Kungliga Operan har 250 års jubileum i år och som en del i firandet sätter man upp sin allra första musikal, Sweeney Todd. Stephen Sondheims musikal om demonbarberaren på Fleet Street som skär halsen av sina kunder som sedan blir fyllning i Mrs Lovetts pajer. En mörk,blodig historia om hämndbegär som är så starkt att det leder till Sweeneys egen undergång.

Det är ett perfekt val av musikal för med Kungliga Hovkapellet i orkesterdiket och kungliga operans förstärks den kusliga stämningen som genomsyrar handlingen. Lena Lindgrens kläder för oss tillbaka till mitten på 1800-talet och de är verkligen helt fantastiska. Magdalena Åberg har skapat en scenografi som ger djup och mörker. Den påminner om scenografin till Les Miserable på Värmlandsoperan och får samma effekt att den skapar olika sinnesstämningar. En siluett av några av Londons kända landmärken är effektfull men hänger den ihop tidsmässigt med handlingen? Allt är ljussatt av Linus Fellbom med en fingertoppskänsla som lyfter fram det mörka och obehagliga än mer, men även hittar till det ljusa när det finns.

Ola Eliasson och Karolina Blixt tolkar Sweeney Todd respektive Mrs Lovett med bravur. De, liksom övriga, hittar rätt tonläge och kroppsspråk som krävs för musikal för det får inte spelas över och bli för stora gester i musikal. Karolina Blixt imponerar oerhört med att få den morbida sidan av Mrs Lovett att framstå som helt naturlig. Komisk i sin absurditet.

Sweeney Todd framförs på engelska med olika dialekter och vid första tonen och textraden infinner sig känslan av att man sitter på en teater i West End. Den är genomarbetad och påkostad in i minsta detalj och använder operans förutsättningar fullt ut. Utan tvekan den bästa musikaluppsättningen som spelas i Sverige just nu. Sweeney Todd sätts återigen upp på Broadway med start den 26 februari så det är kul att Kungliga Operan har prickat in den här uppsättningen samtidigt.

Det här är Kungliga Operans första musikal och jag ser verkligen fram emot att de sätter upp fler.

Sweeney Todd spelas till den 1 april så skynda att skaffa biljett!

Pressbild/Annika Berglund

Milos Formans film Hair (som baseras på musikalen Hair från 1968) kom 1979 och det är en av de där filmerna som etsats sig fast sen den tiden, även att jag bara var 11 år då. Musiken, historien, karaktärerna och fredskampen var så stark och kraftfull och slutet så berörande. Det där med drogerna var dock lite skumt för en elvaåring i Motala (tack och lov). Har inte sett filmen på massa år och inte lyssnat på musiken på evigheter, men minnena sitter där. Hade läst att handlingen skulle vara förflyttad till nutid men hade missat att man valt att inte följa den lite omgjorda handlingen från Formans film utan att man är tillbaka på den ursprungliga musikalen. När man kommer in i salongen möts man en scen som ska föreställa en modern shoppingmall, Euromania. Ser häftig ut och tänker det här blir spännande. Men en bit in i musikalen undrar jag lite vad är det här för jag har filmversionen i mitt huvud? Var är handlingen? Det här stämmer inte. Så glöm handlingen i filmen, relationerna och hur karaktärerna var för det är inte på samma sätt som i filmen. T ex är inte Berger den manliga, muskulösa coola killen utan blir en androgyn, dryg, spinkig kille i Viktor Noréns tolkning.

Den här uppsättning är mer en konsertversion av musikalen. Det tar ett tag in i första akten innan det ens känns som det finns en svag handling i den. Andra akten är till största delen en LSD-hallucination som blir lite väl långdragen och jag kan bara hålla med i repliken som var något i stil med ”Manusavdelningen tappade det här”. I andra akten blir krigsbilden mer närvarande men även med en Putinmask, vapen etc så blir inte krigsprotesten och fredmanifesten så stark och markerande som i filmen. Budskapet når inte riktigt fram. Det tappas bort på nåt sätt. Det finns inte något oskyldigt offer som sörjs av sina vänner som i Formans film och jag blir inte berörd eller engagerad. Däremot finns det en del roliga repliker som lockar till skratt.

Det som inte går att värja sig mot är den energi som strålar ut i överflöd från artisterna till publiken. De visar verkligen ”I got life” och ger allt och applådtacket osar av hopp och glädje och det känns som de inte vill lämna scenen. Alla Victor Norén och Moonica Mac- fans kommer att njuta för fullt. Den fantastiska musiken och låtarna har fått modernare arrangemang som jag gillar överlag och det är ett genidrag att musikerna är på scenen och blir en del av ”triben”. Jonna Bergelins kläder tillsammans med Helene Norbergs mask och peruk är häftiga och lyfter verkligen föreställning och flyttar oss delvis bort från 60-talet till nutid, men viss hippiekänsla finns där ändå. Ljusdesignen är snygg och förstärker den modernare känsla. Väldigt bra visuell paketering.

Jag kan bara rekommendera er som ska se den eller funderar på att göra det att ni rensar hjärnan från hur filmen var om ni sett den och låt er omslutas av musiken och energin från den här unga ensemblen och ”Let the sunshine in” så får ni en energisk ny Hair-upplevelse.

Pressbild

A Chorus Line sattes upp första gången 1975 på Broadway och fick då nio Tony Awards och känner man inte till själva musikalen så har man nog i all fall hört låten One och troligen också What I did for love. Även om det har fått massa priser så ligger den inte på min tio-i-topp lista över musikaler. När den kom 1975 var det något helt nytt att publiken ”släpptes in” och fick vara med på en audition, men nu när auditions har blivit vardagsmat för det sänds auditions till Idol och Talang på tv hela tiden så är just den delen inte lika spännande. Därför kan det nog vara att jag upplever den som lite långdragen just när det är lineupen och de ska berätta om sig själva. Intressanta bakgrunder och personligheter som berör, absolut, men det drar ner tempot lite.

Det som gör den här uppsättningen på Stadsteatern till en väldigt sevärd musikal är att den har hamnat i Roine Söderlundhs händer, eller ska man säga fötter? Roine Söderlundh står för regi, tillsammans med Maria Sid, och för koreografin. Roine har skapat en helt ny makalöst bra koreografi som framförs av fantastiska dansare och musikalartister. Det är ett sånt lyft för musikalen, fräscht, modernt och läckert, absolut i Broadway och West End-klass. Frågan är kan A Chorus Line bli bättre än så här?

Det här är främst en ensemblemusikal där alla dansare strålar av passion, känsla och talang och alla är lika viktiga för slutresultatet, men det går ju inte att låta bli att nämna vilken fullfjädrad musikalartist och dansare Hanna Lindblad är. Var redan imponerade av den där lilla tjejen som sjöng solo i Råssnäskyrkan hemma i Motala på julafton och ännu mer nu när hon i många år vuxit som musikalartist och verkligen briljerar och glänser i sitt solonummer i kväll. Hon är helt perfekt i rollen som Cassie, stjärnan som inte haft ett dansjobb på länge och som nu kämpar för att få ett jobb i ensemblen. Nåt som regissören och hennes ex Zack (Rennie Mirro) inte är helt förtjust i, för honom är hon ju fortfarande stjärnan. Zach är inte så mycket på scenen, men hans närvaro vilar hela tiden över föreställning och Rennie gör honom både tuff, tydlig och känslosam på samma gång. I övrigt imponerar alla stort men lite extra fångades jag av Lisa Stadell, Sienna Sebek, Ellen Lindblad, Mercedesz Csampai, Kitty Chan och Albin Lindén.

Men återigen det här är verkligen en ensemblehyllning vilket eskalerar i det magnifika slutnumret, där alla inklusive Rennie Mirro gör en strålande glittrande One. Tiomannaorkestern på scen, Margareta Julles supersnygga kläder och varenda benspark och hattlyftning sitter där den ska. Här utkristalliseras resultatet av dansarnas talang, krossade drömmar och hårt arbete som för publiken bara ser flärdfullt och lyxigt ut. Läckert, magiskt, proffsigt och mäktigt i allra bästa Broadwayklassen!

Hatten av för alla och Roine Söderlundh är verkligen ett koreografiskt geni!

Årets vinterfamiljeförställning är Vinter i Lönneberga och det blir julfirande, stora tabberaset i Katthult och slädfärden i snöstormen för Emil och Alfred. De vintriga delarna i berättelserna om Emil i Lönneberga är välbekanta för alla. Men det är också de lite mörkare berättelserna i Emil. Det är inte några roliga hyss där Emil blir jagad till snickerboa utan här handlar det om vargar, varulvar och fattighjonen i akt ett och Alfred med blodförgiftningen i akt två. Lite skrämmande kan det nog upplevas för de minsta i publiken, särskilt när Emil kämpade i snöstormen för att få Alfred till doktorn. Men allt slutar ju gott och det avslutas med ett härligt och glatt sång- och dansnummer av hela ensemblen.

En väl samspelad ensemble där alla gestaltade sina roller med värme och inlevelse. Riktigt imponerad blev jag av Erik Frisberg (Alfred) som sjöng Fattig Bonndräng med säker stämma, ordentlig inlevelse och som gick rakt in i hjärtat.

Kostym och scenografi gav rätt tidsanda och det kändes vintrigt och härligt, dock inte så juligt för julgranen försvann snabbt och sen var köket tillbaka till vardag igen. Kanske lite för mycket snurrande på dekoren som på ena sidan var kök och på andra sidan utsida. Som helhet kändes det som om vi var på Lönneberga i sann Astrid Lindgren anda.

Vinter i Lönneberga spelas fram till den 7 januari och är en familjeföreställning som hela familjen har behållning av.

För fyrtio år sen gjorde Dustin Hoffman succé som den misslyckade och rätt odräglige skådespelaren Michael Dorsey. För att lyckas få en roll klär han ut sig till kvinna, Dorothy Michaels, och lyckas få rollen som Julias amma i en musikal på Broadway. 2018 hade musikalversionen premiär och belönades med en Oscar för bästa manus. Nästan exakt fyra år senare har den nu premiär på Oscarsteatern och det med Robert Horn (manusförfattaren) och David Yazbek (kompositör, text och musik) i publiken med på scenen i applådtacket.

Tootsie är en lättsam musikalkomedi med viss allvarlig underton i #metooanda. Calle Norléns översättning är strösslad med korta genialiska, ironiska och underfundiga repliker med oväntade vändningar som får mig att skratta hjärtligt. Robert Gustafsson är i storform när han växlar mellan den odräglige Michael Dorsey och den mer sympatiska, men bestämda Dorothy Michaels. Linda Olsson som spelar skådespelare Julie Nichols och spelar mot Dorothy i musikalen om Julias amma, får verkligen blomma ut här och glänsa med bästa sånginsatsen och perfekt komisk timing. Hon matchar Robert mer än väl. Ola Forssmed spelar den slemmige regissören Ron Carlisle och det här är en av hans bästa roller. Han håller sig precis på gränsen till överspel, men går aldrig över gränsen och det är då han är som bäst. Härligt att se att Edward af Sillén mästerligt har hållit sig till ”less is more” i sin regi överlag. Har personligen svårt för när man drar skämten ett par varv för mycket så det blir uttjatade. Men den som tycker det är kul när man förstärker skämt genom dialekt eller en konstig peruk och lite töntig klädstil får också tillfälle till skratt. Så det finns nåt i humorväg för alla. Hjalmar Freij som den unge skådespelaren Max, lockar till skratt med sin huvudlösa förälskelse i Dorothy.

Tootsie innehåller en hel rad med härliga dansnummer som utförs av fantastiska dansare. Glittriga paljettklänningar sätter färg på musikalen och ger en känsla av glamour, något som vi så väl behöver i tillvaron nu när vi går mot mörkare och kallare tider. Ljussättning och scenografin är snygg och effektfull och då och då ger en riktigt New York-känsla.

Tootsie bjuder på en stunds avkoppling från verkligheten och en dos energigivande skratt så vi lättare klara vardagen.

För knappt två år sen när pandemin härjade hade jag förmånen att vara en av de 50 som fick se smygpremiären av Come from away i Norrköping och blev helt knockad av den här underbara varma medmänskliga musikalen. Utvecklingen av pandemin satte sen stopp för den så jag blev så lycklig när Östgötateatern sätter upp den igen. För det här en musikal som behövs extra mycket nu med de rådande samhällsklimatet i Sverige och runt om i världen. Vi behöver bli påminda om det goda och medmänskligheten, att det finns en hjälpande hand när det behövs, men också att vi behöver sträcka ut en hand till de som drabbas av krig och annat. Att inte se bort.

Come from away handlar om hur människorna i den lilla staden Gander i New Foundland liksom alla andra i världen chockades över bilderna på flygplanen som flög in i World Trade Center i New York 11 september 2001. Men för dem blev det än mer verkligt när 38 plan blev omdirigerade att landa på deras flygplats och helt plötsligt skulle de ta hand om 7 000 flygpassagerare och besättning från hela världen. I ett slag fördubblas nästan befolkning i Gander. På en gång går alla innevånare samman och samlar ihop allt det kan, ordnar sängplatser o s v för att kunna ta emot flygpassagerarna som inte har en aning om vad som har hänt. Det blir underbara möten mellan de här människorna, först trevande, misstänksamhet, och olika fördomar florera, men sakta utvecklas fantastiska vänskapsband. Man hjälper och tar hand om varandra.

Det här är en riktigt ensemblemusikal och det är så kul att det i stort sett är samma ensemble som för två år sen. Anna-Maria Hallgarn har fått axla rollen som flygkapten Beverly Bass/Annette och hon balanserar så bra mellan att vara den handlingskraftig flygkaptenen som tar ansvar för sina passagerare samtidigt som hon är visar en mjuk sida i telefonsamtalen med sin familj. Det är magiskt när hon sjunger om sin dröm att blir pilot och sen att hon lyckas bli American Airlines första kvinnliga flygkapten. Så man förstår ju att Irene Sankoff och David Hein som skrev musikalen valde att lyfta fram just Beverly Bass som den flygkapten som lyfts fram i musikalen. Men som sagt, främst är det en ensemblemusikal och hela ensemblen är otroligt bra musikaliskt och är så samspelta. De sprider så mycket värme, glädje och medmänsklighet till publiken. Det är sån otrolig kraft i alla nummer när hela ensemblen är med och det märks verkligen att de gillar den här musikalen. Genom Markus Virtas regi så fångas alla nyanser och stämningar perfekt. Men även om det mest är värme så finns det tillfällen när det smärtar också. Man lider med Hannah (Pia Ternström) som inte lyckas få tag i sin son som är brandman i New York under tiden som de är i Gander. Det gör så ont i hjärtat när muslimen Ali (Hani Arrabi) får utså misstankar och fördomar bara för att han är muslim.

Scenografin är så enkel och genialisk. Det är i stort sett lite stolar och bänkar som får blir flygstolar, barstolar etc om vartannat. Lika smart är kostymerna för alla spelar dubbla roller både som Ganderbor och som flygpassagerare men bara genom en keps, en tröja eller kaptenskavaj så byter de karaktär och det går helt sömlöst.

Det finns bara lovord och superlativ att ösa över den här musikalen men för att riktigt förstå känslan den ger så måste man se den själv. Så missa den inte nu när det finns en chans igen. Till och med den 23 oktober spelas den i Linköping och 12 november till 31 december i Norrköping. Boka biljett och se den!

Ja det är väl knappt ingen som inte har sett den numera klassiska filmen med Whitney Houston och Kevin Costner från 1992 och förtrollats av musiken och den omöjliga kärleken mellan megastjärna Rachel Maron och livvakten Frank Farmer.

Såg musikalen i London första gången 2013 men nu är det dags för den svenska versionen och premiär med bubbel och i minglet var en härlig blandning på folk som Tommy Körberg, Gunilla Backman, Sofie Sarenbrant men den riktiga stjärnglansen satte den mest oväntade premiärbesökaren, ingen mindre än Ingemar Stenmark.

Redan tidigt markeras att det här en musikal där shownumren står i centrum när Rachel Marron (Nadja Kasanesh Holm) gör en magnifik version av Queen of the Night. Stora häftiga shownummer med duktiga dansare i häftig koreografi, glitterklänningar, läcker ljusdesign och makalöst bra sång är det som är den här musikalen riktigt starka sida och som sticker ut i musikalsammanhang. Nadja Kasanesh Holm var med i idol och imponerade på många med sin starka sångröst och här har får hon många tillfällen att briljera, men hon har tuff konkurrens av Marsha Songcome som spelar hennes syster Nicki Marron. Det är tur att man i musikalversionen låter Nicki komma fram och ta mer plats för det är Marsha som bjuder på riktigt smärta i sina sångnummer och är vassare i skådespeleriet. För det här är en musikal som är riktigt stark och glänsande i själva musiknumren och eftersom de är så bra så märks det tyvärr att skådespeleriet inte riktigt når upp till samma klass. Det blir lite stelt och kantigt ibland och den där magiska känslan mellan Rachel och Frank vill inte infinna sig och den får inte riktigt tid att blomma ut heller för snabbt ska ett nytt fantastiskt shownummer framföras. Frank Farmer spelas av Anastasios Soulis och den rollen är förutom ett karaokenummer bara en talroll. Ja, det är ju så att i stort sett alla roller förutom Rachel och Nicki är talroller, så är det en musikal egentligen när ingen dialog framförs sjungande och bara ett fåtal låtar bär handlingen framåt? Men vad spelar det för roll, det är en energisk och underhållande föreställning där storslagna magnifika shownummer avlöser varandra i snabb fart och man bara njuter.

Efter att ha flyttas fram flera gånger på grund av pandemin så var det äntligen dags att rulla fram röda mattan framför Cirkus i Stockholm. Det bjöds på en Pippi-inspirerade mingelbuffé som bestod av pannkakor med jordgubbar, prickigkorvsmörgås, köttbullar, syrliga karameller och självklart guldpengar och till det dracks det läskande drink på gin och sockerdricka eller bara sockerdricka. Cirkusartister gick omkring och underhöll och några riktigt våghalsiga jonglerade på taket och en ballerina gick från Cirkus till Hasslebacken. Tyvärr gjorde hon det samtidigt som en svart bil gled upp och ur den klev Björn Ulvaeus med sin nya partner Christina Sas så fokus flyttades snabbt från ballerinan till röda mattan.

Det var en strid ström till rödan mattan och bland gästerna sågs självklart Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman och dotterdottern Malin Billing med familj. Inger Nilsson kom i sällskap av Jonas Gardell. Siv Malmkvist, Sussi Eriksson, Anki Albertsson, Peter Gröning, Lars Lerin, Linda Pritchard, Joe Labero, Therese Alshammar och många fler var sugna på att se Pippi.

Vi bjöds på ett riktigt glädjepiller till musikal. Full av energi, härlig musik och cirkuskonster som verkligen lyfte hela musikalen. Att knyta ihop musikal och cirkus i den här föreställning är en riktigt lyckoträff. Tilde Björfors och Maria Löfgren har gjort en fantastiskt jobb med att väva samman cirkus och musikal. Björn Ulvaeus har använt sig av både gammal musik och nyskriven när han har skrivit texten. Underfundiga och roliga texter, genialiskt att rimma på fränkar och räknar för alla känner ju till Pippis inställning till pluttifikationstabellen. För den nyskrivna musiken har han jobbat med Benny Andersson och Benjamin Ingrosso. En av mina favoriter är ”Jag tror jag går sönder” som han skrivit med Benjamin. Den är så söt och underbart framförd av Axel Adelöw som Tommy. En rar sång om kärleken till hundar där cirkusartisterna klädda som pudlar utför akrobatik. Så snyggt!

En annan favorit från föreställningen är när Ida Breimo som spelar Pippi går och lägger sig i en hängmatta och reflekterar och sjunger Bortom Sol och Måne som även varit med i musikalen Hjälp Sökes, samtidigt som Lisa Angberg (Elvira) går på lina över cirkusmanegen, väldigt effektfullt.

Men överlag är det fartfyllt och glädjefyllt och jag tror ingen lämnar utan att nynna på ”Pippi på Cirkus”, en låt som verkligen fastnar direkt och är så mycket cirkus och Pippi på samma gång.

Ida Breimo är helt magiskt bra som Pippi, hon fångar verkligen Pippis välkända karaktär full av både girlpower och snällhet. Det kreativa teamet har förvaltat Pippi på ett fantastiskt sätt och tillsammans med Malin Billing bevarat Astrids Pippi med en kärlek som genomsyrar hela föreställningen. Pippi är tidlös och med blandningen av musikstilar så byggs en brygga över tiden och det känns modernt och fräscht.

Det är bara att gratulera hela det kreativa teamet bakom och alla på scenen som skapat den här härliga energifyllda familjeförställningen som alla besökare kommer att roas av och minnas länge.

Så skynda att skaffa biljetter om ni inte redan har, den spelas bara till den 14 augusti.

Det här är första musikalen jag ser efter att alla restriktioner har släppts och titeln, Be more chill, känns ju väldigt passande. Äntligen kan vi slappna av och börja njuta av livet och scenkonst live igen. Gänget bakom den här uppsättningen har i 1,5 år jobbat för att kunna bjuda oss i publiken på Norden premiären och det strömmade energi och glädje från den unga samspelade ensemblen och orkestern nu när det äntligen var dags.

Be more chill är en rätt ny musikal från 2015 av Joe Iconis och Joe Tracz som jag inte sett förut. Handlingen är som en härlig feelgood high school film där den töntiga killen Jeremy (Benjamin Sundström), har en lika töntig sidekick, Michael (Gabriel Johansson), blir kär i Christine (Josefine Kuniholm), en av skolans snyggaste tjejer, genomgår en förvandling, blir accepterade av det coola gänget, får tjejen och på slutet inser att det viktiga är ju inte att vara cool utan att vara sig själv. Här sker förvandlingen genom att Jeremy sväljer en liten superdator, en Squip (Samuel Niklasson) som talar om för honom vad han ska säga och styr hans handlingar. En intressant tvist att det finns en underton av kritik till att vi styrs alltmer av högteknologi.

Det här är en uppsättning som präglas av ungdomlig energi både på och bakom scen. Musikaliskt och dansmässigt ett sammansvetsat gäng som fångade publiken och framförde den här musikalen med bravur. Lite extra imponerad blev jag av Josefine Kuniholm (Christine) och Samuel Niklasson (Squip). Det blir intressant att följa dem och resten av gänget och se var de dyker upp framöver för jag är helt säker på att några av dem kommer att fortsätta på den musikaliska scenen.

Eftersom jag inte har sett den i den engelska originalversionen så kan jag inte säga att det är en bra översättning av Adam Gardelin, men det jag kan säga att är att jag blir väldigt imponerad av språket, hur naturligt och väl det flöt i sångmässigt och vilka finurliga och oväntade rim han fått in. Fräscht och modernt och det kändes som att musikalartisterna gillade att framföra den.

West End Stockholm som står bakom den här uppsättningen har ännu en gång lyft fram en inte så känd och/eller ofta spelad musikal och bjudit publiken på musikalglädje. Det är inte en bara en stor budget eller kända namn som avgör om det blir bra, utan att det framförs med kärlek till musikalgenren och kärlek finns det i överflöd här. Det blir spännande att se vilken musikal de sätter upp nästa gång.