Moderskärlek är en musikteater i en akt med Strindbergs pjäs från 1892 som utgångspunkt. En pjäs som skrevs precis efter hans skilsmässa från Siri von Essen och det märks i hans skildring i pjäsen av hur relationen mellan modern Amelie och dottern Heléne utvecklas efter Amelies skilsmässan från Helénes pappa.
Jag har inte läst Moderskärlek så kan inte jämföra den med den bearbetning som nu har gjorts av regissören Annika Kofoed.
Moderskärlek utspelas en varm sommardag i skärgården år 1892 där Amelie (Frida Hallgren) och hennes vuxna dotter Heléne (Blossom Tainton) bor över sommaren. Heléne har fått en ny vän, Lisen, (som också spelas av Frida Hallgren) som hon är mycket förtjust i, men hon slits mellan att vara med modern och de nya vännerna. Det är ett starkt band mellan Amelie och Heléne som blev ännu starkare och beroendetungt efter att fadern försvann ut deras liv. Det visar sig att moderns beskrivning av vad som hände inte helt stämmer och att hennes syn på män påverkat Heléne så hon har svårt att se sig själv i ett förhållande. Temat i sig är lika aktuellt då som nu, hur föräldrar förhåller sig till varandra vid en skilsmässa, kan man vara neutral och inte påverka sina barn? Ett ämne som också är det genomgående i musikalen Mrs Doubtfire som just nu spelas på Östgötateatern, där dock båda föräldrarnas perspektiv finns med, men också hur barnen kommer i kläm.
Moderskärlek belyser också hur svårt en del har att släppa bandet till sina vuxna barn och låta dem bli vuxna och stå på egna ben.
En pjäs som snart är över 130 år känns modern tack vare den tidlösa mor-dotter relationen. Man kunde lika gärna förlagt den till nutid men jag gillar ändå att man låtit den vara kvar i sin ursprungliga tidsera. Det gör också att man kan ha kvar den mer auktoritära modersrollen.
Det är intressant hur med bra skådespeleri man trollar bort den faktiska åldersskillnaden mellan Frida och Blossom. Frida, som spelar modern, är yngre än Blossom, men i rollen som modern har en pondus och livserfarenhet som styr relationen och man upplever Frida som den äldre av dem. Med ett snabbt klädbyte omvandlas hon sen till dotterns något yngre vän Lisen, en tjej med sprudlande energi. Trovärdigheten är lika stor i båda rollerna och det är fascinerande hur man direkt accepterar rollbytet och knappt tänker på att det är samma skådespelare.
Blossoms Heléne förändras också i sitt sätt vara om hon är med modern eller Lisen. Heléne slits mellan att vara modern till lags och att få utforska hur hennes liv kan vara med jämnåriga. Vågar hon ta steget över och slå sig fri? Det ligger ju ett ansvar på henne också att agera ju flera sanningar som kommer fram.
Dialogen blandas upp med musik av P-O Nilsson som både lättar upp stämningen och förstärker känslorna.
Strindberg kan låta avskräckande och tungt, men det här är en intressant, välspelad och engagerande föreställning. En förställning som flera nog lämnar med funderingen på hur deras egen mor-dotter relation ser ut. Jag kan varmt rekommendera Moderskärlek och att man upptäcker den här teatern. Mitt första besök här, men tror inte det blir mitt sista.
Föreställningen är ca 1 timme och spelas till den 4 oktober.
Chicago av Bob Fosse och Fred Ebb med musik av John Kander är en av de största och mest ikoniska musikaler som spelats över hela världen sen premiären på Broadway 1975. En mörk komisk musikal om mord, kändisskap, medier och rättegångar som mest liknar en cirkusföreställning och där sannings inte spelar så stor roll, bäst story vinner. Teman som är lika aktuella idag med sociala medier och fakes news. Den som styr vinklingen på en story är den som har makten.
Foto Mats Bäcker
Roxie Hart (Ellen Lindblad) och Velma Kelly (Hanna Lindblad von Spreti) har båda mördat sina älskare i vredesmod. De möts i fängelset där de slåss om att få pressens uppmärksamhet. Deras försvarsadvokat är den slipprige Billy Flynn (Peter Jöback) som skickligt bygger försvaret genom att vrida på sanningen och skapa sympatier för att få dem fria.
Foto Mats Bäcker
På Oscarsteatern sattes den upp 1999 med Petra Nielsen som Roxie och hon spelade sen rollen både i West End och på Broadway. Jag såg både uppsättningen på Oscars och även Petras premiär i London, bra uppsättningar men Chicago i 2026 års-tappning är bättre än West End utan tvekan. Det är så proffsigt och genomarbetat in i minsta detalj. Inledningen med Roxie i All That Jazz är magnifik och Cell Block Tango är en äkta showstopper och belönas med en stående ovation, hur ofta händer det i en musikal i tredje numret efter Ouvertyren? Det är i de här stora numren som Chicago flyger högt högt! När Billy Flynn presenteras i Allt jag begär är kärlek är det med klassiska rosa solfjädrar i händerna på de kvinnliga dansarna.
Foto Mats Bäcker
Roxie, ett par nummer senare bjuder på så snygg och stilren scenografi med namnet Roxie i stora lysande bokstäver och de manliga dansarnas siluetter syns. Varje sånt nummer är en njutning för en musikalälskare. Mest känslor väcks för Roxys man Amos (Ola Forssmed) i Mister Cellofan. Amos som älskar sin Roxy men ingen ser honom, inte ens hans skugga bli kvar vid hans sida. Extra kul att se Ola Forssmed i en roll som mer berör än roar.
Foto Mats Bäcker
Överlag är det här en otroligt snyggt paketerad musikal. Perfekt castad med Ellen och Hanna Lindblad von Spreti som verkligen briljerar i sång och dans. Snyggt flankerade av Peter Jöback som elegant plockar fram sin mer hala sida och är lysande i sina sångnummer. Laila Adèles kraftfulla stämma ger pondus till Mamma Morton.
Foto Mats Bäcker
Hela ensemblen är verkligen strålande i varenda nummer. Det finns dock några svagare nummer men det har jag upplevt i alla uppsättningar av Chicago så det ligger nog på själva grundmaterialet.
Det kreativa teamet lyfter föreställningen och ensemblen med snygg effektfull scenografi av Lehna Edvall som också står för de läckra kläderna som både känns tidstypiska och moderna. Sara Klänges mask och peruk likaså. Bob Fosses klassisk koreografi med jazz hands känns väl igen i Zaid Odeståhls koreografi men med en egen vidareutveckling och modern touch. Lysande effektfull ljusdesign av Mikael Kraft. Ingen musikal utan fantastiska musiker, här under ledning av Johan Landqvist. Sist men inte minst Edward af Sillèn har ännu en gång svingat sin magiska regi-trollstav och slutresultat kan bara sammanfattas som ”Snyggt, sassy, supersuccé”.
Musikalen Mrs Doubtfire baserad på den kända filmen från 1993 med Robin Williams och Sally Field i huvudrollerna. Filmen baseras i sin tur på romanen Madame Doubtfire av Anne Fine som kom 1987. Musikalen är skriven av Karey Kirkpatrick och John O’Farrell och text och musik av Wayne och Karey Kirkpatrick. Den svenska översättning av Calle Norlén är fantastisk. Musikalversionen är uppdaterad till nutid och anpassas till aktuella personer där både Zara Larsson och Benjamin Ingrosso nämns. Dock har man valt att ha kvar vissa brittiska referenser även om Prussiluskan har smugit sig in bland de kvinnliga starka personligheterna som Queen Elizabeth och Margaret Thatcher.
Musikalen hade premiär 2019 i Seattle och har sen dess spelats bland annat på Broadway och på West End. Själv såg jag den i London för ganska exakt två år sen. Nu är det dags för Norden premiär på Östgötateatern i Linköping.
Mrs Doubtfire är en musikalkomedi och den lockar verkligen fram många skratt, men det finns ju ett djup i den som jag tycker kommer fram mer i musikalen än i filmen helt enkelt för att känslorna blir starkare när de uttrycks i sång.
Mrs Doubtfire är ett skillsmässodrama där Miranda Hillard (Karin Oscarsson) efter många år inte längre orkar vara kvar i äktenskapet med Daniel Hillard (Peter Jansson) för hon tycker hon får sköta allt och han inte tar ansvar även om han tillbringar mycket tid med deras barn, Lydia (Moa Eklöf), Christoffer (Julian Blomqvist Vilenius) och Nathalie (Julie Marlow). Daniel är arbetslös och domstolen ger därför Miranda ensam vårdnad de tre första månaderna i avvaktan på att Daniel ordnar ett jobb. Daniel blir helt förtvivlad för att han bara ska få träffa barnen på helgerna, han behöver träffa dem dagligen. Miranda står fast vid att hon ska ha en nanny. Daniel får då idén att söka jobbet. Han får hjälp av sin bror Frank (Stefan Clarin) och hand man André (Camilo Ge Bersky) att skapa Mrs Doubtfire, en trygg äldre dam. Han blir anställd och trots viss tvekan först hos barnen börjar de mer och mer uppskatta Mrs Doubtfire.
Daniels förklädnad ger upphov till en rad roliga situationer, särskilt när han snabbt måste byta mellan sina karaktärer. En stor eloge till Annsofi Östbergh Nyberg (kostym) och Anna Ståfelts (peruk&maskdesign) för deras arbete.
Barnen saknad efter sin pappa är ständigt närvarande och de anklagar sig själva för att ha orsakat skilsmässan. Något som även påverkar Miranda, har hon gjort rätt? Med Mrs Doubtfire kan hon bolla sina tankar ovetandes om att det är Daniel hon pratar med. Jag tycker att balansen mellan hennes och Daniels perspektiv på deras förhållande blir mer nyanserad i musikalen, tack vare att Mirandas känslor och tvivel får mer utrymme i de starka sångnummer hon har. Dottern Lydia är femton år och den som förstår mest av barnen och blir en länk mellan föräldrarna och sina syskons funderingar, hon tvingas bli mer vuxen och här känns känslobandet mellan henne och Daniel starkt. Historien knyts ihop så fint med att en familj kan se ut på olika sätt och fortsätta vara en familj även när mamma och pappa inte bor tillsammans . Barnen är lika älskade och man är en familj i hjärtat.
Musikalen rymmer flera känslomässiga solonummer men också härliga och roliga ensamblenummer med mycket dans. Till och med lite stepp har koreografen Anna Ståhl bakat in till min och publikens jubel. I London älskade jag numret när Mrs Doubtfire tar ”Siri” till hjälp för att laga mat och det är minst lika häftigt och bra här. Det är WestEnd-nivå!
Östgötateatern är fenomenal på att hitta musikaler som passar sin scen perfekt. Skådespelare som i alla roller presterar på topp. Peter Jansson är en klockren Daniel/Mrs Doubtfire där det är en fröjd att följa hans resa från den rolige pappan till en med mer ansvar och är mer lyhörd, med samma starka kärlek till sina barn. Ett kreativt team som lyfter karaktärerna och historien. Snygga scenerier och ljussättning.
Det råder inga tvivel om att Östgötateatern uppsättning av Mrs Doubtfire kommer att älskas lika mycket som filmen. Rolig, varm och berörande. En underbar familjemusikal. När ridån går ner har jag en liten lyckotår i ögonvrån och ett stort leende på läpparna.
Det är dessutom genialiskt att lägga lördagsföreställningen kl 15:00. En lagom dagsutflykt från t ex Stockholm – man hinner äta en god lunch, njuta av underbar musikal innan man tar ett kvällståg hem.
Mrs Doubtfire spelas i Linköping till den 24 oktober och därefter i Norrköping 7 november- 31 december.
Farsen Whose wifes are they anyway skrevs 2012 av Michael Parker och förra sommaren sattes den upp på Krusenstiernska teatern i Kalmar under namnet Oss Swingers emellan och nu är det dags för den att möta publiken i Stockholm. Det känns helt rätt i tiden med en fars så publiken under dryga två timmar kan koppla bort omvärlden och låta sig roas.
Johan Backlund (Thomas Pettersson) och hans kollega David Alhmage (Måns Nathanelson) har smitit ifrån mässan i Stockholm och checkat in på hotell för en golfhelg. Fruarna har de lämnat i Sandhamn. Sista helgen innan nya Vdn K.G.Sundholm (Hanna Hedlund) tar över och det är slut på långa golfhelger. Men det blir problem snabbt när det visar sig att K.G. också bor på hotellet. När hon av en slump stöter på David vill hon gärna att den ses på middag och att han tar med sig sin fru som hon förutsätter är med. Mån om att göra gott intryck så vågar han inte säga att frun inte är med utan får Johan att klä ut sig till han fru Karin. Där drar alla förvecklingar, spring och smäll i dörrar i en rasande fart och allt eskalerar än mer när bådas fruar dyker upp. Den ende som roas av det här tilltaget är vaktmästaren Bengtsson (Victor Morell), en arbetsovillig person som gärna ser till att tjäna extra pengar här och där. Hotellchefen fru Karlén (Charlott Strandberg) förfasar sig över att Johan och David verkar bedriva nån Swingesverksamhet och receptionisten Tina (Clara Henry) dras motvilligt in i att spela fru till Johan.
Det här är en fars där skratten duggar tätt. Replikerna levereras med en prefekt komisk nyans där kroppsspråket förstärker utan att bli överdrivet. Casten är väl sammansatt och det är en fröjd att se fars spelas på den här nivån.
Oss swingers emellan spelas till den 24 oktober och biljetter kan bokad här:
Britt-Marie var här är en av Fredrik Backmans succéromaner och för några år sedan satte Riksteatern upp den som en enmansföreställning med Marianne Mörck. Marianne är nu tillbaka som Britt-Marie, Vega, Omar och de andra och spelas under hösten på Scalateatern.
Britt-Marie är en 63-årig kvinna som lämnar sin man när hon upptäcker att han varit otrogen. I alla år har hon varit hemmafru och skött det exemplariskt. När hon söker jobb visar det sig inte krylla av jobb utan det enda som den unga tjejen på Arbetsförmedlingen kan få fram till henne är ett tre-veckors jobb som fritidsledare i Borg, ett litet samhälle där i stort sett allt är nedlagt förutom en pizzeria som också är butik. Inte ens en riktig fotbollsplan finns, med barnen som älskar fotboll spelar på en grusad parkeringsplats. Inte alls vad Britt-Marie tänkt sig och motvilligt blir hon indragen i att bli coach till laget så de kan få vara med i en fotbollscup.
Marianne Mörck är helt briljant när hon med små gester och lite olika röster gestaltar Britt-Marie och de andra. Det är fantastiskt hur en person kan hålla publiken fängslad under hela föreställning. Det är varm, hjärtlig och rolig historia men mot slutet även berör och nästan lockar fram en tår i ögonvrån när det blir så där fint. Tack vare barnen hittar Britt-Marie sig själv och blir sedd.
Det är en monolog med finurliga repliker som levereras med perfekt fingertoppskänsla och lockar till många skratt. Även om man som jag inte är särskilt intresserad av fotboll så i kombination av Backmans sätt att formulera sig och bygga historien och Mörcks sätt att ge liv till karaktärerna så dras man precis som Britt-Marie in i lyckokänslan när laget gör sitt första mål.
Marianne är som klippt och skuren för föreställningen, en föreställning som roar och värmer när hösten börja smyga sig på.
Britt-Marie var här spelas till den 27 september. Biljetter kan köpas här:
Molières Tartuffe är en riktig klassiker. Den uruppfördes 1664 men fick så stark kritik från kyrkan att till slut förbjöd kungen den från att spelas. Först efter en hel del omarbetningar fick den sättas upp igen 1669 och det är den versionen som spelas efter det.
Handlingen är fortfarande förlagd till 1664 vilket står i skrift på en ljusramp som hänger ner. Texten ändrad sedan för att presentera de olika karaktärerna när de kommer in i handlingen första gången. Skulle inte årtalet vara angivet skulle den tidsmässigt kunna utspelas i nutid. Kläderna är av modernt snitt och själva handlingen är tidslös då den handlar om manipulation, moral och maktmissbruk.
Bedragen Tartuffe (Magnus Krepper) har lurat sig in hos den välbärgade Orgon (Peter Andersson) som blivit hjärntvättad av Tartuffe. Han lyssnar inte på vare sig sin nuvarande fru Elmire (Helena af Sandeberg), sin son Damis (Emil Almén) eller någon av de andra i hans närhet när de försöker få honom att skicka iväg Tartuffe. Tartuffe spelar skickligt på alla känslor hos Orgon och vänder på alla argument som de andra framför mot honom.
Kreppers får fram allt det obehagliga, beräknande och lismandet som finns i Tartuffe. Man förundras över att Orgon inte ser hur pinsam han är, särskilt när han dansar eller ska vara förförisk. Peter Anderssons Orgon blickar nästan förälskat på Tartuffe och är undfallandet mot honom, helt manipulerad. Mest styrka och intelligens finns hos Elmire och hos kammarjungfrun Dorine som spelas med stor pondus av Marie Rickardsson.
Det här är en välspelad och skickligt framförd uppsättning av Tartuffe som både är underhållande och tankeväckande. Den enkla scenografi låter historien stå i centrum.
Tartuffe har premiär den 28 augusti och spelas till den 18 oktober på Stora Scenen på Stockholms stadsteater.
Förra året var det premiär för Adelsö Friluftsteater och i år är man tillbaka med en pjäs av nobelpristagaren Dario Fo, för att fira att han skulle fyllt 100 år i. Pjäsen Sotta Paga! Non si Paga! hade sin ursprungspremiär 1974 i Milano, men ständigt stigande priser känns lika aktuellt nu. En pjäs av en nobelpristagare kan ju låta seriöst och lite tråkigt, men här på Adelsö bjöds det på mycket skratt under de knappa 2 timmar inkl paus som pjäsen varade.
Pjäsen utspelas i Italien på 70-talet där hemmafrun Antonia (Sofia Bach) är en av alla kvinnor som får nog av att priserna ändras dag för dag och de protesterar genom att helt enkelt inte betala för varorna. Hon drar in sin väninna Margherita (Thérèse Svensson) i det som för att gömma en del varor stoppar dem under kappan som misstas för en gravidmage. Förvecklingarna byggs på när de ska förklara vad som hänt för Antonias man Giovanni (Olle Roberg) och Margheritas man Luigi (Betty Wilson Wallnäs). Antonia har verkligen en livlig fantasi och drar sig inte för att ljuga sin man rakt upp i ansiktet för att undanhålla att hon stulit mat och har obetalda räkningar för pengarna räcker inte till.
Ännu mer förklaringar ska till när olika polismän knackar på för att göra husrannsakan och leta efter gömda matvaror. De olika poliserna spelas av Johan Charles, där en mustasch skulle skilja dem åt, men på premiärdagen ville inte mustaschen sitta fast så de blev än mer lika varandra, vilket roade publiken och medspelarna.
Som sagt det bjuds på en hel del skratt, både åt situationerna som uppstår och åt de bisarra förklaringar som främst Antonia bjuder på och som Giovanni accepterar och sen själv för vidare med ytterligare komisk tvist.
Det är ju valår och en komedi om protester mot ökade priser och sämre förhållanden ligger väl i tiden.
Adelsö friluftsteater ligger så speciellt på Adelsö. Man tar sig hit med bilfärja från Munsö och ett par minuter från hamnen med bil. Buss från Brommaplan går också bra. Själva scenen gömmer sig bakom en trämur, likt ett medeltida fort, och blir lite en upplevelse i sig. En trevlig sommarutflykt till den här historiska ön där teatern blir det perfekta avslutet.
Premiären avnjöts en härlig solig eftermiddag med en lätt bris – då är sommarteater som bäst.
Ni betalar inte! Vi betalar inte! spelas till och med den 2 augusti. Biljetter:
Efter en vecka med helt fantastisk sommarväder började de grå molnen hopa sig över Vadstena och vid 15-tiden ösregnade det. Men regnet avtog och när konserten började var det uppehåll så Peters Singing in the rain blev utan regn. Lagom till det fantastiska Phantom of the Opera-medley som avslutade akt ett började det dugga så smått, men det var först till de allra sista låtarna som man kan kalla det för regn. Så det blev inte alls mycket av det utlovade regnet – vilket vi alla uppskattade. Desto mer fantastik sång blev det när två av Sveriges stora West End-stjärnorna äntrade scenen och bjöd på sina musikal- och filmfavoritlåtar och några andra som de bara gillar.
Här bjöds det verkligen på ett pärlband av låtar från bland annat Sound of Music, Singing in the rain, Chess, Footloose, Moulin Rouge, Kristina från Duvemåla, Miss Saigon, Wicked, Lejonkungen, Phantom of the Opera, Saturday Night Fever, We Will Rock you, Mamma Mia och &Juliet. Men också magiskt bra versioner av Barcelona, Time to say goodbay och Stad i ljus.
Emmis version av Stad i ljus är utan en av de bästa jag hört, spröd och stark på samma gång och enormt tonsäker, avslutningen var enastående. Så skönt att få en sån klar och ren version efter alla sportfans som brölat sönder den. Det är så här den ska sjungas och avnjutas!
Det märks verkligen att Peter och Emmi trivs på scenen tillsammans – lite lättsamt smågnabbigt mellanprat som också visar hur mycket de uppskattar varandra. Båda har fantastiska röster som kompletterar och lyfter varandra och en scennärvaro som bara finns hos erfarna artister.
Med sig på turnén har de en välsjungande kör som själva framförde Domino och Defying Gravity och ett fantastikt band och stråk.
Det här var verkligen en musikalkväll som vann över vädrets makter!
Årets sista konsert är på Vallarna i Falkenberg tisdagen den 21 juli. Har ni möjlighet så gå och se den!
Det finns ett fåtal biljetter kvar och kan köpas här:
Filmen Heathers hade premiär 1988 med bland andra Christian Slater, Winona Ryder och Shannen Doherty i huvudrollerna. En High school-film där tre tjejer som alla heter Heather styr skolan. Veronica är en av de töntiga tjejerna, men hennes talang att förfalska intyg gör att hon en dag räddar Heathers från kvarsittning och de belönar henne med en makeover och hon blir en del av deras gäng. Men att vara med i gänget har sitt pris och en dag tvingas Veronica att skriva ett kärleksbrev från Ram, en av de coola killarna, till sin bästa vän Martha för att lura henne till en fest. En ny mystisk kille, JD, kommer till skolan och Veronica gillar honom men han syn på hur man skipar rättvisa är minst sagt kontroversiell.
En musikal baserat på filmen hade sin första reading 2009, första färdiga musikalen spelades i Los Angeles 2013, Off-Broadway 2014 och London 2017 och nu är det dags igen i för en svensk uppsättning i en så kallad Teen edition som innebär att alla roller förutom vuxenrollerna spelas av ungdomar som är runt 17 år, dvs rätt ålder för High school-elever.
Jag har sett väldigt mycket musikaler men helt missat Heathers när den spelades i London så innan jag träffade det här gänget den 13 juni tittade jag på den filmade London-versionen som finns på YouTube. Det är en rätt mörk ungdomsmusikal, men med en ironisk underton och poppig musik. En musikal som verkligen har blivit stor bland ungdomar och det var kul att se hur engagerad publiken var. Något som jag också fick bekräftad när jag träffade ungdomarna som ska vara med i West End Stockholms uppsättning på Playhouse Teater med premiär den 7 januari 2027.
Under våren har det kreativa teamet och ungdomarna träffats men den här dagen var det första gången som musikalartisterna Anna Sahlene och Jakob Stadell, som tillsammans med Niclas Berglund spelar vuxenrollerna, var på plats i replokalen i Stadsteaterns lokaler i Vällingby.
Först träffade jag delar av det kreativa teamet (Frida Modén Treichl – regissör, sång & musikansvarig, Thomas Creutz – regiöga samt konstnärlig ledare, Amanda Arin – koreograf, Mikael Hansson – teknik och Nelly Staaf – produktionsass) samt Anna Sahlene och Jakob Stadell.
Hur kommer det sig att ni valde att sätta upp Heathers?
Det började förra sommaren, säger Thomas. Jag satt och pratade med Axel Adelöw (Jason ”J.D” Dean) som är son till en av mina kompisar och vi tyckte det skulle vara kul att sätta upp en ungdomsmusikal där ungdomar spelar huvudrollerna. Heathers som utspelas i High school-miljö med många roller för ungdomar kändes som en musikal som skulle passa och extra kul då den inte spelats mycket i Sverige.
Thomas fortsätter, jag tog kontakt med de som har rättigheterna och vi fick snabbt besked om att vi fick rättigheterna till en Teens edition. Det ska verkligen bli kul att göra en uppsättning med ungdomar i rätt ålder. I de flesta stora uppsättningar som gjorts är det äldre som spelar rollerna.
Hur har ni i det kreativa teamet jobbat med uppsättning?
Thomas berättar att ungefär i samma veva som Axel och jag pratade blev jag kontakta av Frida som hade hört talas om West End Stockholm och var intresserad av ett samarbete.
Jag har jobbat som musikalartist i 17 och i de flesta produktionerna har jag alltid pratat för mycket och haft idéer om hur saker och ting ska vara, säger Frida. Därför kändes regi som ett naturligt steg att ta, att äntligen låta all min kreativitet få plats. Plus att när man passerat 40 finns det färre roller för kvinnor så varför inte pröva något nytt. Under våren har vi nu jobbat med musikalisk instudering av musikalen.
Jag hade jobbat med Amanda i American Idiot och tänkte på henne som koreograf, säger Frida.
Jag har främst jobbat som dansare i 15 år men även koreograferat, säger Amanda. Det är jättekul att jobba med Frida. Vi tänker väldigt lika och det är raka rör som gäller.
Frida och Amanda berättare vidare hur spännande och kul det är att jobba med ungdomarna. De är väldigt dedikerade men samtidigt tar det längre tid för instuderingen. Flera av dem har jobbat som barnskådespelare tidigare och då har man någon som tar hand om en och ser till att man är på plats i rätt tid för scenen och så vidare. Men nu är de inte barn längre utan vi kräver mer av dem och får pusha mer. De måste ta eget ansvar, nu är det verkligen på riktigt för dem. Vi har pratat mycket om status i skolan för att de ska kunna förstå sina karaktärer och utveckla dem. När vi jobbat med gruppscener har de också varit med format sina roller och det kommer vi att fortsätta med under hösten när vi drar igång mer intensivt med repetitioner. Det är också en utmaning att hitta tider för repetition med ungdomar som går i skolan.
Vad hade ni för auditionprocess?
Det var en audition där ungdomar från hela landet fick söka, säger Thomas. Men sen blev det ungdomar som är Stockholmsbaserad i slutändan. Flera av dem här har ett gediget CV, varit med i julkalendrar, Sound of Music och Matilda på Stadsteatern och andra uppsättningar så det är riktigt duktiga musikalungdomar i den här åldern som vi till slut valde ut.
Frida flikar in, vi har valt att göra om rollen Martha som en icke-binär karaktär, istället för att bli mobbad för att hon tjock och töntig så låter vi det handla om att dom andra eleverna inte kan förstå om Martha är tjej eller kille och i den rollen har vi Oliver Hagenfeeldt Eek. Det känns som ett mer aktuellt ungdomsproblem än kroppsfixeringen även om det också är extremt stark idag, så finns det ändå en kroppspositiv rörelse nu som inte fanns på 80-talet.
Thomas fortsätter vidare, Anna är mamma till Orlando Wahlsteen, som spelar Gabriel, och hon i sin tur tipsade om Jakob. Niklas visade sig vara ett Heather fan och har jobbat med Jakob.
Anna och Jakob, var har ni för relation till Heathers?
Jag var och såg Heathers i London med min dotter, säger Anna. Det var fullt av 16-åringar i publiken och alla kunde alla sånger. Det var en så häftig upplevelse. Nu ska det bli jättekul att få spela det här tillsammans med min son.
Jag kände inte till så mycket om den innan och har inte sett den live, säger Jakob. Men nu har jag sett den på YouTube och det var ju imponerande av hur engagerad hela publiken var. Det märktes ju även när man bara såg en inspelning.
Alla är eniga om att det ska bli spännande att se hur den mottas här i Sverige av den unga publiken, särskilt som det är ungdomar som har huvudrollerna.
Någonstans här började alla unga musikalartister komma in i lokalen. En spänd förväntan inför dagens repetition låg i luften och alla utstrålade massa energi och glädje när de hälsade på varandra och slog sig ner för att berätta om vad Heathers betyder för dem.
Det är en av de första musikalerna jag sett och jag kan alla låtar, utbrister Juni Helander Kallin som spelar Veronica.
Nån säger att det inte kände till den när de sökte men förstod sen hur stor den var. Andra kunde redan några låtar. Flera berättar om hur stor Heathers är på TikTok och säger att den är viktig inom populärkulturen för ungdomar. Så många unga som har tagit till sig den och det kommer märkas på publiken som kommer.
Samtalet glider sedan över i hur de jobbar med sina roller.
Veronica är ganska naiv som tror att hon kan försöka fixa alla, säger Juni. Än har jag inte helt landat i hur jag ska utforma rollen. Vi har precis börjat sätta oss in i rollerna.
JD är ju en väldigt speciell kille som vill hjälpa till men på ett mörkt sätt och det ska bli jättekul att spela honom, säger Axel.
Alla pratar entusiastiskt om hur kul det är att jobba med hela ensemblen och hur de tillsammans diskuterat gruppdynamik och hur de olika rollerna påverkas av varandra. Varför en karaktär gör som den gör och en annan på ett annat sätt. Även om det inte är precis så här på en svensk skola så kan man relatera till hur det är i sin egen skola och det är ju en fördel att vi går i skolan nu.
Det är så tidigt stadie ännu och nu när vi lärt känna varandra mer så ska det bli jättekul att jobba vidare med rollerna i höst. Nu har vi mest repat in en låt så det blir mycket att göra i höst men det jätteroligt, säger de.
Vad har ni för tankar inför premiären och hur publiken ska ta emot Heathers?
Min Martha är ju binär, säger Oliver, och det är hon ju inte i filmen eller vanligen i musikalen så det är lite spännande att se vad publiken tycker om det.
De andra fyller på med att Heathers är så stor bland ungdomar så det kommer nog komma många och titta. När man har sagt att man ska vara med i Heathers har många sagt att det är häftigt och vill se den. Det ska också bli kul att spela den på svenska och se hur publiken gillar det.
Efter intervjun var jag kvar en stund och titta på när de repeterade in Underbara (del två) och de var intressant att se hur Amanda och Frida jobbade med ungdomarna och med små instruktioner fick numret att växa under den korta tid jag var där. Energin och glädjen att spela Heathers genomsyrade hela rummet och jag ser verkligen fram att se den färdiga produktionen.
Heathers spelas 7 – 17 januari 2027 på Playhouse Teater i Stockholm. Biljetterna släpps den 1 juli.
Mer om musikalen, det kreativa teamet och casten och biljettlänk hittar ni här:
Den 12 juni är det dags för premiär för Hjälten från Öresund och sista sommaren för Eva Rydberg på hennes älskade Fredriksdalsteatern. En sommar då hon också kommer att fira sin 83-års dag. En verklig legend inom svensk showmiz. Stafettpinnen med att spela sommarfars på Fredriksdalsteatern lämnar hon vidare till Claes Malmberg som också är med i årets föreställning.
Första gången Eva spelade på Fredriksdalsteatern var 1993 då hon spelade mot sin idol Nils Poppe som sen föreslog att hon skulle ta över och driva sommarfars på teatern. Det har blivit många farser sen dess. Vad har då teatern betytt för dig Eva?
När man jobbar som frilans är det underbart att ha ett fast jobb att gå till. Det innebär en trygghet att ha även om man inte blir rik av att vara teaterdirektör. Men man blir rik på kärleken från publiken för det är en fantastisk publik som kommer år efter år.
Kärlek från publiken, vad är det du vill ge till dem?
Jag vill ge dem ett kärt minne. En ljummen sommarkväll med musik, sång, dans och mycket skratt som de kan leva på länge. Livet behöver få vara kul!
Hur kommer det sig att ni valde Hjälten från Öresund som den sista pjäsen?
Det var Mikael Lindell Bohlin som föreslog den. Den har spelats två gånger tidigare under Poppes tid och i år är det 100 år sedan den skrevs av Franz Arnold och Ernst Bach. Men vi har valt att förlägga den till 1960-talet. Det är så kul för vi har tio helt nyskrivna låtar (av Niklas Holtne, P-O Nilsson och Anders Aldgård) och när man hör dem tror att de är från 60-talet men de är helt nya. Från början var det tänkt att jag skulle spela en annan roll men eftersom jag spelade husa mot Nils Poppe ville jag avsluta med att spela husa igen. Det är en jätterolig roll och det ska bli så kul att få spela husa till Claes Malmbergs roll (fröhandlare Hilding Blomgren).
Hur är det att spela med Claes Malmberg?
Det är precis som att jobba med sin lillebror. Vi har så kul ihop. Jag kan vara sarkastisk mot honom och han mot mig. Vi skrattar mycket och det är ett givande och tagande när vi jobbar med föreställningen. Vi hjälper varandra och testar oss fram. Pjäsen blir så mycket bättre när man hjälper varandra, alla blir bättre då.
Claes är ju från Göteborg, är det någon särskild göteborgshumor som kan komma fram?
Det har jag inte tänkt på. Jag jobbade mycket med Hagge Geigert i Göteborg så lite blir det att sluta den cirkeln också när Claes tar över. Men jag tycker inte Claes pratar så mycket göteborska. Men det händer att han säger något på skånska och då kan det bli lite kul, men man hör ju att han inte kommer härifrån ändå. Jag tycker det är så kul med dialekter. Småländska och värmländska tycker jag mycket om för de låter så trevliga. Själv har jag mest hållit mig till min skånska annars är det inte jag. Vissa tv-serier har jag dock fått prata mer rikssvenska i för rollen har krävt det. Ska man vara arg så är det mest effektivt att vara det på rikssvenska. Man kan ju inte ens tänka sig att en norrman kan blir arg för de låter ju så glad hela tiden, säger hon och pratar lite norska.
Din dotter Birgitta är ju med och spelar här på Fredriksdal, hur är det att jobba med henne?
Ja, det är ju både min dotter och hennes man Robert som är med. Det är så kul att jobba med dem för jag känner mig så trygg. Birgitta är en sån rolig tjej och hon är mycket roligare än vad jag är. Vi spelade en gång samma typ av karaktär och när vi tittade på det efteråt så skrattade jag så mycket åt henne för hon är så kul.
Förbereder du dig på något särskilt sätt innan du går upp på scenen?
Jag vill gärna ha koll på allt så jag vet att det kommer att gå bra för alla. Jag repeterar manus både hemma och på teatern för jag vill inte komma av mig under föreställningen. Men händer det så vet jag ju att någon av mina medspelare plockar upp mig. När man spelar fars gäller det att man har rätt timing för att det ska bli kul. Sen blir man ju avbruten av skratt och det vill man ju bli, men då är det viktigt att man kan sina repliker. Jag kommer ihåg en gång när jag spelade i en mer dramatisk förställning så tyckte jag det gick så bra för jag blev inte avbruten tills jag kom på att jag saknade skrattet. Men här på Frediksdal vill jag bli avbruten av publikens skratt. Då vet jag att de har det bra.
Du har ju en lång och gedigen karriär bakom dig, är det något du minns lite extra?
Jag tänker inte på det som karriär. Det har varit många jätteroliga jobb under åren. För mig är det ett jobb som jag går till och som jag vill göra så bra som möjligt och att få underhålla publiken. Personligen var det extra kul att vara ”förband” till Frank Sinatra, fått uppträda på cirkus med Gene Kelly och träffat Sammy Davis Jr. Många roliga år på scenen har det blivit.
Vad händer sen när sista föreställningen är över på Fredriksdal?
Det är en del saker på gång efter det men inget som jag kan berätta om nu, slutar gör jag inte! Men det blir inte någon mer utomhusteater för mig.
Inför sista sommaren på Fredriksdal är det något särskilt du vill säga till publiken?
Glöm inte att ta med er regnkläder och tröja! Jag blir så stressad när jag ser att publiken kommer i sina fina tunna sommarkläder och inte har med sig mer. De får inte bli kalla och blöta när de ska ha kul hos oss. Jag vill att det här ska bli ett underbart sommarminne för oss alla. Mycket skratt, för det behöver vi mer av.
Biljetter till Hjälten från Öresund kan köpas här:
