Ringaren i Notre Dame, 2 mars, Göteborgsoperan, Göteborg

02 lördag Mar 2019

Posted by annette stolt in Konsertupplevelser

När man ska skriva om något som är så bra som Ringaren i Notre Dame är så är det jättesvårt att veta vad man ska börja skriva om. Har hört så mycket bra om den här musikalen så förväntningarna var rätt högt ställda och allt och mer därtill infriades verkligen.

Redan när jag kom in salongen och såg dekoren fick jag en känsla av att det här kommer att bli häftigt och maffigt. Benjamin La Cours scenografi och ljusdesign och videodesignen som han gjort med Jakob Bønsdorff Eriksen är bland det mäktigaste och häftigaste jag har sett i en musikal. Det känns verkligen som man befinner sig inne i Notre Dame och uppe i klocktornet och ute på gatorna i Paris. De har verkligen utnyttjat hela scenen så man känner sig helt omsluten av och mitt inne i handlingen även när man sitter på rad 10 på parketten. Det är otroligt häftigt när man förflyttas upp och ner i Notre Dame, det verkligen känns och ger en 3D-känsla när det även känns som stolarna skakar till. Och när Quasimodo ringer i klockan projiceras en stor klocka bakom honom som man upplever att den svänger fram och tillbaka över scenen fast det bara är en film, vilket förstärks av de mindre klockorna som svänger fram och tillbaka på scenen. Det är en Disneymusikal och det känns lite som att de tecknade figurerna kommer till liv för färgerna och miljöerna ger den där härliga Disneykänslan. Kostymerna av Anna Juul Holm och Lotte Blichfeldt är snygga och effektfulla från de grå kåporna som stenstatyerna har till de färgsprakande dräkterna som Zigenarna med Esmeralda i spetsen har. Där har man verkligen hittat rätt färgskala som ger färg men inte för mycket så det blir överdrivet glättigt. Synintrycket är storslaget!

Men hur imponerande och storslaget det här är så krävs det ju bra röster för att bära fram sångerna och musiken som är skriven av Alan Menken med text av Stephen Schwartz och översatt av Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson. Det är många pampiga storslagna nummer som kräver både duktiga solister, ensemblemedlemmar, dansare, operakören och den fantastiska orkestern för att ge den kraft som behövs och här det perfekt. Ljudet är avvägt så orkestern inte överröstar sånginsatserna utan man får en helhet som imponerar stort och ger en storslagen effekt. De stora rollerna bärs alla upp av fantastiska röstinsatser.

De flesta känner nog till historien om Ringaren Quasimodo (Martin Redhe Nord) som är vanskapt med puckel och skador i ansiktet. Han blir omhändertagen som bebis av sin farbror Dom Claude Frollo (Joa Helgesson) när hans föräldrar dör. Har växer upp i klocktornet i Notre Dame där han sköter klockringningen och har aldrig lämnat kyrkan. Hans enda vänner är statyerna och allt annat som finns där upp som han talar med. Dom Claude är väldigt stäng i sin uppfostran och gör karriär inom kyrkan. Han tycker väldigt illa om zigenarna/romerna som en dag om året får vistas fritt i Paris på Narrarnas dag. Quasimodo har en dröm att få se staden och uppleva Narrarnas dag. När han får höra att det troligen är sista året som den hålls smyger han ut från Notre Dame och hamnar mitt i firandet som leds av zigenarledaren Clopin Trouillefou (Tobias Ahlsell) och blir utsedd till Narrarnas kung. När folket ser hans vanskapta kropp vänder de sig emot honom. Den som kommer till hans räddning är den vackra Esmeralda (Marscha Songcome) som Claude till sin förskräckelse känner en stark attraktion till. Även Kapten Phoebus (Jonas Eskil Brehmer) blir förälskad i Esmeralda som besvarar hans känslor. En varm vänskap uppstår mellan Quasimodo och Esmeralda som Claude inte accepterar. Han gör allt han kan för att fördriva romerna och utnyttjar sin makt som kyrkans man. Det är ett spännande drama med många starka känslor som slutar tragiskt.

Martin Redhe Nord, Joa Helgesson, Marscha Songcome, Tobias Ahlsell och Jonas Eskil Brehmer är helt fantastiska i sina roller och har enorma röstresurser. De får fram så mycket känslor och lyfter fram de olika karaktärsdragen i sina karaktärer. Joa Helgesson får verkligen fram den inre striden som finns hos Dom Claude. Han har så länge levt ett strikt liv och trott att han står över det mänskliga men när han inser att han älskar Esmeralda så vänds allt upp och ner. Quasimodo har hela sitt liv varit förtryckt av Dom Claude men känt att han vill och kan mer än vad han tillåts göra. Martin får fram Quasimodos utveckling från den undangömda figuren utan självförtroende till att växa och kämpa för det han vet är rätt så starkt. Marschas Emeralda är en stark kvinna som går sin egen väg och som utstrålar massa energi och känslor.

Det här är en uppsättning i världsklass och som ger så mycket intryck och man blir helt uppfylld av en. Varenda insats imponerar och det finns inte en enda svag insats någonstans. Ringaren har spelas sen i höstas och spelas bara till den 6 april. Jag är så glad att jag kom iväg för det här hade jag verkligen inte velat gå miste om. Den är utsåld resten av spelperioden men det kan gå att få tag i återbud.

Hugh och Nancy Många Världar, Genrep, 1 mars, Elverket, Dramaten, Stockholm

02 lördag Mar 2019

Posted by annette stolt in Musikalupplevelser

≈ Lämna en kommentar

Kan inte låta bli att fundera på hur man resonerade på Dramaten när man valde att sätta upp en musikal som handlar om ett manligt geni som är extremt självupptagen, egofixerad, försummar sina barn, Liz och Mark, och ser ner på sin fru Nancy och är ständigt otrogen mot henne för han anser att de ska ha ett öppet förhållande fast han vet att hon inte vill det. Det hade väl gått an om Nancy hade varit en stark kvinna som sagt ifrån och lämnat sin man och gjort en egen strålande karriär. Men tyvärr baseras det här på en sann historia där det inte hände. Tvärtom, deras dotter Liz känner sig extremt försummad och flyr in i en värld av droger. Hugh är så självupptagen och belånar hus och bilar som han själv vill och när allt håller på och gå överstyr, ja då får han lämpligt nog en hjärtinfarkt och dör. Och där slutar historien. Vi får alltså inte veta hur det går för Nancy sen när hon äntligen blir av med sin tråkigt man. Så inte en särskilt modern historia. Bara ännu en historia om ett manligt geni som beter sig illa utan någon form av konsekvens för sitt handlande. Hugh Everett är känd för sin teori om parallella universum och det som är intressant i musikalen är hur hustrun helt plötsligt finner att hon lever i två lika universum när hon möter sig själv.

På Playhouse spelas just nu Människans hemlighet som också handlar om en känd vetenskapsman; Jacob Bronowski. Men där Jacob tydligt visar sin uppskattning för sin fru så är Hugh helt känslokall och nedvärderar sin fru. Han visar inte ens någon ånger när hans nedknarkade dotter ställer honom till väggen. Okänslig och självupptagen, vilket gör honom endimensionell och tråkig.

Det är Lars Rudolfsson som har skrivet och regisserat musikalen och den här når inte på långa vägar upp till t ex Kristina från Duvemåla som han också regisserat. Det enda de har gemensamt är att de bägge är långa. Den här är nästan tre timmar lång. Första akten är en timme så andra akten både är och känns väldigt lång. Inte alls som Kristina där tiden bara flög iväg.

Magnus Roosman spelar Hugh och han lyckas med att visa hur osympatisk Hugh är. Det samma gäller för hans vänner som är lika självupptagna som han själv. Peter Engman spelar den sliskige Arnold som gärna tafsar på Nancy som inte alls uppskattar det men som inte vågar säga ifrån. Men en av mina favoritscener är när de bägge Nancy som spelas briljant av Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg hämnas på Arnold under en grillfest. Arnold tafsar som vanligt på Nancy och då kommer bägge Nancy fram och sätter sig bredvid honom. Berusad som han är tror han förstås att han ser dubbelt. Så det finns en och annan scen som lockar till skratt.

Musiken är skriven av Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander och det känns mer som utfyllnad att ha gjort det här till en musikal. Tror att historien i sig kunde blivit tätare och mer intressant om man inte hade med musiken. Tyvärr har man inte tagit tillvara på att det är Helen Sjöholm som spelar Nancy för det är inte någon av låtarna där Helen får visa upp att hon är en av Sveriges bästa sångerskor. I vissa småinslag i några sånger kan man ana hennes fantastiska röst och inlevelseförmåga, men överlag är det rätt slätstruken musik och inte någon som man minns och sjunger på när man går därifrån. Helen och Vanna gör allt de kan för att få liv i den grå och trista Nancy och ingen kunde ha gjort det bättre och det är de som är behållningen. Det är när de är tillsammans som det blir intressant och kul. Det finns några scener när de bägge får visa upp sina komiska förmågor. Helen har en mimik och kroppsspråk som jag bara älskar och Vanna matchar henne bra.

Scenografin av John Engberg är väldigt bra. En öppen kub med olika rum på en vridscen som gör att det blir som ett riktigt hus man ser in i. Möblerat i bästa 70talsstil. Kläderna av Kersti Vitali Rudolfsson är också väldigt 70tal så 70tals känslan har man lyckats med. Den känslan hade vi haft även utan det ständiga rökandet. Helen och Vanna är verkligen lika som Nancy och illusionen av att det är en person har man lyckats med mycket tack vara peruk och smink av EvaMaria Holm och Mimmi Lindell.

Att jag valde att gå och sen den här musikalen var för att Helen är med i den, och även om hon är väldigt bra i den och med väldigt mycket så är känslan att jag ville se och höra mer ”Helen”. Om det bara hade varit en riktig bra Helenlåt i den så hade jag kanske känt mig nöjd. Kul att se hennes son Ruben Granditsky spela sonen Mark. Skådespelarna gör sitt bästa för att det här ska bli intressant, men materialet och musiken är inte tillräckligt bra för att det ska lyfta mer än enstaka stunder här och där.

Hugh och Nancy spelas fram till den 29 maj.