Nationalsången, premiär, 17 augusti, Teatern Under Bron, Stockholm

För tredje året i rad spelas det teater under Liljeholmsbron. Ärets nyskrivna pjäs är monologen Nationalsången av Eija Hetekivi Olsson i regi av Stina Rautelin.

Nationalsången handlar om en pappa som när hans son föds lovar honom att han alltid ska finnas där och gör sitt bästa för honom. Till en början flyter det på bra med jobb och tvårumslägenheten, men snart börjar problem dyka upp. I takt med att det går allt bättre för Sverige, BNPn stiger så ökar också samhällsklyftorna. De rika blir rikare och de fattigare allt fattigare och får kämpa mer och mer. Jobben försvinner och det som finns att få tag i är slitsamma osäkra timarbeten. För att få det att gå ihop blir det extra jobb, helgjobb, svartjobb tills kroppen inte orkar och det inte går att få något jobb. Sjukskrivningar och socialen följer som ett brev på posten. Allt medan det rapporteras om att det bara går bättre och bättre för Sverige.

Zardasht Rad har en stark inlevelsen som den kämpande pappan. Det är otroligt mycket text att hålla reda. Stämningar som kastas hit och dit men hela tiden känner man att det kommer bara att gå sämre och sämre för den här kämpande pappan. Hans förtvivlan när han kämpar för mat för dagen och det slutliga nederlaget när sonen till slut inte står ut och går därifrån.

Det är verkligen en berättelse som griper tag i en. Den slitna och råa miljön under bron med betong, graffiti på väggarna och en stank av urin förstärker hopplösheten som finns i stort sett hela tiden i berättelsen.  Scenografin är enklast möjliga med lastpallar och en oljetunna. Patrik Bogårdhs ljusdesign lyfter berättelsen och skuggspelen spär på dysterheten, precis som Rikard Borggårds musik.

Den här sommaren har det ju varit soligt i stort sett varje dag, men inte den här kvällen. Någon timme innan premiären börjar det åska, blixtra och regna, precis som om det vore beställt för att förstärka den mörka framtiden som Nationalsången förmedlar.

Det är verkligen inte en pjäs man ska gå och se om man vill ha en stunds lättsam underhållning. Men vill man se en välspelad pjäs som berör och som man inte bara skakar av sig när man lämnar ”salongen” ja då ska ni gå och se Nationalsången. Den spelas till den 2 september. Nytt för i år är att det är frivillig entré. Så det kostar inte mer än ett par timmar av ditt liv, men jag skulle tro att när ni går därifrån kommer att lämna ett bidrag så de kan fortsätta nästa sommar och sätta upp en ny spännande pjäs.

Niklas Asknergård med vänner, 16 augusti, Sund Nergården

En av sommarens bästa traditioner är Niklas Asknergårds sommarkonsert hemma på Sund Nergården, en magisk idyll vid sjön Sillen. Vädret brukar alltid försöka sätta stopp för konserterna. Den här sommaren har ju varit så otroligt fin och i år slapp vi regn, men det blåste ordentligt, men det var ingen risk att varken publik eller artister skulle blåsa bort.

Hit bjuder Niklas sina vänner och det är inte vilka vänner som helst den här kvällen utan världsartister som Viktoria Tocca och Linda Lampenius, schlagerstjärnan Shirley Clamp och musikalartisten Daniel Sjöberg och den lokala förmågan Frida Kollberg. Som ”förband” bjuds det på Sandman Sisters. Orkestern leds av underbara Carina E Nilsson. En helt fantastisk blandning av artister som kommer till lilla Sund Nergården. Folk i trakten går verkligen man ur huse. Publikrekord med över 600 som hittat hit.

Vi var tidiga och hamnade först i kön innan de släppte in men det tog inte många minuter innan vi fick sällskap och kön ringlade långt över åkern. Soundchecket pågick när vi kom och det lyssnade vi till med glädje. Så öppnades den fina grinden och med raska steg tog vi oss över gräsmattan med våra campingstolar och välkomnades av Niklas själv. Med stolarna på plats framför scenen hämtade vi sedan våra picknickpåsar med gott kött och potatissallad signerad Johan Ahlvik (Taste by Johan Ahlvik). Det är inte många konserter där det ingår god mat så det här så lyxigt!

Nytt för i år var att vi redan när grindarna öppnats bjöds på musik. Sandman Sisters bjöd på härliga storbandslåtar, Andrew Sisters mm. Fina låtar, god mat och underbar utsikt över Sillen. En bra inledning på den här kvällen. Sandman Sisters fortsatte sedan med ett knippe låtar från 50- och 60talet för att sedan avsluta med lite rockigare låtar. För en gång skull så fyllde ”förbandet” en riktigt funktion och var inte bara en dålig utfyllnad som inte passade ihop med huvudartisterna som det så ofta är på stora konserter. När Sandman Sisters gick av från scenen var det dags för Niklas att ändra scenen med en av mina favoriter ”Feeling good”. Och det är verkligen ett signum för Niklas och hela Sund Nergården. Finns nog ingen som inte ”Feeling good” när man är här.

Hela kvällen bjöd på fantastisk musik. Första gästen ut var Viktoria Tocca som tillsammans med Niklas sjöng ”All I ask of you”, underbar duett från Fantomen på Operan. Viktoria fortsatte sedan med smakprov ur Broarna från Madison County där hon fick en ny duettpartner, Daniel Sjöberg. Ser verkligen framemot att se hela musikalen i höst så man får låtarna i sitt rätta sammanhang.

Sen bjöd Niklas på en fartfylld ”I got life” från Hair, älskar den låten! Nästa gäst att presentera var Frida Kollberg som bland annat gjorde en fin version av ”Gabriellas sång”. Nästa gäst ut var Shirley Clamp som fick visa att även hon kan sjunga musikallåtar och inte bara schlager och pop. En riktigt härlig version av ”You´re the one that I want” med Niklas. Vilken energi och glädje på scenen! Tänk att den låten är 40 år nu!

Sista gästen ut var Linda Lampenius och hon klev på scen när augustimörkret började sänka sig över Sund och det lilascenljuset tändes upp. Lindas violinspel blev verkligen helt magiskt och så stämningsfullt med den bakgrunden. Så vackert. Tillsammans med Niklas gjorde hon ”Your raise me up”. Sen fortsatte hon att spela med Shirley Clamp i den fina ”Jag fick låna en ängel”. När Shirely är på en scen så får vi självklart höra ”Min kärlek” som blir en härlig allsång med hela publiken.

Niklas är en perfekt värd som har härligt och personligt mellansnack, sjunger fantastiska sånger själv som t ex ”My heart will go on” från Titanic och låter gästerna ta plats.

Avslutningen på konseten blir ”Does your mother know” med Niklas, Frida, Shirely, Linda och den duktiga orkestern och då närmar sig klockan 22.

En konsert på Sund är något som inte är lik något annat. Fantastisk stämning mellan artister och publik och mellan artisterna. Alla är där för att man tycker det här är så kul och en sån underbar plats att vara på. Niklas förgyller allt med att vara så spontan och trevlig. Det är proffsigt men samtidigt helt opretentiöst. En pärla bland alla konserter. Har man en gång varit här så vill man tillbaka och jag ser redan framemot nästa sommarkonsert.

Sist men inte minst så i bakgrunden ser Johan Asknergård och resten av personalen till att allt flyter på smidigt och utan problem.

Jesus Christ Superstar, 30 juli, Eric Ericson Hallen, Stockholm

Det är inte mycket som kan få mig att bege mig in den här rekordvarma och underbara sommaren, men när självaste Andrew Lloyd Webber (ja i alla fall förlaget i London som har hand om rättigheterna) har gett tummen upp till en feministisk tolkning av Jesus Christ Superstar då beger även jag mig in. Nu var det ju minst lika varmt inne i Eric Ericson Hallen som ute, men eftersom jag har ägnat de senaste veckorna till att acklimatisera mig till värmen på stranden och i Mälaren som håller 26 grader så var inte det något problem.

Det är en imponerade produktion, 27 musikalartister på scen, 19 personer i orkestern som dirigerades av Sofia Ågren med kapellmästare Johan Mörk och 17 personer i produktionen bakom med regissör Adam Gardelin och Erik Fägerborn som står för översättningen. En modern och fräsch översättning.

Musikalen hade premiär den 27 juli och spelas bara 5 gånger under Prideveckan. På och bakom scenen jobbas det ideellt men det är en väldigt proffsig uppsättning och många väldigt bra röster, i stort sett nya röster för mig så jättekul att se den här tillväxten som finns inom musikalbranschen. Den feministiska prägeln är att Jesus och hans lärjungar och en del andra manliga roller spelas av tjejer och Maria Magdalena av en kille. När man ser den här uppsättningen så känns det helt naturligt, för det skulle ju lika gärna kunnat varit en kvinna som samlat ett antal personer till sina lärjungar. Det spelar faktiskt inte någon roll för handlingen. Det som däremot utmärker sig riktigt ordentligt är den starka energin och spelglädjen som fanns hos alla på scenen. Det var verkligen en otroligt stark version. Ida Tobiasson som Judas satte verkligen ribban högt inledningsvis. En otroligt stark röst och sån inlevelse. Sanda Kassman var inte långt därifrån i rollen som Jesus. Malin Svanlund var kall, sval som Pilatus, men fick ändå fram sin frustration över att Jesus inte vill kämpa utan finner sig i sitt öde att bli dömd till döden. Pilatus hade kvällens snyggaste kläder och en röst som väl matchade Judas och Jesus. Teodor Wickenbergh hade den lite otacksamma rollen som Maria Magdalena. Det kändes lite om man valt att göra en mer svag Maria Magdalena än i ändra uppsättningar jag sett, men han fick visa på några ställen att han har en bra röst som jag gärna hör mer av. Arvid Karlström som Kajafas hade oturen att få en mikrofon som inte ville vara med i första akten så tyvärr missade vi en del av hans sång, men när tekniken väl fungerade så visade även han att där finns det röstresurser att plocka fram.

Överlag gillade jag kläderna som Maja Malm stod bakom. Hon stod även för koreografin som var bra och energisk. Men inte nog med det hon spelade även Herodes och kung Herodes sång är ju den roliga låten i föreställningen, men här verkar det som de drabbats lite av värmeslag när kläderna valdes. Gröna illasittande baddräkter, gröna tights, gröna plyschbyxor och allt annat i grönt förutom Herodes kläder som var något konstigt rutigt. Det såg verkligen inte bra ut och tyvärr tappade jag fokus på låten och var helt förstummad av det konstiga klädvalet. Fram till dess hade det varit så bra även om det var enkelt gjort, men det funkar i Jesus Christ med enkla draperingar etc. Så om det var på något ställe som den här uppsättningen tappade i professionalitet så var det i Herodes sång. Fixar man det numret, får bättre ordning på vissa mikroner så är det här en väldigt bra uppsättning som verkligen förtjänar att spelas fler gånger för den håller hög klass och det jobb som har lagts ner förtjänar att få mogna än mer för att växa till ännu högre höjder.

Eric Ericsonhallen var inte förstahandsvalet att spela den i, men då lokalen tidigare var kyrka passade inramning perfekt. Inte så mycket behövde göras med sceneriet och man använde sig väldigt bra av lokalen med fin ljusdesign av Per Brandels som förstärkte dramat. Akustiken i lokalen är bra och förde fram de fantastiska rösterna bra.

Jag är verkligen imponerad av alla i den här uppsättning, vilka nya fantastiska röster det finns som jag gärna ser i flera uppsättningar. Tacksam för att man har valt att ha en levande orkester för det lyfter en föreställning.

Nu är det bara två föreställningar kvar, den 1 augusti. Det finn lite biljetter kvar till eftermiddagsföreställningen och jag rekommenderar verkligen att ni går och tittar på den. Och har ni inte möjlighet  hoppas jag att den sätts upp igen för jag ser den gärna en gång till!

Mamma Mia, Here We Go Again, 11 juli, Filmstaden Sergel

Jag hade sett att man kunde köpa biljetter till smygpremiären den 11 juli av Mamma Mia – Here we go again så jag slog till på två biljetter. Vill ju ändå se den och kul att se den tillsammans med delar av casten! Även om de nu satt i en annan sal. Men på plats var Björn och Benny, Pierce Brosnan, Stellan Skarsgård. Christine Baranski, Amanda Seyfried, Lily James, Judy Cramer och Ol Parker. En lång rad kändisar syntes i vimlet också bland annat Janne Schaffer, Carola, Malena Ernman och Tess Merkel.

Mamma Mia – Här går vi igen är en riktig bra film och om du älskar Mamma Mia är jag säker på att du också kommer att älska det här. Berättelsen i Mamma Mia är inte så stark och historien i uppföljaren är ännu svagare, men det spelar ingen roll om när man hör alla underbara Abbalåtar.

Donna (Meryl Streep) dog för ett år sedan och Sophie (Amanda Seyfried) har just renoverat hotellet och håller på med sista minuten arrangemang inför nyöppningen. Sky (Dominic Cooper) är i New York för att lära sig hotellbranschen under sex veckor men har just blivit erbjuden ett fast jobb. Sam (Pierce Brosnan) bor med Sophie. Rosie (Julie Walters) och Tanya (Christine Baranski) är på väg till öppningsfesten. Men kommer Harry (Colin Firth) och Bill (Stellan Skarsgård) att dyka upp eller är de upptagna med sitt arbete? Parallellt får vi följa den unga Donnas liv från det att hon tar studenten i Oxford till att hon hamnar i Grekland. Den unga Donna spelas av den fantastiska Lily James. I Mamma Mia läser Sophie i Donnas dagbok om hur Donna träffar Sam, Harry och Bill. Här får vi vara med om hur Sophie träffar dem, så det är en upprepning delvis as handlingen från förra filmen. Men det är charmigt gjort. Jag njöt verkligen av hur de flyttar scenerna mellan det förflutna och nutiden och hur de rör sig geografiskt också. T ex när Donna åker upp i rulltrappan på Heathrow och när hon kommer upp i den är hon framme i Paris. Lily James är extremt bra som den unga Donna. Hon hade rätt energi, ett leende som smittar och hon har en bra sångröst också vilket är viktigt eftersom hon sjunger många av låtarna. De unga versionerna av Sam (Jeremy Irvine), Harry (Hugh Skinner) och Bill (Josh Dylan) är alla charmiga men de når inte riktigt upp till Lily James nivå. Men Mamma Mia är främs en historia om starka självständiga kvinnor där männen mer spelar biroller. Kvinnorna får mer utrymme och tar för sig ordentligt.  Ingen kan väl ha missat att man i den här filmen har lagt till en ny stark kvinnlig roll. I slutet av filmen, lagom till öppningskvällen anländer Cher till hotellet som Sophies mormor. Hon gör en primadonaentré och sjunger en mycket bra version av Fernando. Men den mest rörande och minnesvärda låten är vid dopet av Sophie och Skys son Donny, när Meryl Streep sjunger ”My love my life” till Sophie. Efter den var det inte ett torrt öga i hela salongen.

Men ni får inte missa att Helen Sjöholm är med och sjunger i filmen. I en scen med Bill och Rosie spelas Hasta Manana och det är ingen mindre än Helen som sjunger den.

Ofta går man ju medan eftertexterna rullar men det ska ni inte göra för då missar ni den lilla roliga bonusen som är när alla eftertexter är klara.

Det är en rolig och varm film och jag satt med ett leende på läpparna från start till slut och tiden går fort.


 

Stoppa världen – jag vill stiga av, 10 juni, Solursparken, Parkteatern, Vällingby

Solursparken bjuder på strålande sol den här tidiga söndagkvällen och det är ca 27 grader ute. Riktigt så varmt har det inte varit de gånger jag tidigare besökt Solursparken för att se vad Parkteatern har att erbjuda, men sol har det nog varit alla gånger.

Årets musikal är Leslie Bricusse och Anthony Newleys ”Stoppa världen – jag vill stiga av”. Den hade premiär 1961 i London och sattes upp 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna. Sen dess har låten ”Bygga upp ett stort berg” varit ett av Jan Malmsjös paradnummer. Handlingen är i originalet förlagd till en cirkus, men i Parkteaterns uppsättning har man förlagt handlingen till Östermalm. Lilleman (Albin Flinkas) är en karriärist och opportunist och vi får följa hans liv från ung till gammal. Hans stora plan är att skapa en app som han kan tjäna massa pengar på, en app som kan stoppa världen. Han träffar östermalmstjejen Eva (Jessica Heribertsson) som blir med barn direkt. Och det visar sig dessutom att hon är chefens dotter…. snabbt giftermål och Lilleman stiger i graderna. Själva historien i musikalen känns inte jättestark men den innehåller några förutom ”Bygga upp ett stort berg” några fler riktigt bra låtar som idag är klassiker på egen hand. Det är kul att få höra dem i sitt rätta kontext. En av mina absoluta favoriter är ”What kind of fool am I” som kommer i slutet och Albin Flinkas gör den oerhört bra och då blir man riktigt trollbunden.

Jessica Heribertsson är väldigt bra som Lillemans fru Eva som hela tiden blir med barn och som troget står vid sin mans sida, även om det blir lite fnurror ibland. Jessica spelar också ryskan Anja och amerikanska Ginnie. Albin och Jessica matchar varandra väldigt bra. På scen har vi också Cilla Silvia Gotborg, Anna Sise, Henning Attlin och Petter Skoglund. Inledningvis får Henning och Petter briljera med häftig Parkour inspirerad dans som verkligen är häftig. Det är verkligen ett högt tempo i början när skådespelarna kommer in från alla möjliga håll, kastar sig runt och upp på scenen, cyklar in mm. Genom föreställning är i stort sett alla på scenen hela tiden och det är en hel del läckra dansnummer, signerad Hans Marklund som också regisserat. Handlingen är uppdaterad till 2018 och det är många helt dagsaktuella referenser, som väskhunden Horace som bara gläfser, caffelattedrickandemammor/pappor, Lilleman som i slutet ska göra politisk karriär i Opportunistpartiet, Donald Trump, Kardashians mm. Alla dagsaktuella referenser är inlagda på ett naturligt sätt och gör att det känns modernt och aktuellt. Alla är stilrent klädda i mörka kostymer med vita skjortor vilket ger en modern känsla. Enkel men effektiv rekvisita som t ex 4 bildäck för att sympolisera en Ubertaxi, revisorsväskor staplas som en talarstol osv.

Gillar att man har med en riktig orkester och musikerna, Andreas Landegren, Barbro Lindkvist, Martin Höper och Rebecca Meiselbach är en även en del av handlingen  som t ex när Lilleman är i ryssland åker typiska ryska mösser på och i Usa blir det kepsar med amerikanska flaggan. 

Musikalen är ca 1.15 minuter och det är väl värt att se den en kväll. Perfekt skatteåterbäring eftersom det är gratis för alla. Packa picknickkorgen, kom som du är och njut av duktiga musikalartister och musiker. Stoppa Världen spelas i några olika parker runt om i Stockholm och avslutas med 3 föreställningar i Rålambshovsparken den 1 juli.

http://kulturhusetstadsteatern.se/parkteatern/Evenemang/2018/Stoppa-Varlden/

 

 

Nationaldagsfirande med Jakob Stadell, Hanna Hedlund, Janne Schaffer mfl, 6 juni, Edsbergsparken

Tredje året på raken som jag firar nationaldagen med mina vänner i Edsbergsparken och vädret var nästan lika bra som tidigare år. Maj har ju varit rekordvarmt så när det bara är 17 grader och halvklart tycker man att vädret är så där. Men det var rätt skönt ändå och solen kom fram mer och mer så efter ett tag gick det att sitta i kortärmat utan problem.

Vi kom något sent så vi missade de inledande talet men vi hann fram i god tid att hinna njuta av ”Du gamla du fria” framförd av Jakob Stadell. Man känner sig verkligen stolt över att vara svensk när man hör honom sjunga den med så mycket känsla. En underbar tradition att höra Jakob sjunga ”Du gamla du fria”. Han fortsatte med en Ted Gärdestad låt och sen sjöng Hanna Hedlund ”Sol, vind och vatten”. Lite senare bjöd Jakob oss på en gåshudsversion av Anthem ur Chess. Den passar så bra att sjunga på Nationaldagen, en sådan fin hyllning till sitt hemland. Björn och Benny kan verkligen det där med att skriva bra låtar. Vilket vi även fick höra i den timmes långa ”Svenska pärlor” delen.

Men innan det var dags för Svenska pärlor fick vi också höra Mr Positiv (Tomas Fogelholm) och hans låt ”Våga vara annorlunda” som varit med i FunkisMello. En kille som verkligen kan sprida glädje runt sig.

Precis som förra året ledde Doreen Månsson sångerna för barn. Vi fick höra en blandning av nyare barnsånger och traditionella. Till sin hjälp hade Doreen en barnkör som leddes av Maria Stadell. Även Jakob var med och sjöng tillsammans med barnen. Härligt med barnsång. Barndelen avslutades med att Janne Schaffer kom in på scenen klädd i sin Zebra kostym och sin röda gitarr och så blev det ”Maya Piraya” och ”Zvampen”. Frågan är om det var barnen eller de vuxna som sjöng med mest och följde med i rörelserna. Full fart var det på publiken i alla fall.

Efter prisutdelning till Sollentunabor för olika medborgarinsatser var det dags för det timmeslånga ”Svenska Pärlor” inslaget med Jakob Stadell, Hanna Hedlund, Isac Stadell, Maria Stadell och Janne Schaffer, fullt uppbackade av symfoniorkester och band. Här satsar man verkligen för fullt och det är kul att man använder sig av de olika musikaliska talangerna som finns i kommunen.

Svenska Pärlor inleddes med en hyllning till Jerry Williams och Lill-Babs som gått bort under året, och det avslutades med en fin hyllning till Avicii. Däremellan var det en härlig parad av underbara svenska pärlor. Fantastiska potpurrier av låtar från Sven-Ingvars, Ted Gärdestad och ABBA. Janne Schaffer spelade den fantastiska ”Brusa högre lilla å” och den fina hyllningen ”Norrland”. Man blir ju verkligen imponerad av Janne Schaffer och hur många låtar han har varit med och spelat in. Minns jag inte fel har han medverkat på 69 av Ted Gärdestads 91 låtar och 50 av ABBA 100 låtar, plus att han spelat med en rad andra svenska och internationella artister. Det bjöds även på Orup och lite annat under timmen. Ett underbart härligt program framfört av så fantastiska artister och musiker. Och det märktes att de verkligen tycker om att sjunga de här låtarna och fira Sverige på det här sättet. Finns ju hur många bra svenska låtar som helst så de hade kunnat få fortsätta minst en timme till. Kanske något som de ska satsa på och göra en fullängdskonsert av? Jag skulle i alla fall komma och vet många andra som också skulle göra det.

Jättekul att man i Sollentuna satsar på ett så högkvalitativt firande av vår nationaldag. Det finns många som säger att ”vi firar inte nationaldagen på riktigt i Sverige”, men de har fel. Här i Edsbergsparken firas det på bästa sätt med massa familjer med olika nationella bakgrunder som har picknick i gräset och är glada och stolta över att vara svenskar och bo i Sverige och vill fira det tillsammans med folk de inte känner. Det viftas för fullt med svenska flaggor och solen sken i alla fall stundtals från en blå himmel. Ute på Edviken seglade båtar förbi och delade vattnet med olika sjöfåglar. En underbar svensk nationaldag och en tradition värd att bevaras. Ser framemot vad de ska bjuda på nästa år!

 

Raoul, reading, 3 juni, Spira, Jönköping

För nästan exakt två år sedan var jag på Musikalsymposium på Spira i Jönköping där de presenterade en workshop av musikalen Raoul. Vi fick se första akten och lite grann från akt 2. Då var den inte helt färdigskriven och de testade lite olika saker på oss i publiken. Bland annat fick vi frågan om man i en scen där det är fest på ett hotell där både nazister, Österrikare och judar deltar kan använda ordet ”judesvin”, vilket vi tyckte att man kan för det ska vara realistiskt och visa hur man såg på det. Och man hade valt att behålla det.

Upphovsmännen Pierre Oxenryd och Johan Hwatz hade nu färdigställt musikalen och den presenterade för oss i form av en reading, dvs att musikalartisterna sjunger och läser sina repliker utan att direkt agera och helt utan scenografi. Enkelt och avskalat. Det kräver att sångarna har en förmåga att förmedla texterna tydligare och med stark inlevelse så vi i publiken själva skapar oss bilder av vad som händer och hur det ser ut. Regissören Markus Virta läste scenanvisningarna och vid flygeln var Johan Siberg

Till readingen hade man samlat 18 musikalartister/skådespelare varav hälften var studenter från Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Högskola. På workshopen var det bara sju personer som var med. Kvar från workshopen för två år sen var Hani Arrabi,  Åsa Arhammar och Caroline Gustafsson.

Akt 1 inleddes med att Raoul blir tillfångatagen den 17 januari 1945 och därefter flyttas vi sju månader tillbaka i tiden till när Raoul Wallenberg (Christer Nerfont) blir rekryterad för att åka till Budapest och hjälpa Ungerns judar. Men han har också ett annat uppdrag och det är att hjälpa Kalaman Lauer (Hani Arrabi) att hitta hans släktingar Irene (Åsa Fång), Lajos (Olof Åhman) och Susanna (Caroline Gustafsson), samt att lägga grunden till en gemensam affärsverksamhet. Framme i Budapest möts han av den svenska delegation på plats som består av Per Anger (Anders Wängdahl), Sara (Hanna Holmgren), Margareta Bauer (Åsa Arhammar) och Ivana (Karoline Dons). Adolf Eichman (Glenn Edell) befinner sig i Budapest vid den här tiden för att deportera Ungerns judar. Under de sju månaderna får vi följa hur Raoul delar ut svenskt skyddspass till judar som är på väg att deporteras och på så sätt lyckas rädda flera tusen. Han letar efter Lauers släktingar men hela tiden är han ett steg efter, vilket får honom att så småningom misstänka att det finns någon på delegationen som läcker till tyskarna. Akt 2 slutar på samma sätt som akt 1 börjar. Sen är det ju inte någon som riktigt vet vad som hände med Raoul, mer än att han blev bortförd av ryssarna.

Alla som är med i readingen är väldigt bra och lyckas få fram sina karaktär på ett bra sätt, bara genom sin sång och lite minspel. Christer Nerfont har en stark inlevelse som Raoul, Glenn Edell får verkligen fram det grymma i Adolf Eichman. Åsa Arhammar är härlig som den sura och motsträviga Margareta som inte tvekar att visa att hon inte gillar Raoul. Hanna Holmgren har en fantastisk röst och är stark som Sara. Åsa Fång får fram förtvivlan hos Irene när hon inte kan se till att familjen är i trygghet och hela tiden måste fly. Tyckte mycket om Ester Hedlunds röst i rollen som Csilla, Lajos tuffa flickvän. Olof Åhman är också bra som den unge Lajos. Hani Arrabi har utvecklats på de här två åren och har en kraftfull röst.

Texten och musiken är väldigt bra och för historien framåt och får fram de olika karaktärerna och sinnesstämningarna bra. Det är flera sånger där hela ensemblen och solisterna är med och de numren blir extra starka och maffiga. Det är så häftigt med sånger med så många röster i. Även om man vet hur det det kommer att sluta så dras man med i handlingen, musiken och texterna. Man vill veta vad som händer med de olika karaktärena och berörs av deras öden. Det är inte en musikal som man går ifrån med glatt humör som t ex Kinky Boots eller Everyone talks about Jamie, utan när de sista tonerna klingar ut är man berörd. Det är en viktigt historia att berätta särskilt som det ser ut som det gör i Sverige och flera länder idag och att judar fortfarande förföljs och blir kallade för judesvin. Vi behöver verkligen bli påminda om vad som hände och göra vad vi kan för att det inte ska upprepas igen. För många verkar ha glömt bort det.

Hoppas verkligen att Raoul kommer att sättas upp som en färdig musikal och att det inte dröjer för länge.

 

Blanche, workshop, 2 juni, Spira

Som gammal Vadstenaguide finns det vissa kungligheter som ligger en lite mer varmt om hjärtat och Magnus Eriksson och hans drottning Blanche/Blanka är ett par av dem. Det var ju de som testamenterade Bjälboättenspalats till Birgitta Birgersdotter 1346 som en grund i det kloster som hon grundade och sen blev hon ju den Heliga Birgitta. Så när jag hörde att Peter Wiberg höll på att skriva en musikal om Blanche lät det jättespännade och intressant. Det är även om Blanka som visan ”Rida Rida Ranka, Hästen Heter Blanka” handlar om.

Musikalen är ännu inte färdig men på Musikal symposiet på Spira den 2 juni presenterades en workshop av musikalen. Blanche var en av två nya musikaler som blivit utsedda av Musikalplattform att få stöd att utvecklas. Den andra musikalen som vi fick höra ett smakprov på är ”In i dimman” som handlar om alzehimers och ska presenteras på en workshop på Högskolan för scen och musik i höst. Den låt vi fick hör därifrån lät väldigt intressant. Men tillbaka till Blanche.

Workshopen av Blanche var uppdelade i två delar. Först fick vi ungefär en timmes presentation av själva musikalen och sen presenterade regissören Victoria Brattström den metod hon, skådespelarna och studenterna från musikalstudenterna använt sig av för att arbeta med det material de fått från Peter Wiberg. Det var väldigt intressant att se hur de provade olika sätt att angripa en scen och hur karaktärerna påverkades av vem som spelade dem, hur man förhöll sig till personen och vilket budskap man ville att publiken skulle få. De medverkande fick tala om hur de kände i en viss scen och vad som de tyckte saknades etc med ett helt öppet sinne. Intressant att höra hur de upplevde karaktärerna och att man tyckte att Blanche inte fick så stort utrymme och var så stark som man nog förväntade sig eftersom den heter just Blanche. Dramturgen Jerker Beckman berättade också hur han varit med och jobbat med musikalen och karaktärerna.

Musikalen Blanche utspelas 1363, så nästan 20 år efter att de gett bort Bjälboättens palats. Kung Magnus och drottning Blanche anländer till en ö och ett av sina andra slott. Ett gästbud pågår och kungligheterna blir mötta på bryggan av riddaren. Det visar sig att riddaren har ett förhållande med både kungen och drottningen. Och vad är det för agenda Riddaren egentligen har? Och folket förfasar sig över förhållandet och sjunger ”Rida rida ranka” om händelsen.  Magnus och Blanche är mitt uppe i förberedelserna för sin son Håkons giftermål med den danske kungen Valdemars dotter Margareta. Men vid bröllopet blir Blanche och Valdemars son Christoffer förgiftade. Av vem och varför tänker jag inte avslöja här. Och det kanske inte stämmer helt med historien, men bägge dog i samband/strax efter bröllopet, det stämmer.

Ja det var så långt som vi fick se i workshopen. I själva workshopen var det inte en person som hade en fast roll utan det var flera som spelade Drottning Blanche, Magnus, Riddaren Änkan, Valdemar och musikerna Tom och Sara. Man använde sig av ballonger med namn på för att visa vem som spelade den rollen just i den scenen. Och det spelade upp rakt upp och ner utan scenerier, kläder etc. Allt det här gjorde ju att man fokuserade mycket på sjävla handlingen, musiken och texterna. Jag gillade musiken som var en blandning av trettonhundratalsmusik, orientaliskt och modern musikal. Men musiken fick en att känna att man var på 1300-talet. Jag gillade verkligen musiken. Kul med lite andra instrument. Nu framfördes inte musiken live utan det var inspelat förutom att Daniel Lindén spelade flygeln. Musiken byggde också upp stämningen i handlingen så man kände att det var något på gång och att intrigen tätnade. Några av låtarna som framfördes var ”Vindarna”, ”Så många år” ”Inte ens jag själv” och ”Goda grannar”.

De som var med och spelade var skådespelarna Petter Andersson, Vera Veljovic (som jag i höst kommer att se i ”On the town”), Anna-Hanna Rosengren och Oscar Sundling Wallin. Från HSM var musikalstudenterna Thomas Brasel, Oskar Roslund, Nils Rheinholdtz, Johanna Kalliokulju, Frida Hansen, Josefin Silén och Therese Erch med. Alla var väldigt bra, men Therese Erch stack ut lite extra. Fantastisk röst och sen särskild utstrålning på scenen. Så kul att se att se den här nya generationen av musikalstudenter och jag är helt säker på att deras namn kommer att dyka upp i olika uppsättningar som jag kommer att se. Vem vet vilka som blir kvar i den här produktionen när den sätts upp fullskaligt på någon scen?

Ska verkligen bli spännande att följa Peter Wibergs ”Blanche” och hur den utvecklas. Vad gör man för att Blanche ska bli starkare och få en mer framtonad roll? Om något år är det kanske dags för en reading? Jag kommer gärna och ser en reading och den färdiga produktionen! Varför inte som en sommarmusikal på gräsgården till Bjälboättenspalats i Vadstena?

Tillbaka till 80-talet, 26 maj, Zinkensdam

Såg rätt tidigt annonserna för den här festivalen, men kunde inte bestämma mig och tänkte nog att en lördag i maj kan bli väldigt regnig och kall så jag bokade aldrig någon biljett. Men så dök det upp i Abundos utbud och då är det ju ”gratis” så jag bokade två biljetter. Precis en vecka innan festivalen blev jag liggande med feber, solen sken utanför och det fanns alla förutsättningar för en jättehärlig festival. Men med nästan en vecka med feber så kändes det trots det fina vädret inte jättelockande. Så insåg jag att jag hade ju inte koll på avbokningsreglerna och det var försent att boka av utan avgift. Inte helt förtjust i att man har infört en regel om att om man bokar av sent så får man betala för biljetterna för man kan ju bli sjuk, men just nu var det bra för då kom jag iväg och det ångrar jag inte!

Strålande solsken, 26 grader varmt, en underbar majdag. När jag gick av i tunnelbanan i Zinkensdamm så var det en hel del medelålders människor som var på väg i riktning mot idrottsplatsen. En del klädda i neonfärger, gult, grönt och rosa och det var inte snyggt då och inte nu heller, men ändå kul att folk engagerar sig så. Det var en hel del folk redan inne på Zinken när jag kom in vid 15.40 tiden och första uppträdandet skulle vara kl 16. Lennie Norman var konfrencier och han fick för en gång skull in några lite roliga skämt. Första arsit ut var Anki Bagger som sjöng ett nummer och sen var det dags för det första stora dragplåstret. Mina gamla ungdomsidoler Noice! Första gången jag såg dem live var på en ett lov när de uppträdde på Ikea i Linköping. Ett gäng rätt okända killar som precis släppt en skiva som de sjöng några låtar från och delade ut idolkort och signerade. Ett par dagar senare hördes ”I natt är hela staden vår” och ”En kvälll i tunnelbanan” på radion hela tiden. Har nog inte lyssat på Noice på typ 30-35 år men det som är så magiskt med tonårsmusiken är att direkt vid första tonen så vet man vilken låt det är och man kan sjunga varenda ord i texten! Och jag var verkligen inte ensam om det. En samling medelålders människor som står och skriker med i värsta ungdomsrevoltanda i ”Du lever bara en gång och den gången är nu”, ”Ett bedårande barn”, ”Jag vill inte vara som alla andra”, ”Vi rymmer bara du och jag” och den mer finstämda ”Ut i natten”. Tyvärr är det ju bara hälften av orginalNoice som finns med oss idag. Sångaren Hasse Carlsson dog alldeles för ung och hans ersättare Funky Dan Larsson var ok, men hade inte samma rebellkänsla över sig. Mitt uppe i det punkrockrebelliska var ju Hasse lite småsöt också. Kvar är Peo Thyén och Robert Klasén. Superskoj att höra de här låtarna live igen och de hade gärna fått hålla på en stund till för de hann inte igenom alla låtarna. Men de sparade nog några av mina favoriter till senare på kvällen då de skulle komma tillbaka.

Efter Noice var det dags för Lasse Lindbom band som gästades av Annelie Rydé som gjorde en härlig ”Segla på ett moln” och sen duetten ”En kvinna och en man”. Suzzie Tapper som man inte ser ofta på scen eller i tv längre då hon tyvärr är sjuk i Parkinssons sjukdom gästade med sina hitlåtar ”Man kan äga” och ”Dansa naken i månens sken”.

Lasse Lindbom band följdes av Lile och Sussie som med full energi sjöng bland annat ”Oh mama”, ”What’s the colour of love”, ”Okey okey” och ”Bara du och jag”. De tjejerna har verkligen energi.

I början av 80talet var den ständiga frågan om man gillade Noice eller Gyllene Tider. Själv förstod jag inte varför man skulle välja, bägge banden var ju bra, fast olika i musikstilen. Och de pendlade lite fram och tillbaka vilka som var störst. Nu för tiden är det ingen tvekan om att Gyllene Tider är större för med Per Gessle som motor har de förvaltat sin popularitet bättre. Men på festivalen var de nog lika populära. Från Gyllene Tider var det bara Micke Syd som dök upp och tillsammans med Tommy Ekman från Freestyle/style bjöd de på en rad av sina härliga låtar. ”Fantasi” och ”Vill ha dej” var ju självklara Freestyle hits. Och även om det inte är en 80tals så blev det ”Gå och fiska”. Underbara låtar som man också kan texten på.

Min musiksmak är ganska bred och ett av mina andra favoritband från 80-talet är Lustans Lakejer. Så långt från Noice man kan komma. Gentlemmanpop ut i fingerspetsarna. Johan Kindes speciella röst och han tar oss med på en resa in i lyxen och glamourens värld med bland annat. ”Rendevouz i Rio”, ”Diamanter är en flickas bästa vän” och ”Syrsors sång.

På 4 timmar fick jag en härlig blandning av 80tals nostalgi. Helt underbart och vädret var ju så perfekt som det kunde bli. Programmet var inte slut när jag lämnade men jag hade sett och hört de band som jag kom för att höra så väldigt nöjd och glad lämnade jag festivalområdet som var fullt av folk i härlig feststämning.

Som jag inledde med, hade inte det här dykt upp i Abundos utbud hade jag inte kommit iväg och gått miste om den här underbara 80talsnostalgin i det underbara majvädret. En oförglömlig upplevelse.

https://abundolive.se/?utm_source=konsertmusikal

Jill Johnsson ”That´s life”, 6 maj, Chinateatern, Stockholm

Det tog emot lite att gå in på en teater kl 16.00 när det är sommarvärme i Stockholm och man helst vill vara ute och njuta av varje stund man kan. Men har velat se den här showen och när den dök upp på Abundos lista så var det bara att slå till. Och dessutom är det sista föreställningen så det är nu eller aldrig som gäller.

När man bokar med Abundo kan man inte välja var man vill sitta utan man får en plats som inte teatern har sålt. Ibland är det långt fram och ibland är det långt uppe på balkong, men eftersom man inte betalar för själva biljetten så oavsett var man sitter är det väl värt sitt pris! Det har sålts mycket biljetter till Jills show så att det ens dök upp var lite oväntat och då kan man inte förvänta sig att få sitta i mitten på rad 1-3 som jag normalt bokar. Vi hamnade på rad 15 övre balkong och där är det delvis skymd sikt och man får inte någon närhet till Jill och det fantastiska 18-mannabandet på scenen. Jill har en fantastisk energi men den når inte ända upp till rad 15. Med andra ord, upplevelsen på rad 15 är inte samma som om man sitter långt fram på parkett. Och det är ju därför som biljettpriserna skiljer sig åt, man får den upplevelse man betalar för helt enkelt.

Showen ”That’s life” är gjord som en krogshow och det här är ett sista litet gästspel innan showen läggs ner och Jill tar sig an andra utmaningar. Showen är en hyllning till alla de musikaliska ikoner som Jill har lyssnat på sen hon var liten och inspirerats av. Det bjuds ett varierat låtutbud som vi förknippar med artister som t ex Frank Sinatra, Sammy Davis Jr, Cindy Lauper, Dionne Warwick, Diana Ross och självklart Dolly Parton. Vi får bland annat höra , That’s life, Jolene, 9 to 5, Time after time, For once in my life, New York New York, Fly me to the moon och Mr Bojangles. Det märks att Jill älskar de här låtarna som hon har valt till showen men alla var inte så kända som jag nog förväntat mig. Låten som var en hyllning till Elvis kan jag inte påminna mig att jag har hört förut och då är jag ändå uppväxt med en Elvisälskande mamma. Mr  Bojangles är en fantastisk låt som man tyvärr tog fokus från Jills sång genom att en nycirkusartist spelar Mr Bojangles på ett sätt som bara är tramsigt och inte tillför sången något. Luftakrobatiktjejen var duktig. Personligen tycker jag dock att det hade känts ännu mer lyxigt och showaktigt om hon haft med sig några duktiga dansar på scenen. Scenen var läckert byggd och ljussättningen var verkligen imponerande. Snygga ljusspel som lekte över scenen och upp i taket. Inledningsvis var det ett bildspel över Jills live, men från vår rad så såg man bara halvakorten så det gav inte så mycket tyvärr.

Lite antiklimax blev avslutningsnumret ”Dont you worry about a thing” för i det stora applådtacket så försvinner Jill ut för att byta om och det blir inte riktigt det där stora applådtacket som i alla fall jag vill ha. Allt avslutas med en finstämd ”Don´t make me over”.

Det var en trevlig show och det var värt att gå in från sommarvärmen för att se Jill och det fantastiska 18mannabandet, men med alla de fantastiska recensionerna som showen har fått så hade jag förväntat mig ett större och mäktigare helhetsintryck.

https://abundolive.se/?utm_source=konsertmusikal