• About

Konsert och musikal

~ Mina upplevelser på de konserter och musikaler jag sett

Konsert och musikal

Månadsarkiv: september 2019

Oliver!, 28 september, Göteborgsoperan

29 söndag Sep 2019

Posted by annette stolt in Musikalupplevelser

≈ Lämna en kommentar

Höstens stora musikal på Göteborgsoperan är Lionel Barts musikal Oliver! som bygger på Charles Dickens klassiker Oliver Twist. Här i regi och koreografi av Fredrik Benke Rydman.

Den föräldrarlöse Oliver (Pontus Sköldberg) växer upp på ett barnhem där allt barnen får att äta är kornvälling. Vid en måltid drar barnen sticka om vem som ska våga be om mer. Oliver förlorar och ber Änkan Corney (Ann-Maria Hallgarn) om mer mat. Mr Bumble (Markus Pettersson) och änkan blir rasande på Oliver. Så fräckt och otacksamt att be om mer mat. De bestämmer sig för att sälja honom till begravningsentreprenören Mr Sowerberry (Lars Bethke) och Mrs Sowerberry (Åsa Fång) för 3 pund. Men Oliver får det inte bättre där och lyckas rymma sin väg. Ensam vandrar han kring på Londons gator tills han blir hittad av ficktjuven Dodger (Max Johansson). Dodger tar med honom hem till Mr Fagin (David Lundqvist) där han välkomnas med stor värme av honom och alla andra ficktjuvspojkar. Men varmast blir han mottagen av Nancy (Caroline Gustafsson). Morgonen därpå är det dags för Oliver att följa med ficktjuvarna ut för att lära sig den ädla konsten ficktjuveri. En man, Mr Brownlow (Lars Hjertner) anklagar Oliver för att ha stulit från honom och han blir tillfångatagen. Mr Brownlow inser sitt misstag och Oliver får följa med honom hem för att bo där. Men Fagin blir orolig att Oliver ska skvallra på ficktjuvarna så de bestämmer sig för att med Nancys hjälp hämta tillbaka honom. Hur ska det gå för Oliver?

Oliver börjar i Londons slum och misär och slutar i de finare kvarteren vilket tydligt markeras av de grå och slitna kläderna på barnhemmet för att bli mer och mer färgglada till de övergår till en färgprakt när det är kommers i Londons fina kvarter. Scenografin är dock rätt mörk under hela föreställning. I den här uppsättningen är det klassisk scenografi (Frida Arvidsson) främst och inte videodesign som det var mycket av i Ringaren I Notre Dame. Den är bra gjord och bjuder på en del överraskningar och lite flygturer.

Skådespelar- och sånginsatserna är bra, men det är främst de stora ensemblenumren som imponerar, särskilt charmigt och energifullt blir det när alla barnen är med på scenen. Caroline Gustafsson som Nancy har riktigt bra röst och har fantastisk inlevelse i ”Så Länge Han Behöver Mig” och får med sig publiken i Ohm-pa-pa.

Oliver är en musikal med många andra kända låtar som Oliver, Food Glorious Food, Consider Yourself och I Do Anything så för många blir det ett kärt återseende/återhörande. Fantastiskt att få höra dem framförda med Göteborgs operans stora orkester.

Oliver är en familjemusikal men inte av det glättigare och mer lättintagliga slaget som t ex Peter Pan eller Djungelboken. Men 6-åringen som var med tyckte om den. Hon tyckte det var elaka vuxna med i början och att de sjöng mycke. Sen genomskådade hon de långa armarna som några karaktärer hade. Man kan inte lura barn med vad som helst! Men man ska se den för Oliver får två bra liv, hos pojkarna och sen hos sin morfar.

Oliver spelas till 26 april.

Gränsfall, premiär, 25 september, Playhouse Teater, Stockholm

25 onsdag Sep 2019

Posted by annette stolt in Teaterupplevelse

≈ Lämna en kommentar

Gränsfall av Joshua Elias Harmon är nog det bästa som jag har sett på Playhouse. Den tar upp allvarliga och svåra frågor men dialogen är välskriven och rolig så mitt i det allvarliga inbjuder den till så mycket skratt. Alla skådespelare är helt briljanta i sina roller.

Gränsfall handlar om Louise (Jessica Liedberg) som är antagningsansvarig på en av USAs bästa skolor och tillsammans med sin man Henry (Björn Lönner) som är rektor för skolan så har hon länge kämpat för att skolan ska ta in fler icke vita studenter. För dem är mångfald viktigt och man vill kunna visa upp det. De är högutbildade och lever ett bra liv. Vi kommer in i handlingen när Louise kallat Monica (Pia Oscarsson) på sitt kontor för att tala om för henne att hon måste göra om antagningskatalogen för den innehåller för få bilder på icke vita. På kvällen träffar Louise sin gamla väninna Jenni (Cecilia Frode) som har köpt med sig en tårta för att de förhoppningsvis ska kunna fira att deras söner och bästa vännerna Charlie (Linus Nilsson) och Peter bägge har kommit in på Yale. Jenni får ett samtal från en överlycklig Peter som kommit in men Jenni får aldrig något samtal från Charlie. Efter många timmar kommer Charlie till sina oroliga föräldrar med de nedslående beskedet att han bara är reserv. Genast väcks då frågan är det så att Peter har kommit in för att han är svart, fast är ljushyad men hans pappa är svart så han kan ha sökt i den särskilda kvoten för svarta. Charlie är rasande över orättvisan att Peter som han upplever har sämre meriter än han har kommit in och inte han. Och han som redan fått se sig ”besegrad” av att en tjej blev redaktör för skoltidningen och inte han, nåt som han anser bara beror på att hon är tjej och skolan ville visa att man minsann kunde ha en tjej på den posten.  Hur ska Louise och Henry ställa sig till det här beskedet? Sonen har inte kommit in tack vare ett system med kvotering som de själva hyllar och satsar allt på. Ska de nu utnyttja sina kontakter inom universitetsvärlden för att få in sin vite privilegierade son? Hur ser man moraliskt på det här? Det som är så bra är att samma fråga belyses ur allas perspektiv och det visar så tydligt att det är inte svart och vitt? På vems bekostnad ska någon annan få en plats? Hur stor plats ska den vite mannen få ta? Vad är rättvisa?

En av de mest välspelade pjäser där alla levererar på topp. Björn Lönner är i högform som Henry. Jessica Liedberg  (Louise) växlar fantastiskt bra mellan sina roller som stark och handfast chef till den oroliga mamman som är villig att göra allt för sin son, och är fast övertygad att hon vet vad som är bäst för honom. Cecilia Frodes är suverän som Jenni som hela sitt liv fått kämpa för att hennes son ska slippa behöva kämpa dubbelt så mycket på grund av sin bakgrund. Pia Oscarssons är så autentisk i sin roll som Monica som gör sitt jobb utan att lyssna så mycket på vad chefen säger och när hon får höra att hon inte gjord jobbet enligt önskemål sätter upp en oförstående fasad och kommer med obstinata argument. Förhållandet mellan Louise och Monica är så på pricken som det kan vara i verkligheten, och vem man tycker har rätt i den situationen beror nog på vilken roll man själv har. Men det är väldigt igenkännande. Men allra mest glänser och lyser Linus Nilsson som Charlie. En ny stjärna på skådespelarhimlen har tänts! Hans långa harang om hur orättvist behandlad han var och där han vävde in så många aspekter på rasism och vilket ursprung man har och vilka fördelar det kan ge, var helt makalöst bra. Tänkvärd och superrolig på samma gång. Han har hela publiken i sitt grepp där och jag tror inte att det är någon som inte håller med honom just där då för det låter så bra, men så fort han slutar pratar (och efter en lång publikapplåd) så vänder Henry på det hela och får hela publiken att haja till och tänka till, vad sa han egentligen. Så många gånger i pjäsen som man kastas fram och tillbaka i vad är rätt och fel, vems perspektiv ska man se de från?

Gillade verkligen scenografin. På scenen har man byggt en ”låda” som är ett rum och ibland är det kontoret och ibland hemma hos Louise och Henry. Med små medel som ett bord som vänds åt olika håll får man känslan av vilket rum det här. När de här hemma är det så tydligt att det är ett rum i huset för personerna går ut ur rummet men dialogen fortsätter med den som lämnat rummet, precis som man gör när man är hemma. Genialiskt istället för att bygga upp flera rum.

Som sagt, den bästa pjäs som jag har sett på Playhouse och jag kan verkligen går och ser Gränsfall som spelas till 9 november.

 

 

 

Peter Pan 2 – Kapten Kroks Hämnd, Världspremiär, 21 september, Intiman, Stockholm

21 lördag Sep 2019

Posted by annette stolt in Musikalupplevelser

≈ 1 kommentar

Idag var det dags för världspremiären på ett nytt äventyr med Peter Pan, Peter Pan 2 –  Kapten Kroks hämnd på Intiman. Kålle Gunnarsson har skrivit manus och regisserar och Tomas Totten Strömberg och Anders Lindahl står för den nyskrivna och klappvänliga musiken.

Wendy (Emma Karlsson) har vuxit upp och gift sig med Jake (Ludvig Rydman) och de har fått två barn, Jane (Meleha Myhrberg) och Timothy (Mio Ollinen) och bor i London. Wendy har berättat om Peter Pan, Tingeling, Kapten Krok  och alla de andra och äventyren som hon var med om, men för henne har det blivit sagor. Men så en dag får de läsa i tidningen om att ett konstigt skepp har lagt till i hamnen och det konstiga är att det ser ut som ett sjörövarskepp. Dottern Jane tycker det låter fjantigt för sjörövare finns ju inte, men Timothy tycker det låter spännande. På kvällen leker de kurragömma på gatan och när Jane gömmer sig hos sin hemliga pojkvän grannen Kevin (Oscar Norgren) dyker Kapten Krok (Johnny Johansson) upp på utanför huset med sina sjörövare och Timothy får höra hur de planerar att kidnappa Wendy för att locka fram Peter Pan. Men Kapten Krok har ju inte insett att Wendy vuxit upp utan kidnappar Jane istället som han tror är Wendy. Och så är äventyret i full gång. Tingeling (Susanna Enbågen) och Peter Pan (Mathias Jonsson) kommer självklart för att hjälpa till att rädda Jane och tillsammans beger de sig till landet Ingenstans där även de Bortappade barnen dyker upp och hjälper till. Det är ett fartfyllt äventyr med mycket sång och dans, till och med ett steppnummer, och spännande fäktningsscener. Allt omgivet av de fina kulisserna över London som sedan i andra akten vrids om och vi hamnar i ett magiskt vackert Ingenstans och magin förstärks av ljussättningen. Tingeling, Peter Pan och Wendy flyger fram och tillbaka på scenen vilket barnen tycker är väldigt fascinerade även om det inte är lika mäktigt som häxornas flygscen i Häxorna i Eastwick som spelas på Cirkus. Tänk vilket jubel det hade varit om Tingeling och Peter Pan hade flugit ut över hela publiken. Men barnen tar i från tårna när Tingeling håller på och dö och Wendy ber hela publiken skrika ”Jag tror på älvor!”. Finns inte en älva som inte skulle överleva då.

Det här är ett härligt och fartfyllt familjeäventyr där karaktärerna står i centrum och man har inte några stora affischnamn för att sälja biljetter utan man litar på att det spännande äventyret i sig ska sälja och det kommer det att göra. Jag hade med mig en 6-årig tjej och hon tyckte det var jättebra, det första hon sa när det var slut var ”Jag vill se den igen”. Och sen fortsatte hon att prata om olika scener hela vägen hem. Om hur Peter Pan flög, om polisen på slutet som visade sig vara en förklädd Kapten Krok, men även att Tingeling egentligen ska ha en grön klänning… Det var nog den enda kritiken hon hade att komma med. Hon gillade verkligen den här föreställningen och tyckte det var så kul att se Peter Pan och Kapten Krok igen som hon träffade när vi var på EuroDisney i januari.

Även om det är en musikal som först och främst vänder sig till barnen så har man roligt som vuxen också. Hela ensemblen är bra och jag blev så imponerad av alla duktiga barn som var med. Kostymerna av Caroline Eriksson är fina och färgglada. Som sagt är  scenografi väldigt fin och magisk, och härliga dansnummer som är koreograferade av Daniel Larsson.

Nu när höstrusket börjar sätta in och det blir mörkare och kallare är det perfekt att ta med sig några barn och fly in på Intiman och bege sig in till det förtrollande landet Ingenstans ett par timmar.

Peter Pan 2 spelas till den 23 november och biljetter kan köpas här:

Peter Pan – Kapten Kroks hämnd

Häxorna i Eastwick, premiär 19 september, Cirkus, Stockholm

19 torsdag Sep 2019

Posted by annette stolt in Musikalupplevelser

≈ 1 kommentar

Den premiär som jag har sett mest fram emot i höst är Häxorna i Eastwick. Jag såg den första gången sommaren 2000 på Royal Drury Lane i London när Peter Jöback spelade den unge Michael Spofford  i originaluppsättningen och dansade loss i orangea byxor och en öppen skjorta i Dance With the Devil. Så nu drygt 19 år senare har han plockat hem den till Cirkus i en modernare och uppdaterad version. Jag var inte ensam om att vilja se den på premiärkvällen. Vi var lite tidiga och gled in på röda mattan och fick varsitt glas bubbel som vi satt och njöt av medans kändisarna strömmande in via röda mattan via fotoväggen. Många andra musikalartister som Anders Ekborg, Bruno Mitsogiannis, Linus Wahlgren, Emmi Christensson och Christoffer Wollter syntes i vimlet, men även andra som Björn Skifs, Siv Malmqvist och Kicken. Men den finaste besökaren var nog utan tvekan Sir Cameron Mackintosh som vi till och med fick en kort pratstund med efter föreställningen. Helt klart en av kvällens höjdpunkter och ”once in a life time moment”.

Sir Cameron Mackintosh är medproducent och har varit med och följt arbetet tillsammans med det stora kreativa teamet från England med bland annat regissören Rachel Kavanaugh och koreografen Andrew Wright. Kvällen till ära var även kompositören Dana P Rowe på plats och var med på applådtacket. Edward af Sillén och Daniel Réhn har översatt till svenska och det är många härliga och fyndiga repliker och bra översättningar av sångerna. Edward af Sillén är också den svenske regissören.

Peter Jöback har ju åldrats 19 år sen han spelade Michael så nu var det dags att axla rollen som Darryl Van Horne, mannen eller är det djävulen som dyker upp i den lilla amerikanska staden Eastwick efter att de tre singelkvinnorna Alex (Kayo Shekoni), Sukie (Vanna Rosenberg) och Jane (Linda Olsson) har önskat att det ska komma en ny man till stan. Kvinnorna får verkligen en energikick av den mystiske Darryl som förför dem var och en, för att sedan samla dem alla i sitt stora hus. Men alla är inte lika förtjusta i nykomlingen. Stadens starka kvinna Felicia (Sussie Eriksson) förfasar sig över synden som dragit in över staden. Och inte blir hon lugnar av att hennes dotter Jennifer (Hanna Ulvan) håller på att bli vuxen och har en oskyldig romans med Alex son Michael (Martin Redhe Nord). Hela stan skvallrar om vad som händer. Hur ska det gå med den fridfulla oskyldiga staden och dess innevånare särskilt som det visar sig att Alex, Sukie och Jane har övernaturliga krafter och får lära sig häxkonster av Darryl. Men deras häxkonster går lite överstyr…

Kayo förknippar man inte med musikal men det är som hon inte gjort annat när hon spelar Alex. Hon är så rätt för den kaxiga Alex. Även Linda och Vanna är bra i sina roller och de fungerar väldigt bra som en trio där de kompletterar och stärker varandra och alla lyser lika mycket och alla har lika stor plats, även om det märks att Linda Olsson, förutom att hon har en underbar musikalröst, är den som har mest musikalvana i sitt sätt att agera och röra sig på scenen. Tillsammans har de ett par bra nummer som t ex ”Tänk Om Jag Får” som är väldigt snyggt gjort med ljussättning och scenografin med en festmåltid hemma hos Darryl som avslutas med att häxorna flyger ut över publiken. Sussie Eriksson spelar den  den överspända ettriga Felica med bravur.  Varje bitskhet hon levererar spottas fram med så mycket frustration över att Eastwick inte längre är Eastwickskt. Det här är en musikal där man lyfter fram de kvinnliga huvudrollerna. Kvinnorna får vara starka och männen är de som är svagare och mer tafatta och inte klarar sig själva, inte ens den store förföraren Darryl kan stå på egna ben utan är beroende av en kvinna vid sin sida.

Hanna Ulvan och Martin Redhe Nord är charmiga som det unga famlande paret som känner ”någonting” men som inte riktigt kommer någonstans i sitt förhållande. Det är något som håller tillbaka Michael. Men i andra akten är det dags för hans förvandling i det som var Peter Jöbacks stora nummer i London ”Dance With the Devil” här har det blivit ”Dansa Med Elden”. Peter har inte släppt ifrån sig det numret till Martin utan man har gjort om det så att det är Darryl som står för större delen av dansen och Michael släpper loss lite mer tafatt än i London. Och jag tycker det är helt rätt gjort för Peter glänser verkligen här och det är så kul att se honom dansa igen. Ett riktigt härligt dansnummer med en annan tvist på slutet än vad den hade i London. Peter leverera också magnifikt i Darryls stora sång ”Vem Är Boss” (Who’s the man) som är väldigt snyggt koreograferat med hela ensemblen klädda i frackar. Praktfullt musikalnummer.

Förutom huvudrollsinnehavarna är det en stor ensemble som står för underbara ensembledansnummer till glad och medryckande musik, som t ex ”Ut Med Smutsen” och ”En Charmig Liten Stad”. Alla innevånare i stan är klädda i färgglad kläder och när man sitter nära ser man vilka vackra tyger de är sydda i. Kläderna förstärker den glada och trevliga stämningen som finns rakt igenom hela musikalen. I London hade man valt att klä Alex, Sukie och Jane i rött från det att de inledde sitt gemensamma förhållande med Daryl och han hade en stor röd säng med röda silkeslakan som gav en viss bordellkänsla. Här finns inget rött utan här är det lila som gäller. Lila är fortfarande en förförisk färg men det blir mycket mer stilfullt och elegant och det känns mer kvinnligt och mer på deras villkor. Rött blir mer objektifierat. Verkligen en bra uppdatering som passar in 2019 efter #metoo. Överlag tycker jag att det är en snyggare scenografi och ljussättning än i London. Det märks att man har plockat in de bästa för att göra den här uppsättning bakom och framför scenen och att få en mer modern och samtida touch på den även om den fortfarande utspelas i en amerikansk småstad där de flesta kvinnorna fortfarande tuperar håret.

Kitty Chan är värd att nämnas som både spelar Fidel som är Darryls lilla hjälpreda men även den glada iakttagande flickan som dyker upp överallt i Eastwick med små roliga kommentarer.

När Häxorna i slutet av första akten flyger ut över publiken i sina lila eleganta klänningar under en middag hos Daryl då lyfter publiken jubel nästan taket så häxorna kan flyga ut. Stående ovationer och massa blommor blev det i applådtacket.

Föreställningen håller absolut West End klass och som musikalälskare är det så underbart att se att man satsar så här stort på en musikal som är relativt lite spelad runt om i världen. Men här har den verkligen hittat hem och vuxit och fått blomma ut för fullt. Det är en kväll av ren musikallycka! Skaffa biljetter till den här om ni vill se en uppsättning i West End klass på hemmaplan!

 

 

 

Tolvskillingsoperan, premiär, 11 september, Folkoperan

11 onsdag Sep 2019

Posted by annette stolt in Musikalupplevelser

≈ Lämna en kommentar

Redan när man kommer in i entrén så börjar man undra lite vad som kommer att hända här. I dörren möts man av barbröstade män som röker, dimman ligger tät i foajen där folk börjar samlas. Inne i teatersalongen finns en bar på scenen där publiken kan beställa nåt att dricka. Fler och fler från uppsättningen tar plats på scen och runt om i salongen medans publiken tar sina platser. Det är meningen att publiken ska känna sig som en del av föreställningen. Tolvskillingsoperan är ju en klassisk historia om det fattiga och solkiga London med tiggare, tjuvar och en korrupt polischef och allt ciruklerar kring Mackie Kniven (Fredrik Lycke).

Uppsättningen är en del i samarbetet mellan Stadsteatern och Folkoperan. Regissören Mellika Melouani Melani har velat lyfta fram det burleska och det är en rad kvinnliga burleskartsiter som är med i uppsättning. Men det blir för mycket känsla av den billiga och dåliga underhållning som fanns förr på Skänningemarken och Kiviksmarknad. Man kunde se lättklädda kvinnor gå runt tältet vid tivolit för att locka in några män till underhållning, men tälten försvann för många år sen. Med tanke på #metoo så känns det här ännu mer förlegat och omodernt att lyfta fram på en teater. Hade varit mycket mer intressant om man låtit kvinnorna blivit starkare och visat mer djävlaranamma. Men inte tiggar dottern Polly (Maja Rung) som i hemlighet gifter sig med Mackie är bara ett viljelöst våp som helt drivs av sin lusta till Mackie, precis som polisdottern Lucy (Sanna Gibbs) som också har ett förhållande med Mackie. Inte ens när de ställs mot varandra inser de vilken skitstövel som Mackie utan de fortsätter att vilja ha honom och få bort varandra. Nej det är Jenny som visar sig vara den mest intressanta kvinnliga karaktären som ironiskt nog spelas av en man, Richard Harmin. Jenny har haft ett förhållande med Mackie och blivit lika illa behandlad som Lucy och Polly, men hon ser till att ta hämnd på Mackie. Tiggarkungen Herr Peachum (Sven Ahlström) är en rätt svag och mesig tiggarkung, i den familjen är det frun (Karolina Blixt) som har handlingskraften och gör vad hon kan för att få bort dottern Polly från Mackie. Och det är Karolina Blixt och Richard Harmin som står för de mäktigaste sånginsatserna under föreställningen, de imponerar verkligen och kontrasten till flera av de andra på scenen blir väldigt märkbar. De två är behållningen av föreställningen. Rakt igenom gör Fredrik Lycke Mackie bra som  en slimmig och sliskig översittar typ med dålig kvinnosyn, men tyvärr är inte sångmaterialet riktigt rätt för honom så han riktigt får visa vad han kan sångmässigt, med ett få undantag där han får sjunga med kraft.

Den mest kända sången från Tolvskillingsoperan är Mackie Kniven som framförs direkt i början, men den blir tyvärr rätt svag och inte alls så mäktig som jag skulle vilja ha den. För ett par veckor sedan gjorde Joachim Bergström en suverän version på den med stark inlevelse och sin fantastiska sång. Här nådde man inte alls upp till den nivån utan det blev svag och rätt intetsägande tyvärr.

Däremot tycker jag att ljus och videotekniken var rätt snyggt gjord.

Vid flera tillfällen under föreställningen interagerar man med publiken med blandat resultat, särskilt den burleska delen faller lite platt. De har svårt att få med publiken att skrika och jubla mer när de uppmanar att det är så man ska göra för att mer av kläderna ska falla av och mer kropp visas. Men det känns inte som publiken är särskild intresserad av det och det är en stor eloge till publiken som känns mer modern än uppsättningen. Verkligen inte modernt att uppmana publiken att skrika högre för att någon ska ta av sig mer, har man totalt missat debatten av vad gängpåverkan kan göra? Är det sånt man ska använda skattepengarna till? Den här typen av ”kultur” blir inte bra bara för man lyfter in den på en etablerad scen. Trist att man inte kommit längre när det är 2019.

Det här är tyvärr en av de mindre lyckade uppsättningarna som Stadsteatern har gjort. Dock inte lika dålig som Maratondansen eller Mina Drömmars stad. Vi var kvar hela tiden och gick inte i pausen så det säger något. Eller var det så att det var för att vi bjöds på skumbananer i mikropausen och fick upp sockernivån så vi höll oss vakna?

Nej vill man se en bra musikal så finns det annat att välja på i Stockholm, Gå och se Spelman På Taket, Så Som I Himmelen, En Värsting Till Syster eller Häxorna i Eastwick iställlet. Den sista har inte ens haft premiär, men den kommer att vara bättre!

 

En Värsting Till Syster, Genrep, 10 september, China Teatern, Stockholm

10 tisdag Sep 2019

Posted by annette stolt in Musikalupplevelser

≈ Lämna en kommentar

Nu har höstsäsongen på teatrarna satt igång ordentligt och idag var det dags för genrep på En Värsting Till Syster som är baserad på komedin med samma namn, eller Sisters Act som den heter i original. Många har nog sett filmen med Whoopi Goldberg som sångerskan Deloris som råkar se när hennes pojkvän Curtis skjuter ihjäl en av sina gängmedlemmar. Hon rusar iväg till polisen som visar vara sig en kille hon känt i skolan som var förälskad i henne. Han lovar att skydda henne om hon vittnar. På så sätt hamnar hon under vittnesskydd i ett kloster, till abbedissans förskräckelse. Men det visar sig att kloster behöver räddas från ett uppköp. Självklart är det Deloris som räddar klostret genom att få nunnornas kör att bli helt fantastisk bra. Så bra så påven kommer för att lyssna.

Ja, det är med andra ord en rätt lättsam musikal med komiska vändningar i. Gladys del Pilar spelade Whoopi Goldbergs roll i Ghost så det kändes som ett självklart val när man hörde att de skulle sätta upp En Värsting. Abbedissan spelas av Suzanne Reuter och hon är som klippt och skuren för den här rollen. Varenda replik levereras med perfekt timing, bitskhet, ironi samtidigt som hennes kärlek till klostret och systrarna lyser igenom allt. Hon är verkligen ett komiskt geni. En annan som har perfekt komisk timing men som även använder sitt kroppspråk utan att överspela är Kim Sulocki som poliskommissarien. Han är så underbar som den blyge svettige killen som gick under öknamnet Svettige Eddie i skolan och som var förälskad i den häftiga Deloris, men som visste att han inte kunde få henne. Har han nu en chans? Publiken älskar honom och han belönas rikligt med applåder och visslingar. Även Karl Dyall som spelar Curtis drar ner ordentligt med applåder i första akten när han sjunger om sin tjej och vi får ett halvt dansnummer. Hade ju gärna sett ett mycket längre dansnummer för när Karl är på scen kan det inte bli för mycket dans. Det är också i det här numret i första akten som publiken börjar applådera och jubla ordentligt. Fram till dess hade det varit lite småljumna applåder och det var lite småtrevligt men det hade inte riktigt tagit fart. Men Karls nummer följs av ett med Kim och så avslutas första akten med ett par ordentliga körnummer som lämnar publiken i pausen med en glad känsla. Andra akten tuffar på lite i samma takt, lite upp och ner, men man har småtrevligt och lite roligt. Det är inte på något sätt tråkigt utan tiden flyter på bra. Även i andra akten finns ett nummer som drar ner lite extra applåder och det är när gangsterkillarna (Alexander Larsson, Klas Wiljergård och Fernando Fuentes) sjunger om hur man fångar en tjej. Blev riktigt imponerad av Klas som jag nog inte har sett i något förut. Precis som de andra numren med Kim och Karl så bryter det här av och blir något annorlunda som en kontrast till den finstämda körsången. Även andra akten avslutas med storslaget körnummer som gör att man lämnar teatern på glatt humör.

Palle Palmés ljusdesign är snygg som vanligt och som tillsammans med videodesignen Johan Larsson och Philip Sundbom snabbt förflyttar oss i scenerna. Stor eloge till Jan Radesjön och hela orkestern.

Det är inte en av de största musikalerna, musiken och låtarna är inget som direkt sätter sig och den berör inte på samma sätt som t ex Så Som i Himmeln gör. Men man har trevligt och det är alltid kul att se en musikal som man inte har sett förut.

 

september 2019
M T O T F L S
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
30  
« Aug   Okt »

Kategorier

  • Bilder
    • Anders Ekborg Norrtälje
    • Från Wien till West End
    • Musical Stars
    • Peter Jöback Odensjö
    • Robin Hood
  • FIlm
  • Kommande konserter
  • Konserter & Musikaler & Teatrar jag ska se
  • Konserter och Musikaler jag sett – årslistor
  • Konsertupplevelser
  • Länkar
  • Musikalaffärer
  • Musikalupplevelser
  • Nyheter
  • Skivtips
  • Teater
  • Teaterbiljetter tips
  • Teaterupplevelse
  • Teatrar jag sett

Meta

  • Registrera
  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.com

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Konsert och musikal
    • Gör sällskap med 28 andra följare
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Konsert och musikal
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …