Så var det dags för ännu en julklapp att tas i bruk. Den här gången var det mamma och pappas, Jerry Williams på Cirkus.

Men det som är tänkt som en nostalgitripp, visade sig för mig bli en blick in i framtiden.

Publiken var ju till största delen jämnåriga med mamma och pappa, dvs även med Jerry, och så var det några yngre ”ledsagare” med sina föräldrar :).Men ganska snart så insåg jag att om 25 år är det min tur. Showen inlednings nämligen med att det är tre äldre damer som står utanför Cirkus och de är så exalterade för att titta på Jerry som du ju har följt i alla år och de har ju faktiskt rest Sverige runt för att se honom, varit i Örebro, Avesta osv. Och då kunde jag inte låta bli att le väldigt igenkännande. Även om det nu inte är Jerry som jag har rest land och rike runt för att se. Men min resa har ju även tagit mig utanför rikets gränser. Leendet blev ännu större sen när Jerry kommer in och gör en fantastikt bra Working Class Here med NY skyline i bakgrunden och dansarna uppsatta på en arbetsbalk som den klassika arbetarbilden från New York. I sommar åker jag ju till New York med mina ständiga följeslagare för att se Peter Jöback i Phantom of the Opera….

Under främst första akten så går de tre damernas ”resa” med Jerry som en röd tråd. Den röda tråden börjar med att de är tonårstjejer och hur de upptäcker Jerry och samtidshändelser vävs in i det hela. Den här kopplingen är bra, men samtidigt drar det ner på tempot. I första akten berättar Jerry en del anekdoter från sitt liv som är intressanta att höra och han gör det ju på sin typiska stockholms slang. Underbart att höra hans historia om när han kraschar en Suzuki efter att han precis plockat ut den från affären och sen åker ”aschelkana” på plånboken. Men mest imponerad var jag att höra om hans internationella karriär. Hade ingen aning om att han hade turnerat med Josephine Baker och Charles Aznavour. En del av de typiska Jerry stegen är inspirerade av Baker!

I den första akten så tänkte jag att åldern har tagit ut sin rätt för Jerry sjöng två låtar och sen gick han av scen och tjejerna tog över så det kändes som han behövde en paus. Men första akten var bara en uppvärmning inför andra akten. Där var det fullt av rock’n roll och han visade verkligen alla unga killar i melodifestivalen var skåpet ska stå! Inte snack om att behöva ha playback för att han inte orkar dansa inte. Det var benkickar och glidsteg för fullt. Ok inte riktigt lika intenstivt som i yngre dagar, men full ös var det och han var på scen i stort sett hela andra akten. Där kom också de flesta av hans stora hits. En suveränt bra Vintersaga!

Till sin hjälp på scen hade han många dansare och av tjejerna så var Sofia Källgren den lysande stjärnan och självklart sjöng hon Memories från Cats, som ju Jerry har varit med i.

Kvällen avslutas som sig bör med I can Jive med otrolig energi. Väldigt imponerad av Jerry som fyller 71 år den 15 april!

Och jag ser framemot en lika fantastisk show med Peter Jöback om 25 år på Cirkus!

I julklapp fick jag biljett till Älska mig med Alex Schulman och det var nog ingen biljett som jag själv skulle ha bokat så jag hade inga direkta förväntningar alls på kvällen. Det var premiären och det är ju alltid lite extra kul för det finns ju ett och annat bekant ansikte i publiken då. Men ingen JAG skulle hälsa på…

Alex Schulman är ingen som jag har följt direkt men han är ingen person som man direkt kan undgå att se i press och tv då och då, så det var intressant att se hur han var på scen. Och jag måste säga att jag hade en kul kväll!

Föreställningen handlar om Alex själv och om hans och alls bekräftelsebehov och hur det med alla nya sociala medier har blivit synligare än tidigare. Man ska finnas på FB, Twitter och Instagram och inte nog med det man måste ha ett antal följare och ”gilla” för annars finns man ju inte. Finns en tweet om ingen följer en?

Alex själv berättar hur det brukade vara det första han gjorde när han vaknade att kolla hur många följt hans twitter och han googlade sig själv varje morgon, inte bara på Alex Schulman utan på alla möjliga felstavningar för att se hur många som hade kommenterat honom under natten.

En av hans roligare anekdoter var hur han och hans lillebror hade varit på sin första kändispremiär, en bio premiär, och hur de hade fixat sig innan (mindre lyckat) och hur han sedan hade hälsat på olika kändisar och de hade hälsat tillbaka, tills han hälsade på Brasse Brännström som inte hälsade tillbaka. Då insåg han att det inte räckte med att vara kändis, utan det är en rangordning bland kändisarna om vem som kan hälsa på vem. Precis som på sjön, de stora båtarna hälsar på varandra, men en jolle kan bara hälsa på en jolle. Vilket fick mig att tänka på om han är en jolle på en kändispremiär, vad är då vi vanliga ickekändisar? Skulle Alex hälsa på mig om jag hälsade på honom nästa gång jag går på en kändispremiär?

Under de 2 timmarna så tar han med oss på sin resa med sin terapuet för att komma fram till vad det är för händelse i sin barndom som har gjort honom till den han är, vilket han gör med självironi men han lämnar även ut sig själv.

Men Alex Schulman skulle inte vara Alex Schulman om han inte drev med och ironiserade över andra kändisar och familjemedlemmar också. Det namndroppas lite här och där, men i och med att han främst ironiserar över sig själv och sitt beteende så känns det inte så elakt. Tidigare hade jag nog upplevt det mer elakt, men han har en bra balans här. Sen är det väl inte snällt att jämföra Martins Björks instagram utveckling med en metamfetamist förändring, men det var faktist kul. Och det var ju för att symbolisera att bekräftelsebehovet blir som en drog så man gör vad som helst för att få fler och fler likes.

Sen hade han ett bra tips i början av föreställningen, han hade förinspelade applåder och busvisslingar. Ifall han inte skulle få några applåder så när de vanliga slutade så hördes de inspelade mer och mer. Och det är kanske inte så fel att ha lite inspelade applåder som går på lite random hemma eller på jobbet, för vem mår väl inte bra av att få applåder och tack då och då. Vi vanliga dödliga får ju aldrig applåder på jobbet hur bra vi än jobbar!