Den premiär som jag har sett mest fram emot i höst är Häxorna i Eastwick. Jag såg den första gången sommaren 2000 på Royal Drury Lane i London när Peter Jöback spelade den unge Michael Spofford  i originaluppsättningen och dansade loss i orangea byxor och en öppen skjorta i Dance With the Devil. Så nu drygt 19 år senare har han plockat hem den till Cirkus i en modernare och uppdaterad version. Jag var inte ensam om att vilja se den på premiärkvällen. Vi var lite tidiga och gled in på röda mattan och fick varsitt glas bubbel som vi satt och njöt av medans kändisarna strömmande in via röda mattan via fotoväggen. Många andra musikalartister som Anders Ekborg, Bruno Mitsogiannis, Linus Wahlgren, Emmi Christensson och Christoffer Wollter syntes i vimlet, men även andra som Björn Skifs, Siv Malmqvist och Kicken. Men den finaste besökaren var nog utan tvekan Sir Cameron Mackintosh som vi till och med fick en kort pratstund med efter föreställningen. Helt klart en av kvällens höjdpunkter och ”once in a life time moment”.

Sir Cameron Mackintosh är medproducent och har varit med och följt arbetet tillsammans med det stora kreativa teamet från England med bland annat regissören Rachel Kavanaugh och koreografen Andrew Wright. Kvällen till ära var även kompositören Dana P Rowe på plats och var med på applådtacket. Edward af Sillén och Daniel Réhn har översatt till svenska och det är många härliga och fyndiga repliker och bra översättningar av sångerna. Edward af Sillén är också den svenske regissören.

Peter Jöback har ju åldrats 19 år sen han spelade Michael så nu var det dags att axla rollen som Darryl Van Horne, mannen eller är det djävulen som dyker upp i den lilla amerikanska staden Eastwick efter att de tre singelkvinnorna Alex (Kayo Shekoni), Sukie (Vanna Rosenberg) och Jane (Linda Olsson) har önskat att det ska komma en ny man till stan. Kvinnorna får verkligen en energikick av den mystiske Darryl som förför dem var och en, för att sedan samla dem alla i sitt stora hus. Men alla är inte lika förtjusta i nykomlingen. Stadens starka kvinna Felicia (Sussie Eriksson) förfasar sig över synden som dragit in över staden. Och inte blir hon lugnar av att hennes dotter Jennifer (Hanna Ulvan) håller på att bli vuxen och har en oskyldig romans med Alex son Michael (Martin Redhe Nord). Hela stan skvallrar om vad som händer. Hur ska det gå med den fridfulla oskyldiga staden och dess innevånare särskilt som det visar sig att Alex, Sukie och Jane har övernaturliga krafter och får lära sig häxkonster av Darryl. Men deras häxkonster går lite överstyr…

Kayo förknippar man inte med musikal men det är som hon inte gjort annat när hon spelar Alex. Hon är så rätt för den kaxiga Alex. Även Linda och Vanna är bra i sina roller och de fungerar väldigt bra som en trio där de kompletterar och stärker varandra och alla lyser lika mycket och alla har lika stor plats, även om det märks att Linda Olsson, förutom att hon har en underbar musikalröst, är den som har mest musikalvana i sitt sätt att agera och röra sig på scenen. Tillsammans har de ett par bra nummer som t ex ”Tänk Om Jag Får” som är väldigt snyggt gjort med ljussättning och scenografin med en festmåltid hemma hos Darryl som avslutas med att häxorna flyger ut över publiken. Sussie Eriksson spelar den  den överspända ettriga Felica med bravur.  Varje bitskhet hon levererar spottas fram med så mycket frustration över att Eastwick inte längre är Eastwickskt. Det här är en musikal där man lyfter fram de kvinnliga huvudrollerna. Kvinnorna får vara starka och männen är de som är svagare och mer tafatta och inte klarar sig själva, inte ens den store förföraren Darryl kan stå på egna ben utan är beroende av en kvinna vid sin sida.

Hanna Ulvan och Martin Redhe Nord är charmiga som det unga famlande paret som känner ”någonting” men som inte riktigt kommer någonstans i sitt förhållande. Det är något som håller tillbaka Michael. Men i andra akten är det dags för hans förvandling i det som var Peter Jöbacks stora nummer i London ”Dance With the Devil” här har det blivit ”Dansa Med Elden”. Peter har inte släppt ifrån sig det numret till Martin utan man har gjort om det så att det är Darryl som står för större delen av dansen och Michael släpper loss lite mer tafatt än i London. Och jag tycker det är helt rätt gjort för Peter glänser verkligen här och det är så kul att se honom dansa igen. Ett riktigt härligt dansnummer med en annan tvist på slutet än vad den hade i London. Peter leverera också magnifikt i Darryls stora sång ”Vem Är Boss” (Who’s the man) som är väldigt snyggt koreograferat med hela ensemblen klädda i frackar. Praktfullt musikalnummer.

Förutom huvudrollsinnehavarna är det en stor ensemble som står för underbara ensembledansnummer till glad och medryckande musik, som t ex ”Ut Med Smutsen” och ”En Charmig Liten Stad”. Alla innevånare i stan är klädda i färgglad kläder och när man sitter nära ser man vilka vackra tyger de är sydda i. Kläderna förstärker den glada och trevliga stämningen som finns rakt igenom hela musikalen. I London hade man valt att klä Alex, Sukie och Jane i rött från det att de inledde sitt gemensamma förhållande med Daryl och han hade en stor röd säng med röda silkeslakan som gav en viss bordellkänsla. Här finns inget rött utan här är det lila som gäller. Lila är fortfarande en förförisk färg men det blir mycket mer stilfullt och elegant och det känns mer kvinnligt och mer på deras villkor. Rött blir mer objektifierat. Verkligen en bra uppdatering som passar in 2019 efter #metoo. Överlag tycker jag att det är en snyggare scenografi och ljussättning än i London. Det märks att man har plockat in de bästa för att göra den här uppsättning bakom och framför scenen och att få en mer modern och samtida touch på den även om den fortfarande utspelas i en amerikansk småstad där de flesta kvinnorna fortfarande tuperar håret.

Kitty Chan är värd att nämnas som både spelar Fidel som är Darryls lilla hjälpreda men även den glada iakttagande flickan som dyker upp överallt i Eastwick med små roliga kommentarer.

När Häxorna i slutet av första akten flyger ut över publiken i sina lila eleganta klänningar under en middag hos Daryl då lyfter publiken jubel nästan taket så häxorna kan flyga ut. Stående ovationer och massa blommor blev det i applådtacket.

Föreställningen håller absolut West End klass och som musikalälskare är det så underbart att se att man satsar så här stort på en musikal som är relativt lite spelad runt om i världen. Men här har den verkligen hittat hem och vuxit och fått blomma ut för fullt. Det är en kväll av ren musikallycka! Skaffa biljetter till den här om ni vill se en uppsättning i West End klass på hemmaplan!

Redan när man kommer in i entrén så börjar man undra lite vad som kommer att hända här. I dörren möts man av barbröstade män som röker, dimman ligger tät i foajen där folk börjar samlas. Inne i teatersalongen finns en bar på scenen där publiken kan beställa nåt att dricka. Fler och fler från uppsättningen tar plats på scen och runt om i salongen medans publiken tar sina platser. Det är meningen att publiken ska känna sig som en del av föreställningen. Tolvskillingsoperan är ju en klassisk historia om det fattiga och solkiga London med tiggare, tjuvar och en korrupt polischef och allt ciruklerar kring Mackie Kniven (Fredrik Lycke).

Uppsättningen är en del i samarbetet mellan Stadsteatern och Folkoperan. Regissören Mellika Melouani Melani har velat lyfta fram det burleska och det är en rad kvinnliga burleskartsiter som är med i uppsättning. Men det blir för mycket känsla av den billiga och dåliga underhållning som fanns förr på Skänningemarken och Kiviksmarknad. Man kunde se lättklädda kvinnor gå runt tältet vid tivolit för att locka in några män till underhållning, men tälten försvann för många år sen. Med tanke på #metoo så känns det här ännu mer förlegat och omodernt att lyfta fram på en teater. Hade varit mycket mer intressant om man låtit kvinnorna blivit starkare och visat mer djävlaranamma. Men inte tiggar dottern Polly (Maja Rung) som i hemlighet gifter sig med Mackie är bara ett viljelöst våp som helt drivs av sin lusta till Mackie, precis som polisdottern Lucy (Sanna Gibbs) som också har ett förhållande med Mackie. Inte ens när de ställs mot varandra inser de vilken skitstövel som Mackie utan de fortsätter att vilja ha honom och få bort varandra. Nej det är Jenny som visar sig vara den mest intressanta kvinnliga karaktären som ironiskt nog spelas av en man, Richard Harmin. Jenny har haft ett förhållande med Mackie och blivit lika illa behandlad som Lucy och Polly, men hon ser till att ta hämnd på Mackie. Tiggarkungen Herr Peachum (Sven Ahlström) är en rätt svag och mesig tiggarkung, i den familjen är det frun (Karolina Blixt) som har handlingskraften och gör vad hon kan för att få bort dottern Polly från Mackie. Och det är Karolina Blixt och Richard Harmin som står för de mäktigaste sånginsatserna under föreställningen, de imponerar verkligen och kontrasten till flera av de andra på scenen blir väldigt märkbar. De två är behållningen av föreställningen. Rakt igenom gör Fredrik Lycke Mackie bra som  en slimmig och sliskig översittar typ med dålig kvinnosyn, men tyvärr är inte sångmaterialet riktigt rätt för honom så han riktigt får visa vad han kan sångmässigt, med ett få undantag där han får sjunga med kraft.

Den mest kända sången från Tolvskillingsoperan är Mackie Kniven som framförs direkt i början, men den blir tyvärr rätt svag och inte alls så mäktig som jag skulle vilja ha den. För ett par veckor sedan gjorde Joachim Bergström en suverän version på den med stark inlevelse och sin fantastiska sång. Här nådde man inte alls upp till den nivån utan det blev svag och rätt intetsägande tyvärr.

Däremot tycker jag att ljus och videotekniken var rätt snyggt gjord.

Vid flera tillfällen under föreställningen interagerar man med publiken med blandat resultat, särskilt den burleska delen faller lite platt. De har svårt att få med publiken att skrika och jubla mer när de uppmanar att det är så man ska göra för att mer av kläderna ska falla av och mer kropp visas. Men det känns inte som publiken är särskild intresserad av det och det är en stor eloge till publiken som känns mer modern än uppsättningen. Verkligen inte modernt att uppmana publiken att skrika högre för att någon ska ta av sig mer, har man totalt missat debatten av vad gängpåverkan kan göra? Är det sånt man ska använda skattepengarna till? Den här typen av ”kultur” blir inte bra bara för man lyfter in den på en etablerad scen. Trist att man inte kommit längre när det är 2019.

Det här är tyvärr en av de mindre lyckade uppsättningarna som Stadsteatern har gjort. Dock inte lika dålig som Maratondansen eller Mina Drömmars stad. Vi var kvar hela tiden och gick inte i pausen så det säger något. Eller var det så att det var för att vi bjöds på skumbananer i mikropausen och fick upp sockernivån så vi höll oss vakna?

Nej vill man se en bra musikal så finns det annat att välja på i Stockholm, Gå och se Spelman På Taket, Så Som I Himmelen, En Värsting Till Syster eller Häxorna i Eastwick iställlet. Den sista har inte ens haft premiär, men den kommer att vara bättre!

Nu har höstsäsongen på teatrarna satt igång ordentligt och idag var det dags för genrep på En Värsting Till Syster som är baserad på komedin med samma namn, eller Sisters Act som den heter i original. Många har nog sett filmen med Whoopi Goldberg som sångerskan Deloris som råkar se när hennes pojkvän Curtis skjuter ihjäl en av sina gängmedlemmar. Hon rusar iväg till polisen som visar vara sig en kille hon känt i skolan som var förälskad i henne. Han lovar att skydda henne om hon vittnar. På så sätt hamnar hon under vittnesskydd i ett kloster, till abbedissans förskräckelse. Men det visar sig att kloster behöver räddas från ett uppköp. Självklart är det Deloris som räddar klostret genom att få nunnornas kör att bli helt fantastisk bra. Så bra så påven kommer för att lyssna.

Ja, det är med andra ord en rätt lättsam musikal med komiska vändningar i. Gladys del Pilar spelade Whoopi Goldbergs roll i Ghost så det kändes som ett självklart val när man hörde att de skulle sätta upp En Värsting. Abbedissan spelas av Suzanne Reuter och hon är som klippt och skuren för den här rollen. Varenda replik levereras med perfekt timing, bitskhet, ironi samtidigt som hennes kärlek till klostret och systrarna lyser igenom allt. Hon är verkligen ett komiskt geni. En annan som har perfekt komisk timing men som även använder sitt kroppspråk utan att överspela är Kim Sulocki som poliskommissarien. Han är så underbar som den blyge svettige killen som gick under öknamnet Svettige Eddie i skolan och som var förälskad i den häftiga Deloris, men som visste att han inte kunde få henne. Har han nu en chans? Publiken älskar honom och han belönas rikligt med applåder och visslingar. Även Karl Dyall som spelar Curtis drar ner ordentligt med applåder i första akten när han sjunger om sin tjej och vi får ett halvt dansnummer. Hade ju gärna sett ett mycket längre dansnummer för när Karl är på scen kan det inte bli för mycket dans. Det är också i det här numret i första akten som publiken börjar applådera och jubla ordentligt. Fram till dess hade det varit lite småljumna applåder och det var lite småtrevligt men det hade inte riktigt tagit fart. Men Karls nummer följs av ett med Kim och så avslutas första akten med ett par ordentliga körnummer som lämnar publiken i pausen med en glad känsla. Andra akten tuffar på lite i samma takt, lite upp och ner, men man har småtrevligt och lite roligt. Det är inte på något sätt tråkigt utan tiden flyter på bra. Även i andra akten finns ett nummer som drar ner lite extra applåder och det är när gangsterkillarna (Alexander Larsson, Klas Wiljergård och Fernando Fuentes) sjunger om hur man fångar en tjej. Blev riktigt imponerad av Klas som jag nog inte har sett i något förut. Precis som de andra numren med Kim och Karl så bryter det här av och blir något annorlunda som en kontrast till den finstämda körsången. Även andra akten avslutas med storslaget körnummer som gör att man lämnar teatern på glatt humör.

Palle Palmés ljusdesign är snygg som vanligt och som tillsammans med videodesignen Johan Larsson och Philip Sundbom snabbt förflyttar oss i scenerna. Stor eloge till Jan Radesjön och hela orkestern.

Det är inte en av de största musikalerna, musiken och låtarna är inget som direkt sätter sig och den berör inte på samma sätt som t ex Så Som i Himmeln gör. Men man har trevligt och det är alltid kul att se en musikal som man inte har sett förut.