I julklapp fick jag biljett till Älska mig med Alex Schulman och det var nog ingen biljett som jag själv skulle ha bokat så jag hade inga direkta förväntningar alls på kvällen. Det var premiären och det är ju alltid lite extra kul för det finns ju ett och annat bekant ansikte i publiken då. Men ingen JAG skulle hälsa på…

Alex Schulman är ingen som jag har följt direkt men han är ingen person som man direkt kan undgå att se i press och tv då och då, så det var intressant att se hur han var på scen. Och jag måste säga att jag hade en kul kväll!

Föreställningen handlar om Alex själv och om hans och alls bekräftelsebehov och hur det med alla nya sociala medier har blivit synligare än tidigare. Man ska finnas på FB, Twitter och Instagram och inte nog med det man måste ha ett antal följare och ”gilla” för annars finns man ju inte. Finns en tweet om ingen följer en?

Alex själv berättar hur det brukade vara det första han gjorde när han vaknade att kolla hur många följt hans twitter och han googlade sig själv varje morgon, inte bara på Alex Schulman utan på alla möjliga felstavningar för att se hur många som hade kommenterat honom under natten.

En av hans roligare anekdoter var hur han och hans lillebror hade varit på sin första kändispremiär, en bio premiär, och hur de hade fixat sig innan (mindre lyckat) och hur han sedan hade hälsat på olika kändisar och de hade hälsat tillbaka, tills han hälsade på Brasse Brännström som inte hälsade tillbaka. Då insåg han att det inte räckte med att vara kändis, utan det är en rangordning bland kändisarna om vem som kan hälsa på vem. Precis som på sjön, de stora båtarna hälsar på varandra, men en jolle kan bara hälsa på en jolle. Vilket fick mig att tänka på om han är en jolle på en kändispremiär, vad är då vi vanliga ickekändisar? Skulle Alex hälsa på mig om jag hälsade på honom nästa gång jag går på en kändispremiär?

Under de 2 timmarna så tar han med oss på sin resa med sin terapuet för att komma fram till vad det är för händelse i sin barndom som har gjort honom till den han är, vilket han gör med självironi men han lämnar även ut sig själv.

Men Alex Schulman skulle inte vara Alex Schulman om han inte drev med och ironiserade över andra kändisar och familjemedlemmar också. Det namndroppas lite här och där, men i och med att han främst ironiserar över sig själv och sitt beteende så känns det inte så elakt. Tidigare hade jag nog upplevt det mer elakt, men han har en bra balans här. Sen är det väl inte snällt att jämföra Martins Björks instagram utveckling med en metamfetamist förändring, men det var faktist kul. Och det var ju för att symbolisera att bekräftelsebehovet blir som en drog så man gör vad som helst för att få fler och fler likes.

Sen hade han ett bra tips i början av föreställningen, han hade förinspelade applåder och busvisslingar. Ifall han inte skulle få några applåder så när de vanliga slutade så hördes de inspelade mer och mer. Och det är kanske inte så fel att ha lite inspelade applåder som går på lite random hemma eller på jobbet, för vem mår väl inte bra av att få applåder och tack då och då. Vi vanliga dödliga får ju aldrig applåder på jobbet hur bra vi än jobbar!