En premiär på stadsteatern innebär inte riktigt samma glamour och kändisfaktor som på en privatteater, men i och med att Peter Jöback spelar huvudrollen så var det något mer än vanligt, men främst är det skådespelare som spelat på Stadsteatern som man ser. I vimlet såg vi bland annat Tommy Nilsson, Niklas Andersson, Fredrik Kempe, Vicky van der Lanken och Edward af Sillén.
Inledningen på Sweeney är en ensam klarinettist som smygglider sig fram på scen med en ödesmättad melodi som övergår till att kören i form av folket i London kommer fram, överlag klädda i svarta/mörka kläder. Upp ur scengolvet stiger en stående kista och ur den kliver Sweeney Todd och dramat är igång. Scenografin är enkel med svarta ställningar som symboliserar olika hus, och sen Mrs Lovetts pajaffär och ovanpå den tomma barberarshopen som Sweeney Todd kommer att ta över. Enkel scenografi är en av Stadsteatern styrka när den används rätt och man låter historien stå i centrum. Sweeney Todd är en mörk historia och man har förstärkt det genom de genomgående svarta kulisserna och kläderna, med ett litet inslag av rött. Snyggt med den röda fjäderpennan när Sweeney Todd skriver brev till domaren Turpin.
Via sin tid som Phantom i Phantom of the Opera har Peter Jöback utvecklat sina mörkare röst och även plockat fram en mörkare sida i sitt skådespeleri. Han har visat det tidigare i Cabaret men här får det blomma ut än mer. Vanna Rosenberg spelar hans motspelerska och partner in crime, mrs Lovett och hon gör det med bravur. Deras duetter är bland det bästa i föreställning och första akten avslutas storartat först med Sweeneys kraftfulla sång om att alla ska dö, som sedan övergår i deras plan hur de ska göra paj av alla som han skär halsen av. Det är otroligt mycket ord i texterna och Calle Norlén har gjort ett fantastisk jobb med nyöversättningen. Mörkt, rappt, modernt och finurligt.
Sweeney Todd har inte den mest tillgängliga musiken men en av de mest kända är Joanna, en fin kärlekssång där Sweeney Todds vän Anthony Hope beskriver sin kärlek till Joanna (Sweeneys dotter) som han precis sett och blivit förälskad i. James Lund är bra som Anthony. Joanna hålls fången av domare Turpin, en sliskig typ, spelad av Philip Zandén. Det är honom Sweeney har kommit tillbaka för att hämnas en gammal oförätt på. Hämnden som får oanade konsekvenser. Anton Lundqvist som spelar den unge Tobais Ragg som blir Mrs Lovetts köksassistent är pojkaktigt charmig. Han gör det bra, men han får akta sig lite så han inte bara hamnar i det facket i sina roller.
Ensamblen är bra som folkmassan som driver fram historien med sin mörka suggestiva berättarton.
När jag såg Sweeney i London för något år sedan var jag inte särskild berörd av historien och trots fantastiska insatser av Michael Ball och Imelda Staunton så är det inte en av de mest minnesvärda musikalerna, men jag tror det mer beror på att vi satt så otroligt dåligt så vi inte såg hela scenen och musiken var så ny. Efter att ha sett Stadsteaterns uppsättning så förstår jag mer vad Peter pratar om när han tycker att det är en fantastisk musikal och jag till och med nynnade slutmelodin när jag gick därifrån. Så det spelar stor roll var man sitter när man ser en musikal för vilken upplevelse man får. Som tur är på Stadsteatern ser man bra i stort sett var man än sitter, även om man självklart får bäst upplevelse om man sitter i mitten, på främre delen av parketten. Då får man närheten med skådespelarna som man tappar lite om man sitter längre bak.
Det blir spännande att se hur den utvecklats när jag ser den igen den 16 januari. Ska också bli välidgt kul att se Niklas Andersson tolking den 8 februari.
Ping: Emil i Lönneberga, Sweeney Todd, Niklas Andersson | MusikalNet