När jag var liten brukade SVT visa film på söndagseftermiddagar och på somrarna visade de regnfilmer om de regnade. Det var svartvita svenska eller amerikanska filmer men då och då hände det att de visade någon härlig musikalfilm i technicolor. Härligt färgglada filmer med t ex Gene Kelly och Frank Sinatra. On the town är en sån gammal musikalfilm som nu har Skandinavienpremiär på Kulturhuset i Spira. I Camilla Thulins underbart vackra, färgglada klänningar har man verkligen fått till den där technicolor känslan som sprider glädje och en känsla av att livet är underbart och allt kommer att ordna sig. Kläderna är verkligen en fröjd för ögat. Det är damernas klänningar som står för det färgglada inslaget för männen är ju i stort sett bara matroser i vita matrosdräkter med en vit matroshatt käckt på svaj. Men deras kritvita kostymer lyfter fram all färg.

Handlingen i On the Town är rätt banal och enkel, tre matroser, Gabey (Rennie Mirro), Chip (Denny Lekström) och Ozzie (Karl Dyall) är i New York på en 24timmarspermission. Chip har gjort en detaljerad plan på vad de ska se men Gabey och Ozzie vill nog hellre ut och ha kul och träffa flickor. I tunnelbanan ser Gabey en affisch på Fröken vändkors juni, Ivy Smith (Hanna von Spreti), och blir förälskad i hennes bild. De bestämmer sig för att leta redan på henne. För att de ska lyckas delar de upp sig och letar på var sitt håll. Chip träffar på tqxichaufförn, Hildy (Vera Veljovic) som bestämmer sig för att Chip är den mannen hon ska ha. Chip har ingenting att säga till om. Ozzie hamnar på Naturhistoriska museét där antropologen Clarie de Loon (Linda Olsson) tar honom för den perfekta urtidsmannen. Så ingen av de två lyckas i sitt uppdrag utan blir upptagna på sitt håll. Men Gabey tar sig till Carnegie Hall där han i en repetitionslokal hittar Ivy. Han lyckas bestämma träff med henne senare på kvällen. Men hennes sångpedagog (Åsa Arhammar) tycker inte det är någon bra idé och lyckas stoppa det i sista sekunden. Hur ska det gå? Ska inte Gabey få sin Ivy? Ja det är ju en amerikansk historia från efterkrigstiden och då slutade allt lyckligt.

En banal historia som framförs av några av Sveriges bästa musikalartister när det gäller att både sjunga och dansa. Rennie Mirro, Karl Dyall och Hanna von Spreti har jobbat tillsammans i flera musikaler och är verkligen helt outstanding tillsammans på scenen. Denny Lekström, Linda Olsson och Vera Veljovic är också väldigt bra i sina roller. Hanna, Linda och Vera spelar tre helt olika tjejer och det är starka tjejer som vet vad de vill. Starkast vilja har nog Veras Hidly som inte på något sätt låter Chip komma undan. Åsa Arhammar spelar ett antal olika kvinnor i pjäsen där den alkoliserade sångpedagogen Madame Maude P Dilly återkommer då och då. Hon gestaltar dem på ett komiskt och härligt sätt. Utöver dessa är det ytterligare 17 personer som ingår i ensemblen. Fantastiska musikalartister och dansare. Där handlingen är banal så är dansen som är den här musikalens styrka. Dansnumren är rakt igenom helt fantastiska och håller absolut världsklass. Så är det också dansgeniet Roine Söderlundh som står för koreografin och även regin. Anna Ståhl är biträdande koreograf. Tillsammans med dansarna har de skapat dansnummer som hänför och som är väldigt vackra. Med Camilla Thulins vackra kläder är det helt fulländade dansnummer. Så vackert.

Calle Norlén har gjort den svenska översättningen som är bra och känns modern även att det utspelas i slutet på 40talet. Scenografin står Frida Arvidsson för och med Johannes Ferm Winklers videoscenografi blir det väldigt snyggt. Enkelt och bra.

Det är Jönköpings Sinofonietta som framför musiken av Leonard Bernstein och de är en av Spiras styrkor. Hur lyxigt är det inte att ha en Sinfonietta som spelar musiken till en musikal?

Det här är Spiras fjärde musikal och den första dansmusikalen som man sätter upp. Det är kul att man valde att spela On the Town för att fira Bernsteins 100årsjubileum och inte West Side Story som många redan har sett. Det är modigt att ta sig an en musikal som inte har spelats förut i Skandinavien. Men det är också spännande och kul och man har verkligen lyckats att sätta upp en musikal som är jättebra! Det är helt klart värt att åka till Jönköping för att se om man nu inte bor i Jönköping.

Ikväll var det dags för publikrep på Så som i Himmelen. Vicky von der Lancken har i över 10 år haft en dröm om att sätt upp Kay Pollaks fantastiska film som musikal och nu är det bara ett par dagar kvar innan den har urpremiär den 13 september. Kay har gjort musikalversionen tillsammans med sin fru Carin. Fredrik Kempe har skrivit all musik till den förutom Gabriellas sång (Stefan Nilsson och Py Bäckman) som var med i filmen och som Helen Sjöholm gjorde stor succé med. Markus Virta står för regin.

Så som i Himmelen handlar om världsdirigenten Daniel Daréus som återvänder till sin hembygd när han blivit hjärtsjuk. Han har tänkt dra sig tillbaka från allt vad musiken heter, men blir snabbt indragen att leda byns kyrkokör, vilket skapar konflikter och spänningar i byn. Han möte den unga livsglada Lena. Prästen Stig som först är välvilligt inställd och vill ha med honom i kyrkan, men som sen inte klarar av förändringar som sker, tillskillnad från hans fru Inger som lever upp. I byn finns även cykelhandlaren Arne som fixar det mesta och styr och ställer. Gabriella med den vackra rösten misshandlas av sin man Conny, samma kille som också mobbade Daniel när de var små. I en liten by förändras inte person så lätt.

Daniel spelas av Philip Jalmelid och det är första gången jag ser honom i en originalroll vilket är jättekul för nu har man inte någon annan att jämföra med. Har tidigare sett honom bland annat som Javert i Les Miserables på Spira. Philip har en fantastiskt bra röst och låten ”Den tid jag har” är absolut en av musikalens starkaste. Den unga Lena spelas av Tuva B Larsen som jag nog inte sett in något tidigare. Hon påminner rätt mycket om Frida Hallgren i filmen. Tuva har en väldigt fin röst och hennes Lena är väldigt charmig och härlig. En ny stjärna på vår musikalhimmel. Prästen Stig spelas av en av våra riktigt stora musikalartister Anders Ekborg och han är som klippt och skuren för rollen. Ingen kan växla mellan att vara arrogant och elak och förtvivlan som han kan. Var nästan så hans tårar sprutade upp på balkongen där vi satt. Han kan verkligen konsten att beröra och han en riktigt stark powerlåt i varje akt och bägge gav gåshud. ”Hur tror du att det känns” är en sån stark låt och en absolut favorit. Stigs frun Inger spelas av Sara Jangfeldt. Gillar verkligen Sara och det är kul att hon är med i fler och fler musikaler. Arne spelas just nu av Björn Kjellman eftersom Morgan Alling är sjuk. Och det var nästan så att de fick plocka in någon istället för Björn för han bröt foten när han cyklade på scenen när de repeterade. Men det löste man smidigt med en pjäxa så han hoppar runt med pjäxa och käpp och det känns inte alls konstigt utan passar bra in i hans karaktär. Björn gör Arne suveränt bra, sån komisk talang samtidigt som han är en översittare då och då, men någonstans finns det ett hjärta i Arne. Det gör det inte  Conny, Gabriellas man som misshandlar henne både fysiskt och psykiskt. Christopher Wollter spelar Conny och han är riktigt grym som Conny. Så osympatisk. Otroligt bra insats och jag saknade att Fredrik inte skrivit in en låt åt honom för Christopher har en bra röst som vi tyvärr inte fick njuta av. Gabriella spelas av Malena Ernman. I filmen spelas hon som sagt av Helen Sjöholm som är världsbäst i att få fram smärta och känsla i allt hon sjunger och Gabriellas sång är inget undantag. I musikalen framförs sången som ett solonummer, men den griper inte tag i mig på samma sätt som Helens version i filmen. Jag hade nog tyckt det varit konstigt om den inte varit med för det är ju filmens stora låt, men den framförs inte bäst och lyfter inte på samma sätt som de andra powerlåtarna i musikalen.

I övriga roller/ensemble ser vi Therese Andersson Lewis (Siv), Richard Björck (Tore), Annika Edstam, Joakim Jennerfors mfl. Alla är bra och även om det är ett par dagar kvar till premiären så sitter samspelet där det ska.

Fredrik Kempes musik är så otroligt bra genomgående. Texterna av honom och Carin Pollak lyfter och driver fram historien. Det är allt från roliga låtar, låtar man inte kan låta bli att klappa takten till, smäktande kärleksduetter och så några stycken gåshudslåtar. Tror inte det fanns en enda låt som jag tyckte var dålig. Det är verkligen ett mästerverk till musikal som skapats här. Redan i inledningen fick jag lite Kristina från Duvemåla känsla när man använder sig av ett lutande golv. Saknade bara lite björkar, stenar eller säd som växte upp. Men det var något i stämningen som lite grann slog an samma ton som Kristina gjorde i mig. Det är en musikal med mycket olika känslor, skratt, gråt, sorg, ilska och livsglädje och inte minst den fina vänskapen mellan Lena och Thore. En musikal som berör på många sätt.

Nu har de två dagar på sig att finslipa och fixa det som de anser behöver fixas till. Men den är verkligen otroligt bra redan nu och ju mer de spelar ihop desto bättre kommer det självklart att bli.

Jättekul att det än en gång har skapats en sån fantastisk bra svensk musikal med nyskriven originalmusik. Våra svenska musikalartister är verkligen duktiga och kan konsten att berätta en historia, agera och sjunga på en och samma gång. Den här uppsättningen håller verkligen West End och Broadwayklass! Filmen blev ju Oscarsnominerad så vem vet om inte musikalen också kan gå på export?

Jag ska sen den igen den 27 september och det lär nog bli ett par gånger till. Vill ju se hur Morgan Alling kan axla Arne.

Gillar du musikal, ja då ska du absolut gå och titta på den här.

Föreställningsbilder med tillstånd från Oscarsteatern, fotograf Mats Bäcker.

Idag hade jag förmånen att få gå på den andra publikrepetitionen av Broarna i Madison County. Många har säkert sett den romantiska filmen med Meryl Streep som bondfrun Fransesca som har en kort men väldigt intensiv kärlekshistoria med fotografen Robert Kincaid som spelades av Clint Eastwood. Filmen hade premiär 1995 och är baserad på boken av Robert James Waller. 2014  hade musikalen med musik av Jason Robert Brown premiär. Viktoria Tocca såg musikalen på Broadway och blev så förtjust i den så hon bestämde sig för att sätta upp den i Sverige, och nu 4 år senare är det alltså dags för den svenska publiken att få se den.

Jag tyckte väldigt mycket om filmen, som en är en sån där snyftig kärlekshistoria så jag var nyfiken på hur den skulle vara på scenen. Grundhandlingen är den samma, en dag när Fransescas man Bud (Joachim Bergström) och barnen, Carolyn (Moa Pellegrini) och Michael (Mattias Disman),  är på en lantbruksmässa dyker fotografen Robert Kincaid (Daniel Sjöberg) upp på gården och undrar hur han ska ta sig till Rosemund Bridge, den sista av de 7 täckta broarna som han ska fotografera. En gnista tänds direkt och Fransesca erbjuder sig att följa med och visa vägen. I musikalversionen har man dock tagit bort att kärlekshistorien kommer fram när Fransescas barn går igenom hennes saker och hittar brev och en klänning de aldrig sett. Kärlekshistorien mellan Fransesca och Robert är lika stark på scenen som i filmen. Viktoria är underbar som italienska Fransesca som efter många år i USA har tappat lite livsgnista men som nu blommar upp. Daniel Sjöberg är rätt lik Clint till sättet som Robert, det där lite kantiga och tystlåtna men som under ytan har en stark värme som Fransesca lockar fram. Det jag tycker är starkare i musikalen är att även Buds kärlek till Fransesca kommer fram på ett fint sätt. Joachim Bergström som Bud får på ett väldigt bra sätt fram hur Bud verkligen älskar sin fru, men att det har kommit bort i vardagen, skötseln av gården och barnen som ska tas om hand. Han märker att något är fel när han ringer hem från mässan och sen när han kommer hem, men han förstår inte vad som hänt. Det gör att man förstår det svåra valet som Fransesca har. Hon slits mellan passionen och familjen. Det är mycket känslor på scenen och man blir verkligen berörd av de här tre karaktärerna. Alla tre har väldigt bra röster och har stor inlevelse i alla sina sånger. Under det senaste året har jag hört några av sångerna i olika konserter där Viktoria och Daniel var med och de blev ännu bättre och starkare nu när man hör dem i sitt rätta sammanhang.

Petra Nielsen som den nyfikna grannen Marge spelar henne bra. Marges man Charlie spelas av Dan Bratt och han får visa att han har en bra stämma i slutet av musikalen i låten som han delar med Joachim Bergström. En av de bästa i musikalen.

Janna Yngwe, Hanna Boquist, Pia Ternström, Josephine Betschart, Jonathan Björck, Oscar Collin och Elin Uvia Salas spelar övriga roller och/eller ensemble. 

Musiken och sångerna är genomgående trevliga och behaliga och för handlingen framåt på ett bra sätt. Musikalisk ansvarig är Micke Littwold och det är bra musiker som framför musiken. Jag kan verkligen förstå att Viktoria tyckte väldigt mycket om musikalen när hon såg den och är mycket glad att hon sett till att drömmen att sätta upp den blev verklig så vi också får uppleva den. 

Som sagt idag var det bara en publikrepetition så de håller fortfarande på att jobba på den och finslipa, men på det stora hela kändes det som en färdig musikal. Premiären är den 12 september och den går i Stockholm till den 30 september. Så en rätt kort spelperiod innan den flyttas ner till Malmö, så vänta inte med att boka biljett om du inte redan har bokat. Det är en varm, välspelad musikal med mycket känsla i.

Själv ska jag se den igen den 13 september och 30 september och det ska bli kul att se den igen och kunna ta in andra delar än man gör första gången man ser en musikal.

2011 såg jag Ghost första gången i London (originaluppsättningen) och jag älskade den från första tonen. Musiken av Dave Stewart (Eurythimics) och Glen Ballard är helt i min smak och en av de mest spelade i min bil. Londonuppsättningen med Caissie Lewy (Molly) och Richard Fleesman (Sam) var helt fantastisk och tårarna flödade. Blev så glad när jag fick höra att den skulle sättas upp i Stockholm och med några av mina favoritmusikalartister dessutom, Peter Johansson som Sam Wheat och Bruno Mitsogiannis som hans vän Carl Brunner. Gladys Del Pilar Bergh som mediet Oda Mae Brown kändes klockren. Men Maria Lucia Heiberg Rosenberg (Molly Jensen) var helt okänd för mig men på den showcase jag var på i våras så fick jag ett bra intryck. Det kändes som uppsättningen var i bra händer med Anders Albien som regissör och översättning och Jenny Widegren som koreograf tillsammans med Bianca Fernström.

Ikväll var det äntligen dags att få se det nästan helt färdiga resultatet, andra publikrepet och en vecka kvar till premiär (14 september) så är allt nästan på plats men inte fullt ut. Vi hade fått plaster på rad 1 främre balkong och det innebär att man ser det lite grann från ovan, vilket ibland gjorde att man nog såg lite mer än vad som kanske var tänkt. Vad tänker jag inte tala om för Anders Albien bad oss att inte avslöja om det var några av specialeffekterna man såg för det ska ju vara en överraskning för alla som kommer och de jobbar fortfarande på att slipa på dem.

Anders Albien är känd för att sätta sin egen prägel på musikalerna han tar sig an och det brukar bli väldigt bra. Den här uppsättningen skiljer sig en del från Londonuppsättningen främst vad gäller scenografin och koreografin. Dansen var strålande bra och jag blev verkligen imponerad av scenografin av Andreas Bini. Man projicerar bakgrunden och handlingen förflyttas så snyggt från Sam och Mollys lägenhet, till tunnelbanan, kontoret och olika New Yorkvyer. Riktigt bra gjort! Ljusdesignen (Palle Palmé) var också bra, särskilt i slutscenen när Sam går in i himlen.

De flesta känner nog till handlingen, finanskillen Sam som flyttar ihop i en ny lägenhet med konstnären Molly. Sams bästa kompis Karl som hänger med dem och som jobbar åt Sam. Så en kväll blir Sam skjuten i ett rån, men han stannar kvar och blir ett spöke för hans kärlek till Molly är så stark så han kan inte lämna henne. Han tar kontakt med mediet Oda Mae för att varna Molly om vem det är som mördat honom, samtidigt som han måste läras sig hur man som spöke tar sig igenom dörrar och flyttar saker. Det är här som specialeffekterna kommer in för att det ska bli trovärdigt på scen och göras på ett sätt så det inte syns för mycket. Hur ska Sam gå genom en dörr? Kvällens föreställning fick brytas vid ett tillfälle för att tekniken inte helt fungerade. Så en kort extra paus och sen var de igång igen. På det stora hela tycker jag att de hade gjort det bra, men som sagt på rad 1 syns vissa saker lite väl bra. Men i den scenen där Sam ska åka tunnelbana som spöke första gången och träffar ett annat spöke som gör allt för att han inte ska vara i den vagnen så såg man inte mycket alls, vilket var synd för det är en bra scen. Men ”taket” på vagnen skymde så man såg inte så bra in i vagnen.

Peter  var bra som den snälle Sam, Bruno gick från att vara den snälle kompisen till att bli ”bad guy” ju längre in i handlingen man kommer. Gladys är helt fantastisk som Oda Mae. Killarna sjunger ju fantastisk bra och spelar så bra tillsammans. Gladys äger scenen i de scener hon är med i. Maria är danska och hon håller på och lär sig svenska och särskilt i början märktes hennes brytning mer tydligt och det kändes som hon fick jobba på att prata ren svenska vilket gjorde att hon inte helt fullt ut levererade känslan i replikerna. Det här är något som jag tror kommer att märkas mindre och mindre för varje föreställning. I sångerna märktes det inte alls. Hon sjöng med stark inlevelser och har en underbar sångröst med mycket känsla i. Kemin mellan Peter och Maria är ännu inte lika stark som Caissies och Richards, vilket gjorde att det blev inte lika känslosamt (än) och den här kvällen behövdes inte några servetter, men det var nära ett par gånger, tårarna var på väg. Det finns där och det skulle inte förvåna mig och det sitter där det ska om en vecka. Sen är det också så att i London satt jag på rad 1 parkett vilket gör att man får en annan kontakt med skådespelarna och inte några räcken som stör sikten, så det är en starkare upplevelse anser jag att sitta nära.

Dansarna är väldigt bra och hela ensemblen består av duktiga musikalartister som till exempel Sanna Martin, Alexander Larsson, Anna Maria Hallgarn. Otroligt bra helhet.

En väldigt bra uppsättning som bara kommer att växa och blir bättre under veckan fram till premiären. Kvällens föreställning var definitivt värd de stående ovationer den fick. Ser redan fram emot den 23 september som är nästa gång jag ska se den. Så glad att man har valt den här som hösten musikal på China Teaterna, och visst lär den gå under våren 2019 också…

Har ni köpt biljett kommer ni inte att ångra er, och till er andra kan jag bara säga, köp biljetter!! Ni vill inte missa det här.

Nu för tiden görs det inte så många dansmusikaler så det är jättekul att det nu har gjorts en svensk dansmusikal med nyskriven musik av Joel Hilme och Felix Martinz. Rikard Svensson är regissör och spelar även Adam.

Adam blir blixtförälskad i den vackra Lisa (Anna Sise) som dansar. De gifter sig och får en dotter. Lisas stora passion är Lindy-hop dansen men Adam gillar inte att dansa. Han jobbar mer och mer och försummar familjen och sin relation med Lisa. En dag blir Lisa påkörd och hamnar i koma en längre tid. Adam saknar Lisa och går igenom hennes saker och söker sig till dansen och den klubb där Lisa brukade vara. Där träffar han Kjersti (Hilderun Gorpe), en levnadsglad norska som faller för den vilsne Adam och lär honom dansa och hennes dansglädje smittar av sig på Adam som blir mer och mer förtjust i henne. Så vaknar Lisa upp, kommer hon att kunna dansa igen? Vad ska nu hända? Hur blir det mellan henne och Adam?

Precis som i en musikal så är det många dansnummer som leder handlingen framåt. Dansnumren är härliga och mina favoriter är nog dansen i regnet och när Adam och Kjersti dansar sig genom Stockholm.  Många fina klänningar dansar förbi i filmen.

Dansnumren är koreograferade av flera olika koreografer och alla ska ha en stor eloge för sina olika dansnummer:

– Harlem Hot Shots
– Johanna Lindh from Clubbing
– Cynthia Kai från Broadway N.Y. stages
– Piotr Giro från Ultima Vez
– David Dalmo från Bounce
– Simon Ternsjö & Lisa Christiansson från MessAround
– Daniel Larsson
– Janne Portefée Jensen & Rikard Svensson

För 2 år sedan kom La La Land som var en färgglad dansmusikalfilm. Dansa först har inte lika starka färger och ger inte ett lika glättigt intryck utan är mer realistisk i sin framtoning. Filmen har en stark kärlek till dansen som lyser igenom i hela filmen och dansnumren är styrkan och den största behållning i filmen. Harlem Hot Shots är väldigt duktiga dansare. Det är en independent film och har en helt annan budget än La La Land men gillar man dans så får man mycket valuta för biobiljettspengen, till och med lite stepp smyger sig in. Och vem älskar inte lite stepp?! Slutscenen är fylld av glädje som man bär med sig när man lämnar salongen.

Det är inte mycket som kan få mig att bege mig in den här rekordvarma och underbara sommaren, men när självaste Andrew Lloyd Webber (ja i alla fall förlaget i London som har hand om rättigheterna) har gett tummen upp till en feministisk tolkning av Jesus Christ Superstar då beger även jag mig in. Nu var det ju minst lika varmt inne i Eric Ericson Hallen som ute, men eftersom jag har ägnat de senaste veckorna till att acklimatisera mig till värmen på stranden och i Mälaren som håller 26 grader så var inte det något problem.

Det är en imponerade produktion, 27 musikalartister på scen, 19 personer i orkestern som dirigerades av Sofia Ågren med kapellmästare Johan Mörk och 17 personer i produktionen bakom med regissör Adam Gardelin och Erik Fägerborn som står för översättningen. En modern och fräsch översättning.

Musikalen hade premiär den 27 juli och spelas bara 5 gånger under Prideveckan. På och bakom scenen jobbas det ideellt men det är en väldigt proffsig uppsättning och många väldigt bra röster, i stort sett nya röster för mig så jättekul att se den här tillväxten som finns inom musikalbranschen. Den feministiska prägeln är att Jesus och hans lärjungar och en del andra manliga roller spelas av tjejer och Maria Magdalena av en kille. När man ser den här uppsättningen så känns det helt naturligt, för det skulle ju lika gärna kunnat varit en kvinna som samlat ett antal personer till sina lärjungar. Det spelar faktiskt inte någon roll för handlingen. Det som däremot utmärker sig riktigt ordentligt är den starka energin och spelglädjen som fanns hos alla på scenen. Det var verkligen en otroligt stark version. Ida Tobiasson som Judas satte verkligen ribban högt inledningsvis. En otroligt stark röst och sån inlevelse. Sanda Kassman var inte långt därifrån i rollen som Jesus. Malin Svanlund var kall, sval som Pilatus, men fick ändå fram sin frustration över att Jesus inte vill kämpa utan finner sig i sitt öde att bli dömd till döden. Pilatus hade kvällens snyggaste kläder och en röst som väl matchade Judas och Jesus. Teodor Wickenbergh hade den lite otacksamma rollen som Maria Magdalena. Det kändes lite om man valt att göra en mer svag Maria Magdalena än i ändra uppsättningar jag sett, men han fick visa på några ställen att han har en bra röst som jag gärna hör mer av. Arvid Karlström som Kajafas hade oturen att få en mikrofon som inte ville vara med i första akten så tyvärr missade vi en del av hans sång, men när tekniken väl fungerade så visade även han att där finns det röstresurser att plocka fram.

Överlag gillade jag kläderna som Maja Malm stod bakom. Hon stod även för koreografin som var bra och energisk. Men inte nog med det hon spelade även Herodes och kung Herodes sång är ju den roliga låten i föreställningen, men här verkar det som de drabbats lite av värmeslag när kläderna valdes. Gröna illasittande baddräkter, gröna tights, gröna plyschbyxor och allt annat i grönt förutom Herodes kläder som var något konstigt rutigt. Det såg verkligen inte bra ut och tyvärr tappade jag fokus på låten och var helt förstummad av det konstiga klädvalet. Fram till dess hade det varit så bra även om det var enkelt gjort, men det funkar i Jesus Christ med enkla draperingar etc. Så om det var på något ställe som den här uppsättningen tappade i professionalitet så var det i Herodes sång. Fixar man det numret, får bättre ordning på vissa mikroner så är det här en väldigt bra uppsättning som verkligen förtjänar att spelas fler gånger för den håller hög klass och det jobb som har lagts ner förtjänar att få mogna än mer för att växa till ännu högre höjder.

Eric Ericsonhallen var inte förstahandsvalet att spela den i, men då lokalen tidigare var kyrka passade inramning perfekt. Inte så mycket behövde göras med sceneriet och man använde sig väldigt bra av lokalen med fin ljusdesign av Per Brandels som förstärkte dramat. Akustiken i lokalen är bra och förde fram de fantastiska rösterna bra.

Jag är verkligen imponerad av alla i den här uppsättning, vilka nya fantastiska röster det finns som jag gärna ser i flera uppsättningar. Tacksam för att man har valt att ha en levande orkester för det lyfter en föreställning.

Nu är det bara två föreställningar kvar, den 1 augusti. Det finn lite biljetter kvar till eftermiddagsföreställningen och jag rekommenderar verkligen att ni går och tittar på den. Och har ni inte möjlighet  hoppas jag att den sätts upp igen för jag ser den gärna en gång till!

Solursparken bjuder på strålande sol den här tidiga söndagkvällen och det är ca 27 grader ute. Riktigt så varmt har det inte varit de gånger jag tidigare besökt Solursparken för att se vad Parkteatern har att erbjuda, men sol har det nog varit alla gånger.

Årets musikal är Leslie Bricusse och Anthony Newleys ”Stoppa världen – jag vill stiga av”. Den hade premiär 1961 i London och sattes upp 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna. Sen dess har låten ”Bygga upp ett stort berg” varit ett av Jan Malmsjös paradnummer. Handlingen är i originalet förlagd till en cirkus, men i Parkteaterns uppsättning har man förlagt handlingen till Östermalm. Lilleman (Albin Flinkas) är en karriärist och opportunist och vi får följa hans liv från ung till gammal. Hans stora plan är att skapa en app som han kan tjäna massa pengar på, en app som kan stoppa världen. Han träffar östermalmstjejen Eva (Jessica Heribertsson) som blir med barn direkt. Och det visar sig dessutom att hon är chefens dotter…. snabbt giftermål och Lilleman stiger i graderna. Själva historien i musikalen känns inte jättestark men den innehåller några förutom ”Bygga upp ett stort berg” några fler riktigt bra låtar som idag är klassiker på egen hand. Det är kul att få höra dem i sitt rätta kontext. En av mina absoluta favoriter är ”What kind of fool am I” som kommer i slutet och Albin Flinkas gör den oerhört bra och då blir man riktigt trollbunden.

Jessica Heribertsson är väldigt bra som Lillemans fru Eva som hela tiden blir med barn och som troget står vid sin mans sida, även om det blir lite fnurror ibland. Jessica spelar också ryskan Anja och amerikanska Ginnie. Albin och Jessica matchar varandra väldigt bra. På scen har vi också Cilla Silvia Gotborg, Anna Sise, Henning Attlin och Petter Skoglund. Inledningvis får Henning och Petter briljera med häftig Parkour inspirerad dans som verkligen är häftig. Det är verkligen ett högt tempo i början när skådespelarna kommer in från alla möjliga håll, kastar sig runt och upp på scenen, cyklar in mm. Genom föreställning är i stort sett alla på scenen hela tiden och det är en hel del läckra dansnummer, signerad Hans Marklund som också regisserat. Handlingen är uppdaterad till 2018 och det är många helt dagsaktuella referenser, som väskhunden Horace som bara gläfser, caffelattedrickandemammor/pappor, Lilleman som i slutet ska göra politisk karriär i Opportunistpartiet, Donald Trump, Kardashians mm. Alla dagsaktuella referenser är inlagda på ett naturligt sätt och gör att det känns modernt och aktuellt. Alla är stilrent klädda i mörka kostymer med vita skjortor vilket ger en modern känsla. Enkel men effektiv rekvisita som t ex 4 bildäck för att sympolisera en Ubertaxi, revisorsväskor staplas som en talarstol osv.

Gillar att man har med en riktig orkester och musikerna, Andreas Landegren, Barbro Lindkvist, Martin Höper och Rebecca Meiselbach är en även en del av handlingen  som t ex när Lilleman är i ryssland åker typiska ryska mösser på och i Usa blir det kepsar med amerikanska flaggan. 

Musikalen är ca 1.15 minuter och det är väl värt att se den en kväll. Perfekt skatteåterbäring eftersom det är gratis för alla. Packa picknickkorgen, kom som du är och njut av duktiga musikalartister och musiker. Stoppa Världen spelas i några olika parker runt om i Stockholm och avslutas med 3 föreställningar i Rålambshovsparken den 1 juli.

http://kulturhusetstadsteatern.se/parkteatern/Evenemang/2018/Stoppa-Varlden/

För nästan exakt två år sedan var jag på Musikalsymposium på Spira i Jönköping där de presenterade en workshop av musikalen Raoul. Vi fick se första akten och lite grann från akt 2. Då var den inte helt färdigskriven och de testade lite olika saker på oss i publiken. Bland annat fick vi frågan om man i en scen där det är fest på ett hotell där både nazister, Österrikare och judar deltar kan använda ordet ”judesvin”, vilket vi tyckte att man kan för det ska vara realistiskt och visa hur man såg på det. Och man hade valt att behålla det.

Upphovsmännen Pierre Oxenryd och Johan Hwatz hade nu färdigställt musikalen och den presenterade för oss i form av en reading, dvs att musikalartisterna sjunger och läser sina repliker utan att direkt agera och helt utan scenografi. Enkelt och avskalat. Det kräver att sångarna har en förmåga att förmedla texterna tydligare och med stark inlevelse så vi i publiken själva skapar oss bilder av vad som händer och hur det ser ut. Regissören Markus Virta läste scenanvisningarna och vid flygeln var Johan Siberg

Till readingen hade man samlat 18 musikalartister/skådespelare varav hälften var studenter från Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Högskola. På workshopen var det bara sju personer som var med. Kvar från workshopen för två år sen var Hani Arrabi,  Åsa Arhammar och Caroline Gustafsson.

Akt 1 inleddes med att Raoul blir tillfångatagen den 17 januari 1945 och därefter flyttas vi sju månader tillbaka i tiden till när Raoul Wallenberg (Christer Nerfont) blir rekryterad för att åka till Budapest och hjälpa Ungerns judar. Men han har också ett annat uppdrag och det är att hjälpa Kalaman Lauer (Hani Arrabi) att hitta hans släktingar Irene (Åsa Fång), Lajos (Olof Åhman) och Susanna (Caroline Gustafsson), samt att lägga grunden till en gemensam affärsverksamhet. Framme i Budapest möts han av den svenska delegation på plats som består av Per Anger (Anders Wängdahl), Sara (Hanna Holmgren), Margareta Bauer (Åsa Arhammar) och Ivana (Karoline Dons). Adolf Eichman (Glenn Edell) befinner sig i Budapest vid den här tiden för att deportera Ungerns judar. Under de sju månaderna får vi följa hur Raoul delar ut svenskt skyddspass till judar som är på väg att deporteras och på så sätt lyckas rädda flera tusen. Han letar efter Lauers släktingar men hela tiden är han ett steg efter, vilket får honom att så småningom misstänka att det finns någon på delegationen som läcker till tyskarna. Akt 2 slutar på samma sätt som akt 1 börjar. Sen är det ju inte någon som riktigt vet vad som hände med Raoul, mer än att han blev bortförd av ryssarna.

Alla som är med i readingen är väldigt bra och lyckas få fram sina karaktär på ett bra sätt, bara genom sin sång och lite minspel. Christer Nerfont har en stark inlevelse som Raoul, Glenn Edell får verkligen fram det grymma i Adolf Eichman. Åsa Arhammar är härlig som den sura och motsträviga Margareta som inte tvekar att visa att hon inte gillar Raoul. Hanna Holmgren har en fantastisk röst och är stark som Sara. Åsa Fång får fram förtvivlan hos Irene när hon inte kan se till att familjen är i trygghet och hela tiden måste fly. Tyckte mycket om Ester Hedlunds röst i rollen som Csilla, Lajos tuffa flickvän. Olof Åhman är också bra som den unge Lajos. Hani Arrabi har utvecklats på de här två åren och har en kraftfull röst.

Texten och musiken är väldigt bra och för historien framåt och får fram de olika karaktärerna och sinnesstämningarna bra. Det är flera sånger där hela ensemblen och solisterna är med och de numren blir extra starka och maffiga. Det är så häftigt med sånger med så många röster i. Även om man vet hur det det kommer att sluta så dras man med i handlingen, musiken och texterna. Man vill veta vad som händer med de olika karaktärena och berörs av deras öden. Det är inte en musikal som man går ifrån med glatt humör som t ex Kinky Boots eller Everyone talks about Jamie, utan när de sista tonerna klingar ut är man berörd. Det är en viktigt historia att berätta särskilt som det ser ut som det gör i Sverige och flera länder idag och att judar fortfarande förföljs och blir kallade för judesvin. Vi behöver verkligen bli påminda om vad som hände och göra vad vi kan för att det inte ska upprepas igen. För många verkar ha glömt bort det.

Hoppas verkligen att Raoul kommer att sättas upp som en färdig musikal och att det inte dröjer för länge.

Som gammal Vadstenaguide finns det vissa kungligheter som ligger en lite mer varmt om hjärtat och Magnus Eriksson och hans drottning Blanche/Blanka är ett par av dem. Det var ju de som testamenterade Bjälboättenspalats till Birgitta Birgersdotter 1346 som en grund i det kloster som hon grundade och sen blev hon ju den Heliga Birgitta. Så när jag hörde att Peter Wiberg höll på att skriva en musikal om Blanche lät det jättespännade och intressant. Det är även om Blanka som visan ”Rida Rida Ranka, Hästen Heter Blanka” handlar om.

Musikalen är ännu inte färdig men på Musikal symposiet på Spira den 2 juni presenterades en workshop av musikalen. Blanche var en av två nya musikaler som blivit utsedda av Musikalplattform att få stöd att utvecklas. Den andra musikalen som vi fick höra ett smakprov på är ”In i dimman” som handlar om alzehimers och ska presenteras på en workshop på Högskolan för scen och musik i höst. Den låt vi fick hör därifrån lät väldigt intressant. Men tillbaka till Blanche.

Workshopen av Blanche var uppdelade i två delar. Först fick vi ungefär en timmes presentation av själva musikalen och sen presenterade regissören Victoria Brattström den metod hon, skådespelarna och studenterna från musikalstudenterna använt sig av för att arbeta med det material de fått från Peter Wiberg. Det var väldigt intressant att se hur de provade olika sätt att angripa en scen och hur karaktärerna påverkades av vem som spelade dem, hur man förhöll sig till personen och vilket budskap man ville att publiken skulle få. De medverkande fick tala om hur de kände i en viss scen och vad som de tyckte saknades etc med ett helt öppet sinne. Intressant att höra hur de upplevde karaktärerna och att man tyckte att Blanche inte fick så stort utrymme och var så stark som man nog förväntade sig eftersom den heter just Blanche. Dramturgen Jerker Beckman berättade också hur han varit med och jobbat med musikalen och karaktärerna.

Musikalen Blanche utspelas 1363, så nästan 20 år efter att de gett bort Bjälboättens palats. Kung Magnus och drottning Blanche anländer till en ö och ett av sina andra slott. Ett gästbud pågår och kungligheterna blir mötta på bryggan av riddaren. Det visar sig att riddaren har ett förhållande med både kungen och drottningen. Och vad är det för agenda Riddaren egentligen har? Och folket förfasar sig över förhållandet och sjunger ”Rida rida ranka” om händelsen.  Magnus och Blanche är mitt uppe i förberedelserna för sin son Håkons giftermål med den danske kungen Valdemars dotter Margareta. Men vid bröllopet blir Blanche och Valdemars son Christoffer förgiftade. Av vem och varför tänker jag inte avslöja här. Och det kanske inte stämmer helt med historien, men bägge dog i samband/strax efter bröllopet, det stämmer.

Ja det var så långt som vi fick se i workshopen. I själva workshopen var det inte en person som hade en fast roll utan det var flera som spelade Drottning Blanche, Magnus, Riddaren Änkan, Valdemar och musikerna Tom och Sara. Man använde sig av ballonger med namn på för att visa vem som spelade den rollen just i den scenen. Och det spelade upp rakt upp och ner utan scenerier, kläder etc. Allt det här gjorde ju att man fokuserade mycket på sjävla handlingen, musiken och texterna. Jag gillade musiken som var en blandning av trettonhundratalsmusik, orientaliskt och modern musikal. Men musiken fick en att känna att man var på 1300-talet. Jag gillade verkligen musiken. Kul med lite andra instrument. Nu framfördes inte musiken live utan det var inspelat förutom att Daniel Lindén spelade flygeln. Musiken byggde också upp stämningen i handlingen så man kände att det var något på gång och att intrigen tätnade. Några av låtarna som framfördes var ”Vindarna”, ”Så många år” ”Inte ens jag själv” och ”Goda grannar”.

De som var med och spelade var skådespelarna Petter Andersson, Vera Veljovic (som jag i höst kommer att se i ”On the town”), Anna-Hanna Rosengren och Oscar Sundling Wallin. Från HSM var musikalstudenterna Thomas Brasel, Oskar Roslund, Nils Rheinholdtz, Johanna Kalliokulju, Frida Hansen, Josefin Silén och Therese Erch med. Alla var väldigt bra, men Therese Erch stack ut lite extra. Fantastisk röst och sen särskild utstrålning på scenen. Så kul att se att se den här nya generationen av musikalstudenter och jag är helt säker på att deras namn kommer att dyka upp i olika uppsättningar som jag kommer att se. Vem vet vilka som blir kvar i den här produktionen när den sätts upp fullskaligt på någon scen?

Ska verkligen bli spännande att följa Peter Wibergs ”Blanche” och hur den utvecklas. Vad gör man för att Blanche ska bli starkare och få en mer framtonad roll? Om något år är det kanske dags för en reading? Jag kommer gärna och ser en reading och den färdiga produktionen! Varför inte som en sommarmusikal på gräsgården till Bjälboättenspalats i Vadstena?

Jag har aldrig varit på TeaterStudio Lederman och när man kommer till entrédörren på Gästrikegatan ser det inte mycket ut. Men innanför dörren och en rödtrappa ner gömmer sig en liten pärla. Mysig, varm inredning och en bar som man kan ta sig något att dricka innan man blir insläppt i salongen. Salongen är uppdelad på tre sektioner och den är rätt liten så man kommer nära orkestern och skådespelarna på ett intimt och varmt sätt.

The Last Five Years är skriven av Jason Robert Brown och hade premiär 2001 i Chicago. Sen har den spelats Off-Broadway och runt om i världen. 2010 sattes den upp på Göteborgsoperan med Christopher Wollter som Jamie Wellerstein och Hanna Hedlund som Cathy Hiatt och den uppsättningen var även ute på en kort turné. Men nu är det dag för Cilla Silvia och Emil Nyström att axla rollerna och de gör det med stor inlevelse och trovärdighet. Vi kommer in i handlingen när Cathy står i lägenheten full med flyttkartonger och Jamie har lämnat henne. Sen backas handlingen 5 år bakåt när Jamie kommer in på scenen och står och kollar in Tinder efter en tjej och efter ett antal swipande så kommer Cathys bild upp och där är hon, hans drömtjej. På det här sättet får vi sedan följa deras relation, Cathys version från uppbrottet tills de träffas och Jamies version är från hans Tindersökande tills han lämnar Cathy. Det är ett väldigt bra och smart sätt att beskriva deras relation och hur Jamie över en natt blir en stor erkänd författare medan Cathy går på audition efter audition och hennes karriär tar inte riktigt fart. En av de bästa scenerna är när hon är på en audition och medans hon gör sin audition så sjunger hon om hur hon upplever själva audition och hur hon i huvudet går igenom sitt liv. Relationen mellan Jamie och Cathy är inte på samma nivå vilket blir väldigt tydligt under en releasefest för en av Jamies böcker där Cathy är det klassiska bihanget till den kände mannen. Kvinnan bakom, som vill ha mer både av sitt eget liv och förhållandet. Men Jamie dras med av sin framgång. Cathys och Jamies syn på relationen pågår parallellt och den enda gång de möts i historien är när Jamie friar och de gifter sig. Jag gillar verkligen hur den här musikalen är uppbyggt. Musiken genomgående är bra och texterna av Linnea Sjunnesson och Fredrik Fischer driver handlingen framåt och speglar sinnesstämningarna hos Cathy och Jamie bra. Både Cilla och Emil förmedlar väldigt bra de olika känslolägen de befinner sig i och engagerar och berör publiken.

Cilla Silvia har medverkat i en lång rad musikaler både i Sverige och i England. Bland annat har hon varit med i Stadsteaterns uppsättningar av Sweeney Todd, West Side Story och De tre musketörerna, We Will Rock you på Cirkus och A midsummer Dream i England.

Emil Nyström har varit med i bland annat Mamma Mia på Cirkus och Jersey Boys på China Teatern.

Även om det är en liten teater och en liten uppsättning har man levande orkester på sex personer under ledning av Johan Mörk,  vilket jag uppskattar mycket. Det blir en helt annan känsla med levande musik framförd av duktiga musiker.

Scenografin av Maja Stopp är enkel men det är en så stark handling i musikalen så det behövs inte mycket scenografi för att man ska dras in i historien.

The Last Five Years spelas till den 22 april och jag kan varmt rekommendera att ni beger er till TeaterStudio Lederman och tittar på den här musikalen.