1976 dök Trazan och Banarne upp första gången som ett jullovsprogram och nu är de huvudfigurerna i en ny familjemusikal. Trazan (Christian Åkesson) och Banarne (Nassim Al Fakir) bor i sin träkoja mitt inne i djungeln. Banarne har sitt älskade husdjur, Maja Piraya. En ständigt hungrig växt, Roger (Nina Hjelmkvist) bor också med dem. Men så en dag dyker Fröken Öken (Charlott Strandberg) upp och vill hugga ner hela skogen. Tillsammans med Herr Kamelont (Christopher Wollter) och sina gamar Dolly (Joanna Perera) och Polly (Linnéa Elfström Schederin) försöker de förmå dem att flytta in i en svamp istället.

Det är en bra sammansatt ensemble. Herr Kamelont är en rolig karaktär som ändrar skepnad efter hur omgivningen tycker han ska vara. För barnen blir det mest en rolig karaktär, men för de vuxna i publiken kan det anas ett djupare budskap om att vända kappan efter vinden och inte stå upp för sig själv och det som är rätt. Överlag tycker jag att budskapsdelen har för stor tyngd, miljöbudskapet verkligen hamras in i en och det lekfulla tappas bort. Det märktes väldigt väl på barnen runt omkring. De orkade inte hålla fokus. Det var full fart på dem under t ex Maja Piraya, körsång, handklapp och danser, men en del andra låtar var inte lika medryckande och för långa budskapsdelar. Det är viktigt att rädda regnskogarna, men lite mindre fokus på det, mer skoj och fler fartfyllda låtar hade nog fått med barnen bättre. Kung Lian (Petter Skoglund) var underhållande med sina hopp, störtdykningar etc, och det uppskattades verkligen av barnen.

Den var snyggt ljussatt och koj-scenografin kändes som att vi var hemma hos Trazan och Banarne. Överlag en färgglad uppsättning, både vad gäller kläder och scenografi.

Men det var svårt att se vem som är huvudmålgruppen, barnen eller de vuxna som en nostalgitripp? Men man lyckades inte träffa någon av dem. För många barn blev det för djupt och det blev rätt tomt runt omkring oss efter pausen för den fängslade inte barnen tillräckligt, vilket var synd. Särskilt som det blev lite mer dramatiskt när Banarne upptäcker att Maja Piraya har blivit kidnappad. För oss vuxna, visst var det en hel del nostalgi, men den tappade bort den känslan också emellanåt. Men en omgjort Olyckan till Bolyckan funkade nog rätt bra ändå. Det fanns en del småroliga referenser som Dansa i Freon när skunkarna dök upp, men det räckte inte för att lyfta.

I applådtacket fick ensemblen förstärkning av Lasse Åberg, Klasse Möllberg och Janne Schaffer som glatt sjöng med i låtarna och då jublade självklart publiken!

Musikalen har varit på turné ute i landet så mellanlandar några dagar i Stockholm innan den avslutas i några städer före jul.