A Chorus Line sattes upp första gången 1975 på Broadway och fick då nio Tony Awards och känner man inte till själva musikalen så har man nog i all fall hört låten One och troligen också What I did for love. Även om det har fått massa priser så ligger den inte på min tio-i-topp lista över musikaler. När den kom 1975 var det något helt nytt att publiken ”släpptes in” och fick vara med på en audition, men nu när auditions har blivit vardagsmat för det sänds auditions till Idol och Talang på tv hela tiden så är just den delen inte lika spännande. Därför kan det nog vara att jag upplever den som lite långdragen just när det är lineupen och de ska berätta om sig själva. Intressanta bakgrunder och personligheter som berör, absolut, men det drar ner tempot lite.

Det som gör den här uppsättningen på Stadsteatern till en väldigt sevärd musikal är att den har hamnat i Roine Söderlundhs händer, eller ska man säga fötter? Roine Söderlundh står för regi, tillsammans med Maria Sid, och för koreografin. Roine har skapat en helt ny makalöst bra koreografi som framförs av fantastiska dansare och musikalartister. Det är ett sånt lyft för musikalen, fräscht, modernt och läckert, absolut i Broadway och West End-klass. Frågan är kan A Chorus Line bli bättre än så här?

Det här är främst en ensemblemusikal där alla dansare strålar av passion, känsla och talang och alla är lika viktiga för slutresultatet, men det går ju inte att låta bli att nämna vilken fullfjädrad musikalartist och dansare Hanna Lindblad är. Var redan imponerade av den där lilla tjejen som sjöng solo i Råssnäskyrkan hemma i Motala på julafton och ännu mer nu när hon i många år vuxit som musikalartist och verkligen briljerar och glänser i sitt solonummer i kväll. Hon är helt perfekt i rollen som Cassie, stjärnan som inte haft ett dansjobb på länge och som nu kämpar för att få ett jobb i ensemblen. Nåt som regissören och hennes ex Zack (Rennie Mirro) inte är helt förtjust i, för honom är hon ju fortfarande stjärnan. Zach är inte så mycket på scenen, men hans närvaro vilar hela tiden över föreställning och Rennie gör honom både tuff, tydlig och känslosam på samma gång. I övrigt imponerar alla stort men lite extra fångades jag av Lisa Stadell, Sienna Sebek, Ellen Lindblad, Mercedesz Csampai, Kitty Chan och Albin Lindén.

Men återigen det här är verkligen en ensemblehyllning vilket eskalerar i det magnifika slutnumret, där alla inklusive Rennie Mirro gör en strålande glittrande One. Tiomannaorkestern på scen, Margareta Julles supersnygga kläder och varenda benspark och hattlyftning sitter där den ska. Här utkristalliseras resultatet av dansarnas talang, krossade drömmar och hårt arbete som för publiken bara ser flärdfullt och lyxigt ut. Läckert, magiskt, proffsigt och mäktigt i allra bästa Broadwayklassen!

Hatten av för alla och Roine Söderlundh är verkligen ett koreografiskt geni!