Månadsarkiv: februari 2019

I mellan, Unruly Gang, Publik genomdrag, 28 februari, Riksteatern, Hallunda

28 torsdag Feb 2019

Posted by in Musikalupplevelser

≈ Lämna en kommentar

I mellan är en häftig och läcker dancehallföreställning med Unruly Gang. Kvällens föreställning var ett s k publik genomdrag så det innebär att det fortfarande är under berarbetning och man testar på publiken hur det fungerar.

Unruly gang består av fem dansare med bland andra koreografen Imenella Mohamed som nyligen fick en Grammis för Årets nykomling och Ruth Roos. Imenella är vad som benämns som ”third culture kid”. Bor i Sverige, är från Somalia och pratar turkiska. Det här kommer fram i föreställningen som först inleds med en modern elektrisk tonmatta, mer läckra ljud än musik för mig. Så vävs det in svensk folkmusik till bilder av midsommarfirande som sen övergår till mer och mer afrikanska toner med bilder med afrikansk dans, hela tiden med de elektroniska tonerna i bakgrunden. Det är ingen musik jag skulle lyssna på hemma, men tillsammans med dansen, ljussättningen, kläderna och det blanka golvet som ibland ger en illusion av vattenspegling blir det riktigt läckert och man sugs in i takten. Dansarnas intensiva blickar fångar in publiken. I inledningen sitter dansarna på en trappa och en dansare rör sig nerför trappan som en smidig svart panter, smygande och med en blick som om det vore jakt på gång och fångar in publiken med sina blickar som pantern paralyserar sitt byte. Under den knappa timme som det pågår är man fullt fokuserad på dansarna och tiden rinner iväg snabbt. Dansarna är väl samspelta och rör sig som en enhet som ibland bryts upp och fokus är på en enskild dansare en kort stund, men fokus här är främst på hela gruppen och inte på en enskild dansare förutom i en sekvens där en dansare framför en solodans.

Gillar man dans tycker jag definitivt att man ska passa på och se den här föreställningen. Premiären är den 5 mars på Dansens hus och sen blir det turné runt om i landet.

Biljetter kan köpas här

https://www.riksteatern.se/forestallningar/i-mellan/

Hamlet, 26 februari, Dramaten, Stockholm

26 tisdag Feb 2019

Posted by in Teaterupplevelse

≈ Lämna en kommentar

En av de mest kända pjäserna som finns är nog Hamlet, men vad jag vet har jag nog aldrig sett den live på scen. Det närmaste jag nog har kommit är när jag såg Rosencrantz and Guildernstern are dead som jag nog inte sett om det inte vore för att Daniel Radcliffe var med. Och i den skymtar Hamlet förbi lite grann. Hade det inte varit för att Hamlet spelades av Adam Lundgren så hade jag nog inte kommit iväg nu heller. Adam Lundgren har gjort stor succé i både Vår tid är nu och Torka aldrig tårar och därför tyckte jag det kunde vara kul att se hur han agerar live på scen. Hamlet är nog inte den enklaste rollen att ta sig an för det är väldigt mycket text att lära sig och så är det ju en roll och pjäs som många sett och har åsikter om hur den ska vara.

Eftersom jag inte sett Hamlet förut hade jag inte något att jämföra med, men alla fördomar jag hade mot Hamlet stämde ju inte alls. Sofia Jupither har regisserat och det är en otroligt bra uppsättning. Inte alls tråkig eller med jobbigt språk. Visst kan språket ibland vara lite styltigt men inte så det blir tråkigt. Tvärtom finns det många tillfällen som lockar till skratt. Hamlet är ett familjedrama där Hamlets far blir förgiftad av sin bror Claudisu. Änkan gifter snabbt om sig med Claudius vilket Hamlet självklart har svårt att acceptera. Han får i uppdrag av sin mördade fars ande att hämnas, kosta vad det kosta vill. Hamlet väljer att spela galen för att lyckas med sin plan. Han måste även försaka sin älskade Ofelia. Rosencrantz och Guildernstern är tidigare studiekamrater till Hamlet som blir tillkallade för att hålla koll på Hamlet och för att föra bort honom från Danmark till England på Claudius begäran. Med sig har de ett brev där kungen begär att Hamlet ska bli avrättad när han kommer till London. Hamlet får dock redan på det här och ordnar istället så att Rosencrantz och Guildenstern blir avrättade och själv återvänder han till Danmark. Där möts han av nyheten att hans älskade Ofelia har begått självmord. Claudius har fått höra om Hamlets återkomst och gör upp en ny plan för att mörda Hamlet i en fäktningsduell med en förgiftad värja och som backup även ha en förgiftad bägare i beredskap till Hamlet. Kan du din Hamlet så vet du hur det hela slutar i denna familjetradgedi.

Adam Lundgren är som klippt och skuren som Hamlet. Han är ju väldigt bra i sina olika tvroller men här på scen är han ett par snäpp bättre. Han levererar varenda replik perfekt. I ena stunden spelar han galen med stor övertygelse för att i nästa stund falla i en nutida kompisroll när han hänger med sina kompisar. Hans sätt att byta tonläge från det mer traditionella strikta till ett mer modernt dagligt tal förstärker hans karaktär. Hans kroppspråk är lysande och han balanserar sitt komiska kroppsspråk perfekt. Det är så lätt att det blir överdrivet och att det dras ett varv för mycket, men han håller sig på rätt sida hela tiden utan att det blir buskis. Adam imponerar väldigt mycket och det är värt att gå och se Hamlet bara för hans skull.

Hamlets stora kärlek Ofelia spelas av Karin Franz Körlof som gör en väldigt bra Ofelia. Vän och timid i första akten och galen i andra. Man känner verkligen med henne. Gerhard Hoberstorfer är sliskig och maktgalen som Claudius.

Det här är en uppsättning där man har låtit skådespeleriet stå i centrum. Scenografin är enkel med en stor trappa över hela scenen som fungerar väldigt bra i all sin enkelhet. Kläderna är nutida vilket förstärker känslan av att det är en tidlös historia i grunden. Ljussättningen är bra och det är läckert med röken som kommer då och då i olika scener.

Hamlet kommer att spelas till den 19 april och om du ska se Hamlet någon gång så är det nog nu. Adam är oförglömlig som Hamlet! Dessutom är ju Dramatens stora scen underbart vacker och det är en njutning i sig att se något i dessa vackra lokaler.

 

https://www.dramaten.se/repertoar/hamlet/?gclid=EAIaIQobChMI35C8jbDf4AIVBcYYCh10hQiuEAAYASAAEgIAaPD_BwE

 

 

 

 

Ghost, sista föreställningen, 23 februari, China Teatern, Stockholm

23 lördag Feb 2019

Posted by in Musikalupplevelser

≈ Lämna en kommentar

Allra första gången jag såg musikalen Ghost var den 15 december 2011 i London. Älskade den. Såg den ytterligare en gång i London innan de lades ner. Här i Stockholm blir et 5 gången gilt nu med den sista föreställningen innan ridån går ner för gott för den här underbara uppsättningen på China Teatern. Men den bistra sanningen är ju att musikaler kan inte gå hur länge som helst i Sverige för det finns inte så mycket publik och sen även om vi älskar en musikal vill vi ju gärna se något annat också. Så då behöver det bytas ut efter ett tag. Men när det är så bra som Ghost är så passar man ju på att gå några gånger….

Får nog säga att den här sista föreställningen är den bästa jag sett av de fem jag sett här på China Teatern och man ska ju sluta på topp. Peter Johansson (Sam) och Bruno Mitsogiannis (Carl) är ju helt fantastiska i sina roller. Bruno växlar så bra från att vara den trevlige kompisen till att bli den onde, samtidigt som man lider med honom och hans samvetskval för vad han har gjort. Det gör ont i hjärtat när Peter sjunger med så mycket förtvivlan över allt han mist.  Gladys del Pilar är minst i klass med Whoopi Goldberg och sjunger ju helt makalöst bra. Hon äger scenen. Maria Lucia (Molly) sjunger med så mycket smärta och har en otrolig kraft i sin röst. Fortfarande är det lite för mycket brytning när hon talar vilket tyvärr är lite störande. Som tur är märks det absolut inte att hon är danska när hon sjunger, då njuter jag för fullt.

Uppsättningen här på China skiljer sig mycket åt från originalet i London och de är så olika så det blir olika musikaler, samma handling och underbara musik, men scenografin och koreografin är helt annorlunda. Älskar bägge och kan inte säga vilken som är bäst. Imponeras varje gång av de häftiga spökdansarna som har perfekt kroppskontroll och får det att se så enkelt ut. Men i London steppade spökena och jag är ju lite svag för stepp. Scenografin var mer modern i London, här känns det mer hemtrevligt. Men gillar tekniken med projekterade bakgrunder för att vi ska förflyttas i handlingen.

Ensemblen här i Stockholm är så bra sammansatt, Sanna Martin, Alexander Larsson och alla andra underbara musikalartister som gör så många småroller.

Det kändes verkligen vemodigt att det här kanske är sista gången någonsin som jag ser den här musikalen. Så länge den inte hade satts upp i Sverige fanns ju alltid hoppet att den skulle sättas upp. Men det finns så många andra fantastiska musikaler som ännu inte spelats och andra som inte spelats på ett tag så det lär nog dröja innan någon annan sätter upp den.

Stort tack till alla som har varit med på scenen och bakom och runt omkring och för att ni satte upp en av mina favoritmusikaler!

I höst blir det ”En värsting till syster” på China Teatern. rCasten till den har inte släppts än, men jag en kanske inte alltför avancerad gissning är att vi får se Gladys på scenen igen? Och säkert flera från ensemblen också. Peter och Bruno ska ut på egen konsertturné med Matilda. Biljett är självklart redan köpt!

[

 

 

Människans hemlighet, premiär, 22 februari, Playhouse Teater, Stockholm

22 fredag Feb 2019

Posted by in Teaterupplevelse

≈ Lämna en kommentar

Vårens pjäs på Playhouse Teater är ”Människans hemlighet” av David Byrne. Den är inspirerad av Yuval Haris ”Sapiens: en kort historik över mänskligheten” och den kände matematikern och vetenskapsmannens Jacob Bronowski liv och verk. Jacob Bronowskis teser om mänskligheten framsteg och utveckling blev populära och han medverkade som vetenskapsman i radio och tv-program och intervjuades bland annat av Parkinsson i början av 70 talet.

Pjäsen utspelas först i nutid när Ava (Amanda Jansson), en ung forskarstuderande  håller ett föredrag om mänskligheten och hon har en kritisk inställning till Jacob Bronowskijs (Tobias Aspelin) syn. Hon har precis blivit uppsagd från sin forskartjänst och kämpar för sin karriärs fortlevnad. På kvällen går hon på tinderdate med Jamie (Charlie Gustafsson) och det visar sig att han är sonson till just Jacob Bronowskijs, Jamie har aldrig träffat Jacob men är stolt över hans verk och gärningar. Kvällen slutar hemma hos Jamie som just nu bor i sitt barndomshem, som är Bronowskijs familjehus. I det huset finns det låsta rummet där Jakob samlade alls in forskning. En guldgruva för en forskarstuderande som behöver få fart på sin karriär. Jamie som gärna vill imponera på Ava är inte sen att öppna upp rummet och tillsammans går de igenom handlingarna och det visar sig att Jakob under andra världskriget hade ett hemligt uppdrag att tillsammans med George (Slaven Spanovic) räkna ut hur man effektivast skulle släppa bomber över bland annat Dresden. Hur hanterar man det här om en person som setts som en stor vetenskapsman med en stor humanitär inriktning? Kan man använda den i sin forskning och svika en person? Hur agerar vi människor i olika situationer och vad vill vi egentligen veta om personer som vi har en viss bild av? Pjäsen vandrar mellan nutid och dåtid. Vi får tillbakablickar med hur Jacob och George forskade, Jacobs intervju med Parkinsson och hur Jacobs fru Rita Coblentz (Marie Robertsson) valde att agera runt det låsta rummet och olika situationer i den kända vetenskapsmannens liv. Hon överlever sin man med 40 år men valde att inte ta reda på vad som fanns i det låsta rummet för hon ville inte bli besviken på att han antingen inte gjort något särskilt i rummet eller gjort något hon inte kunde ställa sig bakom. För Jacob är Rita den bästa människan han visste.

Kasten fram och tillbaka i tiden blir lite rörig ibland. Men scenografiskt har man löst det bra med bokhyllor som snurras runt för att skapa olika rum och platser. I taket har man satt en stor spegel som skapar extra rymd och ger en bra effekt. Pjäsen i sig är lite tyngre än andra som satts upp på Playhouse och inte lika lättillgänglig, men väcker en del tankar om mänskligheten och vår tid på planeten. 

Som vanligt har Playhouse rollbesatt på ett fantastiskt bra sätt och till den här pjäsen med några riktigt väletablerade skådespelare blandat med ett par som inte är lika kända för teaterpubliken. Samtliga är väldigt bra i sina rollprestationer och lyfter sina karaktärer. Charlie Gustafsson som nog många sett i ”Vår tid är nu” gör scendebut och är charmerande som Jamie och visar att han kan leverera lika bra på scen som på tv. Amanda Jansson kommer att vara med i säsong tre av ”Vår tid är nu” så man har fått två högaktuella skådespelare till sin pjäs. Kan ju nämnas att Adam Lundgren spelar Hamlet på Dramaten just nu så det ska vara en skådespelare från ”Vår tid är nu”. Amanda är skarp som forskarstuderande och skulle lätt kunna hålla uppe intresset på en föreläsning. Tobias Aspelin känner man igen från t ex ”Fröken Firmans krig”. Marie Robertsson har bland annat spelat i ”Äkta människor” och med Tobias i ”Morden i Sandhamn”. Slaven Španović kom till Sverige 2016 och är en etablerad skådespelare i Kroatien/Serbien och nu börjat sin karriär i Sverige.

Människans hemlighet är cirka 90 minuter lång och spelas till den 27 april.

Playhouse är förutom att vara en väldigt bra teatersalong med sköna stolar och bra lutning även en trevlig samlingspunkt före och efter pjäsen då det både finns restaurang och bar. En helkväll om man så vill!

https://www.playhouseteater.se/manniskans-hemlighet.aspx

 

Usher, 20 februari, Folkoperan, Stockholm

20 onsdag Feb 2019

Posted by in Konsertupplevelser

≈ Lämna en kommentar

Claude Debussy började skriva en opera baserad på Edgar Allan Poes klassiska skräcknovell ”The Fall of the House of Usher”. Den blev inte färdig men nu har  den färdigställts av Annelies Van Parys och librettot av Gaea Schoters på beställning av Folkoperan och Staatoper Under den Linden i Berlin. Urpremiär var i Berlin den 12 oktober 2018 och premiär här på Folkoperan den 14 februari 2019.

Usher handlar om den siste Usher, Roderick (Ola Eliasson) som bor i det gamla släkthuset tillsammans med sin sjuka tvillingsyster Madeline (Alexandra Büchel). I huset tillbringar läkaren (Rickard Söderberg) mycket tid och frågan är om han är där för att bota eller sprida fruktans virus. Roderick ber sin barndomsvän (Olle Persson) komma och besöka dem. När han kommer fram finner han sin vän övervakad av läkaren som motvilligt låter vännen stanna i huset. Läkaren har inte helt goda avsikter och utnyttjar Madeline i hennes hjälplösa tillstånd. Roderick och Madeline står varandra väldigt nära och Roderick är extremt överbeskyddande på ett sätt som kväver Madeline. Så förklarar läkaren Madeline död och nu är Roderick ensam kvar. Men är hon verkligen död?

Musiken är lite för skränig och skarp och jag saknar en melodi i den. Stundtals skapade den en viss obehaglig känsla som den ska i en skräckhistoria. Men avsaknaden av melodi gjorde att dialogen som sjöngs inte kom till sin rätta. Olle Persson och Ola Eliasson var kraftfulla i sina sånginsatser. Alexandra Büchels sång dränktes stundtals av musiken så det var svårt att uppfatta texten i sången. Sådet var bra att allt textades, även om textmaskinen inte hann med hela tiden.  Alexandra var väldigt närvarande i de scener när hon på avstånd betraktade de tre männen. Richard Söderbergs läkare var en obehaglig person, vars dolda motiv inte helt kom fram. I slutet hade han en del tänkvärda textrader om hur rädsla och fruktan är ett starkt maktverktyg och hur det är ett virus som man kan använda för att få folk att agera som man vill. En tydlig samtidsmarkering.

Allt utspelas i vardagsrummet som är ett rätt ljust och modernt sparsamt möblerat rum. Rummet i sig kändes för ljust för att vara i ett hus som anses vara obehagligt att vistas i. Men med hjälp av ljussättningen fick man då och då till en mörkare och mer skrämmande känsla i rummet. Träden som skymtade utanför fönstren och ytterdörren var snyggt gjorda.

Personligen fördrar jag mer melodiösa operor men för den som gillar mer spännande och kanske lite experimentell kammarmusik så kan den här operan passa. Annorlunda.

Usher spelas till och med den 10 mars och biljetter kan köpas här:

https://folkoperan.ebiljett.nu/tag/57?_gl=1*124xetg*_ga*ODI4NjEwMTU5LjE1NDQyNjgxNDE.*_gid*MzUyMzk4NDA4LjE1NTA3ODA5MjI.

 

Foto @MatsBäcker, pressbild Folkoperan

Lisa Nilsson, Kvinnan som är jag, premiär, 14 februari, Rival, Stockholm

14 torsdag Feb 2019

Posted by in Konsertupplevelser

≈ Lämna en kommentar

Röda mattan är utrullad till entrén på Rival och inne minglar premiärpubliken och njuter av bubbel och Lindts chokladkulor. Lisa Nilsson är en av våra mest folkkära artister och det märktes på publiken som var på plats  I vimlet såg vi Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Anders Glenmark, Niklas Strömstedt, Sarah Dawn Finer, Karl Dyall, Philip Jalmelid, Tuva B Larsen och Sissela Kyla för att nämna några.

Lisa Nilsson äntrar scenen i en röd klänning med en tunn kappa med kanter av dun och ser ut som en riktig diva. Men det är en yta som hon under kvällen skalar av lager för lager och blottar sig på ett sätt som få artister någonsin har gjort på scenen. Generöst delar hon med sig av dilemmat av att vara en vanlig tjej som vill sy gardiner till villan med att ha artistambitioner, hur dejtar man någon när man är känd och hur även hon tyvärr drabbats av män som tagit sig friheter på olika sätt. Inte ens hon med den fantastiska rösten har sluppit mäns själviska, plumpa och sexistiska kommentarer och sätt att vara mot henne. Hon berättar rakt, ärligt och på ett sätt som berör, men även med en glimt i ögat och med lagom ironi. Hennes sånger får helt plötsligt en liten annan innebörd när det varvas med hennes livsiakttagelser. Det är härligt och befriande att höra hur hon nu ändå bejakar sig själv och trivs med den hon är. Det märks att det är hon själv som skrivit manuset för det är hennes egna ord, inte någon annan som satt ord på den åt henne. Vi får också höra om hennes kärlek till dans och musikfilmerna. Hon tar på sig steppskorna och framför med David Dalmo ett härligt klassiskt steppnummer. Underbart!

Låtarna under kvällen är allt från hennes hits som ”Himlen runt hörnet”, klassiker som ”Natural woman” och nyskrivna låtar om Kvinnan som är jag. Men det är hennes tolkning av Whitney Houstons ”I have nothing” som får hela publiken att jubla när hon sätter ton efter ton. Det är lika magiskt som förra gången jag hörde henne sjunga den. Hon bemästrar den till fulländning och med den guldpaljettglittrande klänningen hon har på sig så är det en klassisk showstopper som allt byggt upp till. Hon strålar av självsäkerhet. Under kvällen så får vi se vilken storartad artist och underhållare hon är.

På scenen omger hon sig med fantastiska musiker och flera av dem har hon jobbat med sen Himlen runt hörnet-tiden. Camilla Thulin har designat de fina klänningarna. Snyggt ljussättning.

Ja det är en riktig högklassig show som man inte går oberörd ifrån. Som kvinna tar man med sig både hennes syn på livet och den kraft och energi som hennes röst och utstrålning ger. Vilken kvinna hon är! Vilken inspiratör! Som man har man nog också fått något att tänka på. Det var inte bara Lisa som fick blommor utan alla i publiken fick med sig en ros hem. En fin gest på alla hjärtans dag.

Showen spelas till den 14 april på Rival och jag kan verkligen rekommendera den.

Biljetter kan bokast här:

https://www.eventim.se/biljetter.html?affiliate=ESE&doc=search&fun=search&action=grouped&fuzzy=yes&inline=false&suchbegriff=Rival&group=event

 

Humanology, Peter Jöback, 10 februari, Stora Teatern, Göteborg

10 söndag Feb 2019

Posted by in Konsertupplevelser

≈ Lämna en kommentar

I höstas släppte Peter Jöback skivan Humanology där han till skillnad från sina andra skivor varit med och skrivit alla låtar tillsammans med Kathryn Williams, Tobias Fröberg och Tobias Karlsson. De flesta av låtarna var med i hans popteater ”Med Hjärtat som Insats” som spelades på Cirkus under hösten. Men han tyckte det var så kul att spela det här nya materialet så det bestämdes att de skulle göra en exklusiv spelning på Stora Teatern i Göteborg. Biljetterna sålde slut direkt så det blev ytterligare en konsert och nu blir det också en sommarturné med det här materialet.

Konserten ikväll var från början den enda konserten, men extrakonserten var igår. Det märktes verkligen att Peter var på spelhumör. Han strålade på scenen och var full av energi och lycka av att stå på scenen igen. Med sig hade han sitt band från Cirkus och Frida Öhrn på kör mm. Det märks att de blivit väldigt samspelta efter hösten på Cirkus. Frida Öhrn är en perfekt duettpartner till Peter. Hennes ljusa känsliga röst kompletterar Peters röst och bildar röstmagi i t ex Sing, Wicked Games och Everybody Hurts. Med den här skivan har Peter landat ännu mer och känns otroligt självsäker och trygg som artist. Han gör det som känns rätt för honom och det märks.

Konserten börjar med ”The Shape of You” som är andra singeln från Humanology och under kvällen får vi höra de flesta låtarna från nya skivan. Gillade alla låtarna direkt när jag hörde dem första gången på Cirkus, men där var de ju också klädda med ett häftig bildspel och superläcker ljussättning. Ikväll var det dock ”bara” vanlig konsertljussättning i olika färger så här fick låtarna visa att de är så starka som de är. En av mina favoriter är den Bondinspirerade ”What if Tomorrow Never Comes” och älskade den även utan de dramatiska eldbildspelen. Är en låt bra så är den, och för mig får den gärna vara ledmotivet till en Bondfilm. Humanologylåtarna blandades upp med låtar från hans andra skivor också och från de olika genrer vilket visar på vilken bred artist Peter. Hade inte förväntat mig att vi skulle få höra någon musikallåt, men det blev både Guldet Blev till Sand och The Music of the Night. Båda i nya arrangemang och jag gillade verkligen den avskalade versionen av The Music of the Night. Låten ”Jag Har Dig Nu” förknippar jag alltid med Göteborg eftersom det vara på Konserthuset i pausen vi första gången såg hans video med Isabella Scorupco, så den passade ju bra att han sjöng här i Göteborg. I slutet av konserten plockade han fram de mer discoinspirerade låtarna som Dancing och Believer och bjöd upp publiken till dans. Många dansade med i bänkraderna. Kvällen avslutades med några lugnare låtar. En av de bästa låtarna han någonsin gjort är den helt underbara Call Me By Your Name. Den är verkligen helt fantastisk på skivan, men live med Peter och ett piano så är den magisk, gåshud och rysningar. Hans hyllning till Stockholm växer för varje gång jag hör den och den här gången möttes den inte av några burop från Göteborgspubliken när han presenterade den. Kanske för att han sa att det var en ”förlåtmig låt till Oscar”. Peter har en publik som har följt honom i många år vilket han är medveten om och dedikerade ”How Great It Is” till publiken. Och när han sen sjöng den så fick den en helt ny innebörd, passar verkligen att ha i slutet på en konsert.

Konserten var annonserad till 1,5 timme men den var ungefär 2 timmar, vilket nog mycket berodde på Peters mellansnack. Nu är han så trygg i sig själv och kan släppa manus och han säger det han känner för och vill förmedla just nu. Lite stickspår här och där, en längre utvikning än det var tänkt från början. Tack vare det så blev kvällens konsert den mest levande och personliga konserter jag sett med Peter. Så skönt att han till en punkt i livet där han trivs med var han är i livet,  njuter av det och gör det han vill och känner sig trygg i det. Som publik så tackar vi och tar emot och hoppas att han fortsätter med det. Då har vi mycket nytt och spännande att se framemot.

Närmast är det sommarturnén som är på gång så kolla upp när han är någonstans nära där du bor eller kommer att befinna dig på semester. Själv har blir det i alla fall Parksnäckan i Uppsala och Dalhalla för mig.

https://www.livenation.se/artist/peter-j%C3%B6back-tickets

That’s Entertainment I Frank Sinatras fotspår, Rennie Mirro, Karl Dyall och Blåsarsymfonikerna, 9 februari, Musikaliska

09 lördag Feb 2019

Posted by in Konsertupplevelser

≈ Lämna en kommentar

En regnig lördagseftermiddag i februari behöver man något att pigga upp sig med. Tur att vi redan den 14 april 2018 bokade biljetter till That´s Entertainment så vi kunde tillbringa eftermiddagen inne i värmen på Musikaliska och njuta av Blåsarsymfonikerna, Rennie Mirro, Karl Dyall och ett stort knippe med underbara låtar. Det är verkligen ren njutning från inledningen med ”Let the Good Times Roll” till det avslutande extranumret, ett potpurri av deras favoritlåtar som inte fick plats. En liten flashback till sommaren och ett par soliga varma sköna kvällar i Vita Bergsparken med det här underbara gänget.

Rennie och Karl är som klippt och skurna att sjunga låtar som The Lady is a Tramp, Cry Me A River, All of Me, Feeling Good och Once in a Lifetime. Den här typen av låtar kräver en viss typ av leverans och det fixar de här killarna utan problem. Rennie säger ett par gånger att han är förkyld, men det är absolut inget som märks. Möjligen att det påverkar flåset lite efter något av dansnumren då han får hämta andan lite innan han kan fortsätta. Det är ju så att de här killarna är inte bara fantastiska sångare, de är ju några av våra bästa dansare också. Rennie som är klassiskt balettskolad vilket märks i varenda piruett och bensträckning han gör, ja faktiskt i hans hållning hela tiden. Karl har en bakgrund i streetdansen och det ger en liten annan stil när han dansar. Så imponerande när han går balansgång på scenkanten och sen kastar sig ut i publiken i bakåtvolt. I andra akten fick vi också lite stepp! De här killarna kompletterar varandra helt perfekt och de har så kul tillsammans. Det märks verkligen att de älskar de här sångerna och att stå på scen tillsammans. Inte blir det sämre av att de sjunger med de skickliga musikerna i Blåsarsymfonikerna ledda under Hans Ek. Tillsammans skapar de musikalisk magi som trollbinder oss i publiken.

Konserten spelas även ikväll och imorgon, men i stort sett är det slutsålt. Men förhoppningsvis kommer de tillbaka nästa år. Kan varmt rekommendera att ni håller koll på när Rennie och Karl uppträder och skaffar biljetter. De uppträder också tillsammans med Joakim Bergström under namnet The High Society med samma typ av reportoar. Nästa gång ni kan se dem är i Märsta den 5 april.

https://www.nortic.se/dagny/event/19652

Foto Pontus Höök,  från Musikaliska hemsida.

 

 

 

 

Rocky Horror Show, 8 februari, Östgötateatern, Norrköping

08 fredag Feb 2019

Posted by in Musikalupplevelser

≈ Lämna en kommentar

Rocky Horror Show av Richard O´Brien sattes upp första gången 1973 i London och blev film 1978. Den presenteras som en komisk, bisarr, skräckmusikal i glamrockens och science fictions genrens anda. Och ordet bisarr kan man verkligen ta fasta på när det gäller den här musikalen. Den är absurd, bisarr och konstig och man undrar ibland vad är det här egentligen? Är det bra eller inte? Men man har inte tråkigt och tiden gick rätt fort ändå.

Det var första gången som jag såg den och jag visste nog mest att den är lite annorlunda, kan ses som lite provocerande och och ses som en kultmusikal. När jag kom in i salongen och såg publiken reagerade jag lite på att medelåldern var rätt hög, men antagligen var många här som sett den när den kom på 70-talet och nu ville se den igen. Och det märktes på reaktionerna i publiken att många hade full koll på de  väldigt udda karaktärerna i musikalen.

Musikalen handlar om ett ungt nyförlovat par, Tommy (David Sigfridsson) och Annika (Elin Skarin), som får punktering i ett hemskt oväder och tvingas söka hjälp i ett spöklikt slott. Där tas de emot av några väldigt konstiga karaktärer Riff Raff (Shirin Golchin) och Magenta (Andreas Österberg). Slottets härskare är professorn och transvestiten Frank n Further (Camilo Ge Bresky). I slottet pågår märkliga saker och experiment av professorn som skapandet av en ny man, Rocky (Viktor Björkberg). Det handlar mycket om sexuell frigörelse och fri kärlek i tidig 70-talsanda.

Till viss del har man uppdaterat handlingen till nutid med mobiltelefoner som inte har någon täckning i ovädret, men den sexuella synen på kvinnan och mannen är kvar från 70-talet. Annikas sexuella frigörelse är mycket mer dramatiserad än Tommys. Annika går från det pryda till att ”jaga” varenda karl hon ser och det ägnas rätt mycket tid åt det. Medans för Tommys del är det mer ett nyvaknat intresse för män. Ska det vara vågat så kanske man skulle gjort det lite mer modernt? Och att visa nakna kvinnobröst för att vara vågade känns väldigt 70-tal och gammalt.

Scenografin av Markus Granqvist och kostymerna av Lena Lindgren var bra. Särskilt  bra var det när det unga paret precis kommit till slottet och de kommer in och först får man intrycket att det bara är Riff Raff och Magenta där, men helt plötsligt kommer hela huset till liv och personer dyker upp som man inte såg direkt. En har t ex kläder i samma tyg som tapeten i ett rum och helt plötsligt blir tapeten ”levande”. Men vet inte riktigt vad jag tyckte som Dalahästgrejen. En sån där absurd konstig grej men som man ändå blev lite fascinerade av.

Men den riktigt stora behållning är Camilo Ge Bresky. Har tidigare sett honom i Book of Mormon men där hade han inte en lika framträdande roll. Men som transvestiten Frank n Further får han spela ut hela sitt register. Camilo är rätt stor i sig själv kroppsmässigt men med ett par höga platåskor blir han gigantisk mot de övriga på scenen, vilket förstärker hans karaktär. Hans kroppsspråk är väldigt feminint och den kontrasten är så perfekt. Mina tankar gick direkt till rollen Lola i Kinky Boots. Camilo har otroliga röstresurser och även om sångerna i sig inte var några som jag kommer att nynna på efteråt blev jag djupt imponerad av honom. Suveränt bra röstmässigt och skådespelarmässigt där han levererade från minsta blick.

Så var det en bra eller dålig musikal? Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker. Absurd, konstig, lockade till skratt emellanåt, några varför? Kanske ska ses mer som en spegling av hur man uppfattade saker på 70-talet. Och när skulle den där köttätande växten komma? Ja jag vet att det är från The Little Shop of Horror men av någon anledning så dök den tanken upp då och då under kvällen. Kanske ett tecken på hur absurd och bisarr den var. Men ett som är helt säkert är att jag kommer att komma ihåg Camilo och hur han imponerade på mig. Värt att åka från Stockholm för att se honom!

Det står på hemsidan att den rekommenderas från 14 år, och det kan jag förstå och hålla med om. Det är en väldigt speciell musikal och inslag i den kan man behöva diskutera efteråt så det inte missuppfattas och ge en snedvriden bild.

Rocky Horror spelas till den 9 mars i Norrköping och 29 mars – 9 maj i Linköping.

http://www.ostgotateatern.se/pa-scen/rocky

 

Instant Playhouse, 3 februari, Playhouse Teater, Stockholm

03 söndag Feb 2019

Posted by in Teaterupplevelse

≈ Lämna en kommentar

Varje år sätter Playhouse upp det som de kallar för Instant Playhouse. På 24 timmar ska det skrivas och sättas upp 5 st pjäser på ca 20 minuter vardera. Det börjar med att på fredag morgonen lottas ett ämne till fem manusförfattare och sen har de några timmar på sig att skriva en pjäs. När det är klart får regissörerna och skådespelarna veta vad de ska vara med och skapa. Kostymer, scenografi, ljussättning mm jobbas fram parallellt. Sen på lördag kvällen spelas det upp för publiken för första gången. Under söndagen spelas sen två föreställningar. Publiken får välja på 3 biljettpriser och alla biljettintäkter går oavkortat till en välgörenhetsorganisation, i år SOS Barnbyar. I år fick de ihop mer än 266 tkr! 

Årets tema var Bröllopet, Studenten, Begravningen, Nyårsfirandet och 50-årskalaset. Genomgående vara att alla tagit till sig temat på ett oväntat sätt och det blev väldigt roliga små pjäser som lockade till många skratt.

Bröllopet (manus Jonna Nordenskiöld, regi Maria Lundqvst) handlade om ett bröllop som ett par planerat skulle ske på FaceTime ute i skogen och de skulle Facetime med prästen och vittnena. Men så dyker det upp ytterligare en tjej (Hanna Lekander), brudklädd precis på samma sätt som den första bruden (Ingela Lundh). Det visade sig det var en gammal flickvän som inte kunde släppa taget om den blivande brudgummen (Björn Lönner). Mitt i allt så var det så viktigt att allt skulle dokumenteras på sociala medier oavsett hur absurt det blev så kunde de inte släppa den delen.

Studenten (manus Emma Broström, regi Elisabet Klason) handlar om Lars (Per Graffman) och Maria (Lisa Werlinder) som på gamla dar har gått på komvux och nu tagit studenten. De är mitt uppe i sitt firande när de möter en ung kille, Oliver (Johan Marenius Nordahl) som ifrågasätter om det verkligen är rimligt att man tar studenten när man snart ska pensioneras med tanke på att världen snart ska gå under.

Begravningen (manus Bengt Ohlsson, regi Michaela Granit). Emmas (Christine Meltzer) man har dött och nu ska det vara en begravningsrehersal. Det är ju så vanligt i Amerika med rehearsaldinners, fast nu är det kanske mest för bröllop. Men Emma tycker att det skulle kännas så tryggt att rehearlsa. Ingrid (Nina Zanjani) är en väldigt gammal bekant till Emmas man som dyker upp lite oväntat. Prästen (Peter Eriksson) kommer lite sent och det framgår väldigt tydligt att han inte har så stor koll på vem han ska begrava, men han gör allt för att dölja det.

Nyårsfirandet (manus Gertrud Larsson, regi Linus Tunström). Louise (Lia Boysen) och hennes man Ludvig (Rafael Edholm) är på väg hem efter ett nyårsfirande med väldigt mycket champagne. De måste stanna vid en allmän toalett och där stöter de ihop med Lars (Donald Högberg) som är en bekant till Louise. En person som hon först inte vill kännas vid vilket är förståeligt för han är någon form av lånespelarhaj som hon lånat mycket pengar till spel av. Något som hennes man inte vet något om.

50-årskalaset (manus Per Naroskin, regi Johannes Schmid). Arbetskamraterana Charlotte (Katrin Sundberg), Henrik (Fredrik Hiller) och Jean-Pierre (William Spetz) ska göra ett överraskningsnummer på sin chefs 50-årskalas. Vi får följa dem minutrarna när de väntar utanför för att få komma in och sjunga sin sång. Det där med att fylla 50 kan ju vara känsligt. Ja vilken ålder som helst kan tydligen vara utsatt för Ålderism. Många roliga vändningar.

Verkligen imponerad av alla skådespelare som på så kort tid lyckats så bra med sina roller och satte replikerna så bra och fick oss att skratta så mycket. Intressant att se vissa skådespelare i annan typ av roll än vad de vanligen gör. T ex Christine Meltzer visade här att hon kan vara rolig på ett mer allvarligt sätt utan att göra parodi på någon. För första gången fick jag se min granne, Peter Eriksson, på scenen och det gör jag gärna fler gånger.

Till varje pjäs sjöng Josefin Kristiansson en känd låt som på något sätt speglade pjäsens tema.

Instant Playhouse är verkligen något jag kan rekommendera. Man får se väldigt många bra skådespelare som spelar en helt nyskriven pjäs som troligen bara sätts upp här och nu. Men framförallt så är man med och bidrar till något bra! Alla på, bakom och kring scenen bidrar med sitt arbete och vi i publiken betalar och får njuta av fantastiska pjäser och så i det här fallet får massa barn resurser som gör att de får ett bättre liv. Kan det blir bättre?

Ser framemot nästa års Instant Playhouse och jag tycker verkligen ni ska göra det också!