För drygt en vecka sedan var jag och såg Bette Midler i Hello Dolly och blev helt imponerad av hur hon ägde scenen och den utstrålning som hon hade,s om inget annat fanns när hon var på scenen. Den här känslan av hur någon/något kan komma in och äga en scen fick jag lite känslan av ikväll. Ikväll var det kärlek som strålade ut från scenen. När Rickard kommer in på scenen och börjar berätta om sin uppväxt och sin fantastiska mamma som lät honom vara som han ville vara så var det bara så mycket kärlek som strömmade ut och värmde hela publiken. För det Rickard står för är ju verkligen ett kärleksbudskap. Men kärlek är något som en del är rädda för och den sidan får vi höra flera exempel på. Berättelser ur verkligen som gör så ont att höra och så svårt att förstå. Hur kan 8 män i USA utföra ”corrective rape” på två kvinnor, mörda och bränna dem bara för att de älskar varandra? Vad är det som är så hotfullt i att två vuxna människor i samförstånd älskar varandra? När Rickard berättar det bränner tårarna bakom ögonlocken, för att lite senare vara tårar av glädje när han berättare om sitt registrerade partnerskap och att han var så lycklig så att han inte fick fram en ton i den kärleksförklaring han skulle sjunga för sin blivande make Anders. Så lite småskrattande när han berättar att man i USA har haft en särskild undersökning för att ta reda på vem den där Dorythy är som är spindeln i nåt nätverk för de homosexuella i det militära. Att lösningen är Dorythy i Trollkarlen från Oz tänkte de inte på…. Och hur han lördag efter lördag ”smög” in regnbågsfärgerna och kärleksbudskapet i Körslaget när han var med och ledde sin kör. Och hur de efter varje lördag kom och talade om att man får inte ha regnbågsflagga, inte målade naglar etc. Rickard har verkligen en fantastisk förmåga att berätta dessa historier så de griper tag i en på rätt sätt.  Blev lika berörd av hans historier som av Eric Bibbs.

Föreställningen är en underbar blandning av dessa ljusa och mörka historier och Rickards vackra sång. Vi får bland annat höra ”Over the rainbow” och ”Stad i ljus” När de framförs i den här föreställningen så får de en ny dimension.  I början sjunger Richard en underbar kärlekslåt till sin mamma och han avslutar med en hyllning till publiken. Scenografin och ljussättningen är enkel. Bilder/videos (Andreas Paulsson) projiceras på ett draperi med ljussättning (Olle Magnusson) i olika färger och självklart även i regnbågsfärgerna. Musiken är finstämd och framförs av Johan Reis och Hanna Remle.

Det är verkligen en stark, tänkvärd föreställning som alla borde gå och se. Rickard Söderberg är inte bara Gaytenoren, han är också kärlekssuperhjälten i hemmagjord regnbågesdräkt och alla behöver en dos av hans kärlek och värme som räcker till alla! Ett stort tack till hans mamma, för om alla hade en sådan kärleksfull mamma skulle världen se helt annorlunda ut.

Föreställningen spelas runt om i Sverige så passa på när den kommer till din hemstad eller en stad nära, för det här är väldigt bra.