Jag var på pressvisningen den 31 oktober av filmen ”Jag kommer hem igen till jul” och det har tagit mig ett par dagar att smälta den här filmen. Det finns några riktigt bra svenska julfllmer som ”Tomten är far till alla barnen” och ”En underbar djävla jul” som handlar om att familjer samlas med sina förväntningar inför jul men det finns lite problem som man helst inte ska ta i men som kommer upp till ytan ändå när familjen samlas. I de här två filmerna har man gjort det med en stor komisk vinkling. Men ”Jag kommer hem igen till jul” är inte en julkomedi även om det finns vissa roliga inslag som är väldigt förlösande och nödvändiga för att man ska få en andhämtningspaus. Man har valt att inte skämta om de underliggande problemen och familjehemligheterna utan här får de vara så smärtsamma och berörande som de är för de personer som har upplevt dem. Filmen bygger på en idé av Peter Jöback baserad på hans uppväxt i en dysfunktionell familj med en alkoholiserad pappa och de problem som han gick igenom som barn och som har påverkat och följt honom som vuxen. Han har varit öppen om att han blev utnyttjad som barn av en man som han såg upp till. Men i filmen har även lyssnat på sin bror Mikael och hur han upplevde samma period och det märks att även Mikaels syn på uppväxten finns med i filmen.
Filmen handlar om världsartisten Simon (Peter Jöback) som kommer hem från Los Angeles för att fira jul med sin familj i det stora familjehuset i den lilla byn där han växte upp. I de inledande scenerna får man först en känsla av en härlig mysig jul för det är så vackra bilder och juliga miljöer. Men redan på flygplatsen när han hämtas av sin bror Anders (Johannes Bah Kuhnke) så märker man att det finns en spänning mellan bröderna som genomsyrar hela filmen. Anders ser sig själv som den som fått stå tillbaka för sin bror som ”tog all luft” och som fick lyckan att åka till storstaden som 15-åring för att gå på musikskolan. Den chansen fick inte han. Men han vet ju inte den riktigt orsaken till varför Simon flyttade. Förutom Simon är det bara mamma Mona (Susanne Reuter) som vet det. Deras pappa gick bort för en tid sedan och Simon var inte med på begravningen. Till det stora traditionella julfirandet är deras farbror Göran (Loa Falkman) med fru och barn och barnbarn med. Självklart också Anders fru Jenny (Jenny Silfverhjelm) och deras barn. Ett julfirande med mycke sång för det här är en musikälskande familj. Anders leder kyrkokören och Simon ska vara med på den stora julkonserten vilket hela byn är stolta och nyfikna på. Simon själv är väl inte helt pigg på det medans Anders verkligen gått in för att konserten ska bli bra. Under den första repetitionen dyker deras gamle körledare Eje (Lars Väringer) upp för att lyssna. Eje som ledde barnkören där Simon var med och som är en högt älskad och uppskattad profil i byn. Är man insatt i Peters historia så kan man ju rätt tidigt ana vad som kommer att hända men det spelar ingen roll för det är hur historien berättas som är det viktiga och hur de olika familjemedlemmarna är med och nystar upp hemligheterna på sina olika sätt. Jenny som den förstående och kloka frun som ska leva upp till svärmoderns hårda krav på en perfekt julmiddag. En av mina favoritscener är när hon ska laga risgrynsgröten och den scenen kommer så perfekt just efter att det har varit ganska smärtsamt och man hörde hur hela publiken skrattade till av befrielse, äntligen en liten skrattpaus i alla tårar som rann. Barnen är som oftast de som får stå för det iakttagande, kloka och som vet mycket mer än de vuxna tror. Farbror Göran är han som alltid ska vara rolig men gärna tar sig ett glas extra. Anneli (Anja Lundqvist) och Igor (Rennie Mirro) som visar upp den perfekta familjefasaden men hur är det egentligen? Deras son Noel (Erik Källsäter) älskar sång och show precis som Simon. Han har full koll på vad som händer i familjen vilket han avslöjar för Simon.
Man blir väldigt berörd av filmen dels för den historia som Peter berättar men även föatt den på ett så fint men realistiskt sätt speglar en familjedynamik och situationer som i alla fall jag kan känna igen mig och vissa stunder som det känns som man ser sin egen familjejul spelas upp på film. Visserligen andra problem men liknande sätt att hantera det på, ”vi pratar inte om det så finns det inte”.
Det är en otroligt välspelad film och Peter Jöback och Johannes Bah Khunke har ett fantastisk samspel i brödradynamiken. Peter är väldigt sårbar som Simon. Susanne Reuter visar än en gång att hon är en av våra bästa. Hon kan ju som få andra med en blick och en liten rörelse förmedla så mycket känslor och smärta. Man ser hur mycket som ligger och pyr i henne, men som är för tungt och svårt att släppa fram. Det är egentligen bara vid några få tillfällen som det känns lite krystat och att replikerna är lite väl tillrättalagda och inte helt naturliga. Men man kanske vill vara övertydliga med att man måste kommunicera mera…
Filmmusiken är främst från Peters julskiva men även en nyskriven fin låt ”När Natten Faller” som är så gripande och smärtsam i slutet av filmen. Men den som förväntar sig massa sång av Peter själv kan bli besviken för visst sjunger han vissa av låtarna, men många framförs av andra familjemedlemmar eller av kören. All den fina julmusiken bidrar till den fina julstämningen som ändå finns i filmen även om det inte är en glättig julfilm. Men sättet som den är filmad och ljussatt och miljöerna är helt magiska. Hemmet är så juligt och varmt pyntat med levande ljus och varma röda färger. Mer ombonat och juligt kan det inte bli. Cian Bornebusch förtjänar en stor eloge för det. Däremot är jag inte lika förtjust i kläderna, främst Peters. De tillsammans med mustaschen känns för mycket 80-talsgigolo, men eftersom de har mobiltelefoner utspelas det inte på 80-talet. Däremot kan jag förstå att Peter har mustasch för att man inte ska få för mycket känsla av Peter Jöback utan att det är Simon det handlar om. Men det var jättemysigt och juligt att alla andra var klädda i varmt julröda kläder.
Det här är en helt magiskt fantastisk bra julfilm som griper tag i en på så många sätt och jag hade tårar i ögonen eller som rann nästa hela filmen så ta med ett stort paket näsdukar när ni går på den. Jag var tvungen att gå tillbaka och jobba efter att jag hade sett filmen och det var ju inte det bästa för jag hade så mycket känslor som snurrade runt och så mycket som man ville prata om. Så näsdukar med och sätt av lite ”terapitid” efter filmen.
Peter Jöback har tillsammans med regissören Ella Lemhagen och manusförfattaren Daniel Karlsson och resten av teamet gjort en ny svensk julklassiker. Den här ser jag framemot att se varje jul!
