken och sjunga ”Singin’ in the rain”. Men vi har också varit med om att det varit så varmt att kapellmästaren behövt stoppa in sin utrustning i kylen för den blivit överhettad under soundchecket. Vad som helst kan hända när man när man är utomhus.
Det finns så många musikallåtar i olika genrer, hur väljer ni ut vilka som ska vara med?
Det är en lång process att bestämma låtarna. Vi bollar fram och tillbaka. Det finns så många låtar man vill ha med, gamla, nya och det blir en del ”kill your darlings” under tiden, säger Emmi. Programmet är inte klart än och vi ska sitta med det i eftermiddag och sen jobba vidare med det.
Det är lyxigt att själva planera och börja med en blank canvas. Vi är båda snälla av oss och har lika tänk när det gäller hur konserten ska byggas upp. Låtvalet styrs ju också av konsertens längd. Vissa låtar förväntas vi ha med som något ur Phantom of the Opera och We will rock you. Vi vill också ha med sånt vi inte själva gjort som Kristina från Duvemåla. Det är också kul att plocka fram nåt man gjorde för länge sen, som t ex något från Gerda av Bosse Wastesson, säger Peter.
Förra året var vi i London och tittade på lite nya musikaler och såg The Curious Case of Benjamin Button och vi funderar på att göra något från den, säger både Peter och Emmi. Peter berättar att han tyckte det var extra kul att se den för han spelade med Clare Foster i Saturday Night Fever i Tyskland och nu fick han se henne spela Elowen, Benjamins stora kärlek.
Emmi fortsätter, det gäller att hitta nya låtar som ändå snabbt fångar publiken även om det är första gången som de hör den. Det som är så bra med musikallåtar är att varje låt har en egen historia. Det vore också kul att göra någon duett från Miss Saigon som ”The Last Night of the World”, eller något från Wicked.
Även om det är en musikalkväll kan det också blir lite andra låtar som passar bra in. Barcelona är en fantastisk duett, säger Emmi.
Air är en också möjlig låt som inte är musikal men som ger en häftig känsla, säger Peter.
Det är också kul att göra lite annorlunda arrangemang på låtarna som en mer avskalad version av Over the Rainbow och mer soft som Falling Slowly ur Once, som vi gjort tidigare säger Emmi.
Att Emmi och Peter trivs att jobba med varandra råder inga tvivel om.
Peter är en fantastisk glädjespridare och enormt. Vi kommer väldigt bra överens. Jag känner mig trygg på scenen med Peter. Jag utmanas att frångå de klassiska musikalerna och sjunga något annat, säger Emmi.
Emmi är så lätt att jobba med och hennes röst är fantastik. Hon är trevlig och vi har samma infallsvinklar på allt. Vi tycker ofta lika och det blir enkelt. Det är så lyxigt att få jobba med personer man valt och att de vill jobba med en själv, säger Peter.
Både Emmi och Peter har gjort succé på West End, hur var det att jobba där och finns någon önskan om att jobba där igen?
Tempot i London är väldigt högt och man spelar många fler föreställningar per veckan än i Sverige. En produktion är så mycket större där och går oftast mycket längre. När man kommer in i en musikal som spelats i många år får man som ny repetera med de som också är nya vid sidan av de ordinarie föreställningarna. Innan man själv har premiär har man bara spelat igenom den någon gång innan med hela ensemblen. Det är mer ”löpande bank” tänk för att det ska fungera, berättar Emmi. Men när man väl står på scenen så är det ingen större skillnad. Det är lika stort att möte publiken var man än är. Just nu med små barn har jag ingen större önskan om att få spela där igen, men absolut om rätt roll skulle dyka upp.
Det var fantastiskt att fått möjligheten att spela i London och även i Tyskland. Men det är tufft och inte så glamouröst som det låter, säger Peter.
De senaste åren har ni gått från att spela musikalroller till att mer göra konserter, hur ser ni på det framåt?
För mig är det ett medvetet val att mer jobba med konserter för det passar familjelivet. Men någon gång vore det jättekul att få spela i The light at the Piazza, Maria i Sound of Music eller Glinda i Wicked, säger Emmi.
Jag är nöjd med livet som det är nu, säger Peter. Det finns en härlig nostalgikänsla när man ser affischerna på Jersey Boys och Rock af Ages när man är på China och ger konsert. Det är kul att jobba i en tight ensemble också. Men med konserter så kan man mer variera vad man gör. Jag har Musikalkväll med Emmi, Chess på Dalhalla, konserter i St Anna och också konserter nu med pappa. Men om någon skulle göra musikal av filmen Rocketman så skulle jag ju gärna spela Elton, lägger han till. Rätt roll är det som krävs.
Vad har det betytt för dig, Peter, att komma från en väldigt musikalisk familj?
Det är fantastiskt att ha fått med sig det i blodet. Att spela med sin pappa, kusiner osv. Musiken finns naturligt i vår familj. Det är lyxigt att kunna jobba över generationerna. Det är kul att Hayden gärna spelar musik, även om han just nu spelar mer fotboll. Mille går på gymnasiet och dansar på House of Shape och det är jättekul att man kan inspirera dem och att de är gillar det man jobbar med, säger Peter.
Tillbaka till Musikalkväll och sommaren – vad vill ni att publiken ska ha med sig när konserten är slut?
Jag vill att det ska känna sig glada. Uppfyllda av sångerna, kvällen och platsen de varit på, säger Emmi.
WOW! De är vad de ska känna. Vi vill ge dem en storslagen upplevelse och gåshud. Ett minne som de kan titta tillbaka på när det blir kallt och grått igen, säger Peter.
Musikal i sommarkvällen låter ju helt underbart. Det blir spännande att se vilket program de kommer att bjuda på.
Äntligen har musikalen &Julia kommit ”hem” till Stockholm där så mycket av Max Martins musik har skapats och spelats in. Den sattes först upp i Manchester 2019 innan den flyttade ner till West End där den gjorde stor succé och har sen dess även spelats bland annat på Broadway. Men nu är det dags för den svenska publiken att under våren 2026 få underhållas av den här girl power-musikalen full av Max Martins fantastiska låtskatt. Det här är den första non-replica uppsättningen av &Julia i världen vilket innebär att koreografi (Zain Odelstål, scenografi (Marcus Englesson) kostym (Annsofi Nyberg), mask &peruk (Katrin Wahlberg) och ljusdesign (Robert Hvenström) är skapat för den här svenska uppsättningen och inte som den sett ut t ex i London. Max Martin har varit väldigt involverad i castingen och tittat på flera publikrepetitioner och självklart var han med i premiärens applådtack tillsammans med David West Read som skrivit originalmanuset.
Den svenska översättningen är gjort av Calle Norlén som fångar det underfundiga och humoristiska i musikalen väl. Dialogen är på svenska men alla låtar framförs på engelska utom One more try som specialöversatts till En chans till, en extra liten skatt till den svenska publiken. Att låtarna framförs på engelska är självklart i övrigt eftersom det är låtar som alla känner väl till och ofta även kan texterna. Finurligt vävs den in i historien om Julia och Romeo och parallellhistorien om Anne Hathaway och William Shakespeare. Vi kommer rakt in i urpremiären av Shakespeares Romeo och Julia. Shakespeares fru Anne (Linda Olsson) är inte nöjd med slutet där Julia (Joanné Nugas) ska begå självmord när hon hittar sin Romeo (Oscar Zia) död. Anne övertalar Shakespeare (Viktor Norén) att Julia ska fortsätta leva och själv bestämma om sin framtid. Men inte nog med det Anne skriver in sig själv i historien som Julias vän April. När Julias föräldrar vill sätta henne i kloster flyr Julia, Anne, Julias amma Angelique (Sussie Eriksson) och Julias bästa vän May (Simon Delmel Lund) från Verona till Paris. Där tar de sig in på en fest som hålls för den unge François (Martin Redhe Nord). En fest där François far Lance (Rennie Mirro) hoppas att han ska hitta sig en fru. Här drar sen en rad förvecklingar igång när Anne och William kämpar om vem som ska få skriva vad i historien om Julia. Flera bra tvister och överraskningsmoment som lockar till skratt – med extra finess ju mer man kan Max Martins låtskatt.
Publiken bjudes på ett energiskt humoristiskt musikaliskt fyrverkeri i bästa girl poweranda. Under kvällens gång så inser man hur många starka låtar med girlpower som Max Martin skrivet till internationella kvinnliga artister. Här är det verkligen Anne, Julia och Angelique som ger de största avtrycken och briljerar i sina roller. Joanné Nuga gör en fantastisk musikaldebut och med sin enormt starka röst och intensitet ger hon en ordentlig kraft till sin Julia. Julia växer i självförtroende under föreställningen och fullkomligt exploderar i finalen. Joanne äger sin Julia och visar att hon är helt rätt val. Både Linda Olsson och Sussie Eriksson är väletablerade musikalartister och frågan är om inte det här är det bästa jag har sett dem göra i en musikal. Linda får visa upp hela sitt register som musikalartist och har en röst som bär de stora powerballaderna. Sussies är ett rent glädjepiller på scenen och hennes komiska timing är underbar.
Anne som hittills fått hålla sig hemma med barnen i Stratford upon Avon, har en frikväll som hon nyttjar maximalt när hon sätter sin William på plats och överglänser honom med sin kvinnliga list och bestämdhet. Det är ibland så man undrar hur kunde hon falla för honom som i Viktor Noréns händer får en rätt självgode och lite struttig framtoning. Gnistan som ska finnas mellan Anne och William når inte riktigt ut till publiken även om det tar sig lite mot slutet.
Däremot slår det gnistor om Angelique och Lance! Där hettar det till ordentlig i den humoristiska sängkammarscenen som belönas både med mycket skratt och en av kvällens längsta applåder. Rennie Mirro imponerar både sångmässigt, med sin franska brytning, charm och humoristiska sida. Martin Rede Nordh som François har återigen fått en roll som passar honom som handen i handsken. Hans François är en blyg, sökande ung man som får blomma ut när han hittar sin sanna kärlek. Med perfekt komisk timing, känslighet och med sin starka musikalisk sångröst glänser han. Simon Deimel Lund gör en superb musikaldebut som May och det är bara att tacka Edward af Sillén för att han hittade honom på Golden Hits. Han är lika självklar i sin roll som Joanne är som Julia. I kissed the girl tillsammans med Martin är en av föreställningens höjdpunkter.
Romeo visar sig tidigt vara en riktig Casanova och Oscar Zia gör honom helt rättvisa som den självupptagne men charmige kille som Julia förälskat sig i.
Edwards af Sillén som regissör har tillsammans med koreografen Zain Odenståhl lyft upp hela den starka ensemblen och fått dem att sjunga, agera och dansa på en mycket hög nivå. Koregorafin och Max Martins låtar bjuder på enormt mycket energi så det är svårt att sitta still.
&Julia är en underbar energisk glädjefull musikalisk girlpowerexplosion där alla får vara den de är.
&Julia spelas bara maj ut så se till att skaffa biljetter för det här är bästa medicinen mot vinterkylan som bitet sig fast.
På Playhouse vårsamling fick vi ett lite smakprov på en scen ut Jonah som verkligen gav mersmak och förväntningarna infriades med råge. Rachel Bonds pjäs handlar om Ana vi får följa hennes liv och hur tre män påverkar och format hennes liv, sexualitet och förhållande till män. Pjäsen inleds när Ana pluggar och träffar Jonah. Två ungdomar som söker sig till varandra i den där första förälskelsen. Det är pirrigt, fnittrigt och lite fumligt – och det lockar till skratt av situationerna på scenen men också av lite igenkänning, alla har ju varit unga och förälskade. Men mitt i förälskelsen finns det något som skaver och ligger och lurar. Vågar Ana lita på honom? På ett fascinerande och smart sätt får vi pusselbitarna till Anas liv och det som börjar lite sött och charmigt blir snart till något annat. Stämningen växlar mellan roande och väldigt berörande. På slutet när pusslet är lagt ser man hur genialiskt pjäsen är uppbyggt och man förstår varför den heter Jonah.
Nina Dahn i rollen som Ana är magiskt bra. Hon växlar mellan perfekt komisk timing och att vara skör och sårbar. Övergångarna är helt naturliga och hon har publiken i som hand från första till sista scenen. En närvaro som är superb. Männen i hennes liv spelas av Arvid von Heland, Egon Ebbersten och Victor Iván. Tre helt olika karaktärer och alla bär sina roller på bästa sätt.
Scenografin är enkel och effektfull. Det är så snyggt att Anas rums färger går i samma nyanser som hennes kläder – en varm brunrosa färg som ger en ombonad känsla. Det känns som det behövs ju längre in i pjäsen vi kommer.
Än en gång har Playhouse plockat hem en ny spännande amerikansk nyskriven pjäs och förvaltat den på ett ypperligt sätt. Jonah är en fantastisk pjäs med briljanta skådespelare som ni inte ska missa. Den passar för alla åldrar och upp till 30 år har man dessutom möjlighet att boka en gratisbiljett.
Jonah spelas till den 11 april och biljetter kan bokas här:
Den 10 september har Chicago premiär på Oscarsteatern med ett fantastiskt team både på scen och bakom. Broadway- och West End stjärnan Peter Jöback tillsammans med systrarna Hanna och Ellen Lindblad i huvudrollerna i regi av Edward af Sillén, just nu aktuell som regissör i Max Martin-musikalen &Julia men dessförinnan regisserat Stalker på Broadway, Trassel mm.
Ellen Lindblad spelar Roxie Hart som placeras i ett kvinnofängelse efter ett triangeldrama som slutar med mord. Där möte hon vaudeville-stjärnan Velma Kelly (Hanna Lindblad) som är lika farlig som ambitiös. Med hjälp av advokaten Billy Flynn (Peter Jöback) gör de rättssalen till sin scen där de vänder och vrider de på sanningen. Roxies timide och ”osynlige” man Amos spelas av Ola Forssmed och Mama Morton av Laila Adele. Till det en högklassig ensemble och orkester under ledning av Johan Landqvist.
Alla lyfter fram hur kul det ska bli att jobba med varandra och det fantastiska kreativa teamet med Zain Odelstål – koregrafi, Lehna Edwall – scenografi och kostymdesign samt Sara Klänge – mask- och perukdesign i spetsen. Redan den fantastiska reklamfilmen visar att här storsatsar producenterna på att bjuda musikalpubliken på en lyxig storlagen uppsättning av Chicago.
Edward af Sillén kallar det för ett A-team att jobba med, där varje roll är noggrant utvald och tillsammans ska de kunna skapa den ultimata Chicago uppsättningen som den är tänkt att vara. Peter Jöback var självklar som Billy Flynn och Hanna är helt unik som musikalartist. Edward berättar vidare att han såg Ellen första gången i Matilda på Stadsteatern där hon gick in som understudy till Matildas mamma. Han blev så imponerad av hennes dans och komiska timing att han skrev ett brev och berättade det och nu ska de jobba för första gången tillsammans. Tidigare har han jobbat med Laila Adele i Dreamgirls och enligt Edward kommer hon passa perfekt i rollen som Mama Morton med sin kraftfulla röst.
För Edward har det varit en dröm, sedan han var 16 år och såg Chicago med Petra Nielsen och Jan Malmsjö på Oscars, att en gång få vara med och sätta upp den. Nu blir drömmen sann på samma teater. Edward har nyligen varit över i New York och tittat på Chicago där för att få inspiration och känsla för hur den fungerar idag. I New York har man 90-tals uppsättningen med orkestern på scenen men här kommer Lehna Edwall att skapa en ny scenisk vision, väl anpassat för Oscarsteatern scen.
Hanna, Ellen och Peter är eniga om att det här är drömroller för dem. Att få framföra Kander/Ebbs hits som ”All That Jazz” ”Razzel Dazzel” och ”Roxie” kommer att vara magiskt. För Ellen är Cell Block Tango en favorit och även om hennes karaktär Roxie inte är med i den kommer det vara underbart att se sin syster Hanna i den.
Det verkar vara unikt att två systrar spelar Roxie och Vemla i samma uppsättning, något som de tycker ska bli otroligt kul. I Chicago finns en konkurrens och rivalitet mellan Roxie och Velma, men det är inget som systrarna upplever finns mellan dem privat. Hanna säger att hon tycker det är jättekul att spela med Ellen och de har gjort det tidigare i A Chorus Line på Stadsteatern. Hon har svårt att slita blicken från Ellen när hon är på scenen för hon är så bra. Hanna är så glad för att Ellen ställde skåpet på sin audition så de nu kan spela den tillsammans. ”Ett minne för livet”. Ellen lyfter att det känner varandra väldigt bra och det finns en dynamik mellan dem som de nu kan använda sig av. Den här gången ska de också spela mot varandra på ett annat sätt än i A Chorus Line och det ser hon framemot. Förutom att spela tillsammans gläds Ellen åt att Hanna kommer vara mer i Stockholm en tid eftersom hon numera bor i Göteborg.
Varken Ellen eller Hanna har spelat med Peter tidigare och ser framemot att få spela mot denne musikalikon. Peter i sin tur lyfter att det är tjejerna som är musikalens stora roller och att de är perfekta för rollerna. Det här är en musikal där tjejerna ska få glänsa.
Billy Flynn är en av rollerna Peter har velat spela och fick förfrågan om att spela när han var på Broadway 2013 men då passade det inte med familjelivet. När han nu fick erbjudande att spela den på Oscars tackade han ja direkt. Han tycker det är kul att återvända till musikalscenen efter att ha varit borta från den i fem år. Nu ska han ha fullt fokus på att vara skådespelare och inte också medproducent som han varit i de senaste han medverkat i. Peter tycker Kander/Ebbs musikaler är viktiga och även Cabaret och Kiss of a Spiderwoman är hans favoriter för de tar upp modiga ämnen och är samtidigt fulla av fantastiska nummer. Det finns ett mörker i dem som är intressant. Han tycker Richard Geres version av Billy Flynn var bra och han vill göra sin Billy Flynn vass, svart och giftig, men exakt hur rollen kommer att bli utvecklas under processen och hur det känns under repetitionerna.
Ellen berättar att hon håller på och nördar ner sig i materialet för att forma sin Roxie och tycker det är spännande att den har verklighetsbakgrund med två kvinnor som mördade sina män. På sin audition spelade hon en Roxie som var lite mer komisk och charmig. En kvinna som kan lura en man dit hon vill. Hon ser Roxie som manipulativ och kan få vad som helst. Slug och streetsmart. Ellen poängterar att hon gillar att få spela en roll i en musikal där kvinnorna tillåts vara komiska också.
Velma är för Hanna en ikonisk roll, hon är glamorös, livsfarlig och har humor. Hannar har tidigare haft Edward som regissör i Förklädet och gillar hur han har en bra känsla för verktygen och ger skådespelarna frihet att kunna gå loss och skapa sina roller. Det gör att det blir väldigt inspirerande och att man vill ge allt. Han skapar en trygghet i hela ensemblen. Hanna säger vidare att hon ska se hur rå och galen hennes Velma kan bli.
Hanna beskriver precis det som Edward själv insåg när han regisserade Stalker i New York. En upplevelse som han är oerhört tacksam för att ha fått göra. Han berättar att han blev väldigt varmt välkomnad av alla där. För honom som regissör är det viktigt med ett snällt arbetsklimat och att hans uppgift är att få skådespelarna att skina på scenen. För att det ska lyckas är det lika viktigt att alla runt omkring också blir sedda och han ser till att lära sig namnet på alla tekniker och andra som jobbar i produktionen. Just det snälla arbetsklimatet och att alla känner sig trygga var något som uppskattades i New York. Även om man bara träffat Edward en kort stund så ger han den känslan och energin till alla möter.
Just nu är det bara en vecka kvar till premiären (19 februari) på &Julia där Edward är regissör. Till skillnad från Chicago är det en relativt ny musikal som spelats några år på West End och Broadway och nu för första gången i Sverige. Han har tidigare gjort mycket komedi och man skulle kunna tro att det är skillnad på att regissera komedi och musikal, men så är inte fallet berättar Edward. I komedi handlar det om att hitta rytmen precis som i musikal. Rytmen behöver följas för att komiken ska uppstå och det finns mycket likheter i sättet att jobba med komedier och musikaler. Han gillar blandningen av olika genrer men favoritgenren är ändå musikal. Edward, Hanna och Ellen säger är det variation i det man jobbar med som är det roliga och som skapar drömroller och drömjobb. Hanna säger att hon skulle kunna tänka sig att jobba mer med film framöver – det var så kul att jobba med reklamfilmen för Chicago då det kunde vara kul att utveckla mer. Ellen kan tänka sig att göra något helt annat någon gång – kanske en Norén-pjäs på Dramaten för att utveckla den allvarliga sidan i skådespeleriet.
Men nu är det Chicago som gäller under hösten 2026 med premiär den 10 september. Det kommer garanterat att gå ett antal bussar från Motala som är systrarna Lindblads hemstad för att se stadens stora musikalstjärnor på samma sen i den här klassiska musikalen.
Ellen och Hanna vill ge den publiken och alla andra en musikalupplevelse på allra högsta nivå. De vill att man ska känna energin och som Hanna sa – Jazza vidare ut i natten.
Annika Andersson är en av våra stora komiska skådespelerskor och är känd för de flesta både för sina roller på Vallarnas friluftsteater och från Parlamentet på tv. Hennes karriär började för 30 års sedan i en roll i Hemlighuset, den allra första buskisen som sattes upp på Vallarna. Vallarna som grundades av Stefan Gerhardsson och Krister Claesson (Stefan och Krister). I år återvänder hon till Vallarna för att spela Rut i nyskrivna Saltstänk och Smuggelsprit, som hon också skrivit manus till med Pär Nymark.
Hur känns det att fira både Vallarna 30 år och att du firar 30 år som skådespelare samtidigt?
Det är svårt att hänga med att tiden har gått så fort, säger Annika som debuterad som skådespelare i ”Hemlighuset” den allra första uppsättningen på Vallarna. Det är en tradition som jag är riktigt stolt över att vara delaktig i. I år har vi en jättebra ensemble med en del nya och så förstås Jojje Jönsson som har varit med i alla 30 år. De är jättekul att hans populära karaktär Dag-Otto är med i år igen tillsammans med alla nya karaktärer som vi skapat.
Har du något roligt minne från de här åren som du kan dela med dig?
Finns många, men ett som är speciellt var första året med ”Hemlighuset” och det var mycket som gick fel. En av skådespelerskorna bröt benet och det regnade och regnade. De båda grundarna Stefan och Krister tyckte det blev lite väl mycket så tillslut fick Krister nog och gick ut och ropade upp mot himmeln ”Nu får du för fan ge dig”. Och regnet slutade och därefter kallades de för Stefan och Kristus.
Nu när det har spelats buskis i 30 år – vad gör ni för att förnya er?
Man jobbar verkligen för att göra något nytt varje år och det speciella för Vallarna är det varje år är en nyskriven buskis som sätts upp. Det är unikt i Sverige att man inte tar något känt och sätter upp. Det är Vallarnas grej. Det är kul men det gör det också svårare för man vet inget, har ingen mall att utgå från när man skapar sin roll samtidigt ger det en extra nerv i föreställningen. Genom att ta in en del nya skådespelare skapas ny energi samtidigt som det viktigt att ha kvar en del välbekanta ansikten. Hitta en lagom balans mellan det nya och det traditionella. Bra traditioner ska man vara rädd om.
Varje år säljer vi 50-55 000 biljetter och det är många som kommer tillbaka år från år. Man hör de som var barn för 20 år och gick med sina föräldrar som nu kommer och har med sig sina egna barn och även föräldrarna. Det är speciellt att se flera generationer som samlas och har roligt tillsammans. Det gör att vi har en lägre medelålder här än på många andra teatrar.
Årets föreställning Saltstänk och Smuggelsprit har du varit med och skrivet. Berätta lite om manusprocessen.
Pär Nymark och jag skriver tillsammans och det är en helt fri process där vi hittar på och spånar fram idéer tillsammans. Jag är en ensemblemänniska och gillar att skriva tillsammans med någon. Idéerna växer fram och vi skapar en stämning tillsammans för pjäsen. Börjar med strukturen och sätter ett skelett för handlingen och karaktärerna. När det är på plats börja vi bygga på med det roliga och det vi tror får folk att skratta.
Vad handlar Saltstänk och Smuggelsprit om och vem är din karaktär Rut?
Den utspelas på ett halländskt badhotell på 1920 talet. Hotellet ägs av Estrid och hon vill renovera huset men det finns inte pengar för det. Men det kanske skulle kunna gå att finansiera med smuggelsprit, nåt som egentligen är otänkbart, men kanske bara nån gång för att rädda badhotellet. Samtidigt ska det också hållas en minnestund och här börjar allt gå fel.
Min roll, Rut Pettersson, är gift med Ragnar som pratar mycket och gärna, men ingen förstår honom utom Rut, Men det inser inte Rut och Ragnar. Rut och Ragnar är ett glatt äldre par som älskar varandra mycket. Det är mycket värme i Rut och hon är jättepositiv och en rolig karaktär att spela.
Du har också varit med i en del tv-program som Parlamentet – hur är det jämfört med att stå på scenen?
Det är väldigt roligt båda två. Men när jag spelar på scen så vet jag direkt när jag går av scenen vad jag har levererat och nått ut med till publiken. Vid en tv-inspelning, även när den spelas in med publik och de skrattar, så vet man inte vad slutprodukten blir om det inte direktsänds. Programmet klipps av någon som bestämmer vad som kommer med och inte. Man vet inte heller hur det tas emot av de som tittar hemma i soffan.
Till sist, vad vill du att publiken ska uppleva och ta med sig hem från Vallarna?
Skratt!!! De ska ha haft en rolig stund. Vi har inte med något politiskt budskap. Det kan möjligen finnas något positivt mänskligt budskap. Det ger kraft och är något fantastiskt att med publiken skapa en föreställning där man får skratta tillsammans. Vi vill få publiken att skratta och ha kul!
Saltstänk och Smuggelsprit spelas 28 juni till 9 augusti och biljetterna släpps den 25 februari och kan köpas här:
Konsert och musikal 