En helt underbar nationaldag när naturen själv flödade över i blått och gult, klarblå himmel, strålande sol, blått vatten, gullregn och fullt med andra gula blommar, ja en svenskare dag kan man inte måla upp än den som vi bjöds på idag. Mitt på dagen var det runt 30 grader varmt och värmen höll i sig långt in på kvällen. Den korta promenaden längs med Edsviken till nationaldagsfirande vi slottet var en njutning av svensk sommar när den är som bäst, grönska, blommor i alla dess färger, ett blått inbjudande vatten och det gula slottet längst fram och över det hela en himmel så blå utan ett enda moln. Folk strömmade till parken från alla håll.

Det är fjärde året som jag och några av mina vänner firar nationaldagen i Edsbergsparken. Jakob Stadell och Doreen Månsson hälsade oss alla välkomna och inledningsvis var tal och folkdans som stod på schemat. Tal som uppmärksammade oss på att det var 100 år sedan som det blev kvinnlig rösträtt i Sverige och hur viktigt det är att vi värnar om vår demokrati. Jakob Stadell sjöng Du gamla Du fria men härlig inlevelse och stolthet över vårt fina land och hela publiken stämde in. En av de mest älskade svenska sommarsångerna som finns är Peter Lundblads ”Ta Mig Till Havet” som Jakob sjöng direkt efter nationalsången. Sen fick vi höra ”Jag saknar dig mamma” med Henkeman feat Sollentuna 191. Ett par stycken med symfoniorkestern innan det var dags för Jakob att sjunga Anthem ur Chess. En annan mäktig hyllningslåt till det land man älskar och Jakob kan verkligen förmedla den känslan med sin underbara sångröst,

Den första delen i programmet är mer vuxet men efter en dryg timme släpps barnen i för fullt när det är dags för barnen när Doreen Månsson och Sollentuna kulturskola under ledning av Maria Stadell tar över scenen och det blir en härlig rad med barnsånger. Barnen strömmar till framför scenen och det är full fart på alla små när de med liv och lust stämmer in i alla sångerna. Så härligt!

Programmet avslutades med Soul Classics där Frank Ådahl, Sara Nordenberg och Isac Stadell tillsammans med Blåsarsymfonikerna, Sollentuna Gosskör, Sollentuna Diskantkör och musiker från Sollentuna Kulturskolan bjöd på svängiga soullåtar som Sir Duke, Natural Woman och I Wish. Det svängde bra både på scenen och i folkhavet.

Årets nationaldagsfirande var lika trevligt som de andra åren!

”… har du sett världen” är en musikföreställning om både Mikael Wiehes liv och om hur Malmö har förändrats under de åren som Mikael har bott där. Föreställningen börjar med den 6-årige Mikael som flyttar från Danmark till Malmö. En flytt från ett Danmark, som fortfarande var kvar i sviterna från Andra världskriget, till ett Sverige som blomstrade och hade en högre levnads- och boendestandard. Det var inte helt lätt för den 6-årige killen i kortbyxor och som gillade att sjunga för sig själv på rasterna att passa in, men med åren har han blivit en riktigt skåning. På scenen är det Sissela Benn som gestaltar den unge Mikael. Personligen har jag aldrig gillat hennes karaktär Filippa Bark och därför har jag haft lite svårt för henne, men hon gjorde verkligen den unge Mikael med bravur och även rollen som Mikaels dotter i den andra akten. Hon gestaltade bägge både med humor och värme. Mikael berättar själv om delar av sitt liv och sjunger självklart en del av sin stora låtskatt.

Vissa av hans låtar sjunger Edda Magnason som också spelar piano till vissa. Många förknippar Edda Magnason med filmen Monica Z där vi förbluffades över hur lika deras röster var. Men här finns det inget av Monica Z kvar i rösten utan allt sånger framförs på skånska och det är så vackert och känslosamt. Hennes version av Titanic är nog en av de bästa jag har hört. Först blev jag lite besviken att Mikael lät Edda sjunga just den sången, men när han, direkt efter sista tonen klingat ut, berättar att hans mamma blev så upprörd när hon hörde att Estonia gått under att hon fick en hjärtattack som hon senare dog av, och att han en lång tid efter det hade svårt att sjunga Titanic så var det helt självklart att Edda skulle sjunga den. Det var verkligen ett starkt ögonblick. Mikael fortsätter sedan med att hans gode vän Björn Afzelius 1997 berättade att han hade cancer och gick bort ett par år senare. Ja det är ju ganska exakt 20 år sedan nu. Samma år gick en annan god vän bort och även Mikaels pappa. Det var nog inte många som inte fick en tår i slutet av första akten när Mikael sjunger den fina och kärleksfulla låten ”Den jag kunde va” som handlar om en vänskap som aldrig dör.

I andra akten är det rollen som dottern som Sissela spelar. En dotter som inte är rädd när hennes pappa blir mordhotad utan spetsar ett spjut som hon ska sticka ner Nazisterna med nästa gång de kommer. En dotter som är stolt över allt som pappan har gjort, över 1000 låtar, träffat massa viktiga personer, vunnit priser, rest över hela världen etc, men hon konstaterar också att allt det där har ett pris, ett pris som hon fick betala för att pappa inte var där jämt.

Under hela föreställningen blandas som sagt Mikael liv med utvecklingen av Malmö, men även Sverige och världen. Mikael Wiehe karriär med Hoola Bandoola Band var stamtida med ABBAs men de var ju varandras motpooler. Mikael skrev protestsånger och tog politisk ställning, vilket han gör än idag. Det är intressant att få den här återblicken på vad som hände och hur utvecklingen har gått. Under berättelserna och sångerna visas filmer och bilder som illustrationer. Riktigt starkt blir det med den stora marschen mot Nazisterna i Malmö är över 12 000 slöt upp medans Mikael sjunger.

En av hans mest kända låtar är Flickan och Kråkan som här illustreras med Oscar Cleves tavla som inspirerade honom att skriva låten. En låt som jag alltid blivit berörd av och att höra Mikael själv sjunga den live är mäktigt. Likaså den fina ”Mitt Hjärtats Fågel” som han sjunger med Edda Magnason.

Folkoperans orkester är med och spelar i de flesta låtarna och det blir väldigt stämningsfullt och mäktigt och storslaget att höra Wiehes sånger uppbackade på det sättet.

Det här är en musikföreställning som berör mycket mer än jag trodde att den skulle göra. Är själv inget jättestort Wiehefan men har alltid gillat en del av hans sånger. Men här får låtarna en annan dimension och det är en intressant resa i nutidshistorian som framförs med mycket värme. Jag kan varmt rekommendera att ni går och tittar på den.

”… har du sett världen” spelas till den 27 april på Folkoperan.

https://folkoperan.ebiljett.nu/tag/58?_ga=2.194868270.2034842095.1555178205-828610159.1544268141

I slutet av 1700talet skrev Joseph Haydn ett oratorium i tre delar om Skapelsen med libretto av Gottfried van Sweiten. Ett mäktigt och vackert oratorium som här framförs av av den underbar Mikaeli Kammarkör, en stor orkester i ledning av Anders Eby och de tre fantastiska solisterna Susanna Stern, Martin Hatlo och Jesper Säll. Tillsammans med skådespelarna Samuel Fröler, Annika Hallin och Ann-Sofie Rase är de ärkeänglar som berättar om och leder oss genom skapelseberättelsen. Skådespelarnas roll i den här uppsättningen är märklig och jag upplever dem inte som särskilt konstnärliga och de bidrar inte på ett positivt sätt utan är mer distraherande. T ex när Skapelsens fullbordande ska firas med glädje, och då framför skådespelarna en orytmisk dans som tar bort fokus från det fina musikaliska. Deras insatser känns större delen överflödiga Att ha Samuel Fröler till att servera champagne till alla på scen känns som att slösa bort hans skådespelartalang. Dessutom är ärkeänglarna svartklädd och tilltufsade och den kostymeringen tilltalar inte mig.

Mellika Melouani Melani har med sin nytolkning, regi och konceptidé utvecklat det klassiska oratoriumet och lyfter fram olika typer av kärleksförhållande som både visas som film i bakgrunden och genom att vanliga människor får komma på scenen och berätta om sina kärlekshistorier. Historier om t ex otillåten kärlek, kärlek där paren har delat på grund av krig och ett trepersonsförhållande. Vissa berör mer än andra. Med det här vill hon visa på hur olika kärleken kan vara och väver in det här i skapelseberättelsen där dessa personer får representera skapandet av människan. Hela föreställningen avslutas med en borgerlig traditionell vigsel på scenen med efterföljande bröllopsvals i foajen.

Den musikaliska delen av den här uppsättningen av Haydns Skapelsen är fantastiskt bra och scenografin är vacker. Intressant att ifrågasätta hur ett kärleksförhållande kan se ut och att kärleken är stark och övervinner krig och lever vidare efter döden. Tyvärr dras helhetsintrycket ner av regin av skådespelarnas ärkeänglar.

Skapelsen spelas till den 28 april på Folkoperan.

https://www.folkoperan.se/pa-scen/skapelsen

Det är inte mycket som kan få mig att åka till Märsta en fredagskväll, men när Karl Dyall, Joachim Bergström och Rennie Mirro tillsammans med Blåsarsymfonikerna under ledning av Janne Radesjö, intar Kulturumteatern i Märsta sitt underbara Vegaskoncept, ja då är jag där.

Kvällens konsert bjöd i stort sett på samma låtar som när de körde Vegas i Vitan i somras, men vad gör det när det är sådana bara låtar. Det finns inte en enda låt i programmet som jag inte vill höra. Allt är så otroligt bra och jag njuter för fullt hela tiden. Karl, Joachim och Rennie är fullfjärdrade entertainers och har röster som är som gjorda för den här typen av låtar. Deras röstregister ligger helt rätt. De förstärker och kompletterar varandra i t ex Let the Good Times Roll och My Way. Deras kärlek till den här musiken och att sjunga tillsammans genomsyrar hela konserten.

Rennie Mirro har sån energi och svårt att vara still och får ju utlopp för det i I got Rythmen. Men han visar också att han kan fokusera helt och hållet på sången i ”I who have nothing” där han står rakt upp och ner och med en stark inlevelse förmedlar smärtan i den sången.Karl Dyall är ju precis som Rennie en sång och dansman och det är så kul att de plockar in lite dans och stepp. De är ju vår tids Gene Kelly och Fred Astaire och gör en rolig och underhållande svensk version av The Babbit och The Bromide. Karl får verkligen hela publiken att må bra i Feeling good. Joachim Bergström är inte riktigt lika dansant som Rennie och Karl men röstmässigt så ligger han i topp. Hans Mac the Knife blir jag aldrig trött på att höra. Sammetlen mjuk röst.

Tre stiliga män i välsittande eleganta kostymer med flugor, underbar röster, uppbackade av välspelande Blåsarsymfonikerna och med underbara låtar har verkligen förgyllt den här fredagskvällen för mig.

Underbar vårdag med sol och värme, så det blev en härlig tur till Djurgården där första körsbärsblommorna började slå ut och Magnolians knoppar har börjat visa sig. Men ju närmare konsertstart desto mer moln blev det på himlen så det kändes rätt bra att bege sig in i Engelska Kyrkan för att lyssna på underbara musikallåtar. För även om nu inte engelsmännen kan få till det med Brexit så är det något de kan så är det musikal. Engelska kyrkan är en liten fin kyrka i gotisk stil som för tankarna lite till riddarfilmer som Ivanhoe och borgar med stora stenvalv. Så för en stund förflyttades man till England och fick en musikalkonsert med känsla av West End.

3S Company består av Faye Austin-Nordin, Kimberley Akester och Erika Dittmer. Både Faye och Kimberley har spelat i olika uppsättningar på West End och Kimberley sjöng på Drottning Elisabeths 90-års firande. Konserten bjöd på en bra blandning av musikallåtar ur Chicago, My Fair Lady, Mary Poppins, Les Miserable, Chess, Mamma Mia, A Star is Born och The Greatest Showman. Ett gediget program med tanke på att konserten knappt var cirka 80 minuter lång. Förutom 3S Company var även två väldigt duktiga körer, The SIS PTA Choir och The VRG Vocal Group, med. Slutnumret ”A Million Dreams” med bägge körerna och 3S Company blev väldigt mäktig och på publikens begäran fick de sjunga den en gång till.

Sammansättningen av låtar var som sagt väldigt bra. Faye Austin-Nordin gjorde en fantastisk känslosam version av I Dreamed a Dream från Les Miserable. Erika Dittmer gjorde en väldigt finstämd Where I wanna be från Chess. Det är inte ofta man hör den med en kvinnlig musikalartist eftersom det är Anatolij sång, men utplockad ur sitt sammanhang och med en kvinna som sjöng den fick den en annan innebörd. Oväntat låtval men väl förvaltat. Mary Poppins är en favorit och det är inte så ofta som t ex den fina Feed the Birds tas med på musikalkonserter, så det tyckte jag var lite extra kul. Faye, Kimberley och Erikas röster kompletterar och förstärker varandra bra och blir en fin helhet när de sjunger tillsammans och de ger plats till varandra att få glänsa in sina solnummer. Bra arrangemang på låtarna också med lite personlig touch här och där. Kan varmt rekommendera att ni håller utkik efter 3S Company!

Från Broadway till Duvemåla rullar vidare genom Sverige med en ny Vårturné som hade premiär den 15 mars i Eskilstuna. Så eftermiddagens konsert i Linköping är tredje stoppet. Det som är kul med Från Broadway till Duvemåla är att trots att de inte har de största musikalartisterna med så blir det utsålt i stort sett överallt. Det är ju för att folk älskar musikal! Och bra musikallåtar behöver inte affischnamn utan väldigt bra musikalartister. Det är ju precis som när man går på musikal i London, man går för att se en bra musikal och vem som är med är inte så viktigt, förutom då Niklas eller någon annan svensk är med förstås. Med i år är Victoria Tocca som är kvinnan som drog i gång det hela, kvar från förra året Laila Adèle, Malena Tuvung och Niklas Asknergård samt nytillskottet Joachim Bergström som många kan känna igen från High Society där han sjunger med Karl Dyall och Rennie Mirro. Verkligen ett gäng med riktigt bra röster, härlig scennärvaro och som kan konsten att leva sig in i en låt. Kören JoyVoice var med och förstärkte upp där det behövdes körinsatser. För musiken står ett litet band med väldigt bra musiker, Conrad Boqvist, Fredrik Bergström och Magnus Eugenson under ledning av Carina E Nilsson.

Föreställningen är ca 2.5 timme med en paus. I vanliga fall gillar jag inte pauser men nu var det tur att den fanns där för redan i öppningsnumret Circle of Life så klämmer Laila i med full kraft men så när Joachim och Niklas ska sjunga sin solopartier så hörs knappt ingenting. Ljudet ville sig inte riktigt i de stora ensemblenumren under första akten. Så i pausen gick jag och pratade med ljudteknikern och de började kolla högtalare och var in bakom scenen och vilken skillnad det blev sen. Då hördes alla röster, texterna och det blev så där härligt storslaget som det blir när fem fantastiska sångare klämmer i för fullt tillsammans.

Det finns ju en sån mängd med underbara musikallåtar och det är ju svårt att välja. När vissa artister står på scen så är ju också några låtar givna. Det måste ju bli lite Phantom of the Opera när både Niklas och Victoria är med eftersom de spelat Raoul och Christine. Niklas fick också briljera med sina klassiker som Guldet blev till sand, Why God Why (på svenska) och så hans underbara version av Feeling good. Och har man Malena Tuvung med så måste man ju bara få höra henne sjunga Memories eftersom hon spelat Grizabella i Cats. Men de blandade bra nya låtar och andra musikallåtar de inte haft med tidigare. Laila har en sån power i rösten och hon är helt perfekt i låtar som This is me från The Greatest Showman eller Fame där hon får trycka på för fullt. Joachim och Malena gjorde en makalöst vacker Shallow, så mycket känsla. Victoria berörde otroligt mycket när hon sjöng en av mina ABBA favoriter Slipping through my fingers i Niklas Stömstedts fina svenska översättning ”Vem kan ha en solkatt i en bur”. Så fint och avskalat med bara Victorias rena klara röst och Carina E Nilsson pianospel. Joachim fick till ett härligt sväng i Luck be A Lady. Blandningen av gammalt, nytt, ballader och svängiga låtar, solosånger och ensemblenummer ger en perfekt helhet. Helheten förstärks också av att man inte sparar på klädbytena. En lång rad fina klänningar som krönts av de helt makalöst vackra klänningarna av Frida Jonsvens.

På väg ut från konsertsalen så hörda jag bara idel lovord över hur bra alla var och många kommer säkert att komma tillbaka nästa gång det är dags för Från Broadway till Duvemåla. Eller rent av köpa biljetter till konserten i Dalhalla eller i en annan stad. Själv har jag biljetter bokade till Sund Nergården som är ett litet paradis på jorden, ett Dalhalla i miniatyr och till Cirkus i höst. Då med Alexander Lycke istället för Joachim. Finns ju hur många duktiga musikalartister som helst att plocka fram.

Biljetter kan köpas via:

http://www.franbroadwaytillduvemala.se/#biljetter

När man ska skriva om något som är så bra som Ringaren i Notre Dame är så är det jättesvårt att veta vad man ska börja skriva om. Har hört så mycket bra om den här musikalen så förväntningarna var rätt högt ställda och allt och mer därtill infriades verkligen.

Redan när jag kom in salongen och såg dekoren fick jag en känsla av att det här kommer att bli häftigt och maffigt. Benjamin La Cours scenografi och ljusdesign och videodesignen som han gjort med Jakob Bønsdorff Eriksen är bland det mäktigaste och häftigaste jag har sett i en musikal. Det känns verkligen som man befinner sig inne i Notre Dame och uppe i klocktornet och ute på gatorna i Paris. De har verkligen utnyttjat hela scenen så man känner sig helt omsluten av och mitt inne i handlingen även när man sitter på rad 10 på parketten. Det är otroligt häftigt när man förflyttas upp och ner i Notre Dame, det verkligen känns och ger en 3D-känsla när det även känns som stolarna skakar till. Och när Quasimodo ringer i klockan projiceras en stor klocka bakom honom som man upplever att den svänger fram och tillbaka över scenen fast det bara är en film, vilket förstärks av de mindre klockorna som svänger fram och tillbaka på scenen. Det är en Disneymusikal och det känns lite som att de tecknade figurerna kommer till liv för färgerna och miljöerna ger den där härliga Disneykänslan. Kostymerna av Anna Juul Holm och Lotte Blichfeldt är snygga och effektfulla från de grå kåporna som stenstatyerna har till de färgsprakande dräkterna som Zigenarna med Esmeralda i spetsen har. Där har man verkligen hittat rätt färgskala som ger färg men inte för mycket så det blir överdrivet glättigt. Synintrycket är storslaget!

Men hur imponerande och storslaget det här är så krävs det ju bra röster för att bära fram sångerna och musiken som är skriven av Alan Menken med text av Stephen Schwartz och översatt av Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson. Det är många pampiga storslagna nummer som kräver både duktiga solister, ensemblemedlemmar, dansare, operakören och den fantastiska orkestern för att ge den kraft som behövs och här det perfekt. Ljudet är avvägt så orkestern inte överröstar sånginsatserna utan man får en helhet som imponerar stort och ger en storslagen effekt. De stora rollerna bärs alla upp av fantastiska röstinsatser.

De flesta känner nog till historien om Ringaren Quasimodo (Martin Redhe Nord) som är vanskapt med puckel och skador i ansiktet. Han blir omhändertagen som bebis av sin farbror Dom Claude Frollo (Joa Helgesson) när hans föräldrar dör. Har växer upp i klocktornet i Notre Dame där han sköter klockringningen och har aldrig lämnat kyrkan. Hans enda vänner är statyerna och allt annat som finns där upp som han talar med. Dom Claude är väldigt stäng i sin uppfostran och gör karriär inom kyrkan. Han tycker väldigt illa om zigenarna/romerna som en dag om året får vistas fritt i Paris på Narrarnas dag. Quasimodo har en dröm att få se staden och uppleva Narrarnas dag. När han får höra att det troligen är sista året som den hålls smyger han ut från Notre Dame och hamnar mitt i firandet som leds av zigenarledaren Clopin Trouillefou (Tobias Ahlsell) och blir utsedd till Narrarnas kung. När folket ser hans vanskapta kropp vänder de sig emot honom. Den som kommer till hans räddning är den vackra Esmeralda (Marscha  Songcome) som Claude till sin förskräckelse känner en stark attraktion till. Även Kapten Phoebus (Jonas Eskil Brehmer) blir förälskad i Esmeralda som besvarar hans känslor. En varm vänskap uppstår mellan Quasimodo och Esmeralda som Claude inte accepterar. Han gör allt han kan för att fördriva romerna och utnyttjar sin makt som kyrkans man. Det är ett spännande drama med många starka känslor som slutar tragiskt.

Martin Redhe Nord, Joa Helgesson, Marscha Songcome, Tobias Ahlsell och Jonas Eskil Brehmer är helt fantastiska i sina roller och har enorma röstresurser. De får fram så mycket känslor och lyfter fram de olika karaktärsdragen i sina karaktärer. Joa Helgesson får verkligen fram den inre striden som finns hos Dom Claude. Han har så länge levt ett strikt liv och trott att han står över det mänskliga men när han inser att han älskar Esmeralda så vänds allt upp och ner. Quasimodo har hela sitt liv varit förtryckt av Dom Claude men känt att han vill och kan mer än vad han tillåts göra. Martin får fram Quasimodos utveckling från den undangömda figuren utan självförtroende till att växa och kämpa för det han vet är rätt så starkt. Marschas Emeralda är en stark kvinna som går sin egen väg och som utstrålar massa energi och känslor.

Det här är en uppsättning i världsklass och som ger så mycket intryck och man blir helt uppfylld av en. Varenda insats imponerar och det finns inte en enda svag insats någonstans. Ringaren har spelas sen i höstas och spelas bara till den 6 april. Jag är så glad att jag kom iväg för det här hade jag verkligen inte velat gå miste om. Den är utsåld resten av spelperioden men det kan gå att få tag i återbud.

Claude Debussy började skriva en opera baserad på Edgar Allan Poes klassiska skräcknovell ”The Fall of the House of Usher”. Den blev inte färdig men nu har  den färdigställts av Annelies Van Parys och librettot av Gaea Schoters på beställning av Folkoperan och Staatoper Under den Linden i Berlin. Urpremiär var i Berlin den 12 oktober 2018 och premiär här på Folkoperan den 14 februari 2019.

Usher handlar om den siste Usher, Roderick (Ola Eliasson) som bor i det gamla släkthuset tillsammans med sin sjuka tvillingsyster Madeline (Alexandra Büchel). I huset tillbringar läkaren (Rickard Söderberg) mycket tid och frågan är om han är där för att bota eller sprida fruktans virus. Roderick ber sin barndomsvän (Olle Persson) komma och besöka dem. När han kommer fram finner han sin vän övervakad av läkaren som motvilligt låter vännen stanna i huset. Läkaren har inte helt goda avsikter och utnyttjar Madeline i hennes hjälplösa tillstånd. Roderick och Madeline står varandra väldigt nära och Roderick är extremt överbeskyddande på ett sätt som kväver Madeline. Så förklarar läkaren Madeline död och nu är Roderick ensam kvar. Men är hon verkligen död?

Musiken är lite för skränig och skarp och jag saknar en melodi i den. Stundtals skapade den en viss obehaglig känsla som den ska i en skräckhistoria. Men avsaknaden av melodi gjorde att dialogen som sjöngs inte kom till sin rätta. Olle Persson och Ola Eliasson var kraftfulla i sina sånginsatser. Alexandra Büchels sång dränktes stundtals av musiken så det var svårt att uppfatta texten i sången. Sådet var bra att allt textades, även om textmaskinen inte hann med hela tiden.  Alexandra var väldigt närvarande i de scener när hon på avstånd betraktade de tre männen. Richard Söderbergs läkare var en obehaglig person, vars dolda motiv inte helt kom fram. I slutet hade han en del tänkvärda textrader om hur rädsla och fruktan är ett starkt maktverktyg och hur det är ett virus som man kan använda för att få folk att agera som man vill. En tydlig samtidsmarkering.

Allt utspelas i vardagsrummet som är ett rätt ljust och modernt sparsamt möblerat rum. Rummet i sig kändes för ljust för att vara i ett hus som anses vara obehagligt att vistas i. Men med hjälp av ljussättningen fick man då och då till en mörkare och mer skrämmande känsla i rummet. Träden som skymtade utanför fönstren och ytterdörren var snyggt gjorda.

Personligen fördrar jag mer melodiösa operor men för den som gillar mer spännande och kanske lite experimentell kammarmusik så kan den här operan passa. Annorlunda.

Usher spelas till och med den 10 mars och biljetter kan köpas här:

https://folkoperan.ebiljett.nu/tag/57?_gl=1*124xetg*_ga*ODI4NjEwMTU5LjE1NDQyNjgxNDE.*_gid*MzUyMzk4NDA4LjE1NTA3ODA5MjI.

Foto @MatsBäcker, pressbild Folkoperan

Röda mattan är utrullad till entrén på Rival och inne minglar premiärpubliken och njuter av bubbel och Lindts chokladkulor. Lisa Nilsson är en av våra mest folkkära artister och det märktes på publiken som var på plats  I vimlet såg vi Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Anders Glenmark, Niklas Strömstedt, Sarah Dawn Finer, Karl Dyall, Philip Jalmelid, Tuva B Larsen och Sissela Kyla för att nämna några.

Lisa Nilsson äntrar scenen i en röd klänning med en tunn kappa med kanter av dun och ser ut som en riktig diva. Men det är en yta som hon under kvällen skalar av lager för lager och blottar sig på ett sätt som få artister någonsin har gjort på scenen. Generöst delar hon med sig av dilemmat av att vara en vanlig tjej som vill sy gardiner till villan med att ha artistambitioner, hur dejtar man någon när man är känd och hur även hon tyvärr drabbats av män som tagit sig friheter på olika sätt. Inte ens hon med den fantastiska rösten har sluppit mäns själviska, plumpa och sexistiska kommentarer och sätt att vara mot henne. Hon berättar rakt, ärligt och på ett sätt som berör, men även med en glimt i ögat och med lagom ironi. Hennes sånger får helt plötsligt en liten annan innebörd när det varvas med hennes livsiakttagelser. Det är härligt och befriande att höra hur hon nu ändå bejakar sig själv och trivs med den hon är. Det märks att det är hon själv som skrivit manuset för det är hennes egna ord, inte någon annan som satt ord på den åt henne. Vi får också höra om hennes kärlek till dans och musikfilmerna. Hon tar på sig steppskorna och framför med David Dalmo ett härligt klassiskt steppnummer. Underbart!

Låtarna under kvällen är allt från hennes hits som ”Himlen runt hörnet”, klassiker som ”Natural woman” och nyskrivna låtar om Kvinnan som är jag. Men det är hennes tolkning av Whitney Houstons ”I have nothing” som får hela publiken att jubla när hon sätter ton efter ton. Det är lika magiskt som förra gången jag hörde henne sjunga den. Hon bemästrar den till fulländning och med den guldpaljettglittrande klänningen hon har på sig så är det en klassisk showstopper som allt byggt upp till. Hon strålar av självsäkerhet. Under kvällen så får vi se vilken storartad artist och underhållare hon är.

På scenen omger hon sig med fantastiska musiker och flera av dem har hon jobbat med sen Himlen runt hörnet-tiden. Camilla Thulin har designat de fina klänningarna. Snyggt ljussättning.

Ja det är en riktig högklassig show som man inte går oberörd ifrån. Som kvinna tar man med sig både hennes syn på livet och den kraft och energi som hennes röst och utstrålning ger. Vilken kvinna hon är! Vilken inspiratör! Som man har man nog också fått något att tänka på. Det var inte bara Lisa som fick blommor utan alla i publiken fick med sig en ros hem. En fin gest på alla hjärtans dag.

Showen spelas till den 14 april på Rival och jag kan verkligen rekommendera den.

Biljetter kan bokast här:

https://www.eventim.se/biljetter.html?affiliate=ESE&doc=search&fun=search&action=grouped&fuzzy=yes&inline=false&suchbegriff=Rival&group=event

I höstas släppte Peter Jöback skivan Humanology där han till skillnad från sina andra skivor varit med och skrivit alla låtar tillsammans med Kathryn Williams, Tobias Fröberg och Tobias Karlsson. De flesta av låtarna var med i hans popteater ”Med Hjärtat som Insats” som spelades på Cirkus under hösten. Men han tyckte det var så kul att spela det här nya materialet så det bestämdes att de skulle göra en exklusiv spelning på Stora Teatern i Göteborg. Biljetterna sålde slut direkt så det blev ytterligare en konsert och nu blir det också en sommarturné med det här materialet.

Konserten ikväll var från början den enda konserten, men extrakonserten var igår. Det märktes verkligen att Peter var på spelhumör. Han strålade på scenen och var full av energi och lycka av att stå på scenen igen. Med sig hade han sitt band från Cirkus och Frida Öhrn på kör mm. Det märks att de blivit väldigt samspelta efter hösten på Cirkus. Frida Öhrn är en perfekt duettpartner till Peter. Hennes ljusa känsliga röst kompletterar Peters röst och bildar röstmagi i t ex Sing, Wicked Games och Everybody Hurts. Med den här skivan har Peter landat ännu mer och känns otroligt självsäker och trygg som artist. Han gör det som känns rätt för honom och det märks.

Konserten börjar med ”The Shape of You” som är andra singeln från Humanology och under kvällen får vi höra de flesta låtarna från nya skivan. Gillade alla låtarna direkt när jag hörde dem första gången på Cirkus, men där var de ju också klädda med ett häftig bildspel och superläcker ljussättning. Ikväll var det dock ”bara” vanlig konsertljussättning i olika färger så här fick låtarna visa att de är så starka som de är. En av mina favoriter är den Bondinspirerade ”What if Tomorrow Never Comes” och älskade den även utan de dramatiska eldbildspelen. Är en låt bra så är den, och för mig får den gärna vara ledmotivet till en Bondfilm. Humanologylåtarna blandades upp med låtar från hans andra skivor också och från de olika genrer vilket visar på vilken bred artist Peter. Hade inte förväntat mig att vi skulle få höra någon musikallåt, men det blev både Guldet Blev till Sand och The Music of the Night. Båda i nya arrangemang och jag gillade verkligen den avskalade versionen av The Music of the Night. Låten ”Jag Har Dig Nu” förknippar jag alltid med Göteborg eftersom det vara på Konserthuset i pausen vi första gången såg hans video med Isabella Scorupco, så den passade ju bra att han sjöng här i Göteborg. I slutet av konserten plockade han fram de mer discoinspirerade låtarna som Dancing och Believer och bjöd upp publiken till dans. Många dansade med i bänkraderna. Kvällen avslutades med några lugnare låtar. En av de bästa låtarna han någonsin gjort är den helt underbara Call Me By Your Name. Den är verkligen helt fantastisk på skivan, men live med Peter och ett piano så är den magisk, gåshud och rysningar. Hans hyllning till Stockholm växer för varje gång jag hör den och den här gången möttes den inte av några burop från Göteborgspubliken när han presenterade den. Kanske för att han sa att det var en ”förlåtmig låt till Oscar”. Peter har en publik som har följt honom i många år vilket han är medveten om och dedikerade ”How Great It Is” till publiken. Och när han sen sjöng den så fick den en helt ny innebörd, passar verkligen att ha i slutet på en konsert.

Konserten var annonserad till 1,5 timme men den var ungefär 2 timmar, vilket nog mycket berodde på Peters mellansnack. Nu är han så trygg i sig själv och kan släppa manus och han säger det han känner för och vill förmedla just nu. Lite stickspår här och där, en längre utvikning än det var tänkt från början. Tack vare det så blev kvällens konsert den mest levande och personliga konserter jag sett med Peter. Så skönt att han till en punkt i livet där han trivs med var han är i livet,  njuter av det och gör det han vill och känner sig trygg i det. Som publik så tackar vi och tar emot och hoppas att han fortsätter med det. Då har vi mycket nytt och spännande att se framemot.

Närmast är det sommarturnén som är på gång så kolla upp när han är någonstans nära där du bor eller kommer att befinna dig på semester. Själv har blir det i alla fall Parksnäckan i Uppsala och Dalhalla för mig.

https://www.livenation.se/artist/peter-j%C3%B6back-tickets