För trettionde året är det Stjärnjul med Rönninge Show Chorus och The EntertainMen. Här bjuds det på julmusik på hög energinivå. Med de här två körerna är det inte bara att sjunga fint som gäller utan det är full show och inlevelse i varje låt som gäller. Här är det en härlig blandning av jullåtar som showiga nummer, ett Disneymedley och Frosty the Snowman, finstämt med Jul Jul Strålande Jul och Det strålar en stjärna och mäktiga Hosianna. Varje rörelse är välrepeterad och synkroniserad – det är inte för inte som Rönninge Show Chorus har vunnit VM tre gånger.

Årets gästartiser var Babben Larsson, John-Owen Jones, Linda Pritchard och Arthur Öhman. Babben bjöd på de mer komisk inslagen. John-Owen Jones har jag sett i London och det var som att vara i West End när han sjöng Music of Night och Bring him home – gåshudssvarning! Tillsammans med Linda Pritchard sjöng han en oförglömlig version av The Prayer.

Linda Pritchard har en röst som matchar John-Owens väl. Hennes version av All I Want For Christmas satte ribban högt i början av konserter.

Arthur Öhman, årets stjärnskott i Stjärnjul, var helt okänd för mig. Tillsammans med körerna sjöng han bland annat en lite mer fartfyllt version av Tänd ett ljus.

Johan Landqvist och Stjärnjulsorkestern är skickliga musiker och ett par jullåtar framfördes helt instrumental så de fick visa vad de går för på egen hand.

O helga Natt med alla solister och körerna var ett starkt och stämningsfullt avslut på konserten.

Julkonserter med The High Society har blivit en trevlig tradition och vi köpte biljett till den 15 december, men när Black Friday rabatt med 50 % dök upp och det fanns plats på rad 1 var beslutet lätt, det fick bli två konserter i år.

Karl Dyall, Joachim Bergström och Rennie Mirro bjuder på glad och energigivande julmusik. Man omsluts av härlig julstämning från första tonen. Klassiska julsånger som White Christmas, Let it snow, The Christmas song, Little Drummer Boy avlöser varandra med personligt mellansnack på temat familjejul. Lite stepp bjuds det också på och det säger man ju inte nej till!

I år fick vi också en musikalisk julklapp i form av en helt nyskriven jullåt (av Rennie Mirro och Johan Landqvist), Dancin’ at Christmas. En svängig glad jullåt som verkligen passade dem.

Om två veckor ska jag se den här konserten igen och det är jag verkligen glad för!

Turnén rullar vidare i landet och sista konserten är den 19 december i Malmö. De återkommer till Stockholm den 8 december och den 15 december på Oscarsteatern – passa på att köpa innan de tar slut.

https://allthingslive.se/news/the-high-society-ger-oss-christmas-is-comin

Godspell hade premiär 1971 och är baserade på Jesus liv i Matteusevangeliet så att spela den i en kyrka är väldigt lämpligt. Scenen är placerad i koret som lyses upp effektfullt under hela musikalen och är en snygg inramning till scenen. Särskilt effektfullt blir det i slutscenen, korsfästelsen, när ljuset skäcks ner på scenen och en ensam spot vandrar uppför väggen och stannar och ramar in det stora krucifixet. Så snyggt hade de inte kunnat göras på någon teater scen.

Godspell är en av kultmusikalerna och här i Sverige är t ex Björn Skifs med på inspelning av den. På ett litet komiskt sätt berättas välkända episoder ur Jesus liv upp och lyfter fram moralen och budskapet i varje episod. Ensemblen får därmed spela allt från frön som sås, fariséer, Lazarus till lärljungar.

För att vara en musikal är det rätt långa talade partier men när det väl blir en sång är sånginsatser genomgående bra, kraftfulla och med stark inlevelse som fyller upp kyrksalen. En av mina favoriter och som nog många känner igen är ”All for the best” som man här med små medel får till en härlig musikalkänsla i.

Det känns lite som Godspell har hittat hem nu när den spelas i Engelbrektskyrkan. En plats om lämpar sig väldig väl för lite mer konsertversioner av musikaler och jag hoppas de kommer fortsätta med fler. Varför inte Joseph and the Amazing Technicolor Raincoat?

Godspell spelas 3-4 oktober

I år är det åttonde året som Från Broadway till Duvemåla ger sig ut på turné med musikallåtar runt om i Sverige. På scen i år återser vi Malena Tuvung, Emmi Christensson och John Martin Bengtsson och för första gången är Linda Pritchard och Martin Redhe Nordh med. En kvintett som kompletterade varandra väl och skapade en bra musikalisk dynamik till årets uppsättning.

Konserten inleds med Cats som inte riktigt ger det där klöset som tidigare års uppsättningar har haft men tar sig snabbt när det följs av ledmotivet till Fame. Sen rullar det på med en härlig rad av musikallåtar – en blandning av gammalt/nytt och välkända och mindre kända/spelade. Till den senare kategorin hör Hadestown som sattes upp 2019 på Broadway och vann åtta Tony Awards och som nu går i London men inte spelats i Sverige. Från den bjöds vi på två låtar med hela ensemblen som verkligen gav mersmak.

Med Emmi och John Martin på scen, som både spelat i Fantomen på operan, får vi självklart höra ett par helt underbara tolkningar från Phantom of the Opera, låtar som man aldrig kan höra för många gånger när det framförs så bra. Emmi med sin fina ljusa stämma sjöng en den ljuvliga Änglasång från Så som i himlen. Solen sken ute så något regn blev det inte när Malena Tuvung böjd på sin numera klassiska kraftfulla tolkning av Rain on my parade ur Funny Girl som i år firar 60 år sen den öppnades på Broadway. Lite nyare är musikalen om Tina Turner som Linda Pritchard sjöng ett par låtar från i sann Tina Turner-anda. Linda har en kraftfull röst som passar perfekt till lite rockigare låtar. En av kvällens höjdpunkter var Total Eclipse from the Heart, i duettversionen från Tanz der Vampire med Linda och John Martin.

”Nykomlingen” Martin Redhe Nord stod för årets Duvemåladel när han tidigt känslosamt sjöng Guldet blev till sand. Martin har både en stark röst och en särskild komisk talang och stod för mycket av det komiska i konserten. Hans medley där han river att ett gäng musikallåtar i en rasande fart, i hög hatt och sin lila fjädeboa, var roligast i kväll och det är imponerande hur han hann med all text och vändningar. Han var också underbart komisk charmig i duetten You and Me från Book of Mormon med John Martin. Ni som har sett musikalen förstår säkert vem som var vem i den duetten:

Konserten avslutas publikfriande med Queen, Abba och Grease där publiken snabbt är med och dansar loss. Men jag önskar att vi mot slutet hade fått höra antingen One day more eller Do you hear the people sing från Les Miserable. Den typen av kraftfulla ensemblenummer saknar jag i årets uppsättning som annars har en bra blandning av musikallåtar från olika genres och epoker och som framförs av några av våra bästa musikalartister tillsammans med duktiga musiker under ledning av Carina E Nilsson. Ett konsertkoncept som jag verkligen gillar.

Från Broadway till Duvemåla spelas runt om i landet till den 17 november – och är ett perfekt sätta att hämta energi när grårusket börjar komma.

Biljetter kan köpas här: https://www.franbroadwaytillduvemala.se/turneplan

Duggregnet mötte publiken när de kom till Stadion och övergick till hällregn som varade nästan hela konserten – så Dancing on a sunny day blev en regnig dans av den entusiastiska publiken.

Förbanden Alba August och Victor Ray kämpade på för att få igång publiken men de hade det tufft i regnet.

Men så fort Benjamins band äntrade scenen, rökmaskinerna sprutar ut röd rök och ljusspelet är igång och tonerna till Looks who’s laughing now börjar spelas då är publiken fast. Otroligt snygg och proffsig inledning på konserten – i klass med vilken världsartist som helst.

Det här är en kväll där superstjärnan möter sitt 9-åriga jag. Den lille killen som hade problem med matten (och fortfarande har enligt honom själv) men som drömde om att en dag stå på ett utsålt Stadion och sjunga sina låtar. Ikväll är vi alla med och ser till att hans dröm går i uppfyllelse. Utsålt och publiken jublar och sjunger med. Flera gånger under kvällen stannar Benjamin upp för att ta in vad han är med om. Det här är stort för honom och han låter oss veta det. Hela familjen är med i publiken och firar med honom – den ende som saknas är morfar Hans som gick bort i våras. Men han finns med i den hyllning som Benjamin ger honom. Både i Det stora röda huset (med bildspel på familjen och huset i bakgrunden) och sen i en otroligt fin version av Det går en vind över vindens ängar som avslutas med en egen text om Torsbyfjärden.

Benjamin är så otroligt skicklig på att växla mellan det väldigt personliga och de storslagna maffia numren där ljusspelen, pyrotekniken och fyrverkerierna ramar in och höjer låtarna till världsklass. Otroligt mycket pyro i Tänd alla ljusen – stundtals så man inte ens ser Benjamin för all eld och rök . Fyrverkerierna i Kite tar nästan aldrig slut. Mäktigt och imponerande. Bandet är suveränt bra också och njuter lika mycket som Benjamin av kvällen.

Men lika minnesvärt är det när publiken önskar Hej Sofia! som han tävlade med i Lilla Melodifestivalen 2006 – och småskrattande och som på ett lyckorus sjunger han refrängen till publikens jubel. Ett ögonblick där den lille Benjamin lever sin dröm.

Under konserten uppmärksammar han också att Sara Sjöström är i publiken och publiken jublar åt hennes två OS-guld. Den här kvällen är Benjamins motsvarighet till OS-guld för han visar att han behärskar alla delar en konsert består av.

Mot slutet av konserten upphör regnet och den avlutande låten om att han är en legend avslutar han med en svensk vers om Stockholm och att han är lycklig. Finstämt mäktigt avslut och jag hoppas verkligen han har lyckats ta in den här kvällen. En konsert som kommer vara en sån där som folk om några år kommer säger ”jag var där” om.

Nu har han hans dröm om ett utsålt Stadion blivit sann – och det känns som att drömmen om ett utsålt Madison Square Garden inte är omöjlig. Då skulle jag gärna vilja vara där!

Första konserten i Stockholm men Bruce och E Street Band sparar inte på krafterna i en konsert som är 3 timmar och 4 minuter med 31 låtar. Här är det inte massa klädbyten som drar ut på tiden om man nu inte räknar med att kostymvästen åker av mot slutet.

Nån minut efter 20:00 äntrar Bruce scenen och börjar med Into the fire helt avskalat och först en bit in i låten kommer E Street Band in med full kraft och scenljuset tänds upp. Känns som en reflektion till vad attentatet mot Trump häromdagen och det hårdare klimatet i USA. Följs av Lonesome day och lite senare Longwalk Home som handlar om att man inte känner igen sin hemstad men Born in the USA spelades inte ikväll. Blir intressant att se om den dyker upp på torsdag

Låtlistan är delvis samma som från Ullevi förra året men i år fick vi Hungry Heart, dock mer som allsång än med sång av Bruce. Hade ju gärna hört Bruce mer i den men man såg hur han njöt av att gå runt och låt publiken sjunga. The River sjöng han mest själv och det med stor inlevelse.

Men en konsert med Bruce är mycket allsång som i Badlands, Dancing in the Dark, Thunder Road och så Twist and Shout i en 7-minutersversion där han och Little Steven utmanar publiken om vi kan hålla ut längre än de. De har ju hållt på i mer än 50 år nu. Little Steven ville inte gå hem och inte publiken heller – men efter den avslutande I’ll see you in my dreams så var nog hela publiken nöjd med kvällens konsert.

Statsministern var på plats och även om han länge var den ende som satt ner under Badlands så kom också han igång.

Den här konserten hade jag sittplats på sektion 113, rad 22, 262 och det är häftigt att titta ut över publikhavet som står och helt synkroniserat vajar i takt med armarna och den klassiska händer i luften- skakningarna. Då vet man att man är på en Springsteenkonsert. Men det var bra fart på min sektion också och ljud var riktigt bra. Sångtexterna gick fram och Bruce röst höll.

Nu ser jag framemot konserten på torsdag – då på Främre Stå. Och sista konserten är ju alltid bäst!

Det här är en show som verkligen lever upp till det annonserna lovar, en fulländad dinner show i sann Rat Pack anda. Det är en hyllning till den show som Frank Sintra, Sammy Davies Jr och Liza Minelli hade den 11 april 1989 på Börsen. Här har man tagit till vara på konceptet Dinnershow fullt ut. The High Society och bandet bjuder på några låtar innan förrätten och så fortsätter det med några låtar då och då medans man äter. Mellan låtarna minglar Karl Dyall, Rennie Mirro och Joachim Bergström runt bland matgästerna och småpratar lite. Hur trevligt som helst och nej killar ni stör absolut inte i maten utan det förgyller bara upplevelsen. Förrätten med oumph var en rätt smaklös historia men det togs sig till huvudrätten och efterrätten var både en fröjd för ögat och smaklökarna och man hann precis ta sista tuggan innan showen startade på riktigt.

En show på ca 90 minuter fylld med Franks, Sammys och Lizas hits som Mr Bojangles, New York New York, All that Jazz, That´s life, Cry me a river och många andra. Låtar som passar killarna perfekt och de märks så väl att det verkligen älskar just de här låtarna. En kärlek och energi som strömmar ut från scenen och försätter hela publiken i en riktigt feelgood-stämning. Låtarna varvas med personliga anekdoter med kopplingar till Frank, Sammy och Liza, anekdoter som roar och berör på samma gång. Lite gåshudsvarningar när man hör vissa av dem för de är så personliga för killarna.

Efter showen bjuds det upp till dans och snabbt fylls dansgolvet och i dansvimlet syns både Loa Falkmn, Eric Bibb och många andra bekanta ansikten.

Kvällen kan sammanfattas som den ultimata dinnershowen – god mat och dryck som avnjutes till tonerna av soft härlig musik, fantastiska sångröster och stepp som det lilla extra, allt under kristallkronornas dämpade belysning. Bästa AWn- avkopplande och energiladdande på samma gång. Så proffsigt utfört!

Missa inte den här dinnershowen -spelas bara till den 27 april.

Peter Jöback har släppt en ny skiva, Atlas, och ikväll är första gången som han spelar samtliga låtar liv. På vinterkonserterna 2023 fick vi ett första smakprov när han spelade titellåten Atlas och den gav verkligen mersmak. Totalt sett är det tio nya låtar som han har skrivit tillsammans med Ed Harcourt och Kathryn Williams och de har skapat ett brittiskt poppigt sound som passar Peter väldigt bra. Det är låtar som man lätt tar till sig och Peter framför dem med full energi. Det finns en viss nervositet i luften när han äntrar scenen och tonerna till den numera klassiska Är det här platsen ljuder. En låt som han ofta börjar med med. Nervositeten lägger sig ganska snart när han märker att publiken gillar de nya låtarna, där skivans första spår Begin to End är först ut av de nya. Kvällen bjöd på en bra blandning av nytt och gammalt, ballader och upptempolåtar. Spellbound tillägnade han sina älskade barn och det är en väldigt fin låt som i vissa takter för tankarna till fina Someday at Christmas av Stevie Wonder.

Den här skivan är ett avstamp i var Peter befinner sig i livet nu. Sin vana trogen vill han utforska andra sidor av sig och hitta ett nytt sound. Han vill lyfta den moderna mannen och tillsamman med Ed Harcourt som var en av kvällens gäster gjorde han duetten Modern Man . Ed var också med och spelade på The Game som var en konsertens höjdpunkter.

På skivan har han han ytterligare en duettpartner, Sophie Ellis-Bextor, i låten Punch Drunk men ikväll var det Dominique (Pålsson Wiklund) som med sin ljuva tonsäkra stämma väl matchade Peters. Dessförinnan gjorde de en fantastisk tolkning av Wicked Games. Ser gärna fler duetter med dem framöver.

Peter omger sig alltid med skickliga musiker och tillsammans utstrålade de en spelglädje som sprids till publiken och de nya låtarna mottogs väl av Peters trogna publik. Den dansanta Börja om från noll satte punkt för konserten och fick publiken att dansa ut med en härlig stämning.

Man behöver inte åka till West End i London för att ta del av Boubil och Shönbergs fantastiska låtskatt utan det räcker att bege sig väster ut, närmare bestämt till Blackeberg, där W.E.S musical choir tillsammans med solister bjuder på smakprov från Miss Saigon, Martin Guerre och självklart Les Misérable.

Kvällen inleddes med The Heats in on ur Miss Saigon och avslutats med One Day More från Les Misérable. Maja Malm och och Anders Hedlund guidar oss genom musikalerna så även den som inte har sett dem kan följa med. Själv har jag inte sett Martin Guerre som inte är lika frekvent uppsatt, men när Kalle Thunell sjöng I’m Martin Guerre med känsla och inlevelse och kören starkt och samsjunget framförde Bethlem gav det mersmak. Helt rätt i tiden att ha med den då den har nypremiär den 15 oktober i London.

Sandra Kassmann imponerade verkligen med sin starka musikalröst i I Dreamed a Dream liksom Martin Henriksson Urech i Bui Doi. Jag hade väldigt gärna hört Martin framföra Stars, men det är ju främst en körkonsert så där hade man valt ett körarrangemang istället. Efter att precis ha sett Les Misérable i London så fick hjärna jobba lite med att kalibrera om sig till att det är en körkonsert där körarrangemangen satte en annan prägel på låtarna än jag är van vid. Just de här musikalerna fungerar väldigt bra att framföra som konsertversioner med stor kör då det är flera stora ensemblenummer i dem som t ex At the End of the Day och Do You Hear The People Sing.

Kvällens mest energiska nummer stod Simon Holm utan tvekan för när han sjöng The American Dream som om han var med i en scenuppsättning av Miss Saigon.

Det är alltid härligt med en orkester med duktiga musiker, men i vissa partier blev musiken lite för stark och sången nådde inte riktigt fullt ut. Nåt som alltid är en utmaning i mindre lokaler. Första gången jag sett något på Kaskad och det är så kul att det ges möjligheter till kultur utanför innerstaden.

WES musical choir, musikerna och solisterna bjöd på en väl sammansatt musikalkonsert som framfördes med sångglädje, energi och en stor dos kärlek till musikalerna! En konsert som livade uppe en gråmulen dag.

Under årens gång så har jag ofta tänkt att Nanne påminner mycket om Tina Turner på scen, liknade rörelsemönster, starka röster, utstrålning och fulla av energi. Men det är inte bara scennärvaron de delar utan Nanne berättar med stor inlevelse bland annat om deras liknande tuffa hemförhållande som barn som satt spår i dem och att det var styrkan och kärleken till sången som fick dem att de tog sig därifrån.

När Nanne hyllar Tina har alla stora hits, som It’s takes two, Simply the Best, Son of a preacher man och What’s love got to do with it, plockats fram och det är full fart nästan hela tiden, men kvällens stora behållning är Nannes finstämda version av Private Dancer som går rakt in i hjärtat. I Golden Eye, som inleds snyggt med klassiska Bondtemat, bjuds vi på en mäktig tolkning där hennes stora röstomfång får briljera.

Genom hela showen så visar Nanne att hon är verkligen kan göra Tina Turners låtar rättvisa men hon sätter sin egen prägel på varje låt. Nanne bjuder på hjärta, smärta och en energinivå som få kan uppnå. Showens avslutas med en högintensiv Proud Mary som elektrifiera hela publiken och med ett budskap om att tro på dig själv och förverkliga dina drömmar! Det här är precis vad man behöver för att orka med de sista kalla vinterveckorna.

Foto Camilla Käller

Foto Camilla Käller

Foto Camilla Käller