Champagneglasen stod i rader på bardisken som premiärgästerna försågs sig av och minglade runt med innan det var dags för mörkret att sänka sig över salongen.

Inledning kändes lite trevande med advokaten Arvid Jansson (Claes Månsson) som stelt läste innantill ur ett manuskript om hans liv. Han avbryts av skådespelaren (Rikard Ulvshammar) som håller på och lär Arvid att agera. Det här pågår lite fram och tillbaka ett tag. Så bestämmer skådespelaren att han ska spela Arvid och Arvid får agera i alla andra roller. Där någonstans börjar pjäsen komma igång mer och mer. Arvid (Claes Månsson) blir säkrare och säkrare i sina rolltolkningar för varje ny person han spelar och det är härligt att se hur Claes snabbt byter karaktär och får varje ny person att bli en helt egen figur. Förutom hans sätt att agera i de olika karaktärerna byter han bara rock typ och illusionen av en ny person är på plats. Vi får följa med på den spännande berättelse om när Arvid som ung advokat fick resa till Ytterträsk för att gå igenom ett dödsbo. Men kring huset och den döda finns det en mörk historia och huset är hemsökt. Historien och spänning byggs upp av det fantastiska skådespeleriet av Claes Månsson och Rikard Ulvshammar och förstärks och byggs på av ljudeffekterna och den mörka ljussättningen. Ljudeffekterna är otroligt bra med knakande golv, kråkor, tåg och tickande klockor bland annat. Det är enkelt och effektfullt. Ungefär en timme in i pjäsen är det en obehaglig och lite skrämmande stämning och vad händer då? Jo då ska det vara 20 minuters paus! Den här pjäsen hade verkligen tjänat på och blivit mer skrämmande om man inte haft pausen. Det är synd att man inte har valt att låta det konstnärliga och stämningen få vara kvar på sin höjdpunkt utan att bryta för att man ska kunna sälja lite öl i baren. Är det inte just det som de konstnärliga utövarna vände sig mot när det blev reklam i tv, och ondgör de sig inte över det hemska avbrottet i filmer på TV4 för Nyheterna? Avbrott i en sån här pjäs är lika tråkigt och stämningssänkande. Visst kan jag förstå att det är tufft ekonomiskt för många teatrar, men likväl är det synd. Det tar ett tag in i andra akten innan stämningen byggs upp igen. Men slutet är bra och oväntat.

Kvinnan i svart bygger på Susan Hills bok och sattes upp som pjäs första gången 1987. Den utspelas ursprungligen i en liten engelsk stad, Crythin Gifford men jag tycker det är bra att man har valt att sätta in den i svensk västerbottnisk by med ett ödsligt hus ute i skogen vid myren med dimma och mörker. Man tänker precis som när man ser en rysare eller skräckfilm, hur dum kan du vara som går in i ett öde hus när det är mörkt? Vad som händer i det där öde huset och vem Kvinnan i svart är det tänker jag inte avslöja utan det måste man gå till Scalateatern och ta reda på själv.

Kvinnan i Svart spelas till den 2 mars.

http://www.scalateatern.se/forestallning/kvinnan-i-svart/

Foto Katie Karlsson