Igår togs restriktionerna bort och ikväll strömmar publiken till och det blir nästan ett fullsatt Göta Lejon på det här genrepet. Härligt att restriktionerna släpps men samtidigt blir jag lite förundrad över att så många i publiken direkt gått tillbaka och inte har en tanke på att hålla avstånd. Särskilt med tanke på att det är så många äldre i publiken för även om de är vaccinerade så kan de ju fortfarande bli smittade. Men det är ju härligt att vi kan samlas igen och teatrarna kan fyllas och det borde ju firas ordentligt vilket man gjort med härliga feelgood med Amelie på Östgötateatern och She loves me på Spira, men ikväll blir det inte något glädjepiller utan snarare att det drar åt det grå och deprimerande hållet. Nu var det ju bestämt sen tidigare att Forever Piaf skulle spelas och bara blivit uppskjuten.

Edith Piaf är en av Frankrikes mest kända sångerskor med en röst som alla känner igen och låtar som är odödliga. Men hennes liv verkar inte ha varit direkt lyckligt, från det att hon föds och blir övergiven av sina föräldrar, delvis uppvuxen på bordell, en miljö med alkohol och droger, börjar tidigt sjunga på gatorna för att tjäna lite pengar. Så blir hon upptäckt och karriären tar fart. Hon föder ett barn som hon inte ids ta hand om, som dör vid 2 års ålder. Managern blir mördad, karriären får börja om. En strid ström av män som hon utnyttjar på olika sätt och struntar i om de är gifta eller inte. Vill hon ha en man tar hon honom typ. Som hon framställs i musikalen är hon inte en direkt trevlig person, inte någon som jag blir berörd av.

Musikalen börjar med hennes begravning och så får vi följa hennes liv från hennes barndom och karriär tills hon dör. Som ung spelas hon av Beata Ernman och den äldre av Malena Ernman. Den yngre och äldre Piaf är i stort sett på scen hela tiden och parallellt iakttar varandra, vilket är ett bra grepp. Sångmässigt har Beata med sig Ediths speciella darr i rösten, men det saknas helt hos Malena, vilket jag upplever som lite konstigt då jag tycker det hade varit bättre att vara konsekvent. Tyvärr lyckas varken Beata eller Malenas tolkning av Piaf få mig engagerad eller berörd, men man har ju valt att framställa henne som en rätt känslokall person och det lyckas de med, men jag saknar att bli berörd av det tragiska i hennes liv. Vid några få tillfällen finns det tillfällen när det kunde bli känslosamt som när dottern dör vid två års ålder eller en av hennes älskare störtar, men sorgen som visas då blir överspelad och känns mer som ett spel för gallerierna. Den smärta som hon borde känna når inte fram till mig. Ungefär mitt i pjäsen får Piaf instruktioner om att det räcker inte att ha en bra sångröst och pricka toner, man måste kunna berätta och förmedla en historia och känslor. Just det saknar jag genomgående av Piaf i föreställningen.

Anna Thiam (som bland annat spelar Piafs mamma) har den förmåga jag är ute efter. Piafs mamma är inte heller särskilt sympatisk och trevlig, men Anna Thiam berör och engagerar med sin sång i sina rolltolkningar. Där får musikalen den nerv som hade behövts rakt igenom för att lyfta. Anna och alla andra i ensemblen spelar ett antal olika roller och de gör verkligen ett fantastiskt jobb som de ska ha en stor eloge för. Björn Kjellman spelar ett antal män som på olika sätt varit betydelsefulla för Piaf och det är imponerande hur han går in och ur det olika karaktärerna så sömlöst. Fantastiska musiker i orkestern under ledning av Kristofer Nergårdh. När jag går från teatern har jag musiken med mig och smånynnar, men i övrigt känner jag inget. Även om den inte är ett glädjepiller så hade jag velat bli berörd och engagerad, inte bara känt ”jaha”.

Musikalen spelas i en akt och det kändes något långt men hade varit för kort för att ha en paus. Dock med en äldre publik så blev det för långt för vissa för det ovanligt många som behövde gå ut mitt under föreställningen vilket skapar stök och störning för övriga i publiken.

Musikalen spelas till den 4 december.