Det här är verkligen en show där det är hits för hela slanten men kanske inte riktigt så juligt. Lasse Lindbom band inleder juligt men sen är det en lång sträcka utan en endaste jullåt till slutet då det blir Tänd ett ljus och Do they know it Christmas. Men publiken är inte här för julsånger, nej publiken som i stort sett är 50plussare är här för att uppleva hitsen från sin ungdom. Låtarna som präglade oss och som sitter som gjutna. Man kanske inte kommer ihåg var man lagt nycklarna, men när Magnum Bonum spelar första tonerna till Skateboard då sjunger man med från ”armarna ut och jag svänger ner” eller i Snowstorms Sommarnatt ”rosa lack och kromad list i 59års modell” och man kan varenda ord. Ikväll fick man verkligen sitt lysmäte på låtarna med Magnum Bonum, Anki Bagger, Sha-Boom, Dan Hylander, Lasse Lindbom Band, Mikael Rickfors och Katarina (från Katarina & the Waves. Som en extra bonus, och tack vare att Peo Thyrén också spelade med i Sha-Boom så fick vi Noices hit Du lever bara en gång. En refräng som gäller lika mycket nu som då och som är en bra pepp-låt. En låt man verkligen kan sjunga med i. Det var absolut inga problem att få publiken att sjunga med i någon av låtarna – det var en riktig allsångskväll.

Banden har åldrats i samma takt som sin publik men uppe på scen så levererade de. Mikael Rickfors gick lite trevande in på scenen men full inlevelse och kraft i Percy Sledges When a man loves a woman och hans hit Vingar flög helt rätt. Musikens kraft håller oss unga!

En underbar nostalgikväll med låtarna man har så många minnen till, som att träffa gamla vänner man inte sett på många år. En konsert där ett gäng 50plussare gick in men ut kom ett gäng energiska tonåringar!

Måns Zelmerlöw och Per Andersson tillsammans i en julkonsert blir lite som om en svensk Michael Bublé kastas in i en buskis. Måns är ju en av våra bästa och mest fulländade entertainers, precis som Bublé kan han sjunga smäktande vackert och charma publiken med sitt leende och glimt i ögat, samtidigt kan han leverera ett skämt. Måns är verkligen strålande bra t ex i Santa Claus is coming to town och White Christmas i snygga storbandsaktigt arrangemang med blås och allt. Då är julstämningen på topp. Men med Per Andersson på scen blir det som att ge sig ut i en komisk berg-och-dalbana, skämten byggs upp bra och når en topp där det kan vara riktigt bra och jag skulle verkligen vilja att han stannade där istället för med hög hastighet fara rakt ner i buskisträsket. Visserligen gör han det också bra, men det blir bara för mycket för ofta. Emellanåt är det roligt och jag skrattar en hel del under kvällen, men det avstannar och vissa skämt faller så platt så inte ens det stora gänget som är på firmafest skrattar. Korta ner och spetsa till skämten så skulle det här blir riktigt bra.

Under kvällen dyker operastjärnan Sanna Gibbs upp och hennes vackra Ave Maria blir glittret i showen och gör den komplett. Måns och Sanna gör en svensk version av Barcelona, som nu blir Gran Canaria. Vacker men samtidigt smårolig för texten är fyndig och jag är tacksam för att inte Per dyker upp och stör i den. Pers roll är annars att störa när Måns brister ut i en stämningsfull julsång. Börjar i all välmening som när han kommer in som trumslagarpojke i Little Drummer Boy, men snart börjar allt gå fel och tillslut urartar det helt.

Men man kan inte säga annat än att Måns och Per har en härlig energi på scen som är smittsam och det är svårt att värja sig mot dem. Snyggt förpackad show med bra musiker och enkelt men snygg scen och ljussättning. På scen finns inte några juldekorationer och ibland som i skämten om Socialstyrelsen får jag ingen julstämning alls. Men så glimmar det till i vissa låtar och då kommer julkänslan fram. Julen ser olika ut hos alla familjer och det gör också julkonserter – Måns och Per har hittat en blandning av Bublé och buskis som nog de flesta kan tycka är underhållande och få lite julstämning av.

Arenanturé fortstätter runt om i landet till den 16 december.

Börjar bli en härlig tradition med julkonsert med killarna i The High Society. Julglädjen sprider sig direkt över hela Göta Lejon när bandet, Karl Dyall, Joachim Bergström och Rennie Mirro kliver in på scen och de första tonern spelas.

Det är svängigt och fullt av energi. I ungefär en och en halv timme förflyttas vi till USA och Frank Sintras, Dean Martin och Sammy Davies Jrs’ tid. Det märks så väl att killarna älskar den här musiken för de har så kul på scenen. De gör det så bra att man bara njuter och ler hela tiden. Frågan är om inte deras röster blir bättre för varje år jag ser dem. För att inte tala om dansen! Joachim verkar ha legat i hårdträning. De bjuder så mycket på sig själva och det är en stor del i varför man vill se dem om och om igen.

The High Society har verkligen hittat sin julnisch – en svängig jul med fullt tryck i sången. Stila natt och andra mer finstämda låtar får man höra i andra julkonserter.

Några konserter återstår på årets turné – se till att skaffa biljett för gillar du julmusik så ska du inte missa det här. Själv ska jag se konserten igen den 10 december – så bra är det!

Årets första julkonsert blev med Peter Jöback och det var underbart att få höra alla hans fantastiska julsånger igen. På den här turné har han med sig Nike Sellmar, Janice och Get up soul choir, men just ikväll var Janice sjuk. Peter och Nike sjöng duett i bland annat Jul nu igen och Gå inte förbi och deras röster passade väldigt bra ihop. Till största delen var det Peters klassiska julsånger men lite nytt bjöds det på också. Nysläppta Frihetsklockan som han spelat in med Nike och Janice, och det var enda gången som man noterade att Janice inte var med. Med Get up soul choir sjöng Peter Rufus Wainrights Gay Messiah. Som sen följdes av Atlas, en ny låt från kommande skivan. En riktigt bra låt som Peter spelade piano till. Den och några andra under kvällen var inte några jullåtar.

Ett undertema för konserten var omstart – vilket markerades med att avslutningslåten var Börja om från noll. Julsångerna gav julstämningen men sceneriet, ljussättningen och arenakonceptet gjorde att det inte blev samma varma, intima och ombonade julkänsla som tidigare julkonserter har gett, så lite saknande jag det. Men han har ju också valt att kalla det för Vinterkväll och inte julkonsert.

Musikaliskt var det en väldigt bra konsert, Peter är ju alltid fantastisk och omger sig bara med skickliga musiker. Get up soul choir förstärkte låtarna och Nike var en positiv överraskning (har inte följt henne i Idol). Det märktes att alla hade väldigt kul även om lite premiärnerver märktes i början. Men det släppte snart och det kommer att bli bättre och bättre för varje konsert.

När Hamburger Börs slår upp dörrarna efter sommarupphållet har man dammat av pojkbandseran och uppdaterat till 2023. Man blickar tillbaka ända till The Temptations, det blir lite Jackson 5 och Michael Jackson men främst är det pojkbanden som Backstreet Boys, Boyzone, Westlife, One Direction och New Kids On The Block som lyfts fram i en hitkavalkad som de flesta nog kan sjunga med i. En hyllning till pojkbanden men även hitmakarna som bland andra Dennis Pop och Max Martin hyllas, de som är en del av det stora svenska musikundret.

David Lindgren, Borie René Lumbana, Greg Curtis, Kenny Lantz och Marco Whilborg bjuder på fartfylld show där stämsången och dansstegen sitter som de ska. För att förstärka pojkbandskänslan så finns Erik Segerstedt och Mattias Andreason från E.M.D med i bandet tillsammans med Mathilda Fritzell, Kalle Persson under ledning av kapellmästare Kristian Kraftling.

Supersnygg show med läcker ljussättning som verkligen förstärker showen och skapar en helhetskänsla, retro och nutid på samma gång.

Det här är nostalgi och energi som inte går att värja sig mot – en show där man verkligen vill dansa med – boybands back again! En show som lyser upp i höstdunklet som börjar sänka sig över oss.

Från början hade jag bara en sittplats biljett till den 28 juni, men sen med det fantastiska resale-systemet dök det upp en biljett till den 24 juni ett par dagar innan konserten. Med lite trixande gick det att få till tåg och ett hotellrum och är det nåt man inte ångrar så är det en hastigt påkommen Springsteenkonsert! Göteborg bjöd på strålande solsken den här midsommardagen. Härlig glad stämning i hela stan och runt Ullevi. Strax efter utsatt tid kommer bandmedlemmarna ur E Street Band ut på scenen och jublet när Bruce stiger fram hördes nog över hela Göteborg. Från första tonen i The Ties That Binds är magisk och sen rullar det på med No surrender. En liten bit in i blir det i min smak en lite dipp i konserten med Kittys Back men det tar sig rätt snabbt och från My home town som är låt 12 ökar det bara hela tiden. En magiskt bra The River som sedan följs av Last Man Standing där Bruce reflekterar över att det är just det han är från sitt första band. Den här turnén är en turné med en rätt fast set-list så man visste ju vad som skulle komma men vad gör det när man bara vet att det från mitten i stort sett bara är favoritlåtar? Beacause the night, Wrecking Ball, The Rising, Badlands, Thunder Road, Born in the USA, Born to Run, Bobby Jean, Glory Days och Dancing in the Dark. Näst sista sången är Tenth Avenue Freeze Out och så avslutas det med bara Bruce på scenen och en finstämd I See You In My Dreams som den 29e och sista låten. Inte illa för en 73-årig gubbe.

Det här är verkligen en kväll som jag inte kommer att glömma, men det är ju bara uppvärmningen inför den avslutande konserten den 28 juni. Däremellan är det en konsert den 26 juni som nästan regnade bort som jag inte var på. Till den 28 juni sålde jag min sittplats för det dök upp biljetter till sektionen närmast scenen och efter lördagens konsert kände jag att jag bara måste uppleva Springsteen en gång från den sektionen. Först lång väntan för att hålla en plats. Men jag hade ju inte haft möjlighet att köa i flera dagar för att få ett könummer och komma in tidigt och få plats vid staketet, men fick ändå okej plats i den sektionen. Men var kommer alla långa människor i från?? Det var bra den 24 juni, men den här kvällen var helt obeskrivligt bra. Dock ”bara” 28 låtar lång. Men med en rätt omstuvad låtlista vilket publiken älskade för många hade ju sett alla tre konserter. Nytt var bland andra, första låten Night, Darkness on the Edge on Town, Trapped, Johnny 99, The E Street Shuffle och så kommer den som hela Ullevi har väntat på, han plockar upp en skylt från publiken med ”It’s time to break the stadium” på. Men han håller lite på den godbiten, drar ut på Dancing in the Dark och Tenth Avenue Freeze out innan det blir Twist and Shout. Vad jag vet är det första gången på den här turnén som den spelas, och det är ju Ullevis låt sen 1985. När den spelas är det bara glädje och lycka i hela publiken. Det är en kärlekshyllning från Bruce till alla sina svenska fans. Där och då så är vi den bästa Springsteen-publiken. Precis som alla kvällar avslutas det med I See You In My Dreams men han lämnar Ullevi inte bara med löftet om att vi ses i drömmarna utan med orden ”I will be back”. Och när han kommer tillbaka så kommer jag vara där!

Det är något fantastiskt med en konsert med Springsteen – även om man inte är ett jättefan av hans publik så går det inte att stå emot den här spelglädjen och kraften som han har. Det är bara ett band och en sångare på scenen, inte nåt snyggt påkostat scenbygge, inga dansare, ingen show utan bara ett rockband som spelar sin musik rakt upp och ner. Lite stapplande danssteg, en del utdragna solon där bandet får visa vilka fantastiska musiker de är. Men ändå eller är det tack vara det avskalade som de når ut och får publiken att sjunga med i nästan tre timmar. Gillar man musik och livekonserter så ska man minst en gång uppleva en Springsteen konsert. Finns inget som det. Visst ljudet var inte det bästa, särskilt inte första kvällen, men är det någonsin det på en sån här arena? Några låtar var inte mina favoriter, men helheten är att det här bara är så bra.

Efter konserten är det en folkmassa som vandrar i ett Brucerus från Ullevi genom Göteborgs gator.

Linda Bengtzing och Magnus Carlsson har tävlat med ett otalig låtar i Schlagerfestivalen genom åren och ikväll bjöd de på dem, men även en del av låtarna som de bara spelat in som demo och där någon annan sen fick sjunga dem, eller låtar som inte kom med alls. Vissa av deras låtar tyckte jag inte var så där jättebra när de tävlade med dem men när man hör dem så här så växer de och blir riktigt bra. Magnus och Linda är ju stora schlagerälskare och deras energi i låtarna är verkligen på topp.

En av mina absoluta favorit från melodifestivalen är Not a sinner nor a saint som jag fortfarande tycker skulle ha vunnit 2003 så alltid lika underbart att få höra den. En annan favorit som de plockat fram var Anders och Karin Glenmarks Kall som Is. Magnus gjorde en suveränt bra version av Cornelia Jacobs Hold Me Closer. En av de absoluta höjdpunkterna under kvällen. Allt avslutades med ett kavalkad av schlagerlåtar genom tiderna. Det finns ju en hel skatt att ösa ur och de kunde ha hållit på mer än två timmar.

Bra och kul mellansnack där det bjöds på lite bakom historier och annat smått och gott.

Oavsett vad man tycker om den del låtar som varit med i Mello, så har ju många av dem fastnat och på något sätt så kan man ändå texten så man rycks med och sjunger med. Det är omöjligt att värja sig när Linda och Magnus utstrålar den glädje och kärlek de har till de här låtarna Det var nästan så taket lyftet på Rival när publiken sjöng och dansade med i nästan alla låtar i de två timmar som konserten varade. Man kan bara konstatera att schlagerglädje smittar snabbt!

Det här var en riktigt härlig schlagerkväll, den perfekta uppvärmningen inför Eurovisionfinalen imorgon!

En jäkla massa schlager åter ut på turné efter helgen och gillar ni schlager så skaffa biljetter. Det här är en riktig feelgood och energikick, bara massa glada schlagers!

Nästan en vecka före Valborg blir det en konsert som påminner en del om en Valborgsmässoafton vid brasan. Rikssalen är nästan lika kall men sången som bjuds under kvällen värmer själen. Det är något visst med manskörer som sjunger vårsånger och när Orpehi Drängar stämmer upp i Vårsång (Glad såsom fågeln) och Majsång (O hur härligt majsol ler) då är riktigt stämningsfullt och vackert och vårkänslorna sprids inne i Rikssalen. Orphei Drängar är ju verkligen manskörernas manskör.

Helene Sjöholm tillsammans med Martin Östergren på piano förgyller Rikssalen ännu mer med sin ljuvliga stämma när hon bjuder på Hemma, Horgalåten, Nu blåser vi ut ljusen (Stolta stad) och så självklart Gabriellas sång. Tillsammans med Orphei Drängar blir den helt magiskt stark och så vackert.

Har ni inte varit på konsert i Rikssalen så kan jag rekommendera det för det är speciellt med konserter i så en sån pampig sal.

Stockholm är sista anhalten på den här upplagan av Champions of Rock och bjuder på största kören, Joyvoice, på hela turnén, Här i Avicii Arena är det över 100 personer i kören och det märks verkligen när de tar i för fullt. Det blir en otroligt mäktig upplevelse med så stor kör i Queens låtar, särskilt i Bohemian Rhapsody.

Peter Johansson har satt upp Champions of Rock i några olika tappningar genom åren och haft olika artister med sig. I år är det ”bara” Jenna Lee-James som han spelade med i We Will Rock You i London som är med. Jenna har varit med på de tidigare turnéerna och det är verkligen inte ”bara”. Hon har en riktigt mäktig röst som imponerar stort både i den finstämda Is this the world we created till att hon tar i med hela kroppen i sluttonerna i Somebody to Love. Hon är verkligen Killer Queen. Peter och Jenna har ett härligt samspel och lyfter varandra i duetterna. Kraftfullt och starkt.

Peter, Jenna och Joyvoice backas upp av bandet med bland andra Neil Murray från Whitesnake och gemensamt skapas ett härligt Queen-sound. Tillsammans med en läcker ljussättning blir det äkta Queen Tribute.

Att Peter älskar Queen är det ju ingen tvekan om. Han kan sin Queen utan och innan och plockar fram mindre kända låtar som 39 och gör den med lika mycket kärlek som när han sjunger Bohemian Rhapsody tillsammans med Jenna och hela kören. Då är det helt magiskt. Det är underbart att se hur mycket han njuter av det här och hur han står i sin skinnrock med engelska flaggan och bara tar in hur hela arenan lyses upp av mobiltelefonerna i slutet av konserten.

Det här är en Queen-tribute som de utan tvekan skulle kunna ta till England och sälja ut arenor med, proffsig, musikaliskt fulländad, personlig och full av glädje och energi.