Många har nog sett Cabaret i någon uppsättning på scen eller den ikoniska filmen med Liza Minnelli som nattklubbsångerskan Sally Bowles, och att den skulle sättas upp på Dramaten nu var lite otippat. Tyvärr verkar det som det alltid är en aktuell musikal, inte minst nu med de allt hårdare högervindarna som blåser i vårt land.

Den här uppsättningen är en av de bästa jag har sett, stark, rå, vulgär och den lämnar ingen oberörd. Jenny Kronbergs scenografin är ödesmättad med en stor dödskalle med en stor svastika som likt vingarna på en väderkvarn roterar snabbare ju hårdare de politiska vindarna blåser är genialisk. Dödskallen vrids i olika lägen och variera att vara Kit Kat Kluboch Fraulein Schneiders rumsuthyrning. Utöver det är det i stort sett några stolar som flyttas runt, enkelt och effektfullt. Kostym, peruk, mask är en blandning av provokativ och vardaglig. Koreografin lite mer tillbakadragen men effektfull och ger större tyngd till de spelade scenerna vilket lyfter fram den politiska spänningen mer, vilket passar väldigt bra här på Dramatens scen med de skickliga skådespelarna man har till sitt förfogande.

Meriterade duktiga skådespelare som verkligen höjer den här uppsättningen väldigt högt både i sina rolltolkningar men även sångmässig. Viss anpassning har gjorts i arrangemangen och scenlösningarna och i vissa lägen blir det lite mer pratsångaktigt, men inget som påverkar helheten. Jonas Malmsjös konferencier är vulgär, iakttagande och krypande obehaglig. Ana Gil de Meio Nascimento har energi, närvaro och en stark lyskraft i sin Sally Bowles. Marie Richardson får fram det osäkra och sköra i Fraulein Schneider när hon tampas mellan att fånga lyckan och välja det som kan verka vara den enkla och bekväma vägen. Samspelet mellan henne och Johan Holmberg som Herr Schultz är väldigt finstämt och ömsint. Christoffer Svenssons Ernst Ludvig går från att vara den trevlig killen som har många kontakter till att lyfta fram kylan och hårdheten när hans politiska ställning avslöjas. Alexander Salzberger lyfter fram det naiva och godtrogna i Cliff Bradshaw när han låter sig förföras i det dekadenta Berlin på 30-talet.

Damn! tillåts fylla ut både orkesterdiket och att vara aktivt närvarande som en del i uppsättninge, mer än att bara vara musiker.

En komplett stark uppsättning av Cabaret där teknik, scenografi, kostym, skådespeleri, sång, dans och musik är i perfekt symbios med och lyfter varandra. Gillar man Cabaret ska man verkligen gå och titta på den här.

Cabaret spelas till den 31 december.