Det är inte mycket som kan få mig att åka till Märsta en fredagskväll, men när Karl Dyall, Joachim Bergström och Rennie Mirro tillsammans med Blåsarsymfonikerna under ledning av Janne Radesjö, intar Kulturumteatern i Märsta sitt underbara Vegaskoncept, ja då är jag där.

Kvällens konsert bjöd i stort sett på samma låtar som när de körde Vegas i Vitan i somras, men vad gör det när det är sådana bara låtar. Det finns inte en enda låt i programmet som jag inte vill höra. Allt är så otroligt bra och jag njuter för fullt hela tiden. Karl, Joachim och Rennie är fullfjärdrade entertainers och har röster som är som gjorda för den här typen av låtar. Deras röstregister ligger helt rätt. De förstärker och kompletterar varandra i t ex Let the Good Times Roll och My Way. Deras kärlek till den här musiken och att sjunga tillsammans genomsyrar hela konserten.

Rennie Mirro har sån energi och svårt att vara still och får ju utlopp för det i I got Rythmen. Men han visar också att han kan fokusera helt och hållet på sången i ”I who have nothing” där han står rakt upp och ner och med en stark inlevelse förmedlar smärtan i den sången.Karl Dyall är ju precis som Rennie en sång och dansman och det är så kul att de plockar in lite dans och stepp. De är ju vår tids Gene Kelly och Fred Astaire och gör en rolig och underhållande svensk version av The Babbit och The Bromide. Karl får verkligen hela publiken att må bra i Feeling good. Joachim Bergström är inte riktigt lika dansant som Rennie och Karl men röstmässigt så ligger han i topp. Hans Mac the Knife blir jag aldrig trött på att höra. Sammetlen mjuk röst.

Tre stiliga män i välsittande eleganta kostymer med flugor, underbar röster, uppbackade av välspelande Blåsarsymfonikerna och med underbara låtar har verkligen förgyllt den här fredagskvällen för mig.