På fredagar har Musikplats Stockholm P4 livekonsert i Studio 4 i Radiohuset. Idag var det dags för Peter Jöback att presentera låtarna från sin nysläppta skiva Humanology för första gången som en popkonsert. De flesta låtarna är med i den fantastiska popteatern ”Med hjärtat som insats” som just nu spelas på Cirkus i Stockholm. Låtarna är helt fantastiska på Cirkus men där backas det ju upp förutom av orkestern även av ensemblen och de vackra ljus och bilddesignerna som blir en del av låtarna. Men hur fungerar låtarna på en mindre scen och med enklare ljussättning, inga häftiga bildspel etc? Det var det många som ville veta och kön till Studio 4 ringlade sig lång runt i entréhallen i radiohuset. De första hade köat i över tre timmar innan dörrarna in till studion öppnades. Alla fick inte plats utan en del fick sitta i en studio bredvid och titta på konserten på skärm.

Men vi hade kommit i tid så vi fick bra platser inne i Studio 4. Först var det en kort intervju med Peter bakom scenen, avbrott för nyheter och så äntrade bandet och Frida Öhrn scenen. Sen kom programledaren Fredrik Eliasson in och presenterade Peter. Första låten var ”Rushing Into Love” som följdes av ”The Mask”. Peter och Fredrik pratade en liten stund och sen fick vi höra den helt underbara låten ”Call Me By Your Name”. En låt som Peter inspirerats att skriva efter att ha sett filmen med samma namn. Den är inte med på Cirkus så det vara första gången jag hörde den live och det är verkligen en låt som griper tag i en. Enkelt pianospel, Peters känslomässiga röst och en text som är väldigt fin. Peter berättade sen att han gillade Bond och ville göra en Bondinspirerad låt och så kom låten ”What If Tomorrow Never Comes” som handlar om Peters pappa till. En låt som jag älskade första gången jag hörde den på Cirkus där den är så läckert ljussatt och ett superhäftigt bildspel med eldar. En så snygg helhelt. Men låten är så stark och kraftfull så den fungerade lika bra på den här lilla scenen. Oavsett scen och publikstorlekt så sjunger Peter med sån energi och engagemang så man sitter helt hänförd. Sista låten i sändningen var ”The Shape Of You” men vi som var på plats fick en även höra ”Addicted” som extranummer.

Och fungerade låtarna i det här formatet? Ja absolut! Här var det bara fokus på låtarna och det var ordentligt jubel efter varje låt. Peter nämnde att när de spelat på morgonen att de kände för att ge sig ut på turné och spela i vår. Och det vill vi verkligen att han gör! Låtarna på Humanology är otroligt bra och det märks verkligen att Peter älskar att sjunga dem och de är så bra live. Hoppas att de bestämmer sig snart och släpper konsertdatum så vi vet vad vi ska göra i vår!

Konserten ligger upp på P4 i Musikplats Stockholm. Börjar ca 1:15 in i avsnittet med logeintervjun.

https://sverigesradio.se/avsnitt/1175391

Nu är det ungefär halvtid för Med Hjärtat Som Insats och skivan Humanology har släppts så nu kan man äntligen lyssna på de underbara låtarna hemma också.

Ikväll var första gången som vi åt mat på Cirkus innan det började. Vi hade bort 7 vilket är precis vid den utbyggda runda scenen. Maten var helt ok, men det man betalar för är ju att få platserna riktigt nära scenen. Det blir en helt annan upplevelse att sitta så nära och nästan vara en del i föreställningen. Vid bord 7 är det en trappa ner från scenen så det var många gånger under kvällen som Peter eller någon från ensemblen kom springande ner eller upp från scenen. Man använder sig verkligen av hela Cirkus under föreställningen och Peter eller någon annan kan dyka upp precis var som helst i salongen så man måste vara alert och se var det händer något.

Jag gillar ju att ha närheten till artisterna och inte någon som skymmer, men det är ju på bekostnad av den fantastisk ljussättningen och bildspelet som är runt om hela salongen. Den helheten får man bättre om man sitter på läktaren, men inte för högt upp. Men när något är så bra som den här föreställningen är så går i alla fall jag flera gånger och då kan man ju välja att se den från olika platser och man får en ny upplevelse varje gång, man ser någon detalj man missat tidigare och en annan upplevelse av alla nummer. Just de låtar som är lite känsligare och ska beröra mer, de upplevs absolut starkare när man sitter nära och kan se Peters ansiktsuttryck. Avslutningen med ”Stockholm i natt” är ett sådant tillfälle.

Hur har då själva föreställningen utvecklats sen premiären? Inget direkt ändrat i själva föreställningen men Jens Hultén improviserade lite mer. Tyvärr har han samma otacksamma manus att jobba med som tidigare i den så kallade förshowen. Den cabareaktiga inledningen är verkligen en skarp kontrast till det explosiva, energiska och glädjefulla avslutet där Peters verkligen glänser och strålar som aldrig förr. De nya poppiga låtarna t ex ”What If Tomorrow Never Comes”, ”Beliver”, ”Rushing Into Love” och ”Dancing” är verkligen höjdpunkterna. Publiken älskar dem lika mycket som Peter älskar att sjunga dem. Det märks att Peter har fått en trygghet i det nya materialet för han släpper loss för fullt och bara njuter. Den osäkerhet som kan ha funnits för hur det nya materialet skulle tas emot är helt bortblåst. Ett annat nummer som var starkt redan på premiären men som nu vuxit ännu starkare är ”Everybody Hurts” en form av cirkelterapi med Peter och hela ensemblen. Den övergår sedan i den nya ”Addicted” som en härlig hyllning till livet och världen. Alla de nummer som var starka och bra på premiären har blivit ännu starkare och tightare.

Det här är en föreställning som det är lite svårt att definiera vad det är och Peter har själv valt att kalla det för popteater och den vandrar mellan teater, musikal och show. Historien om pojken som lämnade sitt hem i sökande på lycka och kärlek finns där hela tiden. Vissa låtar för handlingen lite framåt, men ibland är låtarna där mer som en status eller inslag i handlingen utan att föra den framåt, det är inget i texten i låten som driver handlingen. I början är det mer prat men ju mer det kommer in i handlingen till ”artistens” stora konsert ska gå av stapeln, blir det mer poplåtar som radas på varandra eftersom vi hamnar in i en konsert i handlingen.

Det är en väldigt blandning av folk i publiken men det som är kul att notera när man har sett den några gånger är att publiken i stort sett reagerar på samma sätt på varje föreställning. Lite tvekande i början men efter ett tag märker man att något händer för att växa till kraftiga applåder och jubel ju längre showen går och när publiken går därifrån hör man bara positiva reaktioner.

Humanology finns att köpa i samband med föreställningen och har man tur kommer Peter ut och signerar efter föreställningen.

Sista föreställningen är den 15 december och jag kan verkligen rekommendera att ni går Med hjärat som insats.

För ett par år sedan bestämda sig Viktoria Tocca att hon ville sätta upp en musikalkonsert. Sagt och gjort, hon hyrde Berwaldhallen och bad några vänner och kollegor att vara med. Det var startskottet till den turné runt Sverige som nu är inne på sjätte säsongen. Till varje säsong plockar hon ihop några olika musikalkollegor som är med och det finns ju rätt många duktiga musikalartister att välja på i Sverige så att få en bra variation är ju inte något problem. Den här säsongen har Viktoria skaffat sig en ny ”bebis”, Broarna i Madison County” där hon spelar den kvinnliga huvudrollen och hon hoppar bara in på några konserter som gästartist, som ikväll. Hennes bebis har blivit stor och klarar sig på egna ben.

Från Broadway till Duvemåla är idag ett väl inarbetat koncept och konserterna säljer slut i stort sett överallt. Det som jag skulle säga är styrkan i uppsättningen är att man inte har en fixstjärna utan det är fem otroligt duktiga musikalartister, Laila Adèle, Niklas Asknergård, Emmi Christensson, Emil Sigfridsson och Malena Tuvung,  som är lika starka i sina solonummer som när de körar och backar upp varandra. Allra bäst är de nog i de kraftfulla numren där alla är med som t ex One day more från Les Miserable eller i öppningsnumret Circle of Life från Lejonkungen. Det är så mäktigt när Laila Adèle tar de första tonerna med sin kraftfulla soulröst. Laila får också briljera med sin starka röst i t ex Fame och This is me.

Eftersom jag går rätt mycket på musikal har jag sett rätt många musikalartister på scen men vad jag vet har jag nog aldrig sett Emil förut. Så när jag hör de första tonerna från Anthem tänker jag direkt att nu kommer Niklas in, men nej det var det inte utan Emil. Får erkänna att jag i någon sekund blev lite besviken eftersom Niklas är en av mina favoriter. Men det tog inte många sekunder innan jag insåg att här står en kille med en fantastisk röst! Det är just det som är storheten med de här konserterna. Det finns inte något svagt kort, utan alla är bara så bra! Fem artister som framför alla sånger med tonsäkerhet, härlig energi och kärlek till musikalen. Det finns så många underbara musikallåtar att välja på. Precis som tidigare år är det en bra blandning på låtar som måste vara med, nya låtar och låtar som är kännetecken för just den artisten. Det vore t ex kriminellt att inte ha med ”Feeling good” när Niklas står på scen. Han slår Michael Bublé med hästlängder! Och står han på en scen som är granne med Cirkus så måste ju ”Guldet blir till sand” vara med. Precis som Malena inte kan låta bli att sjunga ”Memory” från Cats. Hon är ju vår Grizzabella. Ytterligare en kvinna med en underbar stark röst. Hon och Niklas gör en härligt Grease tolkning.  Niklas har spelat i Miss Saigon så vi fick  höra en underbar tolkning av ”The last night of the world” tillsammans med Laila.  Emmi och Niklas har i olika uppsättningar varit med i Phantom of the Opera så fick vi njuta av flera sånger från Fantomen. Emmi har en sån ljuv ljus röst och hon är perfekt som Disneyprinsessa. Hon gjorde den svenska rösten till Belle i Skönheten och odjuret. Då fick hon inte sjunga ledmotivet, men ikväll sjöng hon den underbara duetten med Emil. Så vackert!

Kvällens gästartist var som sagt Viktoria själv och hon sjöng en låt i varje akt, Dark Waltz och Somewhere over the rainbow. Förutom de fantastiska rösterna så vill jag också berömma de underbara klänningarna som tjejerna hade. Viktorias fantastiska långklänningar, paljettglittrande klänningar och Emmis stilrena enkla klänningar för att nämna några. Fina klänningar och smokingar lyfter numren, precis som den fina ljussättningen. Och så har vi de där killarna som står längst bak nästan hela tiden, Fredrik Bergström på trummor, Conrad Boqvist gitarr och Magnus Willavi bas under ledning av den makalösa Carina E Nilsson. Vad vore en konsert utan bra musiker? Helheten är styrkan i det här konceptet.

En underbar musikalkväll på alla sätt med musikalartister som håller världsklass!

Röda mattan var utrullad till entrén, positivspelaren spelade och en man klädd som en gammeldags cirkusdirektör hälsade oss välkomna. Är det premiär på Cirkus så är det. Inne smällde champagnekorkarna i takt med blixtsmattred från kändisfotografernas kameror när den ena kändis efter den andra dök upp. I vimlet kunde man bland annat se  Tommy Körberg, Björn Ulveaus, Sarah Dawn Finer, Christina Schollin, Andreas Lundstedt och Lena PH. Champagne bubblade fint i glasen och smekte strupen innan vi begav oss in i salongen och upp på läktaren.

Vi hade lagom tagit våra platser och blickat ut över parketten och scenen när förshowen satte igång och Jens Hulhtén hälsade oss välkomna till kvällen föreställning om Artisten. Inledningsvis är det lite krystade skämt och det hörs inte många skratt från publiken. Bättre respons är det på Elin König Anderssons akrobatnummer och låtarna ”Higher” och ”Under my skin” som har fått nytt arrangemang. Genomgående är det så genom hela föreställningen att låtarna har fått ny klädsel. Showen eller Popteatern som Peter har valt att kalla den handlar om Artisten och hans liv från hans barndom och sedan hans sökande efter bekräftelse och kärlek. Det berättas med hjälp av låtar från Peters olika skivor han gjort. Det är en ordentlig blandning på låtarna som man har valt ut till föreställning. Inga musikallåtar, bara lite referenser till några av musikalerna han har varit med i. Men till och med lite från julskivan har de fått med, då lite Halleljua vävts in i en av låtarna.

Peter har under årens lopp jobbat med en mängs olika artister och han har till den här showen plockat ihop några av dem som har olika typer av talanger och förutom Jens och Elin är det Marianne Mörck, Gunilla Backman, Frida Öhrn, Karl Noremo och Daniel Mauricio. Gunilla och Jens gestaltar artistens mamma och pappa, men annars är det inte någon som har någon fast roll utan dyker upp som olika personer som Artisten stöter ihop med under sin resa. Artistens livsresa har stora likheter med Peters liv. Och det märks att Peter nu har landat i sitt liv och känner sig trygg både privat och på scenen. Har man följt Peters karriär och sett en del av hans konserter så tar man nog lättare till sig föreställningen för det finns en del skämt och repliker som blir bättre när man vet var de kommer ifrån.

Förshowen är som sagt lite krystad och får en känsla av lite buskis/cabaré över sig. Även inledningen på den riktiga showen känns lite spretig och trevande fast samtidigt i ett väldigt hetsigt temp med låten ”Tiden Tiden” i Paris. Det börjar ta sig lite vid ”Somebody” men det riktigt stora lyftet och en av kvällens absoluta höjdpunkter är låten ”If tomorrow never come”. Här får Peter verkligen visa vad han går för och får med sig publiken till 100 procent. Om jag inte är helt fel är det en av hans nya låtar som är med på skivan Humanology som släpps i oktober. Och det är de nya låtarna som med några få undantag är bäst i hela föreställningen. Det är från den här punkten i företällningen som den växer och växer och man glömmer den lite trevande inledningen. Ett nummer som är riktigt starkt också är ”Everybody Hurts” som utspelas som en form av gruppterapi och där glänser Frida Öhrn med sin speciella ljusa röst. Berättelsen om Artisten avslutas med en fin version av ”Stockholm”. Frida Öhrn är en fena på munspel och vilket vi får höra i ett nummer. Marianne Mörck får publiken att skratta och hon visar även prov på att hon kan sjunga under kvällen.

I showen får vi se en hel del spännande kläder, allt från cirkusinspirerade dräkter, djävulskläder, gospelkåpor, beiga underkläder, men framförallt riktigt snygga kostymer på Peter och en skinnkostym i den stora finalen som sitter som en smäck på honom. Så snyggt!

Riktigt snyggt är också bildspelet och ljussättningen. Många fina bilder i bildspelet runt om i lokalen som förstärker känslan att vi är i Paris, London, New York eller Stockholm. Eller bara eldspel och ljus som i finalen. Supersnyggt!

Stor eloge också till den duktiga orkestern.

Popteater passar bra som benämning på vad det är för typ av föreställning. Det är pop och det finns en röd tråd i handlingens om de olika låtarna berättar. Senaste tiden har det varit mycket musikal för Peter men här visar han verkligen att han kan sjunga pop och de nya låtarna som han skrivit med Tobias Fröberg och Kathryn Williams passar honom helt perfekt. Har så sett framemot att få höra den här musiken sen jag hörde ”I’m a believer” i London 2014 och det har verkligen varit värt väntan. Just ”I’m a believer” är riktigt bra i sin nya lite mer upptempo version. Det är en låt som sätter sig.

Att han sedan valde att göra en show på det här sättet med låtarna innan skivan är släppt är ju bara en bonus.

Premiären avslutades som den ska med ett stort berg av blommor och alla som på något sätt varit med framför eller bakom scenen tog emot publiken stående ovationer.

Kan varmt rekommendera att ni går och ser showen! Den spelas bara till den 15 december.

För lite mer än 20 år sedan (7 september 1998) satte Peter Jöback upp en show på Hamburger Börs med 4 st dansare och ett 17 mannaband med mycket musikallåtar, lite Elvis och andra låtar som betytt mycket för honom. En helt fantastisk och underbar show. Under åren som gått har Peter hunnit med att göra ett antal skivor i olika genrer, musikal, pop på svenska och engelska, franska favoriter, covers och inte minst århundrades mest sålda svenska julskiva. Så till den här showen, som han benämner som popteater, har han ett digert material att hämta från sina egna skivor. Men han har inte nöjt sig bara med det gamla materialet utan han har släppt ett par nya låtar ”The Mask” och ”The Shape of you” som finns med på den skiva som släpps i oktober och som nu finns med i den här showen.

Till sin show har Peter handplockat ett gäng artister i olika genrer, Marianne Mörck, Gunilla Backman, Jens Hulthén, Elin König Andersson, Frida Öhrn, Karl Noremo och Daniel Mauricio, samt en tiomanna orkester.

Det var med stor spänning som jag begav mig till den första publikrepetitionen. Vi hälsades välkomna av regissören Hans Marklund som berättade vi skulle inte bara få se huvudshowen utan även förshowen som från och med torsdag kommer att pågå då och då under middagen som äts innan. Kvällen inleddes med att vi fick se alla delar i förshowen. Jens Hultén agerar som konfrencier och presenterar de olika numren. Lite krystade skämt så det får de gärna slipa på till premiären på torsdag. Marianne agerade operadiva,  Elin König Anderssson visade upp sin fantastiska kroppskontroll, styrka och vighet i ett akrobatiskt nummer. Frida, Elin och Karl gjorde en 50-60tals inspirerad version av ”Higher” och Gunilla en omarrad ”Under my skin” som båda var väldigt bra.

När förshowen var klar övergick det till den huvudshowen och Peter som ”artisten” äntrade scenen. Showen är uppbyggd med en röd tråd från barndomen med föräldrar som inte han med honom så han lämnade hemmet och vi får följa hans livsresa och sökande efter kärlek och bekräftelse. Det är verkligen inte bara en dans på rosor utan det är mycket svärta med misslyckade relationer och gruppterapi på scenen. Är det Peters liv vi får följa eller är det en uppdiktad historia? Det finns många paralleller med Peters eget liv. Allt berättas med hjälp av Peters låtskatt. Till en början känns det lite väl cabaré aktigt med det övergår mer till show. Den som förväntar sig musikallåtar kommer att bli besviken för musikaldelen refereras det bara till i vissa repliker och det gäller att man lyssnar noga för att fånga upp dem. Det blir lite spretigt och de övriga personerna har inte någon röd tråd i sina karaktärer förutom Gunilla och Jens som agerar som föräldrar men det är enbart inspelat. Annars dyker de upp som olika karaktär som ”artisten” råkat på i sitt liv. Ju mer man kan om Peter som person, hans skivor och vet vad han har pratat om i intervjuer och andra konserter desto roligare tycker man nog att showen är, för det är en del ”interna” skämt i showen. Gillade de små referenserna som dök upp lite här och där insmugit.

Ibland är det svårt att ta till sig ny musik när man hör den första gången, men i showen har Peter med rätt många låtar från skivan som ännu inte är släppt. Men alla nya låtar var riktigt bra och jag gillade dem direkt. Tre av dem har jag hört förut ”The Mask”, ”The Shape of you” och ”I’m a believer”. Den sista i lite mer upptempo än den versionen han sjöng i London på St James Theatre 2014, men den här versionen var minst lika bra och den sitter i huvudet. Det är riktigt bra pop på engelska som han släpper nu och han strålade verkligen på scenen när han sjöng dem. Måste vara så kul att få framföra flera av dem för publik för första gången. De nya låtarna lyfter verkligen showen till en extra höjd och var mer som en show i showen än de äldre som mer skulle berätta historien. De nya låtarna har han skrivit tillsammans med Tobias Fröberg och Kathryn Williams, ett projekt som han hållit på med i några år.

Scenen var snyggt uppbyggd med en catwalk med liten rund scen mitt bland borden på parketten. På väggarna runt om projicerades bilder på bland annat Stockholm, London och New York allt efter var vi var i historien, Det hängde tavlor med olika motiv som skulle spegla aristens liv.

Den här showen är väldigt annorlunda än den han gjorde på Börsen. Då var det flera härliga dansnummer och mer traditonell show. Det här är något helt annat. Det blandas med cabaré, teater, konsert och akrobatik. Personligen hade jag gärna sett ett ordenligt dansnummer, men inget på publikrepet i alla fall. Det är många klädbyten i olika stilar, allt från beigeaktiga underkläder, gospelrockar, snygga kostymer, paljetter, cabaréinspirerade kläder till en superläcker skinnkostym.

Peter har ju själv sagt att det är är något helt annorlunda än vad han gjort tidigare och det stämmer och man behöver nog ha ett öppet sinne för att kunna ta emot det här. Men när man väl har släppt in det så är det riktigt bra. Och när man hör de nya poplåtarna så känns det helt rätt för Peter och man glömmer nästan att han är en av våra bästa musikalartister. Just nu är det pop som gäller för Peter och det är riktigt bra!

Den här sommaren har ju varit helt fantastisk och den avslutas med Cookies N Beans hos Lasse i Parken. Lasse i Parken är ett så mysigt ställe på Söder, känns som man är i en bygdegård på landet någonstans och så är det innanför tullarna i Stockholm. En liten scen inne i grönskan, röda hus och en matservering som serverar hamburgare, röding, Wallenbergar och lite annat smått och gott och något gott att dricka till. Kön ringlar sig lång innan konserten börjar.

Det är 12 året  i rad som Cookies N Beans står på scenen och som de själva säger är det som en familjefest. De flesta i publiken har varit här förut och de känner sig hemma här. De har inte spelat ihop så mycket på sista tiden men sin årliga spelning här vill de inte missa.

Cookies N Beans består av Charlotte Centervall, Linda Stöm och Frida Öhrn. Charlotte känner nog all igen från diverse olika musikprogram där hon ofta är med i orkestern, senast i Allsång på Skansen. Frida Öhrns låt Release me med gruppen Oh Laura blev en av de mest spelade i årets Sommarpratare och i höst kommer hon att vara med i Peter Jöbacks show på Cirkus. Linda Ström släppte ett eget album (Med hjärtat på utsidan) förra året. Så tjejerna har fullt upp när de inte spelar tillsammans. Det märktes att de tyckte att det var kul att spela tillsammans igen.

Vi fick höra en härlig blandning av deras egna låtar och några underbara covers som ”First we take Manhattan” och ”Jolene”. De gör de låtarna så underbart bra! Älskar verkligen deras versioner på dem. ”Kings and Queens” är en härligt medryckande låt. Får erkänna att jag inte lyssnar så mycket på Cookies N Beans i vanliga fall, men gillar verkligen att se dem live. De är så otroligt duktiga. Charlotte som kan spela vilket instrument som helst, Frida som är en mästare på munspel och deras röster tillsammans är så underbara att lyssna på, särskilt på ett sånt här mysigt ställe som Lasse i Parken är. Ikväll hade de med sig några gäster som spelade banjo och gitarr med dem. Så bjöds det på munspelsbattle.

De lär ju spela här igen och det är inte omöjligt att jag dyker upp då också! Men innan dess så får jag njuta av Frida på Cirkus under hösten. Skulle inte bli förvånad om Charlotte spelar i bandet eftesom hon jobbat en hel del med Peter Jöback,  men har inte sett att de släppt vilka som kommer att vara med i orkestern.

Ännu en härlig sommarkväll perfekt för konsert. Eric Gadd inledde med några av sina souliga hits som ”Do you belive in me”, ”The right way” och ” Bara himlen ser på” innan det var dags för GES att äntra scenen till publikens stora jubel. Scen var riktigt snygg med mönster där olika textrader var inflikade.

Solliden är klassisk mark för Allsång och vilka är bättre på att leda allsång än GES? Inga allsångshäften eller textremsor behövdes. Publiken sjöng med från första tonen till den sista. Otrolig stämning! Publiken bestod mest av de som har vuxit upp med de här killarna, eller männen ska man väl säga. Niklas fyllde 60 för en månad sedan och i november är det dags för Orup att fylla 60 och Glenmark 65!! Men det märks inte alls. Det här är killar som åldras med stil! Niklas lovad inledningsvis att det inte kommer att komma en enda ny låt och en sån här konsert vill man inte ha låtar från någon ny skiva som ingen har hunnit lyssna in sig på, nej alla var här för att höra de gamla låtarna som ”En jävel på kärlek”, ”Upp över mina öron”, ”Hon har blommor i sitt hår”, ”Magaluf”, ”Mare Mare”, ”Regn hos mig”, ”Ingenting minner om dej”, ”Händerna på täcket”, ”Sångerna om sommaren”, ”Om”, ”Sista morgonen”, ”Oslagbara” och så självklart ”När vi gräver Guld i USA”. Det är så härligt när man hör den här typen av låtar och inser att man kan hela låten fast man inte har hört dem på flera år.

Jag var i Rålandshov när VMkillarna kom hem och tog emot folkets jubel och GES sjöng ”Gräva Guld”. Då var det hur mycket folk som helst så jag stod inte lika nära som ikväll när vi hamnade nästan längst fram. Stämningen i Rålis är ju svår att slå, men killarna och publiken gjorde sitt bästa ikväll för att det skulle bli en oförglömlig kväll. Så kul att Orup för två år sedan drog med sig Niklas och Anders när han fick en extra timme på Allsången och att de sen tog upp GES igen och ikväll slöt de ringen från den Allsångskvällen när de var tillbaka på Solliden. Men de får gärna fortsätta att spela tillsammans för de har så många låtar att spela så det finns många jag gärna hört ikvälll fick helt enkelt inte plats. Många som man vill höra igen från kvällens konsert också. Två timmar räcker verkligen inte till, utan de hade gärna fått hålla på en timme till.

Fantastisk nostalgikväll som en vacker måne gav extra magisk stämning till!

Två soliga augustikvällar i rad har jag nu njutit av Vegas i Vitan. Den av de bästa skatteåterbäringar som finns! Förra året var första året som Parkteatern hade med Vegas i Vitan på programmet och det är bara att hoppas att det är en årlig återkommande programpunkt.

Joachim Bergström, Karl Dyall och Rennie Mirro tillsammans med Blåsarsymfonikerna ledda av Jan Radesjö är något man kan leva på när vädret slår om och det blir kallt, grått och ruggit. Då får man plocka fram ”Feeling good” som Karl sjunger helt fenomalt bra,  Rennies ”Cry me a river” eller ”I who have nothing”, eller varför inte Joachims fantastiska tolkning av Mack the knife. Så många bra låtar som sjöngs ikväll av dessa tre skönsjungande herrar att det går inte att plocka ut bara en favorit. Deras röster kompletterar varandra perfekt i t ex ”My way”. Härligt sväng i Bernsteins ”New York, New York” som de sjöng på svenska som ett smakprov från musikalen ”On the town” som Rennie och Karl ska vara med i på Spira i Jönköping. Ser framemot premiären den 22 september då det inte bara blir sång utan dans av herrarna också. De har sån härlig energi och Rennie kan verkligen inte stå still en sekund. Hela tiden spritter benen som om de längtar efter att få dansa ut ordentligt.

Men det är inte bara sving- och storbandsmusik det bjuds på, utan även ett fint medley som hyllar Lill-Babs, Jerry Williams och Avicii. Kul att se Karl sjunga en ”Tuff brud i lyxförpackning” och Joachim som undrar om ”Klas-Göran” fortfarande är kär i honom. Publiken dansar loss till Avicii. Stämningen i publiken är på topp från första till sista tonen. Det är verkligen ”Let the good times roll” som både inleder och avslutar konserten.

Blåsarsymfonikerna backar upp killarna helt perfekt och i den delen när de spelar ett par nummer ur On the town i hyllningen till Bernstein som skulle fyllt 100 år i år.

Bra mellansnack mellan låtarna som lockar både till skratt som när Rennie berättar om sin SJ-problem men även har en allvarlig ton när han kommer in på sitt finaste minne från sommarens fotbolls-VM, Jimmy Durmaz ord om att han är en riktig svensk, och vikten av att vi väljer rätt i årets val.

Jag hoppas verkligen att Vegas i Vitan återkommer nästa år på Parkteatern.

”Vegas i” kommer även att ge sig ut på turné så håll utkik ifall de kommer till en plats nära dig. Bland annat kommer de att spela i Täby den 5 oktober. Karl och Rennie kommer även vara med i konserterna ”That’s Entertainment” på Musikaliska 9 och 10 februari 2019.

En av sommarens bästa traditioner är Niklas Asknergårds sommarkonsert hemma på Sund Nergården, en magisk idyll vid sjön Sillen. Vädret brukar alltid försöka sätta stopp för konserterna. Den här sommaren har ju varit så otroligt fin och i år slapp vi regn, men det blåste ordentligt, men det var ingen risk att varken publik eller artister skulle blåsa bort.

Hit bjuder Niklas sina vänner och det är inte vilka vänner som helst den här kvällen utan världsartister som Viktoria Tocca och Linda Lampenius, schlagerstjärnan Shirley Clamp och musikalartisten Daniel Sjöberg och den lokala förmågan Frida Kollberg. Som ”förband” bjuds det på Sandman Sisters. Orkestern leds av underbara Carina E Nilsson. En helt fantastisk blandning av artister som kommer till lilla Sund Nergården. Folk i trakten går verkligen man ur huse. Publikrekord med över 600 som hittat hit.

Vi var tidiga och hamnade först i kön innan de släppte in men det tog inte många minuter innan vi fick sällskap och kön ringlade långt över åkern. Soundchecket pågick när vi kom och det lyssnade vi till med glädje. Så öppnades den fina grinden och med raska steg tog vi oss över gräsmattan med våra campingstolar och välkomnades av Niklas själv. Med stolarna på plats framför scenen hämtade vi sedan våra picknickpåsar med gott kött och potatissallad signerad Johan Ahlvik (Taste by Johan Ahlvik). Det är inte många konserter där det ingår god mat så det här så lyxigt!

Nytt för i år var att vi redan när grindarna öppnats bjöds på musik. Sandman Sisters bjöd på härliga storbandslåtar, Andrew Sisters mm. Fina låtar, god mat och underbar utsikt över Sillen. En bra inledning på den här kvällen. Sandman Sisters fortsatte sedan med ett knippe låtar från 50- och 60talet för att sedan avsluta med lite rockigare låtar. För en gång skull så fyllde ”förbandet” en riktigt funktion och var inte bara en dålig utfyllnad som inte passade ihop med huvudartisterna som det så ofta är på stora konserter. När Sandman Sisters gick av från scenen var det dags för Niklas att ändra scenen med en av mina favoriter ”Feeling good”. Och det är verkligen ett signum för Niklas och hela Sund Nergården. Finns nog ingen som inte ”Feeling good” när man är här.

Hela kvällen bjöd på fantastisk musik. Första gästen ut var Viktoria Tocca som tillsammans med Niklas sjöng ”All I ask of you”, underbar duett från Fantomen på Operan. Viktoria fortsatte sedan med smakprov ur Broarna från Madison County där hon fick en ny duettpartner, Daniel Sjöberg. Ser verkligen framemot att se hela musikalen i höst så man får låtarna i sitt rätta sammanhang.

Sen bjöd Niklas på en fartfylld ”I got life” från Hair, älskar den låten! Nästa gäst att presentera var Frida Kollberg som bland annat gjorde en fin version av ”Gabriellas sång”. Nästa gäst ut var Shirley Clamp som fick visa att även hon kan sjunga musikallåtar och inte bara schlager och pop. En riktigt härlig version av ”You´re the one that I want” med Niklas. Vilken energi och glädje på scenen! Tänk att den låten är 40 år nu!

Sista gästen ut var Linda Lampenius och hon klev på scen när augustimörkret började sänka sig över Sund och det lilascenljuset tändes upp. Lindas violinspel blev verkligen helt magiskt och så stämningsfullt med den bakgrunden. Så vackert. Tillsammans med Niklas gjorde hon ”Your raise me up”. Sen fortsatte hon att spela med Shirley Clamp i den fina ”Jag fick låna en ängel”. När Shirely är på en scen så får vi självklart höra ”Min kärlek” som blir en härlig allsång med hela publiken.

Niklas är en perfekt värd som har härligt och personligt mellansnack, sjunger fantastiska sånger själv som t ex ”My heart will go on” från Titanic och låter gästerna ta plats.

Avslutningen på konseten blir ”Does your mother know” med Niklas, Frida, Shirely, Linda och den duktiga orkestern och då närmar sig klockan 22.

En konsert på Sund är något som inte är lik något annat. Fantastisk stämning mellan artister och publik och mellan artisterna. Alla är där för att man tycker det här är så kul och en sån underbar plats att vara på. Niklas förgyller allt med att vara så spontan och trevlig. Det är proffsigt men samtidigt helt opretentiöst. En pärla bland alla konserter. Har man en gång varit här så vill man tillbaka och jag ser redan framemot nästa sommarkonsert.

Sist men inte minst så i bakgrunden ser Johan Asknergård och resten av personalen till att allt flyter på smidigt och utan problem.

Jag hade sett att man kunde köpa biljetter till smygpremiären den 11 juli av Mamma Mia – Here we go again så jag slog till på två biljetter. Vill ju ändå se den och kul att se den tillsammans med delar av casten! Även om de nu satt i en annan sal. Men på plats var Björn och Benny, Pierce Brosnan, Stellan Skarsgård. Christine Baranski, Amanda Seyfried, Lily James, Judy Cramer och Ol Parker. En lång rad kändisar syntes i vimlet också bland annat Janne Schaffer, Carola, Malena Ernman och Tess Merkel.

Mamma Mia – Här går vi igen är en riktig bra film och om du älskar Mamma Mia är jag säker på att du också kommer att älska det här. Berättelsen i Mamma Mia är inte så stark och historien i uppföljaren är ännu svagare, men det spelar ingen roll om när man hör alla underbara Abbalåtar.

Donna (Meryl Streep) dog för ett år sedan och Sophie (Amanda Seyfried) har just renoverat hotellet och håller på med sista minuten arrangemang inför nyöppningen. Sky (Dominic Cooper) är i New York för att lära sig hotellbranschen under sex veckor men har just blivit erbjuden ett fast jobb. Sam (Pierce Brosnan) bor med Sophie. Rosie (Julie Walters) och Tanya (Christine Baranski) är på väg till öppningsfesten. Men kommer Harry (Colin Firth) och Bill (Stellan Skarsgård) att dyka upp eller är de upptagna med sitt arbete? Parallellt får vi följa den unga Donnas liv från det att hon tar studenten i Oxford till att hon hamnar i Grekland. Den unga Donna spelas av den fantastiska Lily James. I Mamma Mia läser Sophie i Donnas dagbok om hur Donna träffar Sam, Harry och Bill. Här får vi vara med om hur Sophie träffar dem, så det är en upprepning delvis as handlingen från förra filmen. Men det är charmigt gjort. Jag njöt verkligen av hur de flyttar scenerna mellan det förflutna och nutiden och hur de rör sig geografiskt också. T ex när Donna åker upp i rulltrappan på Heathrow och när hon kommer upp i den är hon framme i Paris. Lily James är extremt bra som den unga Donna. Hon hade rätt energi, ett leende som smittar och hon har en bra sångröst också vilket är viktigt eftersom hon sjunger många av låtarna. De unga versionerna av Sam (Jeremy Irvine), Harry (Hugh Skinner) och Bill (Josh Dylan) är alla charmiga men de når inte riktigt upp till Lily James nivå. Men Mamma Mia är främs en historia om starka självständiga kvinnor där männen mer spelar biroller. Kvinnorna får mer utrymme och tar för sig ordentligt.  Ingen kan väl ha missat att man i den här filmen har lagt till en ny stark kvinnlig roll. I slutet av filmen, lagom till öppningskvällen anländer Cher till hotellet som Sophies mormor. Hon gör en primadonaentré och sjunger en mycket bra version av Fernando. Men den mest rörande och minnesvärda låten är vid dopet av Sophie och Skys son Donny, när Meryl Streep sjunger ”My love my life” till Sophie. Efter den var det inte ett torrt öga i hela salongen.

Men ni får inte missa att Helen Sjöholm är med och sjunger i filmen. I en scen med Bill och Rosie spelas Hasta Manana och det är ingen mindre än Helen som sjunger den.

Ofta går man ju medan eftertexterna rullar men det ska ni inte göra för då missar ni den lilla roliga bonusen som är när alla eftertexter är klara.

Det är en rolig och varm film och jag satt med ett leende på läpparna från start till slut och tiden går fort.