Kungliga Operan har 250 års jubileum i år och som en del i firandet sätter man upp sin allra första musikal, Sweeney Todd. Stephen Sondheims musikal om demonbarberaren på Fleet Street som skär halsen av sina kunder som sedan blir fyllning i Mrs Lovetts pajer. En mörk,blodig historia om hämndbegär som är så starkt att det leder till Sweeneys egen undergång.

Det är ett perfekt val av musikal för med Kungliga Hovkapellet i orkesterdiket och kungliga operans förstärks den kusliga stämningen som genomsyrar handlingen. Lena Lindgrens kläder för oss tillbaka till mitten på 1800-talet och de är verkligen helt fantastiska. Magdalena Åberg har skapat en scenografi som ger djup och mörker. Den påminner om scenografin till Les Miserable på Värmlandsoperan och får samma effekt att den skapar olika sinnesstämningar. En siluett av några av Londons kända landmärken är effektfull men hänger den ihop tidsmässigt med handlingen? Allt är ljussatt av Linus Fellbom med en fingertoppskänsla som lyfter fram det mörka och obehagliga än mer, men även hittar till det ljusa när det finns.

Ola Eliasson och Karolina Blixt tolkar Sweeney Todd respektive Mrs Lovett med bravur. De, liksom övriga, hittar rätt tonläge och kroppsspråk som krävs för musikal för det får inte spelas över och bli för stora gester i musikal. Karolina Blixt imponerar oerhört med att få den morbida sidan av Mrs Lovett att framstå som helt naturlig. Komisk i sin absurditet.

Sweeney Todd framförs på engelska med olika dialekter och vid första tonen och textraden infinner sig känslan av att man sitter på en teater i West End. Den är genomarbetad och påkostad in i minsta detalj och använder operans förutsättningar fullt ut. Utan tvekan den bästa musikaluppsättningen som spelas i Sverige just nu. Sweeney Todd sätts återigen upp på Broadway med start den 26 februari så det är kul att Kungliga Operan har prickat in den här uppsättningen samtidigt.

Det här är Kungliga Operans första musikal och jag ser verkligen fram emot att de sätter upp fler.

Sweeney Todd spelas till den 1 april så skynda att skaffa biljett!

Pressbild/Annika Berglund

Milos Formans film Hair (som baseras på musikalen Hair från 1968) kom 1979 och det är en av de där filmerna som etsats sig fast sen den tiden, även att jag bara var 11 år då. Musiken, historien, karaktärerna och fredskampen var så stark och kraftfull och slutet så berörande. Det där med drogerna var dock lite skumt för en elvaåring i Motala (tack och lov). Har inte sett filmen på massa år och inte lyssnat på musiken på evigheter, men minnena sitter där. Hade läst att handlingen skulle vara förflyttad till nutid men hade missat att man valt att inte följa den lite omgjorda handlingen från Formans film utan att man är tillbaka på den ursprungliga musikalen. När man kommer in i salongen möts man en scen som ska föreställa en modern shoppingmall, Euromania. Ser häftig ut och tänker det här blir spännande. Men en bit in i musikalen undrar jag lite vad är det här för jag har filmversionen i mitt huvud? Var är handlingen? Det här stämmer inte. Så glöm handlingen i filmen, relationerna och hur karaktärerna var för det är inte på samma sätt som i filmen. T ex är inte Berger den manliga, muskulösa coola killen utan blir en androgyn, dryg, spinkig kille i Viktor Noréns tolkning.

Den här uppsättning är mer en konsertversion av musikalen. Det tar ett tag in i första akten innan det ens känns som det finns en svag handling i den. Andra akten är till största delen en LSD-hallucination som blir lite väl långdragen och jag kan bara hålla med i repliken som var något i stil med ”Manusavdelningen tappade det här”. I andra akten blir krigsbilden mer närvarande men även med en Putinmask, vapen etc så blir inte krigsprotesten och fredmanifesten så stark och markerande som i filmen. Budskapet når inte riktigt fram. Det tappas bort på nåt sätt. Det finns inte något oskyldigt offer som sörjs av sina vänner som i Formans film och jag blir inte berörd eller engagerad. Däremot finns det en del roliga repliker som lockar till skratt.

Det som inte går att värja sig mot är den energi som strålar ut i överflöd från artisterna till publiken. De visar verkligen ”I got life” och ger allt och applådtacket osar av hopp och glädje och det känns som de inte vill lämna scenen. Alla Victor Norén och Moonica Mac- fans kommer att njuta för fullt. Den fantastiska musiken och låtarna har fått modernare arrangemang som jag gillar överlag och det är ett genidrag att musikerna är på scenen och blir en del av ”triben”. Jonna Bergelins kläder tillsammans med Helene Norbergs mask och peruk är häftiga och lyfter verkligen föreställning och flyttar oss delvis bort från 60-talet till nutid, men viss hippiekänsla finns där ändå. Ljusdesignen är snygg och förstärker den modernare känsla. Väldigt bra visuell paketering.

Jag kan bara rekommendera er som ska se den eller funderar på att göra det att ni rensar hjärnan från hur filmen var om ni sett den och låt er omslutas av musiken och energin från den här unga ensemblen och ”Let the sunshine in” så får ni en energisk ny Hair-upplevelse.

Pressbild

A Chorus Line sattes upp första gången 1975 på Broadway och fick då nio Tony Awards och känner man inte till själva musikalen så har man nog i all fall hört låten One och troligen också What I did for love. Även om det har fått massa priser så ligger den inte på min tio-i-topp lista över musikaler. När den kom 1975 var det något helt nytt att publiken ”släpptes in” och fick vara med på en audition, men nu när auditions har blivit vardagsmat för det sänds auditions till Idol och Talang på tv hela tiden så är just den delen inte lika spännande. Därför kan det nog vara att jag upplever den som lite långdragen just när det är lineupen och de ska berätta om sig själva. Intressanta bakgrunder och personligheter som berör, absolut, men det drar ner tempot lite.

Det som gör den här uppsättningen på Stadsteatern till en väldigt sevärd musikal är att den har hamnat i Roine Söderlundhs händer, eller ska man säga fötter? Roine Söderlundh står för regi, tillsammans med Maria Sid, och för koreografin. Roine har skapat en helt ny makalöst bra koreografi som framförs av fantastiska dansare och musikalartister. Det är ett sånt lyft för musikalen, fräscht, modernt och läckert, absolut i Broadway och West End-klass. Frågan är kan A Chorus Line bli bättre än så här?

Det här är främst en ensemblemusikal där alla dansare strålar av passion, känsla och talang och alla är lika viktiga för slutresultatet, men det går ju inte att låta bli att nämna vilken fullfjädrad musikalartist och dansare Hanna Lindblad är. Var redan imponerade av den där lilla tjejen som sjöng solo i Råssnäskyrkan hemma i Motala på julafton och ännu mer nu när hon i många år vuxit som musikalartist och verkligen briljerar och glänser i sitt solonummer i kväll. Hon är helt perfekt i rollen som Cassie, stjärnan som inte haft ett dansjobb på länge och som nu kämpar för att få ett jobb i ensemblen. Nåt som regissören och hennes ex Zack (Rennie Mirro) inte är helt förtjust i, för honom är hon ju fortfarande stjärnan. Zach är inte så mycket på scenen, men hans närvaro vilar hela tiden över föreställning och Rennie gör honom både tuff, tydlig och känslosam på samma gång. I övrigt imponerar alla stort men lite extra fångades jag av Lisa Stadell, Sienna Sebek, Ellen Lindblad, Mercedesz Csampai, Kitty Chan och Albin Lindén.

Men återigen det här är verkligen en ensemblehyllning vilket eskalerar i det magnifika slutnumret, där alla inklusive Rennie Mirro gör en strålande glittrande One. Tiomannaorkestern på scen, Margareta Julles supersnygga kläder och varenda benspark och hattlyftning sitter där den ska. Här utkristalliseras resultatet av dansarnas talang, krossade drömmar och hårt arbete som för publiken bara ser flärdfullt och lyxigt ut. Läckert, magiskt, proffsigt och mäktigt i allra bästa Broadwayklassen!

Hatten av för alla och Roine Söderlundh är verkligen ett koreografiskt geni!