Så var det äntligen dags för en riktig musikal på en inomhusscen sen nedstängningen i höstas och Stadsteatern hade nog inte kunnat välja en bättre musikal som sin första, för vi har så saknat ljudet av musik från en musikal på scen. När första takterna spelas och ridån går upp så känns det i hela kroppen.

Vi möts av en av de snyggaste scenografier jag sett på Stadsteatern. Stora konformade lampor med barrgrenar i som skymtar bakom det frostade glaset förflyttar oss direkt till alperna och Österrike och scenografin av Martin Chocholousek är verkligen en fullträff rakt igenom och förstärks och lyfts av ljussättningen av Mikael Kratt och ljud av Avgoustos Psillas. När det åskar lyses hela scen upp av blixtrar och stolarna vibrerar av ljudet. Det följs upp av snygga kläder av Camilla Thulin. Som helhet är scenintrycket som sagt bland det snyggaste jag sett på Stadsteatern.

Vi kommer direkt in till de nunnorna i klostret ledda av abbedissan, Karolin Funke som är utmärkt i sin rolltokning. Även om nu inte sång är tillåtet hur som helst i klostret så är det ett gäng välsjungande nunnor i uppsättningen som t ex Annika Edstam, Jessica Marberger, Jenny Holmgren och Kristin Lidström. Så kommer Sara Jangfeldt in som Maria och sen blir hon skickade till den stele Kapten von Trapp (Peter Gardiner) och alla hans barn. Peter Gardiner gör sig bra som den stele von Trapp och barnen är så charmiga som de ska vara, möjligen lite för snälla för så mycket bus finns det inte plats för i den här uppsättning.

Ja sen rullar det på nästan som i filmen men med vissa anpassningar som för det mesta funkar bra, men jag önskar att de hade valt att ha kvar ”My Favorite things” när det åskar och Maria tröstar barnen. Där hade man istället valt att lägga in ”The lonely Goatherd” för att på nåt sätt få in dockteatern, men där tappade man stämningen tycker jag. Likaså förstördes stämningen när koreografen Roger Lybeck gjorde en John Cleese inspirerad Silly Walksdans när Maria och Von Trapp dansar och den romantiska stämningen mellan dem ska byggas upp. Tyvärr förstördes det av konstiga bensprattel och kroppsryckningar. Det dök upp lite här och där under föreställningen. En annan sak som skavde lite är valet av Sara som Maria. Maria ska ju vara en ung oskyldig postulant men med Sara i rollen så blir det ingen större åldersskillnad på Maria, Von Trapp, Elsa Schräder och abbedissan. De känns nästan jämnåriga allihopa och Marias frisyr och kläder ger inte heller intrycket av en ung kvinna. Personligen hade jag hellre sett Kristin Lidström eller Jenny Holmgren (som är ersättare till Sara) som ordinarie som Maria för det hade gett en bättre trovärdighet i rollen och sammanhanget. Sara sjunger bra och hon har en härligt kaxighet som med det röda håret för tankarna till Pippi Långstrump, men i den här uppsättningen hade jag nog hellre sett henne som Elsa Schräder eller abbedissan.

Men på det hela var det en njutning att sitta i salongen och bli omsvept av den här uppsättning av Sound of Music och alla bra prestationer på scenen, alla fantastiska musiker under ledning av Joakim Hallin och all kreatörer bakom som gjort det möjligt. En musikal med mycket hopp och glädje i precis som man vill ha nu, men med en påminnelse om det hotande mörkret och hemska vindar som tyvärr blåser i vårt land nu.

Den spelar till den 31 december och det finns biljetter kvar, men se till att boka innan de tar slut!