För mer än ett år sedan läste jag att Bette Midler skulle spela Dolly i Hello Dolly och tänkte direkt att den vill jag se! Och bättre sent än aldrig, så den allra näst sista föreställning blev det äntligen av. Egentligen skulle det varit den sista som hon var med i, men så bestämde de sig för att att lägga in en välgörenhetsföreställning ikväll. Men till den var biljetterna alldelse för dyra, den plats jag hade C7 (rad 2 parkett) skulle kosta 10 000 $! Så jag nöjde mid med den näst sista.

Redan när vi hämtade upp biljetterna på dagen så märkte man att det var något speciellt på gång. Det var många som stått i kö länge för att få möjlighet att köpa biljetterna till ståplatserna som släpps samma dag som föreställningen är. Och det var inte första gången de skulle se den hörde man.

Väl inne på teatern var det också en speciell stämning. Vi var nog några av de få som såg den för första gången. De jag hamnade bredvid hade sett den många gånger och var så taggade för den här föreställningen. Orkestern börjar spela de första tonerna och ridån går upp. Ensamblen i fina kläder och härliga färger vandrar runt och så kommer en gammal spårvagn in med flera personer i, alla läsande tidningar så man inte ser ansiktena, så sänks tidningarna och jublet i publiken bryter ut, stående ovationer direkt och ett jubel som aldrig vill ta slut. Bette Midler har med andra ord gjort sin entré! Den känslan i en publik har jag nog aldrig varit med om tidigare. Så mycket värme och kärlek till Bette. En legend som hon är, nyligen fyllda 72 år och 155 cm lång så äger hon scenen varenda sekund som hon är med i föreställningen. Och som Dolly är hon verkligen med nästan hela tiden. När man sitter på rad två så kan inte teatersminket dölja hennes rynkor, och armarna och händerna är en äldre dams, men det är så häftigt att hon håller på och gör det med energi och full kraft och verkligen äger scenen. En scennärvaro och utstrålning som få. Och så rolig! Kan det vara roligt när någon äter en kalkon på scenen? Ja när Bette gör det så är det riktigt kul, vilka miner hon får till och rörelser. Ja hon var verkligen helt fantastisk som Dolly!

David Hyde Prierce som Horace Vandergelder var också otroligt bra. David känner nog många igen som Niles Crane i Frasier. Horace är den man som änkan och äktenskapsmäklerskan Dolly har bestämt sig för att gifta sig med. Men självklart en del förvecklingar på vägen dit.

Hello Dolly sattes upp som musikal första gången på Broadway 1964 och visst märks det att det är musikal från den tiden. Som musikal är det inte den bästa musikal som jag har sett, men det är nog en av de största musikalupplevelser jag har haft. Alla som är med är otroligt bra och det behövs med en sån stjärna som Bette Midler i huvudrollen. Kläderna är ursnygga och så färglada. Sceneriet och allt håller verkligen första klass. Den är rolig och har flera låtar som man känner igen är titellåten Hello Dolly självklart är den mest kända. Så kul att se den i sin musikal.

Men det är inte bara för Bette Midler som det här tillhör en av de största musikalupplevelserna jag har haft utan också för att en annan legend var i publiken! I pausen hör vi hur en dam helt i extas säger till sina vänner ”Bruce is here, Bruce is here”. Jag tittar på min kompis och säger menar hon Springsteen? Inte helt omöjligt eftesom han har sin egen show på Broadway nu. Och mycket riktigt är det Springsteen. Några minuter senare passerar han mig så nära att jag skulle kunna röra honom. Men då är jag i nåt starfreeze tillstånd och allt händer som i slowmotion runt omkring. Man tar in men det är helt overkligt. Men han går ner den gången som är till min plats så på vägen ner måste jag passera honom och han sitter precis vid gången så då tar jag mod till mig och tackar honom för all musik. Han ler och tar mig i handen och säger ”Thank you”. Var i en liten annan värld när jag går till min sittplats det får jag medge och den starstruckkänslan satt i en bit in i andra akten (och fortfarande när jag tänker på de få sekunderna). Men så hörs tonerna till låten Hello Dolly och Bette Midler gör entré i en röd klänning och det är ett ögonblick som jag aldrig kommer glömma. Den responsen från publiken och vilket nummer det var! Hon är verkligen helt magisk!

Hon och hela ensamblen strålar i applådtacket och vi lämnar teatern fyllda av lycka och glädje!

Bättre 50 årspresent till mig själv kunde jag inte gett mig! Och få två legender till priset av en, det hade jag verkligen inte räknat med! En känsla som jag kommer att plocka fram länge och minnas den här fantastiska upplevelsen!