Dansaren, eller rättare sagt artisten Rennie Mirro har satt upp den här föreställningen tidigare på Soppteatern och jag såg den 12 november när pandemirestriktionerna tilläts att den spelades och blev så glad när jag såg att den skulle ute på turné med Riksteatern och jag nu fick tillfälle att sen den igen på ett genomdrag. Så värt att åka till Hallunda för det är en fantastisk föreställning.
Rennie tar oss med på ett terapisamtal där hans mamma Francine är terapeuten som ställer frågor (inspelade) till honom och så berättar han personligt och berörande om sitt liv som dansare. Hur hans mamma såg till att han aktiverade sig med fotboll och dans istället för att ta medicin när han fick en diagnos. Den inrutade och strukturerade dansutbildningen blev friheten där han visste vilka ramar han kunde röra sig inom. En trygghet att blomma ut i. Men vad händer då när kroppen ändras med åldern och den inte svarar på samma sätt längre? Rennie har nu fyllt 50, en ålder då många inte bara dansare, ser att livet går in ett nytt skede och vad ska man då göra när livet förändras? För någon där dansen spelar en så stor roll innebär åldrandet att man måste acceptera att hur gärna man än vill så svarar inte kroppen på samma sätt. Men man man kan fortsätta dansa, bara på ett annat sätt, även om det blir en stepp sittande i rullstol. Att han fortfarande verkligen kan dansa får vi flera smakprov på under föreställningen som även bjuder på väl valda sånger.
När man ser Rennie på scen ser man en fullfjädrad artist inom dans och sång, en entertainer som håller högsta klass och varje förställning han är med i lyfts av honom. Det blir då väldigt berörande att höra att han själv inte har den bilden av sig själv, för honom sitter bilden kvar att han är klassens clown, den som inte riktigt räckte till när man gick på balettskolan, han var inte lika smidig och finlemmad som de andra dansarna. Han stack ut, var större och bullrigare. Visst underhåller och roar han när han står på scen, men aldrig har jag sett en clown, bara en artist som jag beundrar mycket, någon som i Sverige har axlat Gene Kellys mantel. Hans balettskolning gör att han har den där extra elegansen i dansen som andra duktiga musikalartister saknar. Vi som älskar musikal är bara tacksamma att han tog den där promenaden från Operan till Chinateatern.
Jag kan varmt rekommendera att ni ser den här föreställningen när den kommer till en teater när er! Så in och kolla på Riksteatern och boka biljett!
Konsert och musikal 