Har sett Snövit 2 gånger tidigare och senaste gången var nästan tre år sedan. Snövit The Musical bygger på Bröderna Grimms saga och det är inte Disneyversionen utan en egen version där Martin Landh har skrivit den glada, poppiga och medryckande musiken och Robert Dröse står för manus, regi och koreografi.

När Snövit (Bob Hellberg) föds dör hennes mamma och kungen (Andreas Andersson) sörjer henne i sju år innan den nya drottningen (Anna Norberg) gör entré och verkligen är den elaka styvmodern. Stackars Snövit har bara sina gosedjur att ty sig till. På sin 15e födelsedag gör hon Drottningen upprörd och den äregirige Härolden (Patrik Martinsson) får i uppdrag av Drottningen att döda Snövit. Som alla vet kan han inte göra det utan säger åt Snövit att fly ut i skogen. Långt bort i skogen hittar hon ett hus där de sju dvärgarna, som alla heter Konrad, bor och hon flyttar in. Men Drottning får veta att hon lever och förvandlar sig till en häxa för att själv döda Snövit. Hon lyckas nästan men den vackre Prins Erik (Bragi Bergsson) kommer förbi och räddar henne. Så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Den här versionen av Snövit är en spännande fartfylld och rolig och passar barn i olika åldrar. Under åren har jag haft med mig barn i åldrarna 3, 6 och 9 och de har alla haft olika favoritdelar och upplever den på olika sätt. Treåringen älskade de stora gosedjuren men var lite rädd när Härolden tar med sig Snövit ut i skogen för att döda henne. 6-åringen hejade på Snövit och tyckte att den elaka drottningen skulle få lära sig en läxa, men det var allt lite pinsamt när Snövit och Prins Erik pussades. 9-åringarna gillade att Prinsen spelades av någon de kände igen och tyckte den var kul.

Karaktärerna är välkända och varje uppsättning har haft olika personer i huvudrollerna. Drottningen spelades i första och andra uppsättningen av Nanne Grönvall (men jag såg hennes understudy i 2017 års uppsättning) och flera av låtarna låter väldigt mycket Nanne, men Anna Norberg (som även är producent) sjöng riktigt bra och hennes Drottning/Häxa var härligt elak och fåfäng. Just Drottningen är den karaktär som är mest intressant och som barnen älskar att tycka illa om. Anna har en härlig interaktion med barnen i publiken som buar på henne och visar att de minsann håller på Snövit. Bob Hellberg gör en  stark Snövit och det är lite så man undrar varför hon faller för den vackre men självupptagne Prins Erik. Bragi har en röst som passar bra. Härolden görs i den här uppsättningen av Patrik Martinsson som nog är den mest etablerade musikalartisten av dem alla och just nu spelar han också Prins John i Robin Hood. Patrik Martinsson har en suverän musikalröst och det är alltid lika kul att se honom i en musikal för man vet att han alltid levererar och det är inget undantag här i Snövit. Det är en bra sammansatt ensemble. Det är extra kul att de inte bara spelar på scenen utan använder sig av gångarna på parketten så skådespelarna kommer ännu närmre publiken.

Scenografin är densamma som i tidigare uppsättningar och den är fortfarande snygg och effektfull. Mest gillar jag nog skogen när Härolden ska mörda Snövit. Hela den scenen är väldigt snyggt gjort med ljussättningen, musiken är dramatisk och det är intressant att se hur Härolden tampas med sitt samvete och sina känslor. Patrik Martinsson är suveränt bra där. Även kläderna är samma och där är det Drottningen som byter till en rad olika glittriga och fina kreationer, men som slutar med en gråbrun häxkappa.

Som helhet är den en bra familjemusikal där barnen är med och skriker och tjoar från början.  Det hela avslutas med att de barn som vill får gå upp på scenen och hälsa på alla karaktärerna. Vilken fantastisk lycka för en 6-åring att få krama Snövit, Prinsen och även den elaka häxan, för i finalen har hon ju satt på sig sin finaste röda klänning. och då är hon ju vacker. Så fint av ensemblen att ta sig tid efter föreställningen och en oförglömlig stund för barnen. De visar verkligen att för Dröse/Norberg är barnen i fokus när de sätter upp en musikal och att det ska vara en helhetsupplevelse som de minns länge.

Snövit spelas på Göta Lejon lite spridda datum fram till den 26 april 2020.

För åttonde året sätter Intiman upp en Astrid Lindgrenmusikal för hela familjen lagom till jul. I år är det dags för Pippi firar jul och enligt 6-åringen jag hade med mig hade de prickat helt rätt för hon är inne i en Pippifas just nu. Scenen är julig med snö, ett träd fullt av julklappar och ett snöklätt Villavillekulla som omvandlas till skola eller Tommy och Annikas hem ibland. Scenarbetarna får möblera om för fullt i det lilla huset och det sker så snabbt och smidigt så det inte märks alls för publiken. ”De är så snabba så de trycker nog på en knapp” sa mitt sällskap och hon var väldigt imponerad av de stora pepparkakorna hos Pippi och hur fint julpyntat det var hos Tommy och Annika. 

Pippi måste vara både tacksamt och svårt att göra för alla kan ju sin Pippi och det gäller att få det rätt och att göra det för barn är nog en större utmaning för de kan ju verkligen sin Pippi. Har de sett något om och om igen så kan de minsta detalj. Första akten inleds med att Pippi (Amanda Andersson) tillsammans med den charmige Herr Nilsson (Juliette Glader) river av några av de mest kända Pippisångerna och barnen sjunger förtjust med. Sen gör Tommy (Erik Källsäter) och Annika (Fabienne Glader) entré och berättar att de ska snart få jullov. Det är ju orättvist tycker Pippi så hon går till skolan bara för att få jullov. Så hälsar Dunder-Karlsson (Mathias Jonsson) och Blom (Johnny Johansson) på för att stjäla kappsäcken. Kling (Martin Hallgren) och Klang (Ludvig Ryman) har koll på gatorna så inga bovar dyker upp. I andra akten blir det ännu mer juligt när det inleds med en julmarknad där Pryssiluskan (Anna Hallgren) försöker få in Pippi på barnhem i alla fall över julen. Tommy och Annika firar jul hemma med sina föräldrar (Anna Hallgren och Ludvig Ryman) men stackars Pippi hon har inga andra än sina djur att fira med. Ska hon få någon att fira med?

Kålle Gunnarsson regisserar och han har återigen lyckats få till en föreställning där han får barnen att agera helt naturlig och det är fart och fläkt och ett antal upprepningar som barnen älskar. En av de scener som 6-åringen pratade mest om efteråt var när Dunder-Karlsson om och om faller över farsturäcket efter att ha fått dörren slagen i huvudet. Hon skrattade så hon själv nästan trillade av stolen! Och hur kul var det inte när Pryssiluskan och Kling och Klang jagade Pippi varv efter varv på julmarknaden utan att lyckas fånga henne. Barnen i publiken lever sig verkligen in i berättelsen och skriker och tjoar och när Pippi upptäcker att hon blir ensam kvar efter ett snöbollskrig ja då skriker barnen direkt ”Tommy och Annika har gått hem och ätit mat”. Tyvärr plockar inte Pippi upp det utan hon fortsätter med sina repliker så är det något man ska jobba lite mer på så är det att vara lite flexibla på vilka publikreaktioner man får. Men Amanda Andersson var annars en härligt käck Pippi som även lyckades vara trovärdig när Pippi är känner sig ensam och helt övergiven.

Pippi firar jul är en mysig, rolig och julig teater med hög igenkänningsfaktor och den ultimata julklappen för alla Pippiälskare. 6-åringen var helnöjd med allt förutom att Lille Gubben inte var med på scenen. Hon köpte inte fullt ut att han bara fick vara ett stort gosedjur i garderoben. Perfekt för att bygga upp julstämningen inför julen med eller att dra ut på julmysigheten efter jul då den spelas till den 6 januari 2020.

All Shock Up är en jukeboxmusikal fylld av härliga Elvislåtar och underbar 50-talsstämning. Kläderna är färgglada och hela ensemblen utstrålar så mycket energi och kärlek till musikalen att man inte kan annat än att sitta med ett leende på läpparna genom hela musikalen. En relativt banal historia om den lilla staden där borgmästaren Matilda Hyde (Mindi Lundqvist) har förbjudet dans och offentligt hånglade för det är ju omoraliskt! Inga rullande höfter här inte. Men självklart vänds det upp och ner rockkillen Chad (Carl Gyllensvärd) får problem med sin motorcykel och stannar till i staden. Hans skinnjacka och rebelliska attityd får alla unga tjejer i stan på fall och särskilt Natalie Haller (Linda Lundberg). Men för Chad är hon bara den där trevliga tjejen som mekar med motorcyklar. Men hon har en hemlig beundrar i den töntige Dennis (Erik Gummesson). Men Chad han faller pladask för den kurviga och kulturintresserade Miss Sandra (Olivia Lorenz). Om Chad får kvinnorna på fall så rör Miss Sandra upp känslor hos männen i stan. Änklingen Jim Haller (Matte Lagerwall) vaknar till liv när han ser henne första gången, vilket inte uppskattas av barägarinnan Sylvia (Elin Uvia Salas). Hon har ju själv ett gott öga till Jim. Hon som inte har kysst en man på 6 år, hon har bara skött om sin bar och dottern Lorraine (Therese Brandels). Lorraine är krockar en dag med Dean Hyde (Filip Torndal) som är hemma ett par dagar för att hälsa på sin mamma Matilda Hyde. Borgmästarinnan har en ständig följeslagare Sheriff Earl (Anders Hedlund) som motvilligt ser till att hennes moralregler efterlevs. Ja som ni nog kan förstå så blir det en rad förvecklingar i handlingen om vem som ska få vem i den här kärlekskarusellen.

De som imponerade mest på mig var tjejerna och de kvinnliga karaktärerna är de som är viljestarka och är mest intressant och det är mycket girlpower. Linda Lundbergs tuffa och kaxiga Nathalie fick mig att tänka på Lauren i Kinky Boots och den underbara scenen när hon inser att hon är kär i Charlie. Tyvärr är ju inte Chad lika sympatisk som Charlie och Nathalie kunde ju få en bättre kille än den där sliskige självgode killen. Man kan ju inte låta bli att imponeras och roas av Olivia Lorenz som Miss Sandra. Hennes kroppsspråk är så bra och scenen med henne och Natalie på museet är en av musikalens höjdpunkter. Elin Uvia Salas har en kraftfull röst och hennes Sylvia utstrålar värme och omtanke.

Under det här repet var det lite problem med ljudet men det har de säkert fixat till så att dialogen och sångtexterna kommer fram lite mer. Tyckte det var bra att man har kvar låttexterna på engelska så man känner igen dem mer och kan nynna med i texterna. Jag gillar stora dansnummer och den här musikalen bjuder på flera och Emanuel Bagge har gjort en bra koreografi i bästa 50-talstappning.

Det här är ju en musikaluppsättning som inte har samma budget som t ex Häxorna i Eastwick så man får ju se det med det i beaktande, och just därför blir jag nog ändå imponerade av allt det engagemang och entusiasm som finns i den här uppsättning. En bra orkester under ledning av Johan Mörk, West End Musical Choir och dansare och enkel men bra scenografi. De här mindre uppsättningarna behövs för att berika musikal- och teater Stockholm. Thomas Creutz och alla inblandade i den här uppsättningen kan känna sig stolta över vad de har åstadkommit och det här är en uppsättning som så väl förtjänar att i stort sett vara utsåld innan premiären den 14 november. De som har lyckats få tag i biljetter kommer att ha en trevlig kväll, med en hel del skratt och mycket glädje.

Ett fåtal biljetter finns kvar att köpa:

https://www.biljettmonster.se/biljetter_fst.asp?id=221

Pressbild använd med tillstånd av Thomas Creutz.

För ett par veckor sedan när jag frågade min kompis 6-åriga dotter om hon ville följa med på en musikal om Robin Hood var det ett glädjetjut utan dess like ”Jag älskar Robin Hood”. Så förväntningarna på dagens föreställning var stor och redan i kön in till Waterfront började äventyret med Robin Hood. Två eldkonstnärer/eldslukare underhöll i kön och hon tyckte det var så häftigt när de sprutade eld som drakar. Hon kunde inte få nog av det. Så fick hon syn på sheriffens vakter som gick runt och höll ögonen på kön och det var ju också häftigt. Inne i foajen fortsatte det med soldater med brynjor som gick omkring och hon tvekade inte att vara med på bild med dem. Inne i stora salen var det rikligt uppdukat med champagneglas med dricka i, Festisar, frukt i mängder, guld- och silver mynt och lite annat att äta. Men det bästa var nog att barnen fick testa att skjuta med pilbåge. Inga problem att stå i kö och vänta på att få prova på det inte.

Så var det dags att gå in i salongen och Waterfront har ju en stor scen som imponerar och den var snyggt upplyst i rött (ljusdesign Pelle Palmé).

Dröse & Norberg sätter årligen upp en familjemusikal som bygger på en känd historia men med nyskriven musik (Martin Landh och Peter Nygren) och handlingen lite ändrad. Men på det stora hela så känns historien igen och barnen hittar snabbt sina favoriter och vet vem som är god och vem som är ond. Historien börjar med att Skalden (Bill Sundberg) kommer till staden och sjunger ballade om Robin Hood och sen sätter äventyret igång. Robin Hood (Christian Arnold) och hans gäng har flytt till skogen och lever på jakt och vad naturen kan erbjuda dem eftersom Prins John (Patrik Martinsson) och hans soldater har bränt ner deras gårdar och drivit dem på flykt. Robin Hoods gäng stöter på Little John (Joakim Nätterqvist) som utmanar var och en i dueller som de inte har en chans i. Lite senare stöter de på Broder Tuck (Martin Almgren) som dyker upp samtidigt som några av Prins Johns soldater kommer med en kista full med skattpengar men vakterna övermannas och tvingas på flykt och lämnar kvar skattkistan till Prins Johns stora förtret. Robin Hood och hans gäng tar sig till byn för att köpa mer vapen och där stöter Marion (Elisa Bryant) och Robin Hood ihop för första gången. Ja sen rullar historien på med att Prins John fångar Robin Hood som lyckas fly tillsammans med Marion. Det blir lite mer strider och förvecklingar innan Richard Lejonhjärta (Mats Genfors) återvänder från sitt korståg i slutet av akt två och Robin och Marion äntligen kan få varandra. Slutet gott allting gott, precis som det ska vara. 6-åringen var så nöjd med det. ”Jag visste att Robin och Marion skulle få varandra och Marion fick ta på sig sin finaste klänning på slutet!. Lite fundersam var hon över att alla soldater som var med var tjejer, för i filmerna är det bara killar. Men det var riktigt bra soldater!

Robin Hood (Christian Arnold) är ju den stora hjälten som alla hejar och Christian gör en ungdomlig och charmig Robin. Elisa Bryants Marion är en tuff tjej som inte låter sig hunsas med. Martin Almgren som vann Idol 2015 gör sin musikaldebut som Broder Tuck. Han har fått ett par sånger som passar perfekt för hans röst och han visar vilken duktig sångare han är. Axel Schylström som också var med i Idol 2015 spelar Slim Jim, en i Robin Hoods gäng. Men min favorit är nog i alla fall Patrik Martinsson Prins John. Prins John framställs ju i regel som en rätt fjantig och gnällig person med storhetsvansinne och det är inget undantag här. Patrik är briljant som fjantig och har en perfekt timing i det så det inte slår över, han balanserar det superbt. Även han har fått några sånger och jag gillar att en av dem visar upp den fjantige Prins John, men att hans slutsång är av det rockigare slaget som passar Patrik som hand i handsken för där kommer hans manlighet fram på ett annat sätt och det blir mer kraft och tryck i sången. Patrik är den mest meriterade musikalartisten i det här gänget och det är underbart att se att han fått en roll där han verkligen får visa upp det utan att det sker på bekostnad på någon annan i uppsättningen. Det är en tight och bra ensemble som kompletterar varandra bra och fyller den stora scenen med energi och spänning. Fighterna och duellerna är snyggt koreograferade av Robert Dröse och Gustaf Mardelius.

På ett snyggt och effektfullt sätt förflyttas publiken från ett grått och regnigt Stockholm rakt in i Sherwoodskogen och ett rafflande familjeäventyr. Ett äventyr som nu ger sig ut på en turné runt om i Sverige med sista föreställning i Göteborg den 15 mars 2020.

Ska bli spännande att se vilken berättelse som Dröse & Norberg gör musikal på 2020. Men för den som inte kan vänta till dess finns en möjlighet att se Snövit the Musical som de spelat några omgångar tidigare men som de ger sig ut på turné med igen med start 23 november på Göta Lejon.

Avgång 23:11 är en nyskriven musikal som baseras på Don Allens pjäs Tram 23:11. Sex främlingar möts på en spårvagn med en lite konstig ”konduktör” Sabrina (Jonas Nerbe). De vet inte riktigt hur de hamnat på spårvagnen och sakta går det upp för var och en att de precis har dött och är på sin resa till den andra sidan. Sabrina är deras skyddsängel som ska hjälpa dem över. Men för att komma dit behövs biljett och det visar sig att det finns bara fem biljetter. Vem av dem har inte dött? Det är det publiken som avgör! I första akten får vi lära känna de olika personerna och omständigheterna kring deras död. Julia (Sanna Martin) som är en karriärskvinna som har en affär med sin chef och dött i en bilolycka. Men hur gick olyckan egentligen till? Boxaren Bruno (Zardasht Rad) som dör i en fight fast hans flickvän bett honom sluta. Singeltjejen Nadine (Jasmine Hekura) som dött ensam hemma. Luca (Antonio Tengroth) som haft en dödlig sjukdom och legat på sjukhus en längre tid. 17 åriga Elle (Evelina Klaveus) som knarkar och festar mest och dör på en fest. Ensamstående mamman Dorota (Aida Jabbari) som blir mördad på vägen hem med sin dotter. Vem av dessa personer förtjänar mest att få leva? Har de levt sina liv på rätt sätt? Vem förtjänar en andra chans? Vem har någon kvar som behöver d mest? Ja det är många tankar som väcks och inget är svart eller vitt. Den ödesmättade musiken av Stefan Levin som hörs i bakgrunden förstärker den obehagliga känslan.

Musiken är inte nåt man sjunger på efteråt eller som egentligen för handlingen så mycket framåt för det är inte sjungen dialog utan mer ett sätt att förstärka karaktärerna och deras känslor och ge oss en bättre bild av vem de är. Väldigt bra cast och samtliga får publiken att bli engagerad och känna något för sin karaktär. Skådespelarna är inte de mest kända men när man tittar närmre har de flesta gjort en hel del och det märks. Sanna Martin är väl den mest meriterade musikalartisten av dem. Antonio Tengroth har jag sett i någon reading på Playhouse så det var kul att se honom agera fullt ut. Om Sanna är mest meriterad av dem som musikalartist så är nog Zardasht Rad det vad gäller skådespeleri på scen, film och tv. Senast såg jag honom i Nationalsången där han var makalöst bra, precis som nu. Evelina Klaveus är helt nyutexaminerad musikalartist och henne kommer vi nog att få se mer av. Om jag inte är fel var hon med i Legally Blonde i våras. Jasmine Heikura spelade Doralee i 9 to 5 och har dubbat mycket, bland annat gör hon svenska rösten till Hermione i Harry Potterfilmerna. Hennes Nadine berör verkligen. Aida Jabbaris som ensamstående mamma väcker flest sympatier i kväll och är den som blir röstad kvar att leva. Inget fel på hennes insats men det känns så PK att hon blir vald, inte det mest spännande och intressantaste valet. Så genrepspubliken tog det säkra kortet, men jag hoppas verkligen att publiken övriga kvällar är lite modigare. Det är ju mer intressant att få veta vad som händer med t ex Julia och Nadine. Skulle de ändra på sina liv om de fick en chans till? Dorota vill ju bara leva för att fortsätta att ta hand om sin dotter på samma sätt. De andra vill ha förändring.

Det här är verkligen ingen glad och glättig musikal utan rätt obehaglig vilket är en härlig kontrast till de andra feelgoodmusikalerna som går i Stockholm just nu.

Verkligen kul att Jonas Nerbe fastnade för den här pjäsen och tillsammans med alla på och bakom scenen skapat den här intressanta, omskakande och berörande musikal som nu har världspremiär. Kan varmt rekommendera att ni går och ser den! Spelas bara till den 14 november så köp biljett nu innan det är för sent!

London har ju hur många musikaler att välja mellan så det kan ju verka lite konstigt att man på samma dag ser både matinén och kvällsföreställningen av samma föreställning. Nu är det här en väldigt speciell föreställning som bara spelas under 16 veckor på Gielgud Theatre medan man bygger om Queens Theatre (som ska byta namn till Sondheim Theatre) där musikalen sen ska börja spelas igen med en helt ny scenografi, den klassiska vridscenen blir ett minne blott. Till den här föreställningen har man valt ut några av de allra bästa musikalartister som spelar och det är inte samma cast varje föreställning. Michael Ball spelar i stort sett alla som Javert, men rollen som Jean Valjean delas av Alfie Boe och John Owen Jones. Och just onsdagar så är det John Owen Jones som spelar matinén och Alfie Boe som spelar på kvällen. Så på en och samma dag har man alltså möjligheten att få se tre superstars på musikalhimlen. Det är ju något man bara inte kan missa!

Konserten är i stort sett utsålda och när jag väl hade bestämt mig för att åka till London och hittat en dag där bägge spelade var det bara att slå till. Till matinén köpte jag biljett på rad 4 parketten (D22) som var en fantastisk bra biljett, men bra biljetter kostar (125£) så till kvällen valde jag en mycket billigare biljett på den övre balkongen (Grand Circel, AA8). Där såg man det mer från ovan men ljudet var lika bra och att bara betala 15£ och ändå ha i stort sett fri sikt när man lutar sig lite fram så är det ju ett riktigt fynd.

Hade ju det stora nöjet att byta några ord med Sir Cameron Mackintosh på premiären av Häxorna i Eastwick (ja jag är fortfarande helt starstrucked över det) och han var så stolt över den här scenkonserten och lovade mig en underbar dag på teatern. Det löftet infriades verkligen. Varje gång jag ser Les Mis och jag hör orkestern spela upp de första tonerna så slås jag av hur bra det är. Och sen sugs jag in i musiken, texterna och historien. Det är verkligen en musikal som har precis alla ingredienser som gör att jag kan se den om och om igen. Eftersom det är en konsertversion så är det inget scenbyte men lite klädbyten bjuder de på ändå. Orkestern var placerad längst bak och längst upp på scenen och i stort sett hela ensemblen var med på scenen nästan hela tiden.

Michael Ball debuterade som original Marius 1985 så det är riktig Les Mis historia att se honom igen i Les Mis, nu som Javert. Michael Ball är alltid Michael Ball och han gör en väldigt bra Javert, även om han har en lite mildare framtoning än en del andra jag har sett. Det har ju diskuterats vem som ska vara bäst i rollen som Jean Valjean, Alfie eller John Owen. Personligen tycker jag nog att det var lika bra och det spelar inte någon roll vem av dem man får se, även om det är så att Alfie är den som har satts som ”förste” Jean Valjean. Carrie Hope Fletcher är otroligt bra som Fantine. Bradley Jaden som Enjolras är helt outstanding, måste vara en av de bästa Enjolras jag har sett. Såg honom som Javert i våras och han var ju lika bra då. Den killen kan verkligen sjunga. Matt Lucas var tyvärr inte med som Thérnardier men Stephen Matthews som ersatta honom var strålande med perfekt komiskt anslag i karaktären. Ja hela casten var verkligen bra och det vara flera roller som bytte skådespelare från matinén till kvällsföreställningen och bägge uppsättningarna var helt outstanding. Det märks verkligen att man vill ge publiken det bästa man kan. Två helt fantastiska och oförglömliga föreställningar och jag är så glad att jag åkte över och såg den. Publiken älskade varje minut av föreställningen och alla som spelade verkade verkligen älska att vara med i den här uppsättningen. Det strålade om dem i applådtacket.

Den spelas till den 30 november och gillar man Les Miserable ska man verkligen göra det man kan för att åka över och se den. Det finns någon enstaka biljett kvar till några föreställningar och det är värt att ringa och kolla om det finns återbud.

Höstens stora musikal på Göteborgsoperan är Lionel Barts musikal Oliver! som bygger på Charles Dickens klassiker Oliver Twist. Här i regi och koreografi av Fredrik Benke Rydman.

Den föräldrarlöse Oliver (Pontus Sköldberg) växer upp på ett barnhem där allt barnen får att äta är kornvälling. Vid en måltid drar barnen sticka om vem som ska våga be om mer. Oliver förlorar och ber Änkan Corney (Ann-Maria Hallgarn) om mer mat. Mr Bumble (Markus Pettersson) och änkan blir rasande på Oliver. Så fräckt och otacksamt att be om mer mat. De bestämmer sig för att sälja honom till begravningsentreprenören Mr Sowerberry (Lars Bethke) och Mrs Sowerberry (Åsa Fång) för 3 pund. Men Oliver får det inte bättre där och lyckas rymma sin väg. Ensam vandrar han kring på Londons gator tills han blir hittad av ficktjuven Dodger (Max Johansson). Dodger tar med honom hem till Mr Fagin (David Lundqvist) där han välkomnas med stor värme av honom och alla andra ficktjuvspojkar. Men varmast blir han mottagen av Nancy (Caroline Gustafsson). Morgonen därpå är det dags för Oliver att följa med ficktjuvarna ut för att lära sig den ädla konsten ficktjuveri. En man, Mr Brownlow (Lars Hjertner) anklagar Oliver för att ha stulit från honom och han blir tillfångatagen. Mr Brownlow inser sitt misstag och Oliver får följa med honom hem för att bo där. Men Fagin blir orolig att Oliver ska skvallra på ficktjuvarna så de bestämmer sig för att med Nancys hjälp hämta tillbaka honom. Hur ska det gå för Oliver?

Oliver börjar i Londons slum och misär och slutar i de finare kvarteren vilket tydligt markeras av de grå och slitna kläderna på barnhemmet för att bli mer och mer färgglada till de övergår till en färgprakt när det är kommers i Londons fina kvarter. Scenografin är dock rätt mörk under hela föreställning. I den här uppsättningen är det klassisk scenografi (Frida Arvidsson) främst och inte videodesign som det var mycket av i Ringaren I Notre Dame. Den är bra gjord och bjuder på en del överraskningar och lite flygturer.

Skådespelar- och sånginsatserna är bra, men det är främst de stora ensemblenumren som imponerar, särskilt charmigt och energifullt blir det när alla barnen är med på scenen. Caroline Gustafsson som Nancy har riktigt bra röst och har fantastisk inlevelse i ”Så Länge Han Behöver Mig” och får med sig publiken i Ohm-pa-pa.

Oliver är en musikal med många andra kända låtar som Oliver, Food Glorious Food, Consider Yourself och I Do Anything så för många blir det ett kärt återseende/återhörande. Fantastiskt att få höra dem framförda med Göteborgs operans stora orkester.

Oliver är en familjemusikal men inte av det glättigare och mer lättintagliga slaget som t ex Peter Pan eller Djungelboken. Men 6-åringen som var med tyckte om den. Hon tyckte det var elaka vuxna med i början och att de sjöng mycke. Sen genomskådade hon de långa armarna som några karaktärer hade. Man kan inte lura barn med vad som helst! Men man ska se den för Oliver får två bra liv, hos pojkarna och sen hos sin morfar.

Oliver spelas till 26 april.

Idag var det dags för världspremiären på ett nytt äventyr med Peter Pan, Peter Pan 2 –  Kapten Kroks hämnd på Intiman. Kålle Gunnarsson har skrivit manus och regisserar och Tomas Totten Strömberg och Anders Lindahl står för den nyskrivna och klappvänliga musiken.

Wendy (Emma Karlsson) har vuxit upp och gift sig med Jake (Ludvig Rydman) och de har fått två barn, Jane (Meleha Myhrberg) och Timothy (Mio Ollinen) och bor i London. Wendy har berättat om Peter Pan, Tingeling, Kapten Krok  och alla de andra och äventyren som hon var med om, men för henne har det blivit sagor. Men så en dag får de läsa i tidningen om att ett konstigt skepp har lagt till i hamnen och det konstiga är att det ser ut som ett sjörövarskepp. Dottern Jane tycker det låter fjantigt för sjörövare finns ju inte, men Timothy tycker det låter spännande. På kvällen leker de kurragömma på gatan och när Jane gömmer sig hos sin hemliga pojkvän grannen Kevin (Oscar Norgren) dyker Kapten Krok (Johnny Johansson) upp på utanför huset med sina sjörövare och Timothy får höra hur de planerar att kidnappa Wendy för att locka fram Peter Pan. Men Kapten Krok har ju inte insett att Wendy vuxit upp utan kidnappar Jane istället som han tror är Wendy. Och så är äventyret i full gång. Tingeling (Susanna Enbågen) och Peter Pan (Mathias Jonsson) kommer självklart för att hjälpa till att rädda Jane och tillsammans beger de sig till landet Ingenstans där även de Bortappade barnen dyker upp och hjälper till. Det är ett fartfyllt äventyr med mycket sång och dans, till och med ett steppnummer, och spännande fäktningsscener. Allt omgivet av de fina kulisserna över London som sedan i andra akten vrids om och vi hamnar i ett magiskt vackert Ingenstans och magin förstärks av ljussättningen. Tingeling, Peter Pan och Wendy flyger fram och tillbaka på scenen vilket barnen tycker är väldigt fascinerade även om det inte är lika mäktigt som häxornas flygscen i Häxorna i Eastwick som spelas på Cirkus. Tänk vilket jubel det hade varit om Tingeling och Peter Pan hade flugit ut över hela publiken. Men barnen tar i från tårna när Tingeling håller på och dö och Wendy ber hela publiken skrika ”Jag tror på älvor!”. Finns inte en älva som inte skulle överleva då.

Det här är ett härligt och fartfyllt familjeäventyr där karaktärerna står i centrum och man har inte några stora affischnamn för att sälja biljetter utan man litar på att det spännande äventyret i sig ska sälja och det kommer det att göra. Jag hade med mig en 6-årig tjej och hon tyckte det var jättebra, det första hon sa när det var slut var ”Jag vill se den igen”. Och sen fortsatte hon att prata om olika scener hela vägen hem. Om hur Peter Pan flög, om polisen på slutet som visade sig vara en förklädd Kapten Krok, men även att Tingeling egentligen ska ha en grön klänning… Det var nog den enda kritiken hon hade att komma med. Hon gillade verkligen den här föreställningen och tyckte det var så kul att se Peter Pan och Kapten Krok igen som hon träffade när vi var på EuroDisney i januari.

Även om det är en musikal som först och främst vänder sig till barnen så har man roligt som vuxen också. Hela ensemblen är bra och jag blev så imponerad av alla duktiga barn som var med. Kostymerna av Caroline Eriksson är fina och färgglada. Som sagt är  scenografi väldigt fin och magisk, och härliga dansnummer som är koreograferade av Daniel Larsson.

Nu när höstrusket börjar sätta in och det blir mörkare och kallare är det perfekt att ta med sig några barn och fly in på Intiman och bege sig in till det förtrollande landet Ingenstans ett par timmar.

Peter Pan 2 spelas till den 23 november och biljetter kan köpas här:

Peter Pan – Kapten Kroks hämnd

Den premiär som jag har sett mest fram emot i höst är Häxorna i Eastwick. Jag såg den första gången sommaren 2000 på Royal Drury Lane i London när Peter Jöback spelade den unge Michael Spofford  i originaluppsättningen och dansade loss i orangea byxor och en öppen skjorta i Dance With the Devil. Så nu drygt 19 år senare har han plockat hem den till Cirkus i en modernare och uppdaterad version. Jag var inte ensam om att vilja se den på premiärkvällen. Vi var lite tidiga och gled in på röda mattan och fick varsitt glas bubbel som vi satt och njöt av medans kändisarna strömmande in via röda mattan via fotoväggen. Många andra musikalartister som Anders Ekborg, Bruno Mitsogiannis, Linus Wahlgren, Emmi Christensson och Christoffer Wollter syntes i vimlet, men även andra som Björn Skifs, Siv Malmqvist och Kicken. Men den finaste besökaren var nog utan tvekan Sir Cameron Mackintosh som vi till och med fick en kort pratstund med efter föreställningen. Helt klart en av kvällens höjdpunkter och ”once in a life time moment”.

Sir Cameron Mackintosh är medproducent och har varit med och följt arbetet tillsammans med det stora kreativa teamet från England med bland annat regissören Rachel Kavanaugh och koreografen Andrew Wright. Kvällen till ära var även kompositören Dana P Rowe på plats och var med på applådtacket. Edward af Sillén och Daniel Réhn har översatt till svenska och det är många härliga och fyndiga repliker och bra översättningar av sångerna. Edward af Sillén är också den svenske regissören.

Peter Jöback har ju åldrats 19 år sen han spelade Michael så nu var det dags att axla rollen som Darryl Van Horne, mannen eller är det djävulen som dyker upp i den lilla amerikanska staden Eastwick efter att de tre singelkvinnorna Alex (Kayo Shekoni), Sukie (Vanna Rosenberg) och Jane (Linda Olsson) har önskat att det ska komma en ny man till stan. Kvinnorna får verkligen en energikick av den mystiske Darryl som förför dem var och en, för att sedan samla dem alla i sitt stora hus. Men alla är inte lika förtjusta i nykomlingen. Stadens starka kvinna Felicia (Sussie Eriksson) förfasar sig över synden som dragit in över staden. Och inte blir hon lugnar av att hennes dotter Jennifer (Hanna Ulvan) håller på att bli vuxen och har en oskyldig romans med Alex son Michael (Martin Redhe Nord). Hela stan skvallrar om vad som händer. Hur ska det gå med den fridfulla oskyldiga staden och dess innevånare särskilt som det visar sig att Alex, Sukie och Jane har övernaturliga krafter och får lära sig häxkonster av Darryl. Men deras häxkonster går lite överstyr…

Kayo förknippar man inte med musikal men det är som hon inte gjort annat när hon spelar Alex. Hon är så rätt för den kaxiga Alex. Även Linda och Vanna är bra i sina roller och de fungerar väldigt bra som en trio där de kompletterar och stärker varandra och alla lyser lika mycket och alla har lika stor plats, även om det märks att Linda Olsson, förutom att hon har en underbar musikalröst, är den som har mest musikalvana i sitt sätt att agera och röra sig på scenen. Tillsammans har de ett par bra nummer som t ex ”Tänk Om Jag Får” som är väldigt snyggt gjort med ljussättning och scenografin med en festmåltid hemma hos Darryl som avslutas med att häxorna flyger ut över publiken. Sussie Eriksson spelar den  den överspända ettriga Felica med bravur.  Varje bitskhet hon levererar spottas fram med så mycket frustration över att Eastwick inte längre är Eastwickskt. Det här är en musikal där man lyfter fram de kvinnliga huvudrollerna. Kvinnorna får vara starka och männen är de som är svagare och mer tafatta och inte klarar sig själva, inte ens den store förföraren Darryl kan stå på egna ben utan är beroende av en kvinna vid sin sida.

Hanna Ulvan och Martin Redhe Nord är charmiga som det unga famlande paret som känner ”någonting” men som inte riktigt kommer någonstans i sitt förhållande. Det är något som håller tillbaka Michael. Men i andra akten är det dags för hans förvandling i det som var Peter Jöbacks stora nummer i London ”Dance With the Devil” här har det blivit ”Dansa Med Elden”. Peter har inte släppt ifrån sig det numret till Martin utan man har gjort om det så att det är Darryl som står för större delen av dansen och Michael släpper loss lite mer tafatt än i London. Och jag tycker det är helt rätt gjort för Peter glänser verkligen här och det är så kul att se honom dansa igen. Ett riktigt härligt dansnummer med en annan tvist på slutet än vad den hade i London. Peter leverera också magnifikt i Darryls stora sång ”Vem Är Boss” (Who’s the man) som är väldigt snyggt koreograferat med hela ensemblen klädda i frackar. Praktfullt musikalnummer.

Förutom huvudrollsinnehavarna är det en stor ensemble som står för underbara ensembledansnummer till glad och medryckande musik, som t ex ”Ut Med Smutsen” och ”En Charmig Liten Stad”. Alla innevånare i stan är klädda i färgglad kläder och när man sitter nära ser man vilka vackra tyger de är sydda i. Kläderna förstärker den glada och trevliga stämningen som finns rakt igenom hela musikalen. I London hade man valt att klä Alex, Sukie och Jane i rött från det att de inledde sitt gemensamma förhållande med Daryl och han hade en stor röd säng med röda silkeslakan som gav en viss bordellkänsla. Här finns inget rött utan här är det lila som gäller. Lila är fortfarande en förförisk färg men det blir mycket mer stilfullt och elegant och det känns mer kvinnligt och mer på deras villkor. Rött blir mer objektifierat. Verkligen en bra uppdatering som passar in 2019 efter #metoo. Överlag tycker jag att det är en snyggare scenografi och ljussättning än i London. Det märks att man har plockat in de bästa för att göra den här uppsättning bakom och framför scenen och att få en mer modern och samtida touch på den även om den fortfarande utspelas i en amerikansk småstad där de flesta kvinnorna fortfarande tuperar håret.

Kitty Chan är värd att nämnas som både spelar Fidel som är Darryls lilla hjälpreda men även den glada iakttagande flickan som dyker upp överallt i Eastwick med små roliga kommentarer.

När Häxorna i slutet av första akten flyger ut över publiken i sina lila eleganta klänningar under en middag hos Daryl då lyfter publiken jubel nästan taket så häxorna kan flyga ut. Stående ovationer och massa blommor blev det i applådtacket.

Föreställningen håller absolut West End klass och som musikalälskare är det så underbart att se att man satsar så här stort på en musikal som är relativt lite spelad runt om i världen. Men här har den verkligen hittat hem och vuxit och fått blomma ut för fullt. Det är en kväll av ren musikallycka! Skaffa biljetter till den här om ni vill se en uppsättning i West End klass på hemmaplan!

Redan när man kommer in i entrén så börjar man undra lite vad som kommer att hända här. I dörren möts man av barbröstade män som röker, dimman ligger tät i foajen där folk börjar samlas. Inne i teatersalongen finns en bar på scenen där publiken kan beställa nåt att dricka. Fler och fler från uppsättningen tar plats på scen och runt om i salongen medans publiken tar sina platser. Det är meningen att publiken ska känna sig som en del av föreställningen. Tolvskillingsoperan är ju en klassisk historia om det fattiga och solkiga London med tiggare, tjuvar och en korrupt polischef och allt ciruklerar kring Mackie Kniven (Fredrik Lycke).

Uppsättningen är en del i samarbetet mellan Stadsteatern och Folkoperan. Regissören Mellika Melouani Melani har velat lyfta fram det burleska och det är en rad kvinnliga burleskartsiter som är med i uppsättning. Men det blir för mycket känsla av den billiga och dåliga underhållning som fanns förr på Skänningemarken och Kiviksmarknad. Man kunde se lättklädda kvinnor gå runt tältet vid tivolit för att locka in några män till underhållning, men tälten försvann för många år sen. Med tanke på #metoo så känns det här ännu mer förlegat och omodernt att lyfta fram på en teater. Hade varit mycket mer intressant om man låtit kvinnorna blivit starkare och visat mer djävlaranamma. Men inte tiggar dottern Polly (Maja Rung) som i hemlighet gifter sig med Mackie är bara ett viljelöst våp som helt drivs av sin lusta till Mackie, precis som polisdottern Lucy (Sanna Gibbs) som också har ett förhållande med Mackie. Inte ens när de ställs mot varandra inser de vilken skitstövel som Mackie utan de fortsätter att vilja ha honom och få bort varandra. Nej det är Jenny som visar sig vara den mest intressanta kvinnliga karaktären som ironiskt nog spelas av en man, Richard Harmin. Jenny har haft ett förhållande med Mackie och blivit lika illa behandlad som Lucy och Polly, men hon ser till att ta hämnd på Mackie. Tiggarkungen Herr Peachum (Sven Ahlström) är en rätt svag och mesig tiggarkung, i den familjen är det frun (Karolina Blixt) som har handlingskraften och gör vad hon kan för att få bort dottern Polly från Mackie. Och det är Karolina Blixt och Richard Harmin som står för de mäktigaste sånginsatserna under föreställningen, de imponerar verkligen och kontrasten till flera av de andra på scenen blir väldigt märkbar. De två är behållningen av föreställningen. Rakt igenom gör Fredrik Lycke Mackie bra som  en slimmig och sliskig översittar typ med dålig kvinnosyn, men tyvärr är inte sångmaterialet riktigt rätt för honom så han riktigt får visa vad han kan sångmässigt, med ett få undantag där han får sjunga med kraft.

Den mest kända sången från Tolvskillingsoperan är Mackie Kniven som framförs direkt i början, men den blir tyvärr rätt svag och inte alls så mäktig som jag skulle vilja ha den. För ett par veckor sedan gjorde Joachim Bergström en suverän version på den med stark inlevelse och sin fantastiska sång. Här nådde man inte alls upp till den nivån utan det blev svag och rätt intetsägande tyvärr.

Däremot tycker jag att ljus och videotekniken var rätt snyggt gjord.

Vid flera tillfällen under föreställningen interagerar man med publiken med blandat resultat, särskilt den burleska delen faller lite platt. De har svårt att få med publiken att skrika och jubla mer när de uppmanar att det är så man ska göra för att mer av kläderna ska falla av och mer kropp visas. Men det känns inte som publiken är särskild intresserad av det och det är en stor eloge till publiken som känns mer modern än uppsättningen. Verkligen inte modernt att uppmana publiken att skrika högre för att någon ska ta av sig mer, har man totalt missat debatten av vad gängpåverkan kan göra? Är det sånt man ska använda skattepengarna till? Den här typen av ”kultur” blir inte bra bara för man lyfter in den på en etablerad scen. Trist att man inte kommit längre när det är 2019.

Det här är tyvärr en av de mindre lyckade uppsättningarna som Stadsteatern har gjort. Dock inte lika dålig som Maratondansen eller Mina Drömmars stad. Vi var kvar hela tiden och gick inte i pausen så det säger något. Eller var det så att det var för att vi bjöds på skumbananer i mikropausen och fick upp sockernivån så vi höll oss vakna?

Nej vill man se en bra musikal så finns det annat att välja på i Stockholm, Gå och se Spelman På Taket, Så Som I Himmelen, En Värsting Till Syster eller Häxorna i Eastwick iställlet. Den sista har inte ens haft premiär, men den kommer att vara bättre!