I beskrivningen för Bull står det bland annat: ”Brutalt, komiskt och inte för dem med svagt hjärta” och det är en verkligen en obehalig pjäs som spelas upp inne i Kafé Klara i en trekantig boxningsring. Möjligen skulle de kunna ta bort det där med komiskt för även om det var något enstaka tillfälle till skratt så var det mer ett skratt som fastnade i halsen.

Bull är en pjäs om vuxenmobbing på en arbetsplats och är skriven av Mike Bartlett och har översatts av Edward af Sillén som även står för regin. Dialogen är så bra och levereras så på pricken av skådespelarna.

Vi kommer in i handlingen när tre arbetskamrater har samlats till ett möte där deras chef ska informera om vem i gruppen som kommer att bli övertalig. Rummet/scenen är en trekantig boxningsring vilket ä helt genialiskt för det som utspelas är en match om överlevnad.

Emil Almén spelar den osäkre lite töntige killen Thomas, som själv tycker att han satt på sig den finaste kostymn till det här viktiga mötet, men direkt blir han ifrågasatt om varför har inte har på sig sin bästa kostym till det här viktiga mötet. Och så fortsätter det pjäsen igen. Hans två kollegor Tony och Isabelle som spelas av Albin Flinkas och Emma Peters har inför mötet pratat ihop sig om att de två ska rädda sig själva och se till att det är Thomas som får sluta. Allt de säger är så utstuderat och grymt. Minspelet, blickarna och rörelserna förstärker varje replik. Elaka menande blickar byts både bakom ryggen på Thomas och framför. Det spelar inte någon roll vad Thomas säger, allt vänder de mot honom och underminerar hans sjävförtroende hela tiden. Han har inte en chans och man känner hur hans frustration byggs upp mer och mer. Han inser snart att han måste kämpa för sin existens och hans enda hopp står till att chefen ska förstå och inse situationen. Så dyker chefen (Andreas Kundler) upp och är lite stressad och är inte den typen som har nåt till övers för svaga medarbetare. Han kommer inte ens ihåg Thomas namn. Slaget av görs rätt snabbt och chefen gör sorti och kvar står den förtvivlade Thomas med Isabelle och Tony som är nöjda med att deras plan har lyckats. Och där skulle det kunna sluta. Tony lämnar arenan men Isabelle dröjer sig kvar med Thomas och kan inte låta bli att förnedra och provocera honom ännu mer. Det är verkligen grymt.

Emma Peters är verkligen helt suverän och varje blick, rörelse och betoning är helt perfekt. Hon är helt iskall. Albin Flinkas är inte sämre som Tony. Andreas Kundler som chefen har hittat helt rätt i sin tolkning som chefen som saknar empati och inte kan läsa av en situation. Emil Almén är fantastisk och man känner verkligen med honom. Alla har nog någon gång hamnat i en liknande situation där man snart inser att oavsett vad man säger så kommer man inte att komma någonstans. De andra har redan bestämt sig. Den frustration man känner den får Emil verkligen fram. Han vet ju att han har kompetensen att göra jobbet men är en god kille som inte gillar politiskt spel och rävspel.

Vissa männskor är verkligen grymma och gör vad som helst för att slå sig fram, inte för att de har bäst kompetens utan för att de saknar empati och är duktiga på att utmanöverera andra. Här visas det i en direkt och rått och det görs inget att försöka dölja det.

En otroligt stark och obehalig pjäs som jag varmt kan rekommendera. Finns biljetter kvar men till vissa är det bara ståplatser kvar, så se till att boka biljetter innan de är slut!

Ser fram emot vad Edward af Sillén tänker översätta till nästa år då både den här och Cockfight som sattes upp på Klara scenen som en del i Klara nätter har varit otroligt bra! Edward har ju skrivit manus bland annat till Eurovison vilket han gjort med bravur och det här är verkligen så långt ifrån glitter och glamour man kan komma och han gör bägge lika bra.

Bull Premiär 21 november 2017 Kafé Klara MEDVERKANDE PÅ SCENEN Medverkande Albin Flinkas -”- Emma Peters -”- Andreas Kundler -”- Emil Almén PRODUKTION Manus Mike Bartlett Regi och översättning Edward af Sillén Scenografi och kostym Annsofi Nyberg Mask Frida Ullander Ljus Olle Axén

Bild: Matilda Rahm

Virpi Pahkinen är en finsk prisbelönt koreograf och dansare och ikväll var det premiär på Dansens hus för hennes nya föreställning Deep Time. Det såg ut att vara fullsatt för man hade till och med ställt in extra stolar längst bak.

Föreställningen var cirka en timme och jag kan inte kalla det för en dansföreställning för personligen anser jag inte att det som utfördes på scenen var dans. Det var mer intressanta rörelse till någon form av ljud. Kompositör till den nya musiken är Jonas Sjölund men det vara även heliga sånger av Hlidegard fvon Bingen som framfördes av Tua Dominque. Sången gav en sakral stämning till rörelserna men varken sången eller musiken av Jonas Sjölund hade någon distinkt takt utan det var mer ljud av olika slag. ”Dansen” framfördes till stor del sittande eller liggandes och påminde mest om yogarörelser eller någon annan träningsform där man visar sin smidighet. Det var inslag av häftiga och instressanta rörlser, men som sagt inte dans för mig. Det gick inte att hitta någon röd tråd mellan numren och inte handling eller känsla förmedlades via rörelserna. Men lite fascinerad blev jag ändå av vissa rörelser. I ett av numren påminde den manlige dansare om en fågel där de långa armarna blev som fladdrande vingar. Det var bara i slutnumret med alla sex dansare som det blev någon form av dans. Vissa nummer var dock rätt snyggt gjorda, mycket tack vara ljusdesignen av Tobias Hallgren.

Personligen föredrar jag dans där det dansas istället för att man utför rörelse. Det här var lite för modernt för mig. Men många i publiken uppskattade det och de fick en del stående ovationer och flera inrop.

Bild lånad från Dansens hus hemsida, José Figueroa.

1888 skrev Ibsen pjäsen Frun Från Havet och den hade urpremiär 1889 En pjäs som har filmats och som spelas världen över fortfarande. Den handlar om människors val och om vi fick möjlighet att göra om ett val, skulle vi göra det? Den här möjligheten får Ellida som spelas av Eva Röse. I sin ungdom blev Ellida häftigt förälskad i en sjöman. När han gick till sjöss igen lovade han Ellida att komma tillbaka och hon skulle vänta. Men åren går och en dag friar doktor Wrangel, en änkling med två flickor. Ellida tackar jag till och flyttar in till dem. Men hon känner sig inte helt hemma. Det är nåt som saknas och hon har hela tiden en stark längtan till havet och badar varje morgon i havet. Så hon kallas ”Frun från Havet”. Hennes man märker att hon inte mår helt bra och ber hennes gode vän Arnholm komma och besöka dem. Arnholm har varit lärare till flickorna och tror att den äldsta dottern Bolette är förälskad i honom. Det blir en del förvecklingar och om vem som är intresserad av vem. Och helt plötsligt en dag dyker en främling upp, Ellidas ungdoms kärlek. Han har kommit för att hämta henna, oavsett om hon är gift eller inte. Ellida slits mellan sin längtan och den idealiserade bilden av sjömannen och tryggheten hon har med sin man. Vad ska hon välja?

Pjäsens handling och de dilemman som personerna ställs inför känns lika aktuella idag. Men vissa delar är väldigt gammelmodiga som att Bolette accepterar att gifta sig med Arnholm bara föra att kunna flytta hemifrån och kunna studare och se världen. Synen på kvinnan är inte alls särsklit modern. Men trots kvinnosynen är det det de kvinnliga skådespelarna som lyser starkast på scenen. Eva Röse har en intensitet och närvaro som berör. Electra Hallman som Bolette och hennes lillayster Hilde (missade tyvärr namnet på dagens ersättare) är friska fläktar som unga tjejer och Hilde är härligt naiv i sin rolltolkning. Magnus Roosman spelar doktor Wrangel men kändes lite stel och spänd i sitt agerande. Sjömannen Johan Holmberg var rätt neutral på något konstigt sätt. Fick inte känsla av kemi mellan någon av dem och Eva Röses Ellida. Med tanke på det hade nog det rätta valet för henne varit att inte välja någon av dem… men det hade ju varit väl radikalt i slutet av artonhundratalet då en kvinna var tvungen att ha en man för att kunna försörja sig och vara någon. Bengt Braskred som den trånande Arnholm var okej men någon riktigt glöd lyckades han inte få upp heller i sitt agerande. Den som kändes mest äkta av de manliga i sitt intresse för systrarna var Alexander Salzberger som spelade Lyngstrand. Dock var det lite oklart vem han var mest intresserad av, då han mitt i pjäsen svängde från Hlide till Bolette för att sedan gå tillbaka till Hilde. Anders T Olsson spelade Ballested, en liten konstig roll som mest kan liknas vid en berättare, men en figur som kändes lite onödig och mer som utfyllnad.

Det var kul att se Eva Röse på scen och hon levererade verkligen. Pjäsen i sig var rätt intressant men inte så bra så att jag skulle gå och se den igen om det inte var en specifik skådespelare jag ville se, men inte för själva pjäsens skull Men kul att ha sett då det är en klassiker.

Bild @Sören Vilks, Dramatens hemsida.

Playhouse Teater har ännu en gång plockat fram en ny modern och väldigt rolig pjäs till kvällens reading. Pjäsen Linda av brittiskan Penelope Skinner spelades första gången 2015 i England och i våras i New York. Den handlar om karriärkvinnan Linda som nu är 50+ och jobbar produktlansering/marknadsföring av skönhetskrämer. Hon har en man som jobbar som lärare och två döttrar. Hon har gjort en fantastisk karriär och vunnit priser, men så en dag börjar den unga Amy och det är hennes pitch som blir vald som den nya marknadsföringskampanjen för den produkt som Linda ägnat sin karriär åt. Samtidigt som hon har skött all markservice hemma, tagit hand om man och barn och var den starka kvinnan som fått pusslet att gå ihop. Så hur hanterar Linda att blir förbigången av en yngre kvinna som inte är den snällaste. Hennes man håller på och lever ut sin ungdomsdröm att spela i ett rockband oh drar rock livet lite väl långt…Linda kommer hem tidigare än vanligt efter en förnedrad dag på kontoret och möts av den unga Stevie, sångerskan i bandet, iklädd trosor och sin mans t-shirt. Inte en bra dag med andra ord.

Det är en rapp och rolig dialog och det är en hel del igenkänning i att hur det är att vara en kvinna i karriären och runt 50. Elisabet Klasson är helt fantastisk i rollen som LInda. Yosefin Buohler spelar dottern Bridget med skådespelardrömmar. Yosefin har en inlevelse som är så imponerande och leverar varenda replik helt perfekt. Alice, den äldre dottern som klär sig i en skunkonepiece för att inte synas, spelas av Fanny Rosen och man blir verkligen berörd av hennes truliga karaktär. Emily Faris är så suvärn som Amy som inte tvekar att gå över lik. Hon är så sval och överlägsen i sitt minspel. Stevie spelas av Ellinor Olmarken. Det tar ett tag innan hennes karaktär kommer in i handlingen men sen visar hon vilken duktig skådespelerska hon är. Alla dessa tjejer/kvinnor är otroligt duktiga och kan verkligen leverera sina repliker med precis rätt tonläge och minspel. Lindas man Neil spelas av Stefan Marling som verkligen får fram att Neil är lite töntig och inte har haft samma karriär som sin fru. Yngve Dahlberg spelar Dave, CEO för det företag som Linda jobbar på. Han får verkligen fram det där hemska manliga sättet för att tillrättavisa en kompetent kvinna. På kontoret finns även alltiallokonsulten Luke, Johan Westberg Laudahn. Amy och Luke slår vad om Linda och det är det som tillslut får Linda på fall. För en kvinna blir inte ryggdunkad som en man skulle blivit i samma situation. Johan är också välidgt bra, precis som alla i den här fantastiska pjäsen! Ska inte glömma bort Björn Lönner som läser scenanvisningarna och flyttar oss framåt i handlingen.

Som alla readings som sätts upp på Playhouse så framförs det på engelska och alla oavsett om de har engelska som sitt modersmål eller inte leverar replikerna på bra engelska och allt flyter väldigt bra. Det är verkligen jättekul att man med så små medel som rätt typcasting, lite rollanpassade kläder och bra skådespeleri kan få en publik indragen i handlingen på det här sättet. De sitter ju bara på varsin stol och läser pjäsen…  Det behövs inte massa scenografi, klädbyten etc för att man ska förmedla rätt känsla. Även det lilla enkla formatet kan verligen vara väldigt bra.

Jag kan verkligen varmt rekommendera att ni går på någon av Playhouse readings. Det kostar bara 100 kr, men man får mycket för pengarna. Hittills har jag alltid skrattat

Årets sista reading är The Funamentals och spelas den 4 december. Håll sen utkik för vad som bjuds 2018.

För lite mer än 55 år sedan (13 oktober 1962) i New York spelades Edward Albees ”Vem är rädd för Virgina Woolf” för första gången. Året därpå  hade den Europapremiär på Dramaten med Ingmar Bergman som regissör. 1966 filmatiserades den med Elisabeth Taylor och Richard Burton och vann 5 Oscars. Nu går den för utsålda hus på Klarascenen på Stadsteatern med Tommy Berggren som regissör.

För första gången på många år står Lena Olin på en scen igen som Martha. Rektorsdottern Martha är sedan 23 år gift med den misslyckade historieläraren George, spelad av Peter Andersson. Deras äktenskap har utvecklats till ett förhållande där man spelar ut mot varandra, och under ytan bubblar mycket. George blev aldrig professor och den arvtagare som rektor till det universitet som Marthas far byggt upp. Makarna emellan har ett spel sig emelllan som handlar om deras 21 årige son. En son man inte ska prata om. Efter en av Marthas far otaliga cocktailpartyn bjuder Martha hem det unga paret Nick (Henrik Norlén) och Honey/Grynet (Josefin Ljungman) klockan två på natten för en drink. Nick är nybliven biologilärare på universitetet som är en cynisk karriärist som inte skyr några medel för att avancera. George är inte särskilt förtjust över att få gäster mitt i natten. Spriten flödar, fler och fler sanningar kommer fram, elakheterna haglar. Så gör Martha det hon inte får, hon nämner sonen för Honey, vilket sätter igång Georges hämndlystnad. Mellan Martha och Nick uppstår en attraktion. Nicks och Grynets åktenskap har många likheter med Marthas och George.

Det är en väldigt välspelat drama. Lena Olin är fantastisk som den berusade och tragiska Martha som spelar ut sina känslor för öppen ridå. Peter Anderssons George är mer betraktande och iakttagande och levererar sina repliker på ett vasst och sårande sätt. Henrik Norléns Nick är en sliskig typ som utnyttjar sin unga frun för att komma tid han vill. Han har en översittande attityd mot henne. Han matchar Peter Andersson väl i sin syrlighet. Josefin Ljungman som Grynet spelar fullt ut som den den unga flickan som inte riktigt vill bli vuxen och har en skräck för att bli med barn. Ingen i det här dramat är på något sätt oskyldiga och alla är tragiska på sitt sätt. Det är ingen av karaktärerna som man egentligen tycker om, eller tycker synd om. Men man blir otroligt imponerad av skådesspelar insatserna. Det är ett drama som man blir insugen i från början.

Scenografin av Annica Nieminen Bromberg gillar jag. Det är verkligen som att vara hemma i Marthas och George vardagsrum och genom glasväggen anas trädgården utanför.

Det är alltid kul och intressant att se ett välspelat drama. Men det är absolut inte någon upplyftande pjäs, även om vissa av replikerna ledde till skratt.

Höstens biljetter såldes slut direkt, men det kommer att släppas fler förställningar inom kort så håll utkik efter biljettsläpp!

Foto @Bengt Wanselius, Stadsteaterns hemsida