”… har du sett världen” är en musikföreställning om både Mikael Wiehes liv och om hur Malmö har förändrats under de åren som Mikael har bott där. Föreställningen börjar med den 6-årige Mikael som flyttar från Danmark till Malmö. En flytt från ett Danmark, som fortfarande var kvar i sviterna från Andra världskriget, till ett Sverige som blomstrade och hade en högre levnads- och boendestandard. Det var inte helt lätt för den 6-årige killen i kortbyxor och som gillade att sjunga för sig själv på rasterna att passa in, men med åren har han blivit en riktigt skåning. På scenen är det Sissela Benn som gestaltar den unge Mikael. Personligen har jag aldrig gillat hennes karaktär Filippa Bark och därför har jag haft lite svårt för henne, men hon gjorde verkligen den unge Mikael med bravur och även rollen som Mikaels dotter i den andra akten. Hon gestaltade bägge både med humor och värme. Mikael berättar själv om delar av sitt liv och sjunger självklart en del av sin stora låtskatt.

Vissa av hans låtar sjunger Edda Magnason som också spelar piano till vissa. Många förknippar Edda Magnason med filmen Monica Z där vi förbluffades över hur lika deras röster var. Men här finns det inget av Monica Z kvar i rösten utan allt sånger framförs på skånska och det är så vackert och känslosamt. Hennes version av Titanic är nog en av de bästa jag har hört. Först blev jag lite besviken att Mikael lät Edda sjunga just den sången, men när han, direkt efter sista tonen klingat ut, berättar att hans mamma blev så upprörd när hon hörde att Estonia gått under att hon fick en hjärtattack som hon senare dog av, och att han en lång tid efter det hade svårt att sjunga Titanic så var det helt självklart att Edda skulle sjunga den. Det var verkligen ett starkt ögonblick. Mikael fortsätter sedan med att hans gode vän Björn Afzelius 1997 berättade att han hade cancer och gick bort ett par år senare. Ja det är ju ganska exakt 20 år sedan nu. Samma år gick en annan god vän bort och även Mikaels pappa. Det var nog inte många som inte fick en tår i slutet av första akten när Mikael sjunger den fina och kärleksfulla låten ”Den jag kunde va” som handlar om en vänskap som aldrig dör.

I andra akten är det rollen som dottern som Sissela spelar. En dotter som inte är rädd när hennes pappa blir mordhotad utan spetsar ett spjut som hon ska sticka ner Nazisterna med nästa gång de kommer. En dotter som är stolt över allt som pappan har gjort, över 1000 låtar, träffat massa viktiga personer, vunnit priser, rest över hela världen etc, men hon konstaterar också att allt det där har ett pris, ett pris som hon fick betala för att pappa inte var där jämt.

Under hela föreställningen blandas som sagt Mikael liv med utvecklingen av Malmö, men även Sverige och världen. Mikael Wiehe karriär med Hoola Bandoola Band var stamtida med ABBAs men de var ju varandras motpooler. Mikael skrev protestsånger och tog politisk ställning, vilket han gör än idag. Det är intressant att få den här återblicken på vad som hände och hur utvecklingen har gått. Under berättelserna och sångerna visas filmer och bilder som illustrationer. Riktigt starkt blir det med den stora marschen mot Nazisterna i Malmö är över 12 000 slöt upp medans Mikael sjunger.

En av hans mest kända låtar är Flickan och Kråkan som här illustreras med Oscar Cleves tavla som inspirerade honom att skriva låten. En låt som jag alltid blivit berörd av och att höra Mikael själv sjunga den live är mäktigt. Likaså den fina ”Mitt Hjärtats Fågel” som han sjunger med Edda Magnason.

Folkoperans orkester är med och spelar i de flesta låtarna och det blir väldigt stämningsfullt och mäktigt och storslaget att höra Wiehes sånger uppbackade på det sättet.

Det här är en musikföreställning som berör mycket mer än jag trodde att den skulle göra. Är själv inget jättestort Wiehefan men har alltid gillat en del av hans sånger. Men här får låtarna en annan dimension och det är en intressant resa i nutidshistorian som framförs med mycket värme. Jag kan varmt rekommendera att ni går och tittar på den.

”… har du sett världen” spelas till den 27 april på Folkoperan.

https://folkoperan.ebiljett.nu/tag/58?_ga=2.194868270.2034842095.1555178205-828610159.1544268141

I slutet av 1700talet skrev Joseph Haydn ett oratorium i tre delar om Skapelsen med libretto av Gottfried van Sweiten. Ett mäktigt och vackert oratorium som här framförs av av den underbar Mikaeli Kammarkör, en stor orkester i ledning av Anders Eby och de tre fantastiska solisterna Susanna Stern, Martin Hatlo och Jesper Säll. Tillsammans med skådespelarna Samuel Fröler, Annika Hallin och Ann-Sofie Rase är de ärkeänglar som berättar om och leder oss genom skapelseberättelsen. Skådespelarnas roll i den här uppsättningen är märklig och jag upplever dem inte som särskilt konstnärliga och de bidrar inte på ett positivt sätt utan är mer distraherande. T ex när Skapelsens fullbordande ska firas med glädje, och då framför skådespelarna en orytmisk dans som tar bort fokus från det fina musikaliska. Deras insatser känns större delen överflödiga Att ha Samuel Fröler till att servera champagne till alla på scen känns som att slösa bort hans skådespelartalang. Dessutom är ärkeänglarna svartklädd och tilltufsade och den kostymeringen tilltalar inte mig.

Mellika Melouani Melani har med sin nytolkning, regi och konceptidé utvecklat det klassiska oratoriumet och lyfter fram olika typer av kärleksförhållande som både visas som film i bakgrunden och genom att vanliga människor får komma på scenen och berätta om sina kärlekshistorier. Historier om t ex otillåten kärlek, kärlek där paren har delat på grund av krig och ett trepersonsförhållande. Vissa berör mer än andra. Med det här vill hon visa på hur olika kärleken kan vara och väver in det här i skapelseberättelsen där dessa personer får representera skapandet av människan. Hela föreställningen avslutas med en borgerlig traditionell vigsel på scenen med efterföljande bröllopsvals i foajen.

Den musikaliska delen av den här uppsättningen av Haydns Skapelsen är fantastiskt bra och scenografin är vacker. Intressant att ifrågasätta hur ett kärleksförhållande kan se ut och att kärleken är stark och övervinner krig och lever vidare efter döden. Tyvärr dras helhetsintrycket ner av regin av skådespelarnas ärkeänglar.

Skapelsen spelas till den 28 april på Folkoperan.

https://www.folkoperan.se/pa-scen/skapelsen

Det är inte mycket som kan få mig att åka till Märsta en fredagskväll, men när Karl Dyall, Joachim Bergström och Rennie Mirro tillsammans med Blåsarsymfonikerna under ledning av Janne Radesjö, intar Kulturumteatern i Märsta sitt underbara Vegaskoncept, ja då är jag där.

Kvällens konsert bjöd i stort sett på samma låtar som när de körde Vegas i Vitan i somras, men vad gör det när det är sådana bara låtar. Det finns inte en enda låt i programmet som jag inte vill höra. Allt är så otroligt bra och jag njuter för fullt hela tiden. Karl, Joachim och Rennie är fullfjärdrade entertainers och har röster som är som gjorda för den här typen av låtar. Deras röstregister ligger helt rätt. De förstärker och kompletterar varandra i t ex Let the Good Times Roll och My Way. Deras kärlek till den här musiken och att sjunga tillsammans genomsyrar hela konserten.

Rennie Mirro har sån energi och svårt att vara still och får ju utlopp för det i I got Rythmen. Men han visar också att han kan fokusera helt och hållet på sången i ”I who have nothing” där han står rakt upp och ner och med en stark inlevelse förmedlar smärtan i den sången.Karl Dyall är ju precis som Rennie en sång och dansman och det är så kul att de plockar in lite dans och stepp. De är ju vår tids Gene Kelly och Fred Astaire och gör en rolig och underhållande svensk version av The Babbit och The Bromide. Karl får verkligen hela publiken att må bra i Feeling good. Joachim Bergström är inte riktigt lika dansant som Rennie och Karl men röstmässigt så ligger han i topp. Hans Mac the Knife blir jag aldrig trött på att höra. Sammetlen mjuk röst.

Tre stiliga män i välsittande eleganta kostymer med flugor, underbar röster, uppbackade av välspelande Blåsarsymfonikerna och med underbara låtar har verkligen förgyllt den här fredagskvällen för mig.