Solursparken bjuder på strålande sol den här tidiga söndagkvällen och det är ca 27 grader ute. Riktigt så varmt har det inte varit de gånger jag tidigare besökt Solursparken för att se vad Parkteatern har att erbjuda, men sol har det nog varit alla gånger.

Årets musikal är Leslie Bricusse och Anthony Newleys ”Stoppa världen – jag vill stiga av”. Den hade premiär 1961 i London och sattes upp 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna. Sen dess har låten ”Bygga upp ett stort berg” varit ett av Jan Malmsjös paradnummer. Handlingen är i originalet förlagd till en cirkus, men i Parkteaterns uppsättning har man förlagt handlingen till Östermalm. Lilleman (Albin Flinkas) är en karriärist och opportunist och vi får följa hans liv från ung till gammal. Hans stora plan är att skapa en app som han kan tjäna massa pengar på, en app som kan stoppa världen. Han träffar östermalmstjejen Eva (Jessica Heribertsson) som blir med barn direkt. Och det visar sig dessutom att hon är chefens dotter…. snabbt giftermål och Lilleman stiger i graderna. Själva historien i musikalen känns inte jättestark men den innehåller några förutom ”Bygga upp ett stort berg” några fler riktigt bra låtar som idag är klassiker på egen hand. Det är kul att få höra dem i sitt rätta kontext. En av mina absoluta favoriter är ”What kind of fool am I” som kommer i slutet och Albin Flinkas gör den oerhört bra och då blir man riktigt trollbunden.

Jessica Heribertsson är väldigt bra som Lillemans fru Eva som hela tiden blir med barn och som troget står vid sin mans sida, även om det blir lite fnurror ibland. Jessica spelar också ryskan Anja och amerikanska Ginnie. Albin och Jessica matchar varandra väldigt bra. På scen har vi också Cilla Silvia Gotborg, Anna Sise, Henning Attlin och Petter Skoglund. Inledningvis får Henning och Petter briljera med häftig Parkour inspirerad dans som verkligen är häftig. Det är verkligen ett högt tempo i början när skådespelarna kommer in från alla möjliga håll, kastar sig runt och upp på scenen, cyklar in mm. Genom föreställning är i stort sett alla på scenen hela tiden och det är en hel del läckra dansnummer, signerad Hans Marklund som också regisserat. Handlingen är uppdaterad till 2018 och det är många helt dagsaktuella referenser, som väskhunden Horace som bara gläfser, caffelattedrickandemammor/pappor, Lilleman som i slutet ska göra politisk karriär i Opportunistpartiet, Donald Trump, Kardashians mm. Alla dagsaktuella referenser är inlagda på ett naturligt sätt och gör att det känns modernt och aktuellt. Alla är stilrent klädda i mörka kostymer med vita skjortor vilket ger en modern känsla. Enkel men effektiv rekvisita som t ex 4 bildäck för att sympolisera en Ubertaxi, revisorsväskor staplas som en talarstol osv.

Gillar att man har med en riktig orkester och musikerna, Andreas Landegren, Barbro Lindkvist, Martin Höper och Rebecca Meiselbach är en även en del av handlingen  som t ex när Lilleman är i ryssland åker typiska ryska mösser på och i Usa blir det kepsar med amerikanska flaggan. 

Musikalen är ca 1.15 minuter och det är väl värt att se den en kväll. Perfekt skatteåterbäring eftersom det är gratis för alla. Packa picknickkorgen, kom som du är och njut av duktiga musikalartister och musiker. Stoppa Världen spelas i några olika parker runt om i Stockholm och avslutas med 3 föreställningar i Rålambshovsparken den 1 juli.

http://kulturhusetstadsteatern.se/parkteatern/Evenemang/2018/Stoppa-Varlden/

För nästan exakt två år sedan var jag på Musikalsymposium på Spira i Jönköping där de presenterade en workshop av musikalen Raoul. Vi fick se första akten och lite grann från akt 2. Då var den inte helt färdigskriven och de testade lite olika saker på oss i publiken. Bland annat fick vi frågan om man i en scen där det är fest på ett hotell där både nazister, Österrikare och judar deltar kan använda ordet ”judesvin”, vilket vi tyckte att man kan för det ska vara realistiskt och visa hur man såg på det. Och man hade valt att behålla det.

Upphovsmännen Pierre Oxenryd och Johan Hwatz hade nu färdigställt musikalen och den presenterade för oss i form av en reading, dvs att musikalartisterna sjunger och läser sina repliker utan att direkt agera och helt utan scenografi. Enkelt och avskalat. Det kräver att sångarna har en förmåga att förmedla texterna tydligare och med stark inlevelse så vi i publiken själva skapar oss bilder av vad som händer och hur det ser ut. Regissören Markus Virta läste scenanvisningarna och vid flygeln var Johan Siberg

Till readingen hade man samlat 18 musikalartister/skådespelare varav hälften var studenter från Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Högskola. På workshopen var det bara sju personer som var med. Kvar från workshopen för två år sen var Hani Arrabi,  Åsa Arhammar och Caroline Gustafsson.

Akt 1 inleddes med att Raoul blir tillfångatagen den 17 januari 1945 och därefter flyttas vi sju månader tillbaka i tiden till när Raoul Wallenberg (Christer Nerfont) blir rekryterad för att åka till Budapest och hjälpa Ungerns judar. Men han har också ett annat uppdrag och det är att hjälpa Kalaman Lauer (Hani Arrabi) att hitta hans släktingar Irene (Åsa Fång), Lajos (Olof Åhman) och Susanna (Caroline Gustafsson), samt att lägga grunden till en gemensam affärsverksamhet. Framme i Budapest möts han av den svenska delegation på plats som består av Per Anger (Anders Wängdahl), Sara (Hanna Holmgren), Margareta Bauer (Åsa Arhammar) och Ivana (Karoline Dons). Adolf Eichman (Glenn Edell) befinner sig i Budapest vid den här tiden för att deportera Ungerns judar. Under de sju månaderna får vi följa hur Raoul delar ut svenskt skyddspass till judar som är på väg att deporteras och på så sätt lyckas rädda flera tusen. Han letar efter Lauers släktingar men hela tiden är han ett steg efter, vilket får honom att så småningom misstänka att det finns någon på delegationen som läcker till tyskarna. Akt 2 slutar på samma sätt som akt 1 börjar. Sen är det ju inte någon som riktigt vet vad som hände med Raoul, mer än att han blev bortförd av ryssarna.

Alla som är med i readingen är väldigt bra och lyckas få fram sina karaktär på ett bra sätt, bara genom sin sång och lite minspel. Christer Nerfont har en stark inlevelse som Raoul, Glenn Edell får verkligen fram det grymma i Adolf Eichman. Åsa Arhammar är härlig som den sura och motsträviga Margareta som inte tvekar att visa att hon inte gillar Raoul. Hanna Holmgren har en fantastisk röst och är stark som Sara. Åsa Fång får fram förtvivlan hos Irene när hon inte kan se till att familjen är i trygghet och hela tiden måste fly. Tyckte mycket om Ester Hedlunds röst i rollen som Csilla, Lajos tuffa flickvän. Olof Åhman är också bra som den unge Lajos. Hani Arrabi har utvecklats på de här två åren och har en kraftfull röst.

Texten och musiken är väldigt bra och för historien framåt och får fram de olika karaktärerna och sinnesstämningarna bra. Det är flera sånger där hela ensemblen och solisterna är med och de numren blir extra starka och maffiga. Det är så häftigt med sånger med så många röster i. Även om man vet hur det det kommer att sluta så dras man med i handlingen, musiken och texterna. Man vill veta vad som händer med de olika karaktärena och berörs av deras öden. Det är inte en musikal som man går ifrån med glatt humör som t ex Kinky Boots eller Everyone talks about Jamie, utan när de sista tonerna klingar ut är man berörd. Det är en viktigt historia att berätta särskilt som det ser ut som det gör i Sverige och flera länder idag och att judar fortfarande förföljs och blir kallade för judesvin. Vi behöver verkligen bli påminda om vad som hände och göra vad vi kan för att det inte ska upprepas igen. För många verkar ha glömt bort det.

Hoppas verkligen att Raoul kommer att sättas upp som en färdig musikal och att det inte dröjer för länge.

Som gammal Vadstenaguide finns det vissa kungligheter som ligger en lite mer varmt om hjärtat och Magnus Eriksson och hans drottning Blanche/Blanka är ett par av dem. Det var ju de som testamenterade Bjälboättenspalats till Birgitta Birgersdotter 1346 som en grund i det kloster som hon grundade och sen blev hon ju den Heliga Birgitta. Så när jag hörde att Peter Wiberg höll på att skriva en musikal om Blanche lät det jättespännade och intressant. Det är även om Blanka som visan ”Rida Rida Ranka, Hästen Heter Blanka” handlar om.

Musikalen är ännu inte färdig men på Musikal symposiet på Spira den 2 juni presenterades en workshop av musikalen. Blanche var en av två nya musikaler som blivit utsedda av Musikalplattform att få stöd att utvecklas. Den andra musikalen som vi fick höra ett smakprov på är ”In i dimman” som handlar om alzehimers och ska presenteras på en workshop på Högskolan för scen och musik i höst. Den låt vi fick hör därifrån lät väldigt intressant. Men tillbaka till Blanche.

Workshopen av Blanche var uppdelade i två delar. Först fick vi ungefär en timmes presentation av själva musikalen och sen presenterade regissören Victoria Brattström den metod hon, skådespelarna och studenterna från musikalstudenterna använt sig av för att arbeta med det material de fått från Peter Wiberg. Det var väldigt intressant att se hur de provade olika sätt att angripa en scen och hur karaktärerna påverkades av vem som spelade dem, hur man förhöll sig till personen och vilket budskap man ville att publiken skulle få. De medverkande fick tala om hur de kände i en viss scen och vad som de tyckte saknades etc med ett helt öppet sinne. Intressant att höra hur de upplevde karaktärerna och att man tyckte att Blanche inte fick så stort utrymme och var så stark som man nog förväntade sig eftersom den heter just Blanche. Dramturgen Jerker Beckman berättade också hur han varit med och jobbat med musikalen och karaktärerna.

Musikalen Blanche utspelas 1363, så nästan 20 år efter att de gett bort Bjälboättens palats. Kung Magnus och drottning Blanche anländer till en ö och ett av sina andra slott. Ett gästbud pågår och kungligheterna blir mötta på bryggan av riddaren. Det visar sig att riddaren har ett förhållande med både kungen och drottningen. Och vad är det för agenda Riddaren egentligen har? Och folket förfasar sig över förhållandet och sjunger ”Rida rida ranka” om händelsen.  Magnus och Blanche är mitt uppe i förberedelserna för sin son Håkons giftermål med den danske kungen Valdemars dotter Margareta. Men vid bröllopet blir Blanche och Valdemars son Christoffer förgiftade. Av vem och varför tänker jag inte avslöja här. Och det kanske inte stämmer helt med historien, men bägge dog i samband/strax efter bröllopet, det stämmer.

Ja det var så långt som vi fick se i workshopen. I själva workshopen var det inte en person som hade en fast roll utan det var flera som spelade Drottning Blanche, Magnus, Riddaren Änkan, Valdemar och musikerna Tom och Sara. Man använde sig av ballonger med namn på för att visa vem som spelade den rollen just i den scenen. Och det spelade upp rakt upp och ner utan scenerier, kläder etc. Allt det här gjorde ju att man fokuserade mycket på sjävla handlingen, musiken och texterna. Jag gillade musiken som var en blandning av trettonhundratalsmusik, orientaliskt och modern musikal. Men musiken fick en att känna att man var på 1300-talet. Jag gillade verkligen musiken. Kul med lite andra instrument. Nu framfördes inte musiken live utan det var inspelat förutom att Daniel Lindén spelade flygeln. Musiken byggde också upp stämningen i handlingen så man kände att det var något på gång och att intrigen tätnade. Några av låtarna som framfördes var ”Vindarna”, ”Så många år” ”Inte ens jag själv” och ”Goda grannar”.

De som var med och spelade var skådespelarna Petter Andersson, Vera Veljovic (som jag i höst kommer att se i ”On the town”), Anna-Hanna Rosengren och Oscar Sundling Wallin. Från HSM var musikalstudenterna Thomas Brasel, Oskar Roslund, Nils Rheinholdtz, Johanna Kalliokulju, Frida Hansen, Josefin Silén och Therese Erch med. Alla var väldigt bra, men Therese Erch stack ut lite extra. Fantastisk röst och sen särskild utstrålning på scenen. Så kul att se att se den här nya generationen av musikalstudenter och jag är helt säker på att deras namn kommer att dyka upp i olika uppsättningar som jag kommer att se. Vem vet vilka som blir kvar i den här produktionen när den sätts upp fullskaligt på någon scen?

Ska verkligen bli spännande att följa Peter Wibergs ”Blanche” och hur den utvecklas. Vad gör man för att Blanche ska bli starkare och få en mer framtonad roll? Om något år är det kanske dags för en reading? Jag kommer gärna och ser en reading och den färdiga produktionen! Varför inte som en sommarmusikal på gräsgården till Bjälboättenspalats i Vadstena?