Redan när man kommer in i entrén så börjar man undra lite vad som kommer att hända här. I dörren möts man av barbröstade män som röker, dimman ligger tät i foajen där folk börjar samlas. Inne i teatersalongen finns en bar på scenen där publiken kan beställa nåt att dricka. Fler och fler från uppsättningen tar plats på scen och runt om i salongen medans publiken tar sina platser. Det är meningen att publiken ska känna sig som en del av föreställningen. Tolvskillingsoperan är ju en klassisk historia om det fattiga och solkiga London med tiggare, tjuvar och en korrupt polischef och allt ciruklerar kring Mackie Kniven (Fredrik Lycke).

Uppsättningen är en del i samarbetet mellan Stadsteatern och Folkoperan. Regissören Mellika Melouani Melani har velat lyfta fram det burleska och det är en rad kvinnliga burleskartsiter som är med i uppsättning. Men det blir för mycket känsla av den billiga och dåliga underhållning som fanns förr på Skänningemarken och Kiviksmarknad. Man kunde se lättklädda kvinnor gå runt tältet vid tivolit för att locka in några män till underhållning, men tälten försvann för många år sen. Med tanke på #metoo så känns det här ännu mer förlegat och omodernt att lyfta fram på en teater. Hade varit mycket mer intressant om man låtit kvinnorna blivit starkare och visat mer djävlaranamma. Men inte tiggar dottern Polly (Maja Rung) som i hemlighet gifter sig med Mackie är bara ett viljelöst våp som helt drivs av sin lusta till Mackie, precis som polisdottern Lucy (Sanna Gibbs) som också har ett förhållande med Mackie. Inte ens när de ställs mot varandra inser de vilken skitstövel som Mackie utan de fortsätter att vilja ha honom och få bort varandra. Nej det är Jenny som visar sig vara den mest intressanta kvinnliga karaktären som ironiskt nog spelas av en man, Richard Harmin. Jenny har haft ett förhållande med Mackie och blivit lika illa behandlad som Lucy och Polly, men hon ser till att ta hämnd på Mackie. Tiggarkungen Herr Peachum (Sven Ahlström) är en rätt svag och mesig tiggarkung, i den familjen är det frun (Karolina Blixt) som har handlingskraften och gör vad hon kan för att få bort dottern Polly från Mackie. Och det är Karolina Blixt och Richard Harmin som står för de mäktigaste sånginsatserna under föreställningen, de imponerar verkligen och kontrasten till flera av de andra på scenen blir väldigt märkbar. De två är behållningen av föreställningen. Rakt igenom gör Fredrik Lycke Mackie bra som  en slimmig och sliskig översittar typ med dålig kvinnosyn, men tyvärr är inte sångmaterialet riktigt rätt för honom så han riktigt får visa vad han kan sångmässigt, med ett få undantag där han får sjunga med kraft.

Den mest kända sången från Tolvskillingsoperan är Mackie Kniven som framförs direkt i början, men den blir tyvärr rätt svag och inte alls så mäktig som jag skulle vilja ha den. För ett par veckor sedan gjorde Joachim Bergström en suverän version på den med stark inlevelse och sin fantastiska sång. Här nådde man inte alls upp till den nivån utan det blev svag och rätt intetsägande tyvärr.

Däremot tycker jag att ljus och videotekniken var rätt snyggt gjord.

Vid flera tillfällen under föreställningen interagerar man med publiken med blandat resultat, särskilt den burleska delen faller lite platt. De har svårt att få med publiken att skrika och jubla mer när de uppmanar att det är så man ska göra för att mer av kläderna ska falla av och mer kropp visas. Men det känns inte som publiken är särskild intresserad av det och det är en stor eloge till publiken som känns mer modern än uppsättningen. Verkligen inte modernt att uppmana publiken att skrika högre för att någon ska ta av sig mer, har man totalt missat debatten av vad gängpåverkan kan göra? Är det sånt man ska använda skattepengarna till? Den här typen av ”kultur” blir inte bra bara för man lyfter in den på en etablerad scen. Trist att man inte kommit längre när det är 2019.

Det här är tyvärr en av de mindre lyckade uppsättningarna som Stadsteatern har gjort. Dock inte lika dålig som Maratondansen eller Mina Drömmars stad. Vi var kvar hela tiden och gick inte i pausen så det säger något. Eller var det så att det var för att vi bjöds på skumbananer i mikropausen och fick upp sockernivån så vi höll oss vakna?

Nej vill man se en bra musikal så finns det annat att välja på i Stockholm, Gå och se Spelman På Taket, Så Som I Himmelen, En Värsting Till Syster eller Häxorna i Eastwick iställlet. Den sista har inte ens haft premiär, men den kommer att vara bättre!