Det finns coverband och det finns artister som i sina konserter lägger in andras låtar för de gillar dem och så finns det Peter och Bruno. Konserten på China är om man ser krasst på det en ren coverkonsert och skulle kunnat vara ett coverband som åker runt och spelar på afterski och stadsfestivaler men det här är något helt annat och i en helt annan klass! Det är en konsert som bara är covers, förutom en låt, Don’t Give up on Me, som är deras egen. Men det finns inte en enda känsla av coverband här. På något sätt så får de det att låta som det är deras egna låtar. Helt enkelt för att de själva älskar den musik de spelar och har sådan spelglädje som få andra har. Det här märks tidigit i konserten när Bruno sjunger en av mina favoriter, Somebody that I used to know. Känns så fräsch och egen när han gör den.

Det som är så speciellt med dessa östgötar är att de bjuder så mycket på själva och det är även om till viss del en inrepad konsert så ges det utrymme till spontanitet och bus med varandra. Det känns som att man är hemma hos dem och de jammar loss och har det så fantastiskt kul.  Publiken älskar de här killarna. Från första början är det full fart på publiken och skulle man kommit några minuter sent skulle man kunna tro att att det nästa var slut, för så exalterad är publiken i den första låten Don’t stop me now. Och så fortsätter det hela den 2.5 timmes långa konserten. Första akten är lite lugnare än akt två. I akt två drar det igång med fullt ös då killarna går in i sina karaktärer från Rock of Ages, Drew (Bruno) och Stacee Jaxx (Peter). Man får verkligen tacka för att Rock of Ages sattes så dessa killar träffades och det klickade så fantastiskt mellan dem, annars hade vi inte fått se detta! Två härliga musikal killar som älskar rock!

Peter som Stacee Jaxx med pudelfrilla och barbröstad gör en underbar Dead or Alive. Som går över i en härlig I want to break free. Min absoluta favorit från konserten är Hotel California, en låt jag älskat sen den kom ut 1973. Ett tidigt musikminne och så härligt att få höra den live med dessa killar. Inte så förtjust i långa gitarrsolon egentligen men älskar det i Hotel California. Så fortsätter det hela konserten. Och eftersom det är deras egen konsert så får det göra sådant som de själva vill som att själva spela trummor i Beat it som en duell och där körtjejerna får stå för sången.

Då Marika Willstrand är med och körar och spelar diverse instrument så har man i år lagt in ett ”Så ska det låta” inslag för att visa hur det funkar och publiken får önska låtar, ropar färger etc så spelar de låter. Tack vare det får vi en underbar Summer of 69!

Då bägge killarna har spelat huvudrollen i Queen musikalen We will rock you så är det självklart en del Queenlåtar med som Radio Ga Ga, I Want i tall, We are the Champions och det hela avslutas med The show must go on! Och det hade gärna fått fortsätta ett tag till!

Ni som har biljetter till lördagens matine eller kvällsföreställning kommer att få en underbar rockig kväll som ni sent kommer att glömma. Och skulle man glömma så är det bara att köpa livecdn från konserten i november så kan man njuta av de flesta sångerna igen. Har ni missat att köpa den så beställ på PNMMusic.se

I höst kommer man att kunna se grabbarna igen i Jersey Boys på Chinateatern och självklart blir det julkonsterter med Peter och Matilda i december (spelplan se PNMUmusic.se)

Chess är ett av Björn och Bennys mästerverk och bara jag hör de första tonerna så tänker jag varje gång på hur extremt duktiga de är. Tänk vilken bredd de har i sin musikskapandet!

I somras såg jag Chess in Concert i Dalhalla och det var en mäktigare upplevelse, mycket tack vare den fantastiska arenan. Globen kan ju inte jämföras med Dalhalla en fin sommarkväll. Det var tom mycket varmare i Dalhalla ute än vad det är i Globen inne. Globen har de senaste gångerna jag varit där haft väldigt kallt och dragigt.

Annars var det mycket som var sig likt i den här uppsättningen, man hade bara bytt ut en Anders mot en annan i rollen som The American. Nu var det Anders Glenmark som axlade rollen. Glenmark har inte riktigt samma röstresurser som Anders Ekborg och i vissa partier märktes de lite mer än i andra. Men han hade en stor inlevelse i sin rolltolkning. Jag gillade hans ”One night in Bankkok” som passar hans popröst bättre. Inledningen på Pity the Child var bra, men han han fick mig inte att fälla någon tår i slutet av låten. Någon som däremot berörde mig väldigt mycket var Sarah Dawn Finer i sin roll som Svetlana. Hennes ”Babuskha” är helt fantastisk. I den svenska uppsättningen som den skrev till,  var den bara en trist utfyllnad, men här är den verkligen en av höjdpunkterna. En helt annan låt som verkligen berör. Duetten, I know him so Well, med Gunilla Backman är också väldigt stark. Gunilla gjorde en bra insats. Philip Jamtelid har en vädligt bra röst och hans Anthem får godkänt, men det han saknar är utstrålning. Det behövs för att att det ska lyfta ordentligt. En annan av mina favoriter från konserten är The Arbiter, väldigt bra tolkning.

Johan Schnikel som Molotov har också en väldigt bra röst, men jag är inte lika road av kosachdansen som många andra i publiken är. Till sin hjälp där har han dirigenten Anders Eljas som kränger på sig dragspelet och dansar med. Anders Eljas leder Stockholm Concert Orchestra och Stockholms Musikgymnasiums Kammarkör på bästa sätt med stor inlevelse.

Chess har så mycket bra musik så även om vissa sånginsatser svajar vid några tillfällen så är helheten en vädligt bra konsert som är väl värd att gå på. Det är så många mäktiga musikupplevelse med orkester, kör och solister. Dock får de gärna micka upp solisterna lite bättre så man hör dem även när det är fullt drag på orkester och kör.