Gränsfall av Joshua Elias Harmon är nog det bästa som jag har sett på Playhouse. Den tar upp allvarliga och svåra frågor men dialogen är välskriven och rolig så mitt i det allvarliga inbjuder den till så mycket skratt. Alla skådespelare är helt briljanta i sina roller.

Gränsfall handlar om Louise (Jessica Liedberg) som är antagningsansvarig på en av USAs bästa skolor och tillsammans med sin man Henry (Björn Lönner) som är rektor för skolan så har hon länge kämpat för att skolan ska ta in fler icke vita studenter. För dem är mångfald viktigt och man vill kunna visa upp det. De är högutbildade och lever ett bra liv. Vi kommer in i handlingen när Louise kallat Monica (Pia Oscarsson) på sitt kontor för att tala om för henne att hon måste göra om antagningskatalogen för den innehåller för få bilder på icke vita. På kvällen träffar Louise sin gamla väninna Jenni (Cecilia Frode) som har köpt med sig en tårta för att de förhoppningsvis ska kunna fira att deras söner och bästa vännerna Charlie (Linus Nilsson) och Peter bägge har kommit in på Yale. Jenni får ett samtal från en överlycklig Peter som kommit in men Jenni får aldrig något samtal från Charlie. Efter många timmar kommer Charlie till sina oroliga föräldrar med de nedslående beskedet att han bara är reserv. Genast väcks då frågan är det så att Peter har kommit in för att han är svart, fast är ljushyad men hans pappa är svart så han kan ha sökt i den särskilda kvoten för svarta. Charlie är rasande över orättvisan att Peter som han upplever har sämre meriter än han har kommit in och inte han. Och han som redan fått se sig ”besegrad” av att en tjej blev redaktör för skoltidningen och inte han, nåt som han anser bara beror på att hon är tjej och skolan ville visa att man minsann kunde ha en tjej på den posten.  Hur ska Louise och Henry ställa sig till det här beskedet? Sonen har inte kommit in tack vare ett system med kvotering som de själva hyllar och satsar allt på. Ska de nu utnyttja sina kontakter inom universitetsvärlden för att få in sin vite privilegierade son? Hur ser man moraliskt på det här? Det som är så bra är att samma fråga belyses ur allas perspektiv och det visar så tydligt att det är inte svart och vitt? På vems bekostnad ska någon annan få en plats? Hur stor plats ska den vite mannen få ta? Vad är rättvisa?

En av de mest välspelade pjäser där alla levererar på topp. Björn Lönner är i högform som Henry. Jessica Liedberg  (Louise) växlar fantastiskt bra mellan sina roller som stark och handfast chef till den oroliga mamman som är villig att göra allt för sin son, och är fast övertygad att hon vet vad som är bäst för honom. Cecilia Frodes är suverän som Jenni som hela sitt liv fått kämpa för att hennes son ska slippa behöva kämpa dubbelt så mycket på grund av sin bakgrund. Pia Oscarssons är så autentisk i sin roll som Monica som gör sitt jobb utan att lyssna så mycket på vad chefen säger och när hon får höra att hon inte gjord jobbet enligt önskemål sätter upp en oförstående fasad och kommer med obstinata argument. Förhållandet mellan Louise och Monica är så på pricken som det kan vara i verkligheten, och vem man tycker har rätt i den situationen beror nog på vilken roll man själv har. Men det är väldigt igenkännande. Men allra mest glänser och lyser Linus Nilsson som Charlie. En ny stjärna på skådespelarhimlen har tänts! Hans långa harang om hur orättvist behandlad han var och där han vävde in så många aspekter på rasism och vilket ursprung man har och vilka fördelar det kan ge, var helt makalöst bra. Tänkvärd och superrolig på samma gång. Han har hela publiken i sitt grepp där och jag tror inte att det är någon som inte håller med honom just där då för det låter så bra, men så fort han slutar pratar (och efter en lång publikapplåd) så vänder Henry på det hela och får hela publiken att haja till och tänka till, vad sa han egentligen. Så många gånger i pjäsen som man kastas fram och tillbaka i vad är rätt och fel, vems perspektiv ska man se de från?

Gillade verkligen scenografin. På scenen har man byggt en ”låda” som är ett rum och ibland är det kontoret och ibland hemma hos Louise och Henry. Med små medel som ett bord som vänds åt olika håll får man känslan av vilket rum det här. När de här hemma är det så tydligt att det är ett rum i huset för personerna går ut ur rummet men dialogen fortsätter med den som lämnat rummet, precis som man gör när man är hemma. Genialiskt istället för att bygga upp flera rum.

Som sagt, den bästa pjäs som jag har sett på Playhouse och jag kan verkligen går och ser Gränsfall som spelas till 9 november.