Underbar vårdag med sol och värme, så det blev en härlig tur till Djurgården där första körsbärsblommorna började slå ut och Magnolians knoppar har börjat visa sig. Men ju närmare konsertstart desto mer moln blev det på himlen så det kändes rätt bra att bege sig in i Engelska Kyrkan för att lyssna på underbara musikallåtar. För även om nu inte engelsmännen kan få till det med Brexit så är det något de kan så är det musikal. Engelska kyrkan är en liten fin kyrka i gotisk stil som för tankarna lite till riddarfilmer som Ivanhoe och borgar med stora stenvalv. Så för en stund förflyttades man till England och fick en musikalkonsert med känsla av West End.

3S Company består av Faye Austin-Nordin, Kimberley Akester och Erika Dittmer. Både Faye och Kimberley har spelat i olika uppsättningar på West End och Kimberley sjöng på Drottning Elisabeths 90-års firande. Konserten bjöd på en bra blandning av musikallåtar ur Chicago, My Fair Lady, Mary Poppins, Les Miserable, Chess, Mamma Mia, A Star is Born och The Greatest Showman. Ett gediget program med tanke på att konserten knappt var cirka 80 minuter lång. Förutom 3S Company var även två väldigt duktiga körer, The SIS PTA Choir och The VRG Vocal Group, med. Slutnumret ”A Million Dreams” med bägge körerna och 3S Company blev väldigt mäktig och på publikens begäran fick de sjunga den en gång till.

Sammansättningen av låtar var som sagt väldigt bra. Faye Austin-Nordin gjorde en fantastisk känslosam version av I Dreamed a Dream från Les Miserable. Erika Dittmer gjorde en väldigt finstämd Where I wanna be från Chess. Det är inte ofta man hör den med en kvinnlig musikalartist eftersom det är Anatolij sång, men utplockad ur sitt sammanhang och med en kvinna som sjöng den fick den en annan innebörd. Oväntat låtval men väl förvaltat. Mary Poppins är en favorit och det är inte så ofta som t ex den fina Feed the Birds tas med på musikalkonserter, så det tyckte jag var lite extra kul. Faye, Kimberley och Erikas röster kompletterar och förstärker varandra bra och blir en fin helhet när de sjunger tillsammans och de ger plats till varandra att få glänsa in sina solnummer. Bra arrangemang på låtarna också med lite personlig touch här och där. Kan varmt rekommendera att ni håller utkik efter 3S Company!

Från Broadway till Duvemåla rullar vidare genom Sverige med en ny Vårturné som hade premiär den 15 mars i Eskilstuna. Så eftermiddagens konsert i Linköping är tredje stoppet. Det som är kul med Från Broadway till Duvemåla är att trots att de inte har de största musikalartisterna med så blir det utsålt i stort sett överallt. Det är ju för att folk älskar musikal! Och bra musikallåtar behöver inte affischnamn utan väldigt bra musikalartister. Det är ju precis som när man går på musikal i London, man går för att se en bra musikal och vem som är med är inte så viktigt, förutom då Niklas eller någon annan svensk är med förstås. Med i år är Victoria Tocca som är kvinnan som drog i gång det hela, kvar från förra året Laila Adèle, Malena Tuvung och Niklas Asknergård samt nytillskottet Joachim Bergström som många kan känna igen från High Society där han sjunger med Karl Dyall och Rennie Mirro. Verkligen ett gäng med riktigt bra röster, härlig scennärvaro och som kan konsten att leva sig in i en låt. Kören JoyVoice var med och förstärkte upp där det behövdes körinsatser. För musiken står ett litet band med väldigt bra musiker, Conrad Boqvist, Fredrik Bergström och Magnus Eugenson under ledning av Carina E Nilsson.

Föreställningen är ca 2.5 timme med en paus. I vanliga fall gillar jag inte pauser men nu var det tur att den fanns där för redan i öppningsnumret Circle of Life så klämmer Laila i med full kraft men så när Joachim och Niklas ska sjunga sin solopartier så hörs knappt ingenting. Ljudet ville sig inte riktigt i de stora ensemblenumren under första akten. Så i pausen gick jag och pratade med ljudteknikern och de började kolla högtalare och var in bakom scenen och vilken skillnad det blev sen. Då hördes alla röster, texterna och det blev så där härligt storslaget som det blir när fem fantastiska sångare klämmer i för fullt tillsammans.

Det finns ju en sån mängd med underbara musikallåtar och det är ju svårt att välja. När vissa artister står på scen så är ju också några låtar givna. Det måste ju bli lite Phantom of the Opera när både Niklas och Victoria är med eftersom de spelat Raoul och Christine. Niklas fick också briljera med sina klassiker som Guldet blev till sand, Why God Why (på svenska) och så hans underbara version av Feeling good. Och har man Malena Tuvung med så måste man ju bara få höra henne sjunga Memories eftersom hon spelat Grizabella i Cats. Men de blandade bra nya låtar och andra musikallåtar de inte haft med tidigare. Laila har en sån power i rösten och hon är helt perfekt i låtar som This is me från The Greatest Showman eller Fame där hon får trycka på för fullt. Joachim och Malena gjorde en makalöst vacker Shallow, så mycket känsla. Victoria berörde otroligt mycket när hon sjöng en av mina ABBA favoriter Slipping through my fingers i Niklas Stömstedts fina svenska översättning ”Vem kan ha en solkatt i en bur”. Så fint och avskalat med bara Victorias rena klara röst och Carina E Nilsson pianospel. Joachim fick till ett härligt sväng i Luck be A Lady. Blandningen av gammalt, nytt, ballader och svängiga låtar, solosånger och ensemblenummer ger en perfekt helhet. Helheten förstärks också av att man inte sparar på klädbytena. En lång rad fina klänningar som krönts av de helt makalöst vackra klänningarna av Frida Jonsvens.

På väg ut från konsertsalen så hörda jag bara idel lovord över hur bra alla var och många kommer säkert att komma tillbaka nästa gång det är dags för Från Broadway till Duvemåla. Eller rent av köpa biljetter till konserten i Dalhalla eller i en annan stad. Själv har jag biljetter bokade till Sund Nergården som är ett litet paradis på jorden, ett Dalhalla i miniatyr och till Cirkus i höst. Då med Alexander Lycke istället för Joachim. Finns ju hur många duktiga musikalartister som helst att plocka fram.

Biljetter kan köpas via:

http://www.franbroadwaytillduvemala.se/#biljetter

När man ska skriva om något som är så bra som Ringaren i Notre Dame är så är det jättesvårt att veta vad man ska börja skriva om. Har hört så mycket bra om den här musikalen så förväntningarna var rätt högt ställda och allt och mer därtill infriades verkligen.

Redan när jag kom in salongen och såg dekoren fick jag en känsla av att det här kommer att bli häftigt och maffigt. Benjamin La Cours scenografi och ljusdesign och videodesignen som han gjort med Jakob Bønsdorff Eriksen är bland det mäktigaste och häftigaste jag har sett i en musikal. Det känns verkligen som man befinner sig inne i Notre Dame och uppe i klocktornet och ute på gatorna i Paris. De har verkligen utnyttjat hela scenen så man känner sig helt omsluten av och mitt inne i handlingen även när man sitter på rad 10 på parketten. Det är otroligt häftigt när man förflyttas upp och ner i Notre Dame, det verkligen känns och ger en 3D-känsla när det även känns som stolarna skakar till. Och när Quasimodo ringer i klockan projiceras en stor klocka bakom honom som man upplever att den svänger fram och tillbaka över scenen fast det bara är en film, vilket förstärks av de mindre klockorna som svänger fram och tillbaka på scenen. Det är en Disneymusikal och det känns lite som att de tecknade figurerna kommer till liv för färgerna och miljöerna ger den där härliga Disneykänslan. Kostymerna av Anna Juul Holm och Lotte Blichfeldt är snygga och effektfulla från de grå kåporna som stenstatyerna har till de färgsprakande dräkterna som Zigenarna med Esmeralda i spetsen har. Där har man verkligen hittat rätt färgskala som ger färg men inte för mycket så det blir överdrivet glättigt. Synintrycket är storslaget!

Men hur imponerande och storslaget det här är så krävs det ju bra röster för att bära fram sångerna och musiken som är skriven av Alan Menken med text av Stephen Schwartz och översatt av Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson. Det är många pampiga storslagna nummer som kräver både duktiga solister, ensemblemedlemmar, dansare, operakören och den fantastiska orkestern för att ge den kraft som behövs och här det perfekt. Ljudet är avvägt så orkestern inte överröstar sånginsatserna utan man får en helhet som imponerar stort och ger en storslagen effekt. De stora rollerna bärs alla upp av fantastiska röstinsatser.

De flesta känner nog till historien om Ringaren Quasimodo (Martin Redhe Nord) som är vanskapt med puckel och skador i ansiktet. Han blir omhändertagen som bebis av sin farbror Dom Claude Frollo (Joa Helgesson) när hans föräldrar dör. Har växer upp i klocktornet i Notre Dame där han sköter klockringningen och har aldrig lämnat kyrkan. Hans enda vänner är statyerna och allt annat som finns där upp som han talar med. Dom Claude är väldigt stäng i sin uppfostran och gör karriär inom kyrkan. Han tycker väldigt illa om zigenarna/romerna som en dag om året får vistas fritt i Paris på Narrarnas dag. Quasimodo har en dröm att få se staden och uppleva Narrarnas dag. När han får höra att det troligen är sista året som den hålls smyger han ut från Notre Dame och hamnar mitt i firandet som leds av zigenarledaren Clopin Trouillefou (Tobias Ahlsell) och blir utsedd till Narrarnas kung. När folket ser hans vanskapta kropp vänder de sig emot honom. Den som kommer till hans räddning är den vackra Esmeralda (Marscha  Songcome) som Claude till sin förskräckelse känner en stark attraktion till. Även Kapten Phoebus (Jonas Eskil Brehmer) blir förälskad i Esmeralda som besvarar hans känslor. En varm vänskap uppstår mellan Quasimodo och Esmeralda som Claude inte accepterar. Han gör allt han kan för att fördriva romerna och utnyttjar sin makt som kyrkans man. Det är ett spännande drama med många starka känslor som slutar tragiskt.

Martin Redhe Nord, Joa Helgesson, Marscha Songcome, Tobias Ahlsell och Jonas Eskil Brehmer är helt fantastiska i sina roller och har enorma röstresurser. De får fram så mycket känslor och lyfter fram de olika karaktärsdragen i sina karaktärer. Joa Helgesson får verkligen fram den inre striden som finns hos Dom Claude. Han har så länge levt ett strikt liv och trott att han står över det mänskliga men när han inser att han älskar Esmeralda så vänds allt upp och ner. Quasimodo har hela sitt liv varit förtryckt av Dom Claude men känt att han vill och kan mer än vad han tillåts göra. Martin får fram Quasimodos utveckling från den undangömda figuren utan självförtroende till att växa och kämpa för det han vet är rätt så starkt. Marschas Emeralda är en stark kvinna som går sin egen väg och som utstrålar massa energi och känslor.

Det här är en uppsättning i världsklass och som ger så mycket intryck och man blir helt uppfylld av en. Varenda insats imponerar och det finns inte en enda svag insats någonstans. Ringaren har spelas sen i höstas och spelas bara till den 6 april. Jag är så glad att jag kom iväg för det här hade jag verkligen inte velat gå miste om. Den är utsåld resten av spelperioden men det kan gå att få tag i återbud.