Det här är verkligen en show i toppklass som har allt och man sparar inte på något. Ljusdesignen är en klass helt i sig själv, ja det är faktiskt värt att gå och se showen bara för den otroligt snygga och spektakulära ljusdesignen som man blir helt hänförd av. Så lägger vi till de makalösa dansarna och de storslagna dansnumren som också är värt att gå och se showen för så lyfter den ett par snäppt till. Koreografin och kläderna så snygga och perfekta för varje nummer. Och till sist så har vi den där killen från Idol 2006 som inte togs sig hela vägen till final men som sen verkligen visat att han är den verkliga vinnaren. Ikväll ger han allt och belönas med jubel och skrik från hela publiken från start. Sällan har en publik varit så entusiastisk på ett genrep som ikväll. Danny har vuxit och utvecklats genom åren och nu är han en av Sveriges i särklass bästa artister. En artist att räkna med, som levererar och underhåller som få. Danny är så trygg i sig själv som artist att han inte har några problem med att låta dansarna ta stor plats utan förstår att det är helheten och samspelet som gör den här showen till något utöver det extra. Det här en show där alla som älskar Danny får full valuta för pengarna och lite till, här råder verkligen ingen inflation! Men även de som inte är de största Danny fansen kommer att bli nöjda, för det här är riktigt bra.
Vill man se en storslagen show med snygga nummer i höst, ja då är det här den man ska se. The Run(a)way show 2.0 spelas på Cirkus till och med den 19 november, så skaffa biljetter och se den!
Det är nästan exakt sex år sen jag såg Från Broadway till Duvemåla första gången och det har varit riktigt kul att följa med på den här resan. Årets laguppställning är Viktoria Tocca, Laila Adèle, Malena Tuvung, Jakob Stadell och Patrik Martinsson, några riktigt bra musikalartister som bjuder på en härlig musikalkavalkad.
Det är lika spännande varje gång att se vilka musikallåtar som plockas upp. I år har man varit extra modiga skulle jag säga för det är en hel del rätt nya musikallåtar som kanske inte kända för den breda massan, men jag gillar att man utmanat lite. Så vill man höra låtar från klassiska musikaler som Les Miserable och Phantom of the Opera så är inte det här rätt år. Det som bjuds är en spännande blandning av gammalt, nytt och en del favoriter från tidigare års uppsättningar. Vad sägs om Anthem från Chess i en version för hela ensemblen, en makalöst gripande Vem ser ett barn med Jakob Stadell som också visslar och sjunger fantastiskt i Mr Bojangles: Han sjunger en duett från Waitress med Viktoria Tocca och den komiska musikallåten från Something Rotten med Patrik Martinsson. Patrik står för några av kvällens riktiga höjdpunkter med Heavens on the mind från Jesus Christ Superstar, I got life ur Hair och en låt från Moulin Rouge. Kan man möjligen hoppas på att man kan få se honom göra den i Oscarsteaterns uppsättning nästa höst? Malena Tuvung tolkar ju Barbra Streisand som få och hennes tolkning av Don´t rain on my parade kan man ju höra hur många gånger som helst! Laila Adèles powerröst och intensitet får glänsa i låtar som Aquarius från Hair och när hon tolkar Tina Turner. Viktoria Tocca satte upp en väldigt bra konsertversion av Kristina från Duvemåla så självklart blir det ett smakprov därifrån. Från Mamma Mia sjunger Viktoria med stor känsla och intensitet i den fina Kan man ha en solkatt i en bur. Ja sen bjöds det på låtar från Fame, Hamilton, Jekyll & Hyde, We will rock you och en del annat. Allt snyggt förpackat med stämningshöjande ljussättning.
En bit in i konserten fick vi ett smakprov på den nya familjemusikalshowen Från Aladdin till Elsa, en show med låtarna från de kända Disneyfilmerna. Det bjöds på lite blandade låtar där Let it go med Veronika Wallentin stack ut lite extra. Verkar bli en härlig familjeshow som kan roa hela familjen. Vilken liten tjej kommer inte bli överlycklig att få se en livs levande Elsa på scenen?
Årets konsert har alltså gett sig in på lite mer okänd mark än tidigare uppsättning och jag gillade det även om jag hade älskat en pampig One more day igen. Vissa låtar kan man inte få nog av. Men det hade kanske varit på bekostnad av t ex låten från Moulin Rouge och den hade jag inte velat vara utan. Lösningen är helt enkelt en riktiga maratonkonsert där allt får plats! Man kan inte få för mycket musikal, särskilt inte när det är så bra framfört av duktiga musikalartister och med underbara musiker med Carina E Nilsson som kapellmästare som backar upp dem.
Från Broadway till Duvemåla är ute på turné nu och Från Aladdin till Elsa kommer att vara på turné från 29 december med turnéstart i Linköping och avslutas 12 februari i Halmstad.
Kristina från Duvemåla är en av mina absolut favorit musikaler och den har betytt så otroligt mycket för mig. Utan Kristina så hade jag inte varit den jag är i dag, ni som vet ni vet. Jag har sett den ett antal gånger på Cirkus, konsertversionerna i Sverige, i Albert Hall och på Carnegie Hall. Musiken, texterna och handlingen är ju helt makalöst bra. Men oavsett hur bra grundmaterialet är så gäller det ju att det kan framföras på rätt sätt. Originalet sitter så djupt inne i mig med Helen, Anders och Peters versioner av Kristina, Karl-Oskar och Robert så frågan är kan jag släppa dem och njuta av det som framförs ikväll? Namnen på pappret låter dock lovande, så det är med spänd förväntan jag beger mig till Dalhalla den här helt underbara sommarkvällen.
Redan när de inledande tonerna spelas av Dalasinfoniettan får jag gåshud och den där magiska känslan som bara musiken från Kristina kan ge mig infinner sig.
Marianne Mörck är den enda, förutom dirigent Anders Eljas, som är med från originaluppsättning. Hon är både berättaren och spelar Fina-Kajsa. Så härligt att se henne i den rollen igen.
När Viktoria Tocca kommer inspringande som Kristina, hennes drömroll och som hon själv sett till att hon nu får spela eftersom hon också producerar, och hoppar upp på gungan och svingar sig ut över scenen., ja då är kvällen på gång på riktigt. Vilken fantastisk Kristina hon är! Utan tvekan är det här det bästa jag har sett Viktoria göra. Tonerna, tolkningen, känslan, blickarna och inlevelsen sitter som den ska och det är en njutning att omslutas av Kristinakänslan.
Martin Rede Nordh har fångat en helt egen Robert och i andra akten får han en så välförtjänt stående ovation för Guldet blev till sand. Känslan man får när guldet sätts i sitt sammanhang med den förtvivlan som Robert känner när han inser att han har blivit lurad på pengarna och att hans bästa vän Arvid dött förgäves är så mäktig. Om det är någon som inte visste vem Martin var innan det framförande så är det inte någon tvekan om att nu vet alla det.
Ulrika i Västerghöhl, sjungs av Evelyn Jones med en makalös inlevelse, styrka och kraft i låtar som Aldrig och Löss. Det är så härligt att se vänskapen växa fram mellan Ulrika och Kristina och det känns så äkta när de sjunger Ett herrans underverk.
Men mest av allt är jag imponerad av John Martin Bengtsson. Nog för att jag vet hur bra han kan sjunga, men ikväll är det något helt outstanding. Är det en liten revanschlusta som får fram det där extra som lyfter hans Karl-Oskar till den höjd han når? En av mina personliga favoriter i Kristina är Vildgräs och det är ett av Anders Ekborgs paradnummer som han i stort sett aldrig framför så jag hoppas verkligen att John Martin kommer att framföra den oftare. För det var sååååå bra! Är det någon gång som manlig frustration och ilska ska ut så är det i Vildgräs och det satte John Martins så perfekt! Dock verkade det vara något strul med ljudet i den för det blev inte riktigt det tryck som jag hade velat ha på manskören men John Martin var suverän och den kommer jag alltid bära med mig.
Samspelet mellan John Martin och Viktoria är otroligt bra, de kompletterar och lyfter varandra i alla duetter.
Kristina är en musikal där känslorna flödar för fullt och man blir helt uppslukad. Mitt i allt det storslagna finns det ju även plats för humor och jag bara älskar ”Tänk att män som han kan finnas”. Jakob Stadell är perfekt som den lite blyge och försynte Pastor Jackson som bjuder hem alla kvinnor och språkproblemen radas upp. Det är inte bara jag som älskar den, för hela publiken klappar med i takten.
Ja det finns så många bra insatser i kväll, kören och barnen inte minst, så det är bara att konstatera att det är en helt fantastisk konsertversion av Kristina. Bland det bästa som jag har sett i Dalhalla och det vore synd om den här versionen bara blir tre kvällar i Dalhalla. Svenska folket behöver mer Kristina, särskilt i dessa tider och få en påminnelse om att även svenskar har flytt sitt land när det blev svår torka och svälten tog många liv. Då var det vi som emigrerade och sökte lyckan i ett annat land.
Kristina baseras på historiska händelser och ikväll skrev det här gänget historia i Dalhalla!
Förra året fyllde Peter Jöback 50 år och han har varit artist i 40 år. Det firas med en sommarturné över hela landet. Peters har musikaliskt vandrat fram och tillbaka mellan musikal och pop under åren och på den här sommarturnén är det mer pop än musikal och en del rätt nysläppt musik och några av de låtar som han framförde i Så mycket bättre 2021.
Konserten inleds somrigt med ”Juni, Juli och Augusti” som följs av ”Sommarens sista sång” och även om det inte var strålande solsken så var det rätt okej väder med lite blå himmel som skymtade, men inget regn! Stadsträdgården stod i full blom och äpplen växte på äppleträden vilket gav en somrig känsla till konserten.
Peter och hans nya band lett av kapellmästare Richard Nilsson var på riktigt bra spelhumör och energin spred sig till publiken och det blev en härlig konsertupplevelse. Peter riktigt strålade från scenen och mellan låtarna bjöds det både på lite nya och gamla anekdoter, nära och personligt.
Ett guldkorn som knappt framförts på någon konsert tidigare och som nu plockats fram på begäran av fansen som fått önska låtar till turnén var ledmotivet till Aladdin, ”En helt ny värld” vilken möttes av stort jubel och allsång. Peter har så många bra låter och ikväll fick bara 18 låtar plats på den cirka 2 timmar långa konserten, själv är jag extra glad åt att ”Believer”, ”Är det här platsen”, ”Ingen skyldighet” och ”Wicked games” fick plats. Stella Thors Berefelt fick kliva fram från trummorna för att bli duettpartner till Peter i Wicked Games.
Kvällen avslutades med Peters tolkning av Melissa Horns ”Falla Fritt” som han framförde i Så mycket bättre, en låt som verkligen passar honom och som publiken tagit till sitt hjärta på en här korta tiden. En positiv härlig avslutning på en fantastisk sommarkonsert som jag kommer värma mig under hösten och vintern.
Turnén avslutas den 2 september i Stockholm så passa på att se den i sommar!
Första stora konserten efter att restriktionerna har släppts och då är det ju lämpligt att fira ordentligt med ett 70-års kalas för Tomas Ledin som även firar 50 år som artist. En härlig kväll med många av hans hits och duetter med gästartister som Jill Johnsson (Du kan lita på mig), Lena Philipsson (Never Again), Björn Skifs (Blå blå känslor), Sabina Dumba (En del av mitt hjärta), Niklas Strömstedt (Vi är på gång), Ellen Krauss (Just nu) och Lisa Nilsson (Snart tystnar musiken). Tyvärr blev Sensuella Isabella förstörd av någon konstig komiker. Men övriga duetter var helt underbar även om duetten med Skifs sticker ut lite mer med Lisa Nilsson som god två. Vilken röst och utstrålning den kvinnan har!
En rad hälsningar från olika artister kollegor och vänner dök upp då och då där hälsningen från pappa Folke var mest rörande och Björn Ulvaeus Hey Grand Old man var otroligt rolig. Björn i klädd cowboyklädsel i en sång om åldrande män som inte kvinnorna ser längre.
Konserten spelades in av TV4 och Tilde de Paula var värdinna. Hur bra Tilde än är så drog det ner tempot och blev inte samma underbara euforiska firandekänsla som på Orups 60-årsfest för några år sen. Men absolut en härlig konsertkväll och det var kul att vara på plats och hylla Tomas som har så många låtar som man har minnen till och som tillhör den svenska låtskatten.
Så härligt att få uppleva en av julens mest finstämda traditioner igen. En stilla jul med Anders Ekborg är som balsam för själen från första till sista tonen. Det är så avkopplande och rofyllt, en själslig massage helt enkelt. När Anders tänder första ljuset i den stora kandelabern och sjunger Nu tändas tusen juleljus, ja då är det jul igen. En varm, stilla jul utan stress från mobiltelefoner. Det är att njuta här och nu som gäller, vilket Anders inte drar sig för att påpeka om någon plockar fram mobilen i fel tid.
Den ena musikaliska julklappen efter den andra packas upp och det gör absolut inget att de flesta återvinns från tidigare julkonserter, tvärtom julsånger är till för att sjungas år efter år och Anders röst är perfekt för de här jullåtarna, First of May, Little Drummer Boy, Someday at Christmas och O Helga Natt för att nämna några. Jag bara njuter när jag hör hans versioner av dem.
Däremot var jag inte lika förtjust i arrangemanget av Gethsemane, började så fint, känslostarkt och underbart men sen i mitten så blev det lite väl stökigt i kompet och stämningen byggdes inte upp så bra som det brukar, så där håller jag mig nog till de gamla traditionerna. Men vad gör det när allt annat var så bra? En av mina absoluta favoriter från kvällen är inte ens en julsång utan Adeles Million Years Ago. Den passar Anders så bra så man undrar nästan om hon skrev den till honom. En som har skrivit många fina låtar också är ju Stefan Nilsson som spelade piano. Alla vet väl att han har skrivit Gabriellas sång och Gunilla Backman gjorde en helt magisk version på den ikväll. Trevligt med en kvinnlig gästartist och de gjorde några riktigt minnesvärda duetter ihop både finstämda som Koppången och lite mer komiska som Baby it’s cold outside. Inte den vanliga versionen för den får ju inte sjungas längre #metoo, utan i en nyöversättning av Anders själv där han vänt på det att tjejen verkligen vill stanna, men den blyge killen inte riktigt förstår det. Eftersom de ska spela i Chess tillsammans nästa år sjöng de Drömmar av glas, så underbar vacker.
Som traditionen kräver läste Anders Viktor Rydbergs Tomten och det är så mysigt. Lite småroliga anekdoter bjöd han också på mellan låtarna.
Anders och Gunilla backades upp av de duktiga musikerna Bengt Magnusson, gitarr, Stefan Nilsson, piano, Atida Stahlhammer, cello och Thomas Bergqvist, klaviatur. Bra ljussättning som gav en varm inramning till konserten. För att skapa julstämning behövs inte massa ljuseffekter och strålkastare utan det enkla är det bästa för att ge rätt stämning.
Konserten avslutades perfekt med magiska duetter i The Prayer och Jul Jul Strålande Jul. Ser redan framemot nästa års julkonsert!
Förra året var den inställd men i år kunde det bli av tack vare att nu är Vaccinpassen på plats. Gick hur smidigt som helst vid entrén. En härlig känsla att vara tillbaka i Globen igen, har ju inte varit här sen den 6 mars 2020 då det var Oh What a Night. Sen stängdes stora evenemang ner. Så skönt att vi är tillbaka till ett mer normalt liv, även om det är lite osäkert på vad som händer.
Mark Levengood var värd som vanligt och skötte det med värme och glimt i ögat. Årets artister var Lisa Nilsson, Måns Zelmerlöw, Linnea Henriksson, Miss Li, Tomas Stenström och Harpo. Mäktigt att höra Lisas kraftfulla röst igen i ett sånt här sammanhang. En röst som intar hela Globen. Bland annat vi fick höra ett väl sammansatt medley av några av hennes stora låtar, en magisk version av My Grownup Christmas List och en duett med Miss Li. Måns var som fisken i vattnet igen och bjöd först på några av hans nyare låtar. En bit in när det var några jullåtar blev sjöng han Tomten jag vill ha en riktigt jul i storbandsversionen med dansare och allt i ett riktigt snyggt nummer, och självklart även Hero. Den är ju obligatorisk. Miss Li är ju ett riktigt energiknippe och det blev bland andra Lev Nu Dö Sen och hennes senaste Instruktionsboken. Linnea Henriksson bjöd bland annat på Starkare och en julsång. Tomas Stenström fick Globen att lysas upp av mobiltelefonerna i sina ballader som Ser du månen där du är i kväll. Självklart sjöng han även sin genombrottslåt Slå mig hårt i ansiktet. Harpo har man inte sett på länge, men nu när han är med i årets Så Mycket Bättre så har han blivit aktuell igen och det var nog många som väntade på hans stora hit Moviestar. Men den fick vi vänta på länge. Innan den kom sjöng han ett par som jag inte hört förut, bland annat Honolulu där det blev en litet krystad sittande allsångsdans. Så som konsertens sista låt var det dags, men då förstördes den med ett framträdande där han först gick genom publiken i första versen på väg till scenen och han lät publiken sjunga delar av texten. Jag hade verkligen velat höra den helt av honom själv, utan publikfriande allsång. Tror att fler än jag upplevde det som ett antiklimax.
Hela konserten avslutades med Abbas Thank you for the music med alla artister, ett bra val en sån här kväll, där artister, musiker och publik återigen fick samlas i Globen.
Vi blir varmt välkomnande till ett julpyntat Hamburger Börs, julgranar, kransar, girlanger och till om med en stol där tomten glömt kvar sin rock. Matens om serveras är en trerätters som börjar med en platå av sillar och kallskuret i julstil, varmrätten är bakad hjortinnanlår och sen är det en dignade efterrättsbuffé med ostar, godis och annat man kan tänka sig. Mätt blir man helt klart.
Showen är en smällkaramell, eller rättare sagt mer en riktigt engelsk Christmas Cracker, en explosion av poppiga jullåtar främst på engelska, en hel del skämt och en överraskning i form av en helt nyskriven jullåt med John Lundvik. Den obligatorisk hatten i en crackers den har Plura på sig i form av en röd stickad mössa i tomterött. Stilla natt och den typen av julsånger får vi inte höra här, med undantag av O helga natt, i den engelska versionen, magiskt framförd av John Lundvik och Linda Pritchard. Nej, här är ledordet julshow och Linda Pritchard drar igång stämningen med All I want for Christmas is you så det står härliga till. Klädmässigt är det mer nyårsglitter än jul, men var lugna det blir lite tomterockar också, även om de också för tankarna till boxningsrockar.
Sarah Dawn Finer lotsar oss igenom showen med en härlig glimt i ögat, värme och pricksäkra repliker, men framförallt med några fantastiska nummer själv eller som duettpartner. I duetten En julsaga (Fairytale of New York) som hon gör med Plura brister hon i hans första vers ut i ett varmt och härligt skratt åt det komiska i situationen, och det blir en oförglömlig version.
Någon helt nyskriven julskriven sång som framförs av hela gänget hade inte hunnits med, de kom bara fram med en refräng, men tillsammans med publiken så spånar Sarah, Linda, John, Tusse och Plura ihop verserna och det bjuds på en hel del skratt där. Men det är många nummer som de framför tillsammans och Stevie Wonders One day at Christmas inleds magiskt av Sarah och Tusse.
Med två melodifestivalvinnare på scenen så var det ju självklart att John och Tusse skulle få göra sin låtar, men även Sarah hade gärna fått framföra ett av sina, även om hon inte har vunnit.
Det är en härlig värme mellan artisterna på scenen och energi som sprider sig utöver publiken. Glädjen att de återigen kan stå på scenen är så uppenbar. Det är rörande när Sarah tackar publiken för att vi är där och stödjer livemusiken. Självklart att vi gör det för vi behöver energin och glädjen.
Hela showen avslutas med en värmande och kärleksfull allsång i Auld Lang Syne.
Hade någon för 40 år sen sagt att jag på drygt en vecka skulle se en musikal om Noice och sen unplugged konsert med Per Gessle så hade jag nog bara skrattat. Men det är ju det som är så fantastiskt med musik, den kan överleva och omstöpas och framföras på så många olika sätt. Så ikväll tar vi plats i en nyrenoverad Filadelfiakyrkan där scenen är fixad som insidan på en lada med ljusslingor som belysning, enkelt och avskalat. Ca 30 minuter efter utsatt tid kommer Per Gessle in med sitt band Clarence Öfwerman, Christoffer Lundquist, Magnus Börjeson och sångerskan Helena Josefsson och publiken jublar och bjuds på en prestigelös, underbar, njutningsfull konsert i nästan två timmar.
Har sett Gyllene Tider och Roxette förut och då har det alltid varit stora arenor och tusentals i publiken, men här är det nära, avskalat och så naturligt. Akustiska versioner av låtar från Gyllene Tider, Roxette och Per soloalbum som känns som gjorda för det här formatet. Duetterna med Helena Josefsson änglalika röst trollbinder hela publiken. Extra kul var att vi fick höra It Must Have Been Love (Christmas For The Broken Hearted), jullåten som specialskrevs för tyska marknaden, men som inte gavs ut där och sen några år sedan dammades av, skrevs om något för att passa in i en film. Ja resten vet ni ju. Pers intro på den var magiskt och när Helena fyller i, blir det musikalisk fulländning.
Per och bandet kändes så tight och avslappat, skojade med varandra och verkade verkligen gilla att spela i den här enkla konstellationen. Publiken var engagerad i alla låtar och stämningen var på topp.
I extranumren säger Per att det är en låt som han tänkt skippa men det vägrade Magnus Börjeson gå med på så den fick vara kvar. Så börjar tonerna till Sommartider spelas och jag kommer på mig själv att tänka, javisst den har han ju också skrivit, men jag hade nog inte saknat den om den inte varit med. Däremot saknade jag faktiskt Billy.
Traditionellt avslutades det med När alla vännerna gått hem och det kändes som vi var ett kompisgäng som sa hej då och gick hem. En konsert som jag kommer att minnas med extra mycket värme.
Jag skulle ha sett den här föreställningen i april, men då blev den inställd pga Corona och när Soppteatern bestämde i början av hösten att de skulle ha soppteatern för 50 st i publiken satt jag redo och bokade när biljetterna släpptes. Det är ju alltid svårt att få tag i biljetter till soppteatern, men ännu svårare nu. Till min stora lycka så måste jag varit en av de första som var inne och bokade för mittbordet på första raden var ledigt. Det är ju de absolut bästa platserna! Det var coronasäkrat avstånd till scenen. Så härligt att få slå sig ner och äta en god grön ärtsoppa innan Sanna Martin och pianisten Sven-Eric Dahlberg kom in på scenen. Sen var det bara att luta sig bakåt och njuta i en timme.
Alla artister har sina inspirationskällor och med stor värme och respekt berättade Sanna om tre av sina, Margareta, Krook, Sonya Hedenbratt och Bette Midler. Tre fantastiska sångerskor som alla även hade det gemensamt att de fick kämpa extra för att de inte var den söta utan alla hade något i sitt utseende som inte ansågs vackert. Dessa kvinnor har inspirerat Sanna att bli den artist hon är idag. Som ung musikalartist fick Sanna höra att hon var en intressant typ. Hon passade inte att spela den unga vackra Liesl i Sound of Music, men hon fick en roll som en av nunnorna för rösten var det ju inget fel på. Rösten fick vi njuta av i de sånger som hon valt från sina tre förebilder. Sven-Eric Dahlberg ackompanjerade på pianot och det var kul att höra hans minnen från tiden när han spelade med Sonya. Härligt att höra en artist hylla andra artister på det här sättet och på så sätt bevara dem för framtiden. Och Sanna är nog själv en sån artist som yngre tjejer har som sin förebild.
Timmen gick alldeles för fort och kan sammanfattas som en finstämd blandning av anekdoter, livserfarenhet och Sannas fantastiska sång som förgyllde en helt vanlig onsdagslunch.
Håll koll på om den här föreställningen dyker upp på meny på Soppteatern längre fram, eller i något annat sammanhang för den är verkligen värd att ses.
Konsert och musikal 