Kjesaren av Portugallien, (genrep) 1 mars, Riksteatern, Hallunda

Det är alltid intressant att se en teater baserad på en svensk klassiker. Selma Lagerlöfs Kjesaren av Portugallien gavs ut 1914. Den har spelats in som film och även gjorts som en tvserie. Nu sätts den upp av Riksteatern och ska ut på turné runt om i landet.

När vi kommer in i salongen möts vi av en John Bauerlik skog och en liten röd stuga. Så direkt fick man en verklig svensk känsla. Torparen Jan (Niklas Falk) i Skolycka går fam och tillbaka utanför stugan och våndas för att han ska bli far. Han vill ju inte bli far, hur ska de nu klara sig. Så föds dottern och när Jan håller henne i sina armar första gången ändras hans inställning helt, dottern blir hans hela värld. Hon får namnet Klara Fina (Lovisa Onnerfalk) efter solen. Jan är väl sedd av patron Falla (Bill Huigg) på godset och när Klara Fina växer upp får hon också plats på godset. I samband med Klara Finas födelse kommer också en ny ingenjör (Mårten Andersson) som så småningom gifter sig med patrons dotter (Carlos Romero Cruz). Nya tider stundar, ingenjören vill att man ska modernisera och hugga ner skogen. Men Falla vill bevara skogen. På godset rör sig också Stoll-Ingeborg (Marika Holmström) som männen skrattar åt men som de inte drar sig för att utnytta sexuellt. Klara Finas uppväxt är i en liten skyddad värld men när hennes mor  Kattrina (Lia Boysen) syr henne en fin röd klänning av ett tyg hon fått möts hon av grannarnas avundsjuka men även av patrons lustar. När Falla dör ärver ingenjören allt, för på den tiden så kunde ju inte döttrar sköta ett gods…. Nu blir det andra tider. Det visar sig att det inte finns något gåvobrev på torpet som Jan fått av Fall och ingenjören kräver betalt för godset. Klara Fina ser sin möjlighet att frigöra sig från sin far och åker till Stockholm för att hjälpa till att tjäna in pengarna som behövs. Men hon återvändet inte och Jan blir galen av saknaden till henne och börjar leva i en fantasivärld där han är Kjesaren av Portugallien. Klara Fina har skapat sig ett eget liv i Stockholm och visar att hon är en självständig kvinna.

Fast historien är mer än 100 år så finns det fortfarande mycket av det som skildras som finns kvar i samhälllet idag. Man hade lika gärna kunnat förflytta den till nutid utan att behöva ändra nämnvärt på själva handlingen.

Skådespelarna är bra och trovärdiga i sina roller. Niklas Falk som Jan vandrar från den undfallande Jan till en galen Kjesare. Lia Boysen leverera sina repliker med bra intensitet. Lovisa Onnerfalk är stark som Klara Fina. Intressant att se Carlos Romero Cruz spela Fallas dotter. Det är nog första gången som jag har sett en uppsättning där man valt en man att spela en kvinnlig karaktär på det här sättet. Carlos Romero Cruz är också känd som drag-queen Carnita Molida. Först hajade man till men sen blev man uppslukad av pjäsen och då tänkte man inte direkt på det.

Min Stora Dag har gjort den nyskrivna musiken som spelas.

Generellt sett var det bra scenografi även om jag tyckte att bildbakgrunderna särskilt i akt ett störde mer än tillförde något till handlingen. De var med på sin plats när Jan i andra akten blev galen och tänkte på Klara Fina.

Tycker man det är kul att gå på teater och se de svenska klassikerna så är det här en bra uppsättning att gå och titta på. Teater är ett bra sätt att föra våra klassiker vidare till en ny generation. Så man kan hoppas att den ses av skolklasser när den visas i landet.

 

Våra Drömmars Stad, 28 februari, Stadsteatern, Stockholm

För att fira att det 2017 var 100 år sedan författaren och Stockholmskildraren Per Anders Fogelström föddes satte Stadsteatern upp ”Våra drömmars stad” i höstas i vad man kallar en generös nytolkning av hans älskade Stockhomlsvit. Och nog var det verkligen en nytolkning…

Vi hade först bokat biljetter att vi skulle gå i höstas men sen kolliderade det med något annat och eftersom Stadsteatern är så underbara och tillåter att man kan boka om så gjorde vi det. Men även det datumet hade behövde vi ändra så det blev inte förrän den 28 februari som vi bänkade oss framför scenen och såg framemot en trevlig pjäs i Stockholmsmiljö. Var rätt längesen jag läste böckerna men kommer ihåg att jag gillade dem och att man vill veta vad som hände med Henning och Lotten så man lästa alla böckerna i serien.

Men rätt snart stod det klart att det här var inte alls vad jag hade förväntat mig. Redan inlednigsvis får vi veta att i första akten ska man avhandla 10 karaktärer och 4 i andra akten. Och så satte de igång att skildra en person från det att den kom in i handlingen tills dess att den dog. Så nästa person och nästa. Det här gjorde ju att man inte fick någon bra koppling mellan de olika karaktärerna och hur relationerna var då allt fokus hela tiden låg på en person. Det blev väldigt endimensionellt och tråkigt. Det byggde inte upp någon spänning eller intresse. Ingen person kändes intressant och engagerande. Och inte hjäpte sceneriet eller kläderna till. Riktig tråkig scenografi med en vridscen och kläderna var färglösa och trista. Enda gången man fick lite Söderkänsla var när de rullade in ett rött staket som barnen lekte vid. Men även det skulle de förstöra genom att låta en kille ställa sig mot staket, dra ner byxorna och kissa mot staketet. De enda som fnissade lite åt det var två småkillar som satt framför som fnissade lite genant. Det må så vara att killar/män/gubbar även på den tiden var ouppfostrade och pissade mot ett staket, men det behövdes verkligen inte vara med för att få trovärdighet på något sätt. Om det fanns en liten trovärdighet i scenografin så försvann den snabbt när man tog in en stor uppblåstbar plastfåtölj! Det fanns inte på den tiden!

Skådespelarna försökte nog sitt bästa, men det kändes inte som att de själva gillade det här för de förmedlade inte någon spelenergi eller större vilja att få publiken med sig. När tankarna far iväg till jobb och man inser att man hellre var på jobbet och jobba med excelark då har man inte lyckats särskilt bra att förmedla det man ska från scenen.

Tyvärr var det här bara slöseri med min tid och det tyckte även min kompis som var med. I pausen som inte kom förrän efter nästan två timmar så bestämde vi oss för att gå hem. Och det var vi tyvärr inte ensamma om att göra. Det var en rätt strid ström ut från teatern och nedför rulltrapporna. Det är första gången vad jag kan minnas som jag väljer att inte se färdigt en pjäs. Ofta så kan man stå ut även om man inte tycker att det är särskilt bra. Men den här gången gick det inte.

Sista speldag är den 9 juni. Den sälljer bra och har fått en del bra recensioner. Men det här var verkligen inte något för mig.

Foto: Carl Bengtsson (Stadsteaterns hemsida)

Höjdarlunch 2, Andreas Nilsson, Helen Sjöholm och Jacke Sjödin, 17 februari, Katalin, Uppsala

Älskar julklappar som inte förbrukas på en gång utan som man kan ”inkassera” efter ett tag. Så att få Höjdarlunch 2 i julklapp var helt perfekt. Underbart att inleda helgen med lunch med en rolig och välsjungen revy.

Katelin ligger väldigt nära stationen så väldigt smidigt att ta sig till, om man bara kollar kartan först…. när vi väl hittat dit så var det en lång kö inne som väntade på att bli visad till sitt bord. Vi hade väldigt bra platser på bord E. Fisksoppan var framdukad så det var bara att sleva upp och äta. Jacke Sjödin gick runt lite bland borden och hälsade alla välkomna. Och i stort sett precis på tid, kl 12, så spelade pianisten Mikael Skoglund upp de första tonerna och Jacke Sjödin, Helen Sjöholm och Andreas Nilsson sjöng en välkomstsång för oss. En väldigt trevlig stämning från första tonen. Tyvärr hade Andreas åkt på influensan och kunde inte sjunga som vanligt men kämpade på riktigt bra. Lite ändringar i programmet som att de lagt in en låt där han fick sjuga som Johnny Cash tex. Men han klarade utmärkt att härma Kalle Anka i The Rose. En underbart rolig version av The Rose där Helen sjunger med sin vackraste stämma och Jacke Sjödin gör en simultanöversättning av den engelska texten. Så roligt! Teckentolkning av Andreas när Helen sjöng ”Du är min man” var superrolig. I en av låtarna fick man ta hjälp av ljudteknikern när inte Andreas kunde sjunga men det fungerade utmärkt det med. Sen fungerade inte tekniken lika bra, mikrofoner som krasade och gick sönder, kuliseer som rasade. instrument som trillade sönder. Ja stackars Andreas hade inte tur den här dagen….. men till slut lyckades han läsa sin dikt.

Jacke Sjödin är ett geni när det kommer att snabbt skriva ihop texter till en välkänd melodi. Ett stående inslag i revyn är att han skriver en text om det som står i tidningen. Idag blev det en sång om bland annat självgående traktorer, hög promille och att man gömmer stöldgods i barnvagnar. På 2 minuter satte han ihop en text om en dam i publiken och lite substantiv som publiken fick ropa. Väldigt bra gjort! De flesta texter i sångerna i revyn är skrivna/översatta av Jacke. Han kan verkligen skiva roliga men ändå ibland lite tänkvärda texter. När de framförs av det här gänget så blir de extra bra!

På flera konserter har Helen berättat om sin mormor som aldrig lämnade hembyn och nu har mormor Elsa Kristina Wessblad fått en egen låt med text av Jacke. En fin hyllning till Helens mormor som hon sjöng med mycket värme.

Vi fick även höra bra och roliga versioner av t ex ”Nu mår jag mycket bättre”, ”Smile”, ”Vill bli Uppsala bo” och ”Litterär kanon”.

Helen har ju en underbar röst och en fantastisk komisk ådra och med det här gänget så får hon verkligen utlopp för båda. Hon spelade både trumma och elgitarr! I en revy är ingenting omöjligt!

Ett väldigt samspelat gäng som kompletterar och lyfter varandra. En riktigt bra revy! Timmen gick riktigt fort och det skrattades mycket i lokalen.

Kan varmt rekommendera att ni tar er till Katalin för att se Höjdarlunch 2. Den spelas under våren och det verkar som de släpper upp lite datum då och då så ha lite utkik efter nya datum.

Peter, Bruno & Matilda, Unplugged, 11 februari, China teatern, Stockholm

Än en gång har de underbara Östgötarna Peter Johansson och Bruno Misogiannis intagit China Teatern och den här gången har de med sig Peters kusin Matilda Grün som Peter brukar göra julkonserter med. Helt underbart att ha dessa tre samlade på scen. Tyvärr hade Matilda drabbats av influensan så hon kunde inte prata och bara sjunga lite. Men hon gjorde en helt fantastisk version av Kents ”Utan dina andetag”. I och med att hon skulle spara på rösten var det Peter och Bruno som fick sköta mellansnacket och det är ju helt underbara på det. Här behövs inget manus utan de bara babblar på vilket gör att konserten får en så skön hemmahosstämning.

Konserten har annonserats som ”Unplugged” men det hade de skippat. Däremot så var det fortfarande bara de tre som spelade alla instrument, olika gitarrer, banjo, flöjt och både Peter och Bruno hoppade in bakom trumsetet när de fick feeling för det. Det här är verkligen en konsert som bygger på feeling. När de känner för något så gör de det även om de självklart har ett spelschema men inte så det måste hållas slaviskt. Låtvalet ikväll var något lugnare än vad det varit på de tidigare konserterna med Peter&Bruno, men blandningen var superbra. Självklart blev det lite Queen för är Peter med så är det ett absolut måste. Lika självklart med lite Jersey Boys särskilt på China Teatern. Men annars var det rätt mycket ”nya” gamla låtar de plockat fram. T ex en suverän version av U2s ”I still haven’t found what I looking for”. Deras verkliga styrka är att de kan ta vilken låt som helst och göra en coverversion på den så man får en känsla av att det är deras låt och inte en cover. Med en helt frisk Matilda så hade de blivit snäppt än bättre.

Det märks att det är deras egna favoriter som de spelar och gör det med en härlig blandning av sång/spelglädje och fantastiska röster som smittar av sig på hela publiken. Och vi älskar varenda minut av den tre timmar långa konserten. De har verkligen en publik i alla åldrar som älskar dem och som går man ur huse var de än kommer. Biljetterna säljs i regel slut så fort de släpps.

Peter och Bruno säger ju själva att de har China Teatern som sitt andra hem, och är det inte dags att de återvänder i höst för att spela i Ghost? Casten är inte släppt men jag skulle verkligen bli superglad om det är de som kommer att spela i den. Håller tummarna! Men den här turnén är inte slut än så passa på att se dem!

 

 

Camera, Musikalen om Ingrid Bergman, Världspremiär, 9 februari, Östgötateatern, Linköping

Den 4 juni 2016 var jag i Jönköping på Spira och såg en reading av Camera. Jag tyckte då den var väldigt intressant och har sen dess sett framemot att se den som en färdig musikal. Sen dess har man jobbat på den och ikvälll var det så dags för världspremiären av den på Östgötateatern i Linköping.

När vi kommer till teatern lyser den röda lampan som visar att det är utsålt. I foajen minglades det med mousserande vin och choklad. I minglet såg vi flera kända ansikten som t ex Camilla Thulin som tår för Kostym och manusförfattaren Staffan Aspegren som tillsammans med Jan-Erik Sääf (musik och sångtexter) skapat den här nyskrivna svenska musikalen som är en fiktiv pjäs inspirerade av en del i Ingrid Bergmans liv.

Vi kommer in i Ingrid Bergmans liv när hon har bott ett tag i Hollywood med sin man Aron Petter Lindström och dottern Pia. Allt hon gjort i Hollywood har blivit succé och hon har vunnit en Oscars för bästa kvinnliga huvudroll i Gasljus. Ingrid Bergman tittar på slutscenerna ur sin senaste film Jeanne D’arc med Cameron. Av amerikanerna betraktas hon som amerikanska men själv har hon en längtan tillbaka till det europiska. Tillsammans med sin man ser hon senare en italiensk film av Roberto Rossellini och med Anna Magnami i huvudrollen. Hon blir helt fascinerade av filmen och skriver till Rossellini att hon vill filma med honom. Det här leder sen till att Ingrid och Rossellini gör filmen Stromboli tillsammans och de har en passionerad kärlekshistora. Ingrid skiljer sig och får tre barn med Rossellini. Amerikanerna har svårt att förlåta henne det som de ser som hennes svek. Parallellt får vi följa Anna Magnami som skulle ha gjort den filmen med Rossellini men som när hon blivit ratad av Rossellini gör en egen film på grannön Volcano. Åren går och så småningom skiljer sig Ingrid från Rossellini och återvänder till Hollywood för att göra Anastasia.

Ingrid  Bergman spelas av Karin Oscarsson som gör bra tolking av Ingrid. Hon är nordiskt sval till skillnad från den italienska hetleverade Anna Magnami som spelas av Maria Möller. Maria var var även med på den reading jag såg i rollen som Anna och hon är verkligen som klippt och skuren för den rollen. Hon har en hetta och passion i skådespeleriet och låten Volcano är en av de stakare i musikalen. Ingrids man Aron Petter spelas av av Patrik Martinsson som är väldigt bra som den lite undanskuffade maken som trofast står lite i Ingrids skugga och tar hand om hemmet och Pia. Niklas Risbeck spelar Roberto Rossellini som kommer in och erövrar Ingrid. Patrik och NIklas har en bra duett som handlar om att de bägge älskar Ingrid. Alla dessa fyra har väldigt bra sångröster och imponerar i sina sånger. Lite extra kul är det att se Patrik på scen i Linköping för det är just i Linköping jag första gången för väldigt många år sedan hörde honom sjunga. Nästan innan han sångkarriär hade börjat faktiskt. Redan då tyckte jag han hade en jättebra röst och den har bara utvecklats till det bättre. Låten om hur Ingrid föddes i en Camera och vill dö i en Camera sjungs väldigt fint och stämningsfullt av Karin.

Det är en bra ensemble och ett par av dem, Hani Arrabi och Johan Hwatz känner jag igen från readingen. Kul att de är med även nu.

Vissa av kläderna som Camilla Thulin har gjort är väldigt vackra, särskilt Anna Magnamis. Hade gärna sett lite mer glamorösa kläder i numret från Oscarsgalan där kläderna tyärr mest ser ut som myspyspyjamaser i svart plysch med stora vita haklappar. Särskilt de manliga kostymerna i det numret satt inte så bra på. Vad jag har förstått har man låtit återskapa mönstertrycket på en klänning som Ingrid Bergman hade på Stromboli. Väldigt fin tanke men även där kunde passformen varit bättre.

Filmproduktionerna av Fredik Egerstran, scenografin av Bengt Fröderberg tillsammans med ljusdesignen av Håkan Jansson skapde flera effektfulla scener. Mycket av bakgrunden var filmer projecerade på en filmduk och från att det varit en stillbild så började träden blåsa i vinden, rök stiga upp från vulkanerna och så vidare.

Bra koreografi av Karl Dyall.

Musikalen är cirka 3 timmar vilket tyvärr kändes för den tappade lite tempo och den skulle nog tjäna på att tajtas till lite grann. T ex scenen där man får följa brevet som Ingrid skickar till Rossellini från USA, över Atlanten och genom hela Europa. Det är flera bra effekter och dans i det numret, men som helhelt kändes det lite för långt.

Musiken och sångtexterna är bra och för handlingen framåt som den ska i en musikal.

Jättekul att man satsar på en nyskriven musikal och att resultatet är så bra. En välspelad och välsjungen musikal och den är absolut värd att ta sig till Linköping eller Norrköping för att se, om man nu inte bor där.

 

 

Instant Playhouse teater, 4 februari, Playhouse Teater, Stockholm

En gång om året sätter Playhouse Teater upp det för man kallar för Instant Playhouse Teater. Det är ett jättespännande koncept som innebär att fem manusförfattare får dra varsitt tema på fredagmorgonen (2 februari) som de sedan under knappt 4 timmar ska skriva ett manus till en 20 minuters pjäs till. Sedan dras regissör och sist dras de tre skådespelare som ska vara med i respektive pjäs. Och allt ska sedan var klart till premären som är på lördagkvällen. Det är verkligen ett väldigt namnstarkt gäng som är med på Instant vad sägs om Cefilia Frode, Regina Lund, Rennie Mirro, Rachel Molin, Lena T Hansson, Charlie Gustafsson, Eward af Sillén, Bengt Ohlsson, Stina Rautelin för att nämna några som var på något sätt

Årets Instant bjöd på:

Fräls oss (Tema Rädsla). 3 personer som blir instängda i en källare när Stockholm blir anfallet. En mamma som vill hem till sina barn (Emma Peters), försäkringsmannen  med intressant innehåll i sin portfölj (Niklas Engdahl) och killen som var där först (Fredrik Wagner). Vad händer när folk utsätts för en attack och man inte vet vem som är vän eller fiende?

Snygg tröja (Tema Skuld). I en lokal möter vi först Cecila Frode som spelar en kvinna som nyglien dött men som på nått sätt hänger sig kvar, Philip Hughes som vill att hon ska försvinna från lokalen för han vill han den för sig själv och sitt projekt. Petra Nielson som dyker upp sist men som vill förstå varför hon inte längre får vara med i projektet. Hon som varit med från början, Varför har han bestämt att hon inte ska få vara med längre?

Sista kvällen (Tillit) En högst aktuell pjäs efter familjemordet i Bjärred. Mamman (Regina Lund) anser att sonens (Charlie Gustafsson) sjukdomstillstånd inte kan botas och att hela familjen därför ska begå självmord, eller rättare sagt föräldrarna ska hjäpa sonen och sedan själva ta sina liv. Pappan (Fredrik Hiller) är med på det men lite mer tveksam. De två skålar i champange, men grälar så sonen vaknar. Han råkar hitta och läsa självmordsbrevet som föräldrarna skrivet för att förklara för världen vad som hänt. Pjäsen inleds och avslutas med sången ”Jag ska måla hela världen lilla mamma”.  Stark familjeberättelse.

Lova att du inte skrattar (Lycka). Den äldsta systern (Charlotta Jonsson) håller på och packar kläder och andra saker i flyttkartonger, medans lillasystern (Molly Nutley) ser på och kommenterar. I bakgrunden hör vi mellansystern (Hanna Dorsin) som håller på med något och som kräver att storaystern inte ska skratta när hon kommer ut. Hon kommer ut klädd som clown och börjar berätta hur hon av en slump blev tagen för clown när hon var på sjukhuset för att besöka deras dödsjuka lillayster som det visar sig nu har dött. En fin berättelse om syskonkärlek och förtidig död men berättad på ett sätt som ändå ger utrymme till skratt.

Lånet (hopp). Två damer Olivia (Lena T Hansson) och Cissi (Rachel Mohlin) kommer in på en bank för att ta ett lån och får hjälp av den nyanställde banktjänstemannen (Rennie Mirro). Men vad är det som de ska låna till? En ö? Var finns ön och hur mycket pengar behöver de egentligen låna?

Alla pjäser var väldigt välspelade med många intressanta karaktärer och samspelet dem emellan. Verkligen imponerande att allt det här har gått att göra på ungefär 24 timmar. Enkel och effektfull scenografi av i stort sett kartonger och några stolar. Kostymer lånade från Dramaten. (verkar som de har ett helt lager av lite korta byxor för tjejer). Fin sång av Josefin Kristiansson till ett par av pjäserna. Pjäserna är ca 15-20 minuter långa men är så välskrivna så publiken snabbt sätts in i de olika karaktärerna och handlingen och alla fick en att tänka till på något sätt. Verkligen ett kul och spännande koncept.

Alla som är med och deltar på något sätt gör det helt gratis och alla publikintäkter går direkt till Unicef. När dagens första föreställning började hade man fått ihop nästan 400 000 kr, men det fanns några biljetter kvar till den senare föreställningen så troligen nåddes 400 000 kr. Och inte nog med det men Roger Akelius dubblar det!

Det här var första gången som jag var på Instant på Playhouse, men det lär inte bli den sista och jag kan varmt rekommendera att ni håller utkik efter det i början av nästa år för man får både bra teater och bidrar till ett bra ändamål!

Kort, Glad och tacksam, Pernilla Wahlgren, 1 februari, Rival, Stockholm

Jag brukar vara svårflörtad när det gäller föreställningar som ska vara roliga, men jag kapitulerade tidigit den här premiärkvällen av Pernilla Wahlgrens 50årskalas, Kort, Glad och Tacksam. Det är inte ofta som jag skrattar så mycket på en teater som jag gjorde ikväll. Showen börjar redan när vi kommer in i salongen där Ola Forssmed redan är uppe på scenen och blåser upp ballonger, smakar av bålen och småpratar med publiken när den kommer in. Måns Nathanaelson ansluter efter en liten stund och fixar med ballonger och annat på scen och så Hanna Hedlund. Alla tre håller på och förbereder övrraskningsfesten för Pernilla. Men självklart får vi vänta lite på Pernilla för hon är ju alltid sen, även om nu Hanna har sagt åt henne att komma dagen innan. Att Pernilla alltid är sen är välkänt och det här är bara början på hur alla skämtar med och om varandra och andra som funnits i Pernillas liv under hennes 50 år i livet och 40 år på scen. Men det som gör att det är så roligt är att det görs med värme, hjärta en lagom dos med ironi , ett fantastiskt manus och artister som kan leverera repliker med perfekt timing. Tycker inte om när någon försöker vara rolig på andras bekostnad och driva med folk på ett elakt sätt. Men ikväll är det bara så mycket hjärta och värme.

Vi får vara med på en resa från Pernillas födsel där hon först självklart ska ha champagne innan hon gör entré ur jättevagina, hur hon träffade Emilio Ingrosso, barnen som kom ett efter ett, artistkollegor, musikaler och hur numera är en expert på sociala medier. Och allt avslutas med en helt galet 80talshyllning. En stor del av hennes liv berättas via nyskriven text på de olika låtarna från Grease. Så suveränt bra skrivet. Allt det här skildras helt makalöst roligt av Pernilla själv, Hanna Hedlund, Ola Forssmed, Måns Nathanaelson och sist och minst det komiskamusikalgeniet Kim Sulocki. Pernilla skämtar så bra om sig själv och sina tillkortakommande vilken härlig självironi hon har!. Hanna är helt vansinningt bra t ex som Carola. Ibland kan jag tycka att Ola spelar för mycket på sin förmåga att slå knut på sig själv, men här är varje rörelse helt perfekt och blir bara så kul. Han är helt suverän som Emilio tex. Mäns är lite mer tillbakahållen i sitt sätt vilket blir en bra kontrast till både Ola och Kim. Älskar verkligen Kims kroppspråk. Han har ett sätt att röra sig som är så kul och som jag aldrig tröttar på. Kim var så roliga som Anna Book och Måns som Jenny Silwer. Det som var så roligt var att man hade inte försökt att få dem att likna dem utan man lät deras håriga ben och bringor komma fram ur uringningarna. Inga skämt var plumpa och lättköpta. Alla är så härligt samspelta och kompletterar varandra perfekt och lyfter varandra så alla blir lite roligare tillsammans.

Pernilla har ju öppnat dörren till sitt hem i och med Whalgrens Värld och även i showen hade familjen en stor roll. Men det var gjort med en härlig finess och värme. Hanna var underbar som den ständigt selfietagande Bianco, Måns som Oliver och Kim som den galet dansande Benjamin. Mamma och pappa var med på en länk där pappa hälsade till älsklingsbarnet Linus (pappa är lite snurrig) och även den okände brodern Peter var med. Så det skämtades med dem all, utom om minstingen Theo. Här visades det vilket ansvar Pernilla tar för sina barn. De vuxna barnen kan man skämta om men till Theo tillägnade Pernilla en väldigt finstämd sång som handlade om hur svårt och känslosamt det är att vara varannanveckas mamma. Det var en så fin och rörande låt som visade ytterligare en sida av Pernilla.

Allt blandades med Pernillas olika låtar, där övriga kompade på blåsinstrument, låtsasinstrument eller bakgrundsdans. Och allt det måste verkligen upplevas på plats för att man ska förstå hur roligt det var! Sångrösten med det 4strukna cisset är kvar!

Stor eloge till den scenografin och kläder. Gillade verkligen Pernillas snygga kattstrump/stövlar.

Att det var premiär märktes för alla gav verkligen allt och Hanna gick sin i sin dans  så mycket att hon i Piccadilly Circus tog ut svängarna lite exta och nockade Pernilla på läppen- I slutnumret och applådtacket blödde Pernilla för fullt från läppen, men det hindrade henne inte från att slutföra showen med ett stort lyckligt leende på läpparna. Publiken jublade och det var självklart stående ovationer.

Att Pernilla har lång karriär och är omtyckt i branchsen märktes på premiärpubliken som var välgit kändistätt, självklart med hela familjen på plats.

Och det är nog bara brodern Linus med Book of Mormon som kan konkurera med Pernillas show om att vara roligast i Stockholm på scen just nu. Man lämnar Rival med risk för träningsvärk i skrattmusklerna!

Showen kommer att fortsätta på Rival under våren och den går även ut på turné i landet under hela året och vill ni få skratta ordenligt så skaffa biljetter för det här är så roligt så alla som ser den garanterat mår bättre och förlänger sitt liv!

Konsert och Musikal 2018

Musikal

  • The Last 5 Years, 12 april, TeaterStudion Lederman, Stockholm
  • Salieri vs Mozart, 27 mars, Folkoperan, Stockholm
  • My Fair Lady, 22 mars, Stadsteatern, Stockholm
  • Godspell, 16 mars, Skandiascenen, Stockholm
  • The Phantom of the opera, 10 mars, Göteborgsoperan
  • Showcase Ghost, 6 mars, China teatern
  • Camera, Världpremiär, 9 februari, Östgötateatern, Linköping
  • Gentelmannen, genrep, 24 januari, Oscars teatern, Stockholm
  • A Bronx Tale, 19 januari, Longacre Theatre, New York
  • Phantom of the Opera, 18 januari, Majestic Theatre, New York
  • Anastasia, 17 januari, Broadhurst Theatre, New York
  • Once on this Island, 17 januari, Circle in the Square, New York
  • Phantom of the Opera, 16 januari, Majestic Theatre, New York
  • Kinky Boots, 15 januari, Al Hirschfeld Theatre, New York
  • Hello Dolly, 14 januari, Shubert Theatre, New York

Teater

  • Reading The Last Match, 10 april, Playhouse Teater
  • Frankenstein, 28 mars, Playhouse Teater, Stockholm
  • Heisenberg, 18 mars, Scalateatern, Stockholm
  • Describe the night, Reading, 13 mars, Playhouse Teater, Stockholm
  • Genrep, Kjesaren av Portugallien, 1 mars, Riksteatern, Hallunda
  • Mina Drömmars stad, 28 februari, Stadsteatern, Stockholm
  • Instant Playhouse, 4 februari, Playhouse Stockholm
  • Kort, Glad och Tacksam, Pernilla Wahlgren, 1 februari, Rival Stockholm
  • Rickard Söderberg är Gaytenoren, genrep, 23 januari, Riksteatern, Hallunda

Konsert

  • Höjdarlunch med bl aHelen Sjöholm, 17 februari, Katalin, Uppsala
  • Peter, Bruno och Matilda, 11 februari, China Teatern

Övrigt

  • VM i Syncroniserad konståkning, 6 april, Globen

 

Gentlemannen, genrep, 24 januari, Oscarsteatern

Vårens musikalkomedi på Oscars är Gentlemannen (A Gentleman’s guide to Love and murder) en musikal som 2014 vann 4 st Tony awards, bland annat för bästa musikal. Personligen tycker jag nog att både två av de andra som var nominerade 2014,  ”Aladdin” och ”Beautiful – The Carol King Musical” är bättre än Genlemannen på flera sätt, men särskilt musikmässigt.

Henrik Dorsin som spelar alla D’ysquiths som blir mördade av Monty är verkligen i sitt esse. Han klarar alla snabba kläd- och karaktärsbyten i akt ett helt suveränt. Men jag tycker han blommar ut än mer i andra akten när Suzanne Reuter som Lady Eugenia får mer utrymme och utmanar honom ordentligt i den komiska delen av föreställningen. Här märker man verkligen att en duktig komiker kan höja sig flera nivåer när de får lite motstånd och konkurren om att vara roliga. Suzanne Reuter är bra och spetsig i sina repliker och hennes blickar och minspel understryker allt perfekt. Att se henne på scen är alltid ett nöje.

Monty spelas av Anders T Olsson som syns mest på Dramaten. Monty är yngligen som vuxit upp i tron att han är en vanlig fattig kille, men när hans mor dör får han veta att hon är en D’ysquith och han försökter ta kontakt med sin släkt men det lyckas inte så bra. Och av en tillfällighet så inleds hans bana att mörda alla släktningar som står före honom i arvsordningen. Det är verkligen en stor uppfinningsrikedom i hur man kan begå mord i den här föreställningen.

Originaltiteln antyder ju att det även ska finnas med en del kärlek och Monty har två skönsjungande damer att välja på. Sibella (Sara Jangfeldt) och Phoebe (Emmi Christensson) och det är dessa två underbara musikaltjejer som gör den här föreställningen värd att kallas för en musikal. Sibella har en tuffare framtoning än den fagra och ljuva Phoebe, men bägge kan verkligen sjunga och utan tvekan är de musikaliska höjdpunkterna när tjejerna är på scen.

I ensemblen finns det flera duktiga musikalartister och jag hade gärna sett att Daniel Engman med sin fantastiska röst hade fått en mer framstående roll. Kan ju inte låta bli att undra om det inte hade blivit lite bättre med honom som Monty. Han kan ju både agera och sjunga fantastiskt.

Kläderna av Nigel Hooks är väldigt vackra, särskilt klänningarna som är en härlig färgklick på scenen.

Det är en underhållande musikalkomedi som lockar till en hel del skratt och man borde kanske ändra beteckningen till komedimusikal? Ett perfekt tillfälle att få se både Susanne Reuter och Henrik Dorsin på scen samtidigt. Så vill ni ha lättsam underhållning en kväll så ska ni absout gå och sen Gentlemannen. Den spelas bara i vår så passa på!

 

 

Rickard Söderberg är Gaytenoren, genrep, 23 januari, Riksteatern, Hallunda

För drygt en vecka sedan var jag och såg Bette Midler i Hello Dolly och blev helt imponerad av hur hon ägde scenen och den utstrålning som hon hade,s om inget annat fanns när hon var på scenen. Den här känslan av hur någon/något kan komma in och äga en scen fick jag lite känslan av ikväll. Ikväll var det kärlek som strålade ut från scenen. När Rickard kommer in på scenen och börjar berätta om sin uppväxt och sin fantastiska mamma som lät honom vara som han ville vara så var det bara så mycket kärlek som strömmade ut och värmde hela publiken. För det Rickard står för är ju verkligen ett kärleksbudskap. Men kärlek är något som en del är rädda för och den sidan får vi höra flera exempel på. Berättelser ur verkligen som gör så ont att höra och så svårt att förstå. Hur kan 8 män i USA utföra ”corrective rape” på två kvinnor, mörda och bränna dem bara för att de älskar varandra? Vad är det som är så hotfullt i att två vuxna människor i samförstånd älskar varandra? När Rickard berättar det bränner tårarna bakom ögonlocken, för att lite senare vara tårar av glädje när han berättare om sitt registrerade partnerskap och att han var så lycklig så att han inte fick fram en ton i den kärleksförklaring han skulle sjunga för sin blivande make Anders. Så lite småskrattande när han berättar att man i USA har haft en särskild undersökning för att ta reda på vem den där Dorythy är som är spindeln i nåt nätverk för de homosexuella i det militära. Att lösningen är Dorythy i Trollkarlen från Oz tänkte de inte på…. Och hur han lördag efter lördag ”smög” in regnbågsfärgerna och kärleksbudskapet i Körslaget när han var med och ledde sin kör. Och hur de efter varje lördag kom och talade om att man får inte ha regnbågsflagga, inte målade naglar etc. Rickard har verkligen en fantastisk förmåga att berätta dessa historier så de griper tag i en på rätt sätt.  Blev lika berörd av hans historier som av Eric Bibbs.

Föreställningen är en underbar blandning av dessa ljusa och mörka historier och Rickards vackra sång. Vi får bland annat höra ”Over the rainbow” och ”Stad i ljus” När de framförs i den här föreställningen så får de en ny dimension.  I början sjunger Richard en underbar kärlekslåt till sin mamma och han avslutar med en hyllning till publiken. Scenografin och ljussättningen är enkel. Bilder/videos (Andreas Paulsson) projiceras på ett draperi med ljussättning (Olle Magnusson) i olika färger och självklart även i regnbågsfärgerna. Musiken är finstämd och framförs av Johan Reis och Hanna Remle.

Det är verkligen en stark, tänkvärd föreställning som alla borde gå och se. Rickard Söderberg är inte bara Gaytenoren, han är också kärlekssuperhjälten i hemmagjord regnbågesdräkt och alla behöver en dos av hans kärlek och värme som räcker till alla! Ett stort tack till hans mamma, för om alla hade en sådan kärleksfull mamma skulle världen se helt annorlunda ut.

Föreställningen spelas runt om i Sverige så passa på när den kommer till din hemstad eller en stad nära, för det här är väldigt bra.