På Stockholms scener har det varit mycket nostalgi nu i höst och även China teatern har valt en musikal som jag har många minnen från nu när det sätter upp Saturday Night Fever. Saturday Night Fever är filmen som John Travolta slog igenom med stort. Jag var 10 år när filmen kom till Sverige och på klassfesterna så dansade vi till musiken av bland andra Bee Gees med de numera klassiska dansstegen. I en här uppsättningen är det David Lindgren som axlar rollen som Tony Manero och hans fru Kristina Lindgren som spelar Stephanie Mangano. Tony jobbar i en färgaffär, bor hemma, är familjens svarta får och inte alls lika fin som sin bror som är katolsk präst. Men på kvällarna lever han upp när han och hans kompisar intar stans disco, där är han kung! En kväll ser han Stephanie på dansgolvet och faller handlöst. Hon är rätt svårflörtad men går med på att dansa med honom i danstävlingen. Men det är inte bara disco och dans för Tony och hans gäng, där är svärta också med bråk med rivaliserande gäng, brustna hjärtan och katolska kyrkans starka påverkan på deras liv. Kyrkans förbud mot aborter ställer till det för Tonys kompis Bobby C (Rikard Björk) och leder han tar livet av sig en kväll.

Saturday Night Fever spelades 2005 på Oscarsteatern med Andreas Lundstedt som Tony och i den här uppsättningen har rollen som DJ Monty. Kul att han är med igen, han är ju discons okrönte kung i Sverige, så jag tycker nog att han hade varit värd att få en bättre peruk än den clownaktiga han har fått.

Saturday Night Fever är ju en kavalkad av hitlåtar som Staying Alive, Night Fever, More Than a Woman, Disco Inferno och How deep is your love, men till musikalversionen i London skrevs en ny av Bee Gees, Immortality, som är en av mina favoriter. Precis som på Oscars har man valt att framföra låtarna på engelska och ha replikerna på svenska, vilket funkar för man kan ju alla låtar, men numren och replikerna går inte helt sömnlöst ihop. Det känns mer som en show med många riktigt bra sång- och dansnummer med fantastiska insatser av hela ensemblen. Koreografin av Jennie Widegren och Zain Odestål är häftig och läcker, glittrig disco som sprider dansglädje och energi. Riktigt imponerad blev jag av Rikard Björks Tragedy som var smärtsam och rakt in i hjärtat.

Det här är en härlig disconostalgi som man blir ordentligt underhållen av för stunden.

Sverige firar 100 år av demokrati i år då det är 100 år sen första valet med allmän rösträtt. Det är verkligen något att fira och till och med vår kulturminister Amanda Lind var på plats bland premiärpubliken.

Men har det hänt så mycket sen dess och hur fick vi allmän rösträtt? Frihetens namn kan ses som en historielektion med musikinslag. 22-åriga Janna (Natasja Jean-Charles) förfasar sig över att hon ska betala 12% i moms på sin cappuccino, varför ska staten ta 12% och vart går pengarna? Janna hamnar i en tidresa där hon träffar Ellen Key (Sanna Martin) och Hjalmar Branting (Jonas Nerbe) och hon får deras perspektiv på den tidens politiska läge. I akt två får vi följa Janna när hon går en teaterbildning på en folkhögskola och en öppen repetition på hennes pjäs. En politisk pjäs om den stora strejken 1909 med Kata Dalström (Sanna Martin) och återigen Hjalmar Branting som sätts upp i bästa 70-talsanda. Jannas perspektiv på samhället och politiken förändras ju mer hon lär sig och förstår det som format Sverige. I slutet förstår hon bättre sin pappa som är en inbiten socialdemokrat, och som nu oroar sig över det politiska läget i Sverige.

Idén och tanken med musikalen är intressant och bra, men den förvaltas inte så det kommer till sin rätt. Den nyskrivna musiken av Andrea Tarrodi är rätt enformig och blir gnällig när den framförs på violin, accordia och cimbalom och jag kan inte låta blir att undra hur hade den låtit om man valt ett vanligt piano och/eller gitarr. Musikerna är skickliga och gör verkligen vad de kan med materialet. Tyvärr överröstar musiken för ofta sången så texten når inte ut, och då spelar det inte någon roll hur duktiga de är på att sjunga. Lyckligtvis finns det ändå partier där vi får njuta av Natasja Jean-Charles och Sanna Martins fina stämmor, men inte tillräckligt ofta för att musikalen ska lyfta och bli minnesvärd. Det är rätt mycket pratsång och inte så melodiös musik. Stundtals tänker jag när jag ser den att det hade nog varit bättre om det hade varit en ren talpjäs för dialogen är rätt bra och intresset höjs i talpartierna. Det är väldigt ovanligt att jag inte tycker att musiken förhöjer handlingen, men här tillför den tyvärr inte så mycket. Natasja, Sanna och Jonas är fullt engagerade i sina roller och vill förmedla budskapet, men det är tyvärr för svag handling och tråkig musik för att det ska hålla och skapa engagemang och beröra publiken.

I andra akten kom en trevlig överraskning med ett mer revyartat inslag med lite stepp, den delen hade de gärna fått förlänga lite mer. Stepp kan man inte få för mycket av. Däremot blev pjäsen i pjäsen i akt två lite väl lång och lite rörig, och fick drag av parodi på hur teater spelades på 70-talet med starka vänstervridna inslag. Osäker på om det är meningen eller inte. Pappersmustascherna gjorde det inte mindre parodiskt heller.

Scenografin är enkel och funktionell, så mycket mer behövs inte i den här typen av pjäser där fokus är på budskapet.

Musikalen är 2.15 timmar med paus och det kändes lite för långt och det var till och med flera personer som gick i pausen.

När jag gick från teatern hade jag ändå med mig lite mer kunskaper om den svenska demokratiprocessen så helt bortkastade timmar var det inte.

För drygt 40 år sen fick jag mamma och pappa att åka in till IKEA i Linköping på sportlovet för de hade sportlovsaktiviteter och just den dagen var det ett coolt band från Stockholm som skulle vara där. De spelade några låtar, sen skrev de autografer på ett idolkort och var supertrevliga och lite småblyga. En månad senare slog de igenom med dunder och brak i Måndagsbörsen. Men inte kunde jag ana att jag 40 år senare skulle se en musikal om deras liv med musiken i en teater som inte var byggd då och att genrepspubliken skulle jublade sig hesa av glädje, eufori och den energikick som spreds från scenen. En nostalgitripp utan dess like och även de som inte upplevt Noice i sin ungdom och hörde musiken för första gången gillade verkligen den. Det sägs att den musik man upplevde som tonåring är den musik som man alltid kommer att älska, må bra av och att man inte glömmer texten hur lång tid det än går. Och det stämmer verkligen.

Berättelsen om några tonåringar, Peo Thyrén (Charlie Gustafsson) , Hasse Carlsson (Charlie Grönvall), Robert Klasen (Jakob Wallgård), Freddie Hansson (Einar-Hugo Strömberg) och Robert Liman (Isac Aspberg) som i slutet av 70-talet bildar ett band i Gustavsberg, övar och övar. Rätt snälla killar som nog vill vara lite tuffare än de var. Dricker saft med roliga sugrör och älskar rulltårta. De letar efter en musikalisk identitet och så småningom hittar de rätt när de börjar skriva låtar om sitt eget liv i Stockholm. Så vinner de en talangjakt. Ola Håkansson (Fredrik Lexfors) delar ut priset som är en charterresa och ett skivkontrakt. Skivan släpps, men den säljer inte. Förrän någon ser dem och de får vara med i Måndagsbörsen. Musikprogrammet som alla såg och succén var ett faktum. Livet leker, de unga killarna spelar över hela Sverige. Men det har ett högt pris visar det sig. De som borde ta hand om dem i branschen är mer intresserade av att tjäna pengar än att se hur killarna mår. Tidningarna skapar en påhittad rivalitet mellan dem och Gyllene Tider (själv förstod jag inte varför man inte kunde gilla båda banden). Robert träffar en tjej och tröttar på bandet och ersätts av Fredrik von Gerber. Så börjar drogerna komma in i bilden.

Det här kan ju låta som en tragisk historia och det är det delvis också men låtarna, lusten och den positiva energin på scenen sprider ett glädjerus över publiken som det inte går att värja sig från. Låtarna för handlingen framåt på naturlig sätt, ibland som konsertversion och ibland som dialog. En av deras stora hits Ett bedårande barn av sin tid framförs både som en konsertversion med en härlig frenesi av bandet men också i en stillsam oerhört berörande version av Mikaela (Aline Littwood) som är helt magisk. Den borde få gänget som castar till Så mycket bättre att undra varför de inte kommit på att bjuda in Peo Thyrén till programmet, för en sån version hade legat i topp som det årets bästa.

Rollbesättningen här är verkligen bra, med Charlie Grönvall som Hasse Carlsson och Charlie Gustafsson som Peo Thyrén i spetsen med bra sånginsatser, men hela bandet är tight även om det stärks upp lite bakom scenen. De lyckas med konststycket att både få fram nostalgikänslan samtidigt som det känns modernt, aktuellt och eget. Det finns en charmig valpighet över killarna, viljan att vara tuff, men delar av dem är fortfarande de där killarna som samlade frimärken och gillar saft. Fredik Lexfors gör en strålande insats både som Ola Håkansson och Per Gessle och står för det komiska inslaget i musikalen.

Scenografin är enkel och förstärks med bilder och videos från Noice och andra tidstypiska grupper och händelser, vilket är effektfullt och bygger på nostalgikänslan. Lite ambivalent till perukerna för de känns just väldigt perukiga, men jag får känslan att det är ett medvetet val.

Musikalen är ca 2 timmar utan paus, men tiden bara flyger iväg och det känns absolut inte långt. Helt plötsligt så är är vi framme vid slutet och de bjuder på en härlig låtkavalkad i applådtacket och vid det laget står hela publiken upp och jublar. Frågan är om det inte jublas mer ikväll, än vad det har gjort på GES de kvällar jag har sett den. Av musikalerna jag har sett i Stockholm under hösten så är det här helt klart den bästa!

Ett gäng bedårande barn på scen tar över hela stan i natt och mässar Du lever bara en gång och den gången är nu, så tar vara på det, köp biljett och gå och njut av den här musikalen.