När man ska skriva om något som är så bra som Ringaren i Notre Dame är så är det jättesvårt att veta vad man ska börja skriva om. Har hört så mycket bra om den här musikalen så förväntningarna var rätt högt ställda och allt och mer därtill infriades verkligen.
Redan när jag kom in salongen och såg dekoren fick jag en känsla av att det här kommer att bli häftigt och maffigt. Benjamin La Cours scenografi och ljusdesign och videodesignen som han gjort med Jakob Bønsdorff Eriksen är bland det mäktigaste och häftigaste jag har sett i en musikal. Det känns verkligen som man befinner sig inne i Notre Dame och uppe i klocktornet och ute på gatorna i Paris. De har verkligen utnyttjat hela scenen så man känner sig helt omsluten av och mitt inne i handlingen även när man sitter på rad 10 på parketten. Det är otroligt häftigt när man förflyttas upp och ner i Notre Dame, det verkligen känns och ger en 3D-känsla när det även känns som stolarna skakar till. Och när Quasimodo ringer i klockan projiceras en stor klocka bakom honom som man upplever att den svänger fram och tillbaka över scenen fast det bara är en film, vilket förstärks av de mindre klockorna som svänger fram och tillbaka på scenen. Det är en Disneymusikal och det känns lite som att de tecknade figurerna kommer till liv för färgerna och miljöerna ger den där härliga Disneykänslan. Kostymerna av Anna Juul Holm och Lotte Blichfeldt är snygga och effektfulla från de grå kåporna som stenstatyerna har till de färgsprakande dräkterna som Zigenarna med Esmeralda i spetsen har. Där har man verkligen hittat rätt färgskala som ger färg men inte för mycket så det blir överdrivet glättigt. Synintrycket är storslaget!
Men hur imponerande och storslaget det här är så krävs det ju bra röster för att bära fram sångerna och musiken som är skriven av Alan Menken med text av Stephen Schwartz och översatt av Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson. Det är många pampiga storslagna nummer som kräver både duktiga solister, ensemblemedlemmar, dansare, operakören och den fantastiska orkestern för att ge den kraft som behövs och här det perfekt. Ljudet är avvägt så orkestern inte överröstar sånginsatserna utan man får en helhet som imponerar stort och ger en storslagen effekt. De stora rollerna bärs alla upp av fantastiska röstinsatser.
De flesta känner nog till historien om Ringaren Quasimodo (Martin Redhe Nord) som är vanskapt med puckel och skador i ansiktet. Han blir omhändertagen som bebis av sin farbror Dom Claude Frollo (Joa Helgesson) när hans föräldrar dör. Har växer upp i klocktornet i Notre Dame där han sköter klockringningen och har aldrig lämnat kyrkan. Hans enda vänner är statyerna och allt annat som finns där upp som han talar med. Dom Claude är väldigt stäng i sin uppfostran och gör karriär inom kyrkan. Han tycker väldigt illa om zigenarna/romerna som en dag om året får vistas fritt i Paris på Narrarnas dag. Quasimodo har en dröm att få se staden och uppleva Narrarnas dag. När han får höra att det troligen är sista året som den hålls smyger han ut från Notre Dame och hamnar mitt i firandet som leds av zigenarledaren Clopin Trouillefou (Tobias Ahlsell) och blir utsedd till Narrarnas kung. När folket ser hans vanskapta kropp vänder de sig emot honom. Den som kommer till hans räddning är den vackra Esmeralda (Marscha Songcome) som Claude till sin förskräckelse känner en stark attraktion till. Även Kapten Phoebus (Jonas Eskil Brehmer) blir förälskad i Esmeralda som besvarar hans känslor. En varm vänskap uppstår mellan Quasimodo och Esmeralda som Claude inte accepterar. Han gör allt han kan för att fördriva romerna och utnyttjar sin makt som kyrkans man. Det är ett spännande drama med många starka känslor som slutar tragiskt.
Martin Redhe Nord, Joa Helgesson, Marscha Songcome, Tobias Ahlsell och Jonas Eskil Brehmer är helt fantastiska i sina roller och har enorma röstresurser. De får fram så mycket känslor och lyfter fram de olika karaktärsdragen i sina karaktärer. Joa Helgesson får verkligen fram den inre striden som finns hos Dom Claude. Han har så länge levt ett strikt liv och trott att han står över det mänskliga men när han inser att han älskar Esmeralda så vänds allt upp och ner. Quasimodo har hela sitt liv varit förtryckt av Dom Claude men känt att han vill och kan mer än vad han tillåts göra. Martin får fram Quasimodos utveckling från den undangömda figuren utan självförtroende till att växa och kämpa för det han vet är rätt så starkt. Marschas Emeralda är en stark kvinna som går sin egen väg och som utstrålar massa energi och känslor.
Det här är en uppsättning i världsklass och som ger så mycket intryck och man blir helt uppfylld av en. Varenda insats imponerar och det finns inte en enda svag insats någonstans. Ringaren har spelas sen i höstas och spelas bara till den 6 april. Jag är så glad att jag kom iväg för det här hade jag verkligen inte velat gå miste om. Den är utsåld resten av spelperioden men det kan gå att få tag i återbud.
