Mitt Liv är en nyskriven musikal av Linda Mattsson Kledzik och Hanna Stadell Melbin som handlar om psyskisk ohälsa. Musikalen spelas av Teater Satelliten som är en musikalensemble som består av ett 30tal skådesspelare, dansare och musiker i blandade åldrar och med och utan diagnos.

Musikalen handlar om tre tjejer, Anna, Ullis och Cissi, som växer upp med varandra och lovar att alltid finnas där för varandra. Vi får följa dem från barndomen, till studenten och när de får barn. Men det är då problem börjar. Ullis blir sjuk och dör och lämnar en förtvivlad man och dotter efter sig. Anna får en son, Ben, som har aspergers vilket medför slitningar i förhållandet och problem med hur omgivningen bemöter dem. Cissi har den perfekta familjen med en framgångsrik man och en son och dotter, men hon har lite svårt att förhålla sig till Ben och hur kan han påverka hennes son Sam. De kommer ju aldrig att kunna utvecklas i samma takt. Anna kan inte förlåta Cissis sätt att uttrycka sig och vännerna slutar att umgås. Barnen växer upp och hamnar i samma klass och de vi får följa hur de förhåller sig till varandra. I klassen finns också den stökige Nils som beter sig konstigare och konstigare, får raseriutbrott och hör röster.  Det visar sig att han har schizofreni. Parallellt får vi följa hur Annas och Cissi förhållande med sina män utvecklas och är allt verkligen så perfekt hemma hos Cissi som det först verkar? Och hur dog Ullis egentligen? Musikalen tar upp väldigt många olika problem och ibland blir det nästan lite för mycket problem och lite spretigt i handlingen och jag upplevde att det till viss del tog bort fokus från Ben och Nils. Musikalen är 3 timmar och lång och den hade blivit tightare och snäppet bättre om man t ex hade tagit bort den delen om problemen som Sams pappa har. Flera av sångerna förstärks med modern dans och det är bra och kändes fräscht och läckert i de första numren, men även där avtog effekten när det återkommer i sång efter sång. Flera av sångerna var bra och t ex Svart Tango var väldigt läcker hur den var ljussatt i rött och svart.

Teddy Johansson som Ben och Oskar Thege som Nils gör starka rolltolkningar. Särskilt berörande är det när Nils kämpar med rösterna i huvudet (Carolina Janner och Christer Bjälkenfalk). Det blir lite obehagligt. Det är väldigt intressant att se hur omgivningen reagerar på Ben och Nils. Intressant är också hur man vänder på betraktandet när Ben tycker att personer utan diagnos beter sig konstigt ”Varför kan man inte bara säga som det är?”. Och för personer som inte har någon i sin omgivning som har dessa diagnoser kan det här vara bra att se den här musikalen för att få en förståelse och aha-upplevelse om vad det innebär.

Många bra insatser på scenen och det märks att hela ensemblen tycker om att spela tillsammans och har sin självklara plats på scenen.

Mitt Liv spelas till den 25 maj och biljetter kan köpas här:

http://arenasatelliten.se/event/teater-satellitens-musikal-mitt-liv/

Made in Dagenham hade premiär på West End 9 november 2014 så nästan 4,5 år senare är det Kulturamas musikalartister på vuxenutbildningen som sätter upp den för första gången i Sverige. Verkligen kul att man väljer att sätta upp något som inte har gjorts förut i Sverige och på så sätt får alla vara med och skapa rollerna utan att ha någon känd musikalartist som format rollen. Även om jag sett många musikaler i London så har jag inte sett den här förut. Redan vid de första tonerna tänkte jag att det här är en musikal som jag nog kommer att gilla för det fanns en glad och positiv känsla i musiken. Musiken är skriven av David Arnold med texter av Richard Thomas som här har översatts av Johan Schildt.

Made in Dagenham handlar om ett gäng kvinnliga bilfabriksarbetare på Ford i Dagenham 1968, som när de får veta att deras jobb kommer att nergraderas till okvalificerat bestämmer sig för att gå ut strejk. Men de nöjer sig inte med det utan de kräver även lika lön som männen, inte bara 87% som de hittills fått. Det här mottas inte väl av vare sig facket, företagsledningen, premiärministern och inte av deras män. Det baseras på en verklig strejk som alltså tog plats för 51 år sedan och där kvinnorna bröt historisk mark, tyvärr få man ju lov att säga att kampen är inte över än eftersom lika lön för kvinnor och män faktiskt inte är på plats än…

Den som leder kampen är Rita O’Grady (Isabelle Persson) men som får den rollen mer eller mindre av en slump. Hon och de övriga kvinnorna får oväntat stöd av Lisa Hopkins (Sara Kilagård) som är gift med vdn Mr Hopkins (Joel Lättman). Lisa är trött på att leva sitt liv som lyxhustru när hon faktiskt har en examen från Cambridge, dessutom i historia.

Det här är en musikal där de starka kvinnorollerna dominerar och de flesta starka ensemblenumren är fokuserade runt kvinnorna. Men det finns några bra nummer där även männen får glänsa på sitt sätt som Oscar Söderman som Mr Tooley, amerikanen som kommer från Fords högsta ledning för att visa vem som bestämmer i andra aktens inledningsnummer ”Det här är Amerika”. Rita’s man Eddie (David Larsson) har en känslosam sång även den i andra akten. Det är bra insatser av alla både i huvudrollerna och den stora ensemblen från årskurs 1. Styrkan i den här musikalen ligger på ensemblenumren som Made in Dagenham, Allihopa ut och Stand Up. Det är i de stora numren som energin, glädjen och kämpaglöden blommar ut för fullt. 

Har ni inte sett Made in Dagenham tycker jag absolut att ni ska passa på och ta tillfället i akt. Det är en positiv musikal med bra musik och förutom att ni får se en rätt ny musikal får ni en möjlighet att få se ny musikalartister och sen kunna följa vad som händer dem kommande år. Den spelas bara till den 12 maj så passa på nu. Biljetter finns att köpa här:

www.kulturama.se