Trazan & Banarne – Banankontakt, 4 december, Waterfront, Stockholm

1976 dök Trazan och Banarne upp första gången som ett jullovsprogram och nu är de huvudfigurerna i en ny familjemusikal. Trazan (Christian Åkesson) och Banarne (Nassim Al Fakir) bor i sin träkoja mitt inne i djungeln. Banarne har sitt älskade husdjur, Maja Piraya. En ständigt hungrig växt, Roger (Nina Hjelmkvist) bor också med dem. Men så en dag dyker Fröken Öken (Charlott Strandberg) upp och vill hugga ner hela skogen. Tillsammans med Herr Kamelont (Christopher Wollter) och sina gamar Dolly (Joanna Perera) och Polly (Linnéa Elfström Schederin) försöker de förmå dem att flytta in i en svamp istället.

Det är en bra sammansatt ensemble. Herr Kamelont är en rolig karaktär som ändrar skepnad efter hur omgivningen tycker han ska vara. För barnen blir det mest en rolig karaktär, men för de vuxna i publiken kan det anas ett djupare budskap om att vända kappan efter vinden och inte stå upp för sig själv och det som är rätt. Överlag tycker jag att budskapsdelen har för stor tyngd, miljöbudskapet verkligen hamras in i en och det lekfulla tappas bort. Det märktes väldigt väl på barnen runt omkring. De orkade inte hålla fokus. Det var full fart på dem under t ex Maja Piraya, körsång, handklapp och danser, men en del andra låtar var inte lika medryckande och för långa budskapsdelar. Det är viktigt att rädda regnskogarna, men lite mindre fokus på det, mer skoj och fler fartfyllda låtar hade nog fått med barnen bättre. Kung Lian (Petter Skoglund) var underhållande med sina hopp, störtdykningar etc, och det uppskattades verkligen av barnen.

Den var snyggt ljussatt och koj-scenografin kändes som att vi var hemma hos Trazan och Banarne. Överlag en färgglad uppsättning, både vad gäller kläder och scenografi.

Men det var svårt att se vem som är huvudmålgruppen, barnen eller de vuxna som en nostalgitripp? Men man lyckades inte träffa någon av dem. För många barn blev det för djupt och det blev rätt tomt runt omkring oss efter pausen för den fängslade inte barnen tillräckligt, vilket var synd. Särskilt som det blev lite mer dramatiskt när Banarne upptäcker att Maja Piraya har blivit kidnappad. För oss vuxna, visst var det en hel del nostalgi, men den tappade bort den känslan också emellanåt. Men en omgjort Olyckan till Bolyckan funkade nog rätt bra ändå. Det fanns en del småroliga referenser som Dansa i Freon när skunkarna dök upp, men det räckte inte för att lyfta.

I applådtacket fick ensemblen förstärkning av Lasse Åberg, Klasse Möllberg och Janne Schaffer som glatt sjöng med i låtarna och då jublade självklart publiken!

Musikalen har varit på turné ute i landet så mellanlandar några dagar i Stockholm innan den avslutas i några städer före jul.

The show of Christmas, 3 december, Globen, Stockholm

Förra året var den inställd men i år kunde det bli av tack vare att nu är Vaccinpassen på plats. Gick hur smidigt som helst vid entrén. En härlig känsla att vara tillbaka i Globen igen, har ju inte varit här sen den 6 mars 2020 då det var Oh What a Night. Sen stängdes stora evenemang ner. Så skönt att vi är tillbaka till ett mer normalt liv, även om det är lite osäkert på vad som händer.

Mark Levengood var värd som vanligt och skötte det med värme och glimt i ögat. Årets artister var Lisa Nilsson, Måns Zelmerlöw, Linnea Henriksson, Miss Li, Tomas Stenström och Harpo. Mäktigt att höra Lisas kraftfulla röst igen i ett sånt här sammanhang. En röst som intar hela Globen. Bland annat vi fick höra ett väl sammansatt medley av några av hennes stora låtar, en magisk version av My Grownup Christmas List och en duett med Miss Li. Måns var som fisken i vattnet igen och bjöd först på några av hans nyare låtar. En bit in när det var några jullåtar blev sjöng han Tomten jag vill ha en riktigt jul i storbandsversionen med dansare och allt i ett riktigt snyggt nummer, och självklart även Hero. Den är ju obligatorisk. Miss Li är ju ett riktigt energiknippe och det blev bland andra Lev Nu Dö Sen och hennes senaste Instruktionsboken. Linnea Henriksson bjöd bland annat på Starkare och en julsång. Tomas Stenström fick Globen att lysas upp av mobiltelefonerna i sina ballader som Ser du månen där du är i kväll. Självklart sjöng han även sin genombrottslåt Slå mig hårt i ansiktet. Harpo har man inte sett på länge, men nu när han är med i årets Så Mycket Bättre så har han blivit aktuell igen och det var nog många som väntade på hans stora hit Moviestar. Men den fick vi vänta på länge. Innan den kom sjöng han ett par som jag inte hört förut, bland annat Honolulu där det blev en litet krystad sittande allsångsdans. Så som konsertens sista låt var det dags, men då förstördes den med ett framträdande där han först gick genom publiken i första versen på väg till scenen och han lät publiken sjunga delar av texten. Jag hade verkligen velat höra den helt av honom själv, utan publikfriande allsång. Tror att fler än jag upplevde det som ett antiklimax.

Hela konserten avslutades med Abbas Thank you for the music med alla artister, ett bra val en sån här kväll, där artister, musiker och publik återigen fick samlas i Globen.

Den bästa pjäsen som någonsin skrivits, 2 december, Playhouse Teater, Stockholm

Publiken möts av en stor hög med skokartonger på scenen som kommer att användas för bygga fram en stad, platser som har betydelse för personerna det berättas om och framförallt husen på Preston Street där de bor. Enkelt, effektfullt och med en del överraskande effekter.

Med stor inlevelse fångar Björn Lönner publiken med monologen om Tom som tror att det är förutbestämt att han ska träffa en Sara och dela resten av sitt liv med henne. Men hittills har han inte lyckats träffa rätt Sara. Vid 31 år är han ensam, arbetslös och har inget att gå upp till, men han har inte gett upp hoppet. En natt vaknar han han och klockan visar 04:40, han somnar om, vaknar igen och klockan står på 04:40 igen. Vad är det som händer?

Parallellt med berättelsen om Tom får vi höra inslag om Carl Sagans Guldskivor som skickades upp i rymden med Voyager 1 och 2, skivor fyllda med minnen, bilder och annat som människor ville dela med sig till andra civilisationer ute i rymden.

Pjäsen lockar till skratt och väcker frågan om vad som är viktigt och kännetecknar oss. Är våra liv bestämda av stjärnorna eller nåt ännu längre bort?

Om det här är en bästa pjäsen som någonsin skrivits, jag det får ju var och en som ser den ha en egen uppfattning om, men den här helt klart underhållande, tänkvärd och man kan inte låta bli att imponeras av hur mycket text som har lärts in och framförs så levande.

Saturday Night Fever, 25 november, China teatern, Stockholm

På Stockholms scener har det varit mycket nostalgi nu i höst och även China teatern har valt en musikal som jag har många minnen från nu när det sätter upp Saturday Night Fever. Saturday Night Fever är filmen som John Travolta slog igenom med stort. Jag var 10 år när filmen kom till Sverige och på klassfesterna så dansade vi till musiken av bland andra Bee Gees med de numera klassiska dansstegen. I en här uppsättningen är det David Lindgren som axlar rollen som Tony Manero och hans fru Kristina Lindgren som spelar Stephanie Mangano. Tony jobbar i en färgaffär, bor hemma, är familjens svarta får och inte alls lika fin som sin bror som är katolsk präst. Men på kvällarna lever han upp när han och hans kompisar intar stans disco, där är han kung! En kväll ser han Stephanie på dansgolvet och faller handlöst. Hon är rätt svårflörtad men går med på att dansa med honom i danstävlingen. Men det är inte bara disco och dans för Tony och hans gäng, där är svärta också med bråk med rivaliserande gäng, brustna hjärtan och katolska kyrkans starka påverkan på deras liv. Kyrkans förbud mot aborter ställer till det för Tonys kompis Bobby C (Rikard Björk) och leder han tar livet av sig en kväll.

Saturday Night Fever spelades 2005 på Oscarsteatern med Andreas Lundstedt som Tony och i den här uppsättningen har rollen som DJ Monty. Kul att han är med igen, han är ju discons okrönte kung i Sverige, så jag tycker nog att han hade varit värd att få en bättre peruk än den clownaktiga han har fått.

Saturday Night Fever är ju en kavalkad av hitlåtar som Staying Alive, Night Fever, More Than a Woman, Disco Inferno och How deep is your love, men till musikalversionen i London skrevs en ny av Bee Gees, Immortality, som är en av mina favoriter. Precis som på Oscars har man valt att framföra låtarna på engelska och ha replikerna på svenska, vilket funkar för man kan ju alla låtar, men numren och replikerna går inte helt sömnlöst ihop. Det känns mer som en show med många riktigt bra sång- och dansnummer med fantastiska insatser av hela ensemblen. Koreografin av Jennie Widegren och Zain Odestål är häftig och läcker, glittrig disco som sprider dansglädje och energi. Riktigt imponerad blev jag av Rikard Björks Tragedy som var smärtsam och rakt in i hjärtat.

Det här är en härlig disconostalgi som man blir ordentligt underhållen av för stunden.

Stjärnklart, 20 november, Hamburger Börs, Stockholm

Vi blir varmt välkomnande till ett julpyntat Hamburger Börs, julgranar, kransar, girlanger och till om med en stol där tomten glömt kvar sin rock. Matens om serveras är en trerätters som börjar med en platå av sillar och kallskuret i julstil, varmrätten är bakad hjortinnanlår och sen är det en dignade efterrättsbuffé med ostar, godis och annat man kan tänka sig. Mätt blir man helt klart.

Showen är en smällkaramell, eller rättare sagt mer en riktigt engelsk Christmas Cracker, en explosion av poppiga jullåtar främst på engelska, en hel del skämt och en överraskning i form av en helt nyskriven jullåt med John Lundvik. Den obligatorisk hatten i en crackers den har Plura på sig i form av en röd stickad mössa i tomterött. Stilla natt och den typen av julsånger får vi inte höra här, med undantag av O helga natt, i den engelska versionen, magiskt framförd av John Lundvik och Linda Pritchard. Nej, här är ledordet julshow och Linda Pritchard drar igång stämningen med All I want for Christmas is you så det står härliga till. Klädmässigt är det mer nyårsglitter än jul, men var lugna det blir lite tomterockar också, även om de också för tankarna till boxningsrockar.

Sarah Dawn Finer lotsar oss igenom showen med en härlig glimt i ögat, värme och pricksäkra repliker, men framförallt med några fantastiska nummer själv eller som duettpartner. I duetten En julsaga (Fairytale of New York) som hon gör med Plura brister hon i hans första vers ut i ett varmt och härligt skratt åt det komiska i situationen, och det blir en oförglömlig version.

Någon helt nyskriven julskriven sång som framförs av hela gänget hade inte hunnits med, de kom bara fram med en refräng, men tillsammans med publiken så spånar Sarah, Linda, John, Tusse och Plura ihop verserna och det bjuds på en hel del skratt där. Men det är många nummer som de framför tillsammans och Stevie Wonders One day at Christmas inleds magiskt av Sarah och Tusse.

Med två melodifestivalvinnare på scenen så var det ju självklart att John och Tusse skulle få göra sin låtar, men även Sarah hade gärna fått framföra ett av sina, även om hon inte har vunnit.

Det är en härlig värme mellan artisterna på scenen och energi som sprider sig utöver publiken. Glädjen att de återigen kan stå på scenen är så uppenbar. Det är rörande när Sarah tackar publiken för att vi är där och stödjer livemusiken. Självklart att vi gör det för vi behöver energin och glädjen.

Hela showen avslutas med en värmande och kärleksfull allsång i Auld Lang Syne.

Per Gessle, Unplugged, 19 november, Filadelfiakyrkan, Stockholm

Hade någon för 40 år sen sagt att jag på drygt en vecka skulle se en musikal om Noice och sen unplugged konsert med Per Gessle så hade jag nog bara skrattat. Men det är ju det som är så fantastiskt med musik, den kan överleva och omstöpas och framföras på så många olika sätt. Så ikväll tar vi plats i en nyrenoverad Filadelfiakyrkan där scenen är fixad som insidan på en lada med ljusslingor som belysning, enkelt och avskalat. Ca 30 minuter efter utsatt tid kommer Per Gessle in med sitt band Clarence Öfwerman, Christoffer Lundquist, Magnus Börjeson och sångerskan Helena Josefsson och publiken jublar och bjuds på en prestigelös, underbar, njutningsfull konsert i nästan två timmar.

Har sett Gyllene Tider och Roxette förut och då har det alltid varit stora arenor och tusentals i publiken, men här är det nära, avskalat och så naturligt. Akustiska versioner av låtar från Gyllene Tider, Roxette och Per soloalbum som känns som gjorda för det här formatet. Duetterna med Helena Josefsson änglalika röst trollbinder hela publiken. Extra kul var att vi fick höra It Must Have Been Love (Christmas For The Broken Hearted), jullåten som specialskrevs för tyska marknaden, men som inte gavs ut där och sen några år sedan dammades av, skrevs om något för att passa in i en film. Ja resten vet ni ju. Pers intro på den var magiskt och när Helena fyller i, blir det musikalisk fulländning.

Per och bandet kändes så tight och avslappat, skojade med varandra och verkade verkligen gilla att spela i den här enkla konstellationen. Publiken var engagerad i alla låtar och stämningen var på topp.

I extranumren säger Per att det är en låt som han tänkt skippa men det vägrade Magnus Börjeson gå med på så den fick vara kvar. Så börjar tonerna till Sommartider spelas och jag kommer på mig själv att tänka, javisst den har han ju också skrivit, men jag hade nog inte saknat den om den inte varit med. Däremot saknade jag faktiskt Billy.

Traditionellt avslutades det med När alla vännerna gått hem och det kändes som vi var ett kompisgäng som sa hej då och gick hem. En konsert som jag kommer att minnas med extra mycket värme.

Dansa Rennie, 12 november, Soppteatern, Stockholm

Kön ringlade sig lång till insläppet till Soppteatern men i kön framför mig stod en stolt, glad och sprudlande kvinna som berättade för sitt sällskap att hon var med i föreställningen och att hon var så glad att hennes son just nu hade så mycket jobb efter allt trist med pandemin. Många föreställningar med Robert Brobergsmusikalen och så det här. Ja, det var ingen mindre än Francine Lee-Mirror Finer som stod där och sprudlade av energi och glädje. Lika kul varje gång jag ser något med Rennie eller Sarah Dawn Finer att se hur familjen ofta är där och tittar. Så lite extra kul att mamma nu får en del i själva föreställningen.

Dansa Rennie är en timmes föreställning om Rennie själv. Han närmar sig 50 år och kroppen ändras och han kan inte längre dansa på samma sätt som han kunde när han var yngre. En reflektion över vem han är nu, vad som format honom och framtiden som utspelas i ett samtal med en terapuet. Rennie är själv på scenen och frågorna från terapueten som är Francine är inspelade. Ett personligt berörande samtal om livet och livsförändringar som blandas med sång och dans. Det som fångar mig mest är Rennies bild av sig själv som klassens clown och att det är den bilden han väljer att plocka fram på releasekonserten av hans första skiva. Konserten där han redan i öppningsnumret bryter foten men genomför konserten utan att det märks, jag var där så jag vet. Men för mig har Rennie först och främst varit en fantastisk dansare som med åren också blivit allt bättre som sångare. En artist med glimten i ögat och som fått mig att gilla storbandsmusik när han, Karl Dyall och Joachim Bergström drar igång med High Society och Vegas i Vitan. Rennie är verkligen en fullfjädrad musikalartist som behärskar dans, sång och skådespeleri ut i fingerspetsarna. Och så har han självbilden att han är klassens clown, inte en artist. Och visst kan han locka till skratt, men det är alltid med inte åt som vi skrattar när han är på scenen.

Timmen flyger iväg alldeles för fort, en timme full med känslor. Det är skönt att höra att Rennie tänker fortsätta att dansa anpassat efter vad kroppen tillåter så vi kan fortsätta att njuta av det och få energi. När han blir så gammal att han bara kan steppa sittande i rullstol kommer han fortfarande att trollbinda publiken.

Även om man inte är artist så kan man relatera till delarna om vad man ska göra något förändras i livet och man får omvärdera vem man är, vad som är viktigt och vad man vill göra framåt i livet. Tänkvärd och berörande och jag kan varmt rekommendera att ni går och tittar på den.

Frihetens namn, premiär, 11 november, Kilen, Stadsteatern, Stockholm

Sverige firar 100 år av demokrati i år då det är 100 år sen första valet med allmän rösträtt. Det är verkligen något att fira och till och med vår kulturminister Amanda Lind var på plats bland premiärpubliken.

Men har det hänt så mycket sen dess och hur fick vi allmän rösträtt? Frihetens namn kan ses som en historielektion med musikinslag. 22-åriga Janna (Natasja Jean-Charles) förfasar sig över att hon ska betala 12% i moms på sin cappuccino, varför ska staten ta 12% och vart går pengarna? Janna hamnar i en tidresa där hon träffar Ellen Key (Sanna Martin) och Hjalmar Branting (Jonas Nerbe) och hon får deras perspektiv på den tidens politiska läge. I akt två får vi följa Janna när hon går en teaterbildning på en folkhögskola och en öppen repetition på hennes pjäs. En politisk pjäs om den stora strejken 1909 med Kata Dalström (Sanna Martin) och återigen Hjalmar Branting som sätts upp i bästa 70-talsanda. Jannas perspektiv på samhället och politiken förändras ju mer hon lär sig och förstår det som format Sverige. I slutet förstår hon bättre sin pappa som är en inbiten socialdemokrat, och som nu oroar sig över det politiska läget i Sverige.

Idén och tanken med musikalen är intressant och bra, men den förvaltas inte så det kommer till sin rätt. Den nyskrivna musiken av Andrea Tarrodi är rätt enformig och blir gnällig när den framförs på violin, accordia och cimbalom och jag kan inte låta blir att undra hur hade den låtit om man valt ett vanligt piano och/eller gitarr. Musikerna är skickliga och gör verkligen vad de kan med materialet. Tyvärr överröstar musiken för ofta sången så texten når inte ut, och då spelar det inte någon roll hur duktiga de är på att sjunga. Lyckligtvis finns det ändå partier där vi får njuta av Natasja Jean-Charles och Sanna Martins fina stämmor, men inte tillräckligt ofta för att musikalen ska lyfta och bli minnesvärd. Det är rätt mycket pratsång och inte så melodiös musik. Stundtals tänker jag när jag ser den att det hade nog varit bättre om det hade varit en ren talpjäs för dialogen är rätt bra och intresset höjs i talpartierna. Det är väldigt ovanligt att jag inte tycker att musiken förhöjer handlingen, men här tillför den tyvärr inte så mycket. Natasja, Sanna och Jonas är fullt engagerade i sina roller och vill förmedla budskapet, men det är tyvärr för svag handling och tråkig musik för att det ska hålla och skapa engagemang och beröra publiken.

I andra akten kom en trevlig överraskning med ett mer revyartat inslag med lite stepp, den delen hade de gärna fått förlänga lite mer. Stepp kan man inte få för mycket av. Däremot blev pjäsen i pjäsen i akt två lite väl lång och lite rörig, och fick drag av parodi på hur teater spelades på 70-talet med starka vänstervridna inslag. Osäker på om det är meningen eller inte. Pappersmustascherna gjorde det inte mindre parodiskt heller.

Scenografin är enkel och funktionell, så mycket mer behövs inte i den här typen av pjäser där fokus är på budskapet.

Musikalen är 2.15 timmar med paus och det kändes lite för långt och det var till och med flera personer som gick i pausen.

När jag gick från teatern hade jag ändå med mig lite mer kunskaper om den svenska demokratiprocessen så helt bortkastade timmar var det inte.

Noice Rockmusikalen, genrep, 10 november, Lilla Cirkus, Stockholm

För drygt 40 år sen fick jag mamma och pappa att åka in till IKEA i Linköping på sportlovet för de hade sportlovsaktiviteter och just den dagen var det ett coolt band från Stockholm som skulle vara där. De spelade några låtar, sen skrev de autografer på ett idolkort och var supertrevliga och lite småblyga. En månad senare slog de igenom med dunder och brak i Måndagsbörsen. Men inte kunde jag ana att jag 40 år senare skulle se en musikal om deras liv med musiken i en teater som inte var byggd då och att genrepspubliken skulle jublade sig hesa av glädje, eufori och den energikick som spreds från scenen. En nostalgitripp utan dess like och även de som inte upplevt Noice i sin ungdom och hörde musiken för första gången gillade verkligen den. Det sägs att den musik man upplevde som tonåring är den musik som man alltid kommer att älska, må bra av och att man inte glömmer texten hur lång tid det än går. Och det stämmer verkligen.

Berättelsen om några tonåringar, Peo Thyrén (Charlie Gustafsson) , Hasse Carlsson (Charlie Grönvall), Robert Klasen (Jakob Wallgård), Freddie Hansson (Einar-Hugo Strömberg) och Robert Liman (Isac Aspberg) som i slutet av 70-talet bildar ett band i Gustavsberg, övar och övar. Rätt snälla killar som nog vill vara lite tuffare än de var. Dricker saft med roliga sugrör och älskar rulltårta. De letar efter en musikalisk identitet och så småningom hittar de rätt när de börjar skriva låtar om sitt eget liv i Stockholm. Så vinner de en talangjakt. Ola Håkansson (Fredrik Lexfors) delar ut priset som är en charterresa och ett skivkontrakt. Skivan släpps, men den säljer inte. Förrän någon ser dem och de får vara med i Måndagsbörsen. Musikprogrammet som alla såg och succén var ett faktum. Livet leker, de unga killarna spelar över hela Sverige. Men det har ett högt pris visar det sig. De som borde ta hand om dem i branschen är mer intresserade av att tjäna pengar än att se hur killarna mår. Tidningarna skapar en påhittad rivalitet mellan dem och Gyllene Tider (själv förstod jag inte varför man inte kunde gilla båda banden). Robert träffar en tjej och tröttar på bandet och ersätts av Fredrik von Gerber. Så börjar drogerna komma in i bilden.

Det här kan ju låta som en tragisk historia och det är det delvis också men låtarna, lusten och den positiva energin på scenen sprider ett glädjerus över publiken som det inte går att värja sig från. Låtarna för handlingen framåt på naturlig sätt, ibland som konsertversion och ibland som dialog. En av deras stora hits Ett bedårande barn av sin tid framförs både som en konsertversion med en härlig frenesi av bandet men också i en stillsam oerhört berörande version av Mikaela (Aline Littwood) som är helt magisk. Den borde få gänget som castar till Så mycket bättre att undra varför de inte kommit på att bjuda in Peo Thyrén till programmet, för en sån version hade legat i topp som det årets bästa.

Rollbesättningen här är verkligen bra, med Charlie Grönvall som Hasse Carlsson och Charlie Gustafsson som Peo Thyrén i spetsen med bra sånginsatser, men hela bandet är tight även om det stärks upp lite bakom scenen. De lyckas med konststycket att både få fram nostalgikänslan samtidigt som det känns modernt, aktuellt och eget. Det finns en charmig valpighet över killarna, viljan att vara tuff, men delar av dem är fortfarande de där killarna som samlade frimärken och gillar saft. Fredik Lexfors gör en strålande insats både som Ola Håkansson och Per Gessle och står för det komiska inslaget i musikalen.

Scenografin är enkel och förstärks med bilder och videos från Noice och andra tidstypiska grupper och händelser, vilket är effektfullt och bygger på nostalgikänslan. Lite ambivalent till perukerna för de känns just väldigt perukiga, men jag får känslan att det är ett medvetet val.

Musikalen är ca 2 timmar utan paus, men tiden bara flyger iväg och det känns absolut inte långt. Helt plötsligt så är är vi framme vid slutet och de bjuder på en härlig låtkavalkad i applådtacket och vid det laget står hela publiken upp och jublar. Frågan är om det inte jublas mer ikväll, än vad det har gjort på GES de kvällar jag har sett den. Av musikalerna jag har sett i Stockholm under hösten så är det här helt klart den bästa!

Ett gäng bedårande barn på scen tar över hela stan i natt och mässar Du lever bara en gång och den gången är nu, så tar vara på det, köp biljett och gå och njut av den här musikalen.

Livet Suger, premiär 20 oktober, Playhouse Teater Stockholm

Playhouse Teater har en förmåga att välja ut bra och aktuella pjäser och vad kan vara mer aktuellt nu än en pjäs som heter Livet Suger av Aaron Posner, för det har ju livet gjort det senaste ett och halvt året när teatrarna fick stänga pga pandemin. Men ikväll var det dags för premiär och champagneglasen fylldes med bubbel och stämningen var välkomnande och hög innan dörrarna till salongen öppnades och raderna fylldes snabbt.

Livet suger är baserad på Tjechovs Onkel Vanja. Onkel Vanja (Peter Eriksson) bor på ett gods med sin systerdotter Sonja (Moa Niklasson) och Babs (Astrid Assefa). Sonjas pappa Professorn (Ole Forsberg) är på besök med sin tredje fru, den undersköna oemotståndliga Ella (Marie Robertsson) tillsammans med Vanjas bästa vän den stilige Dr Aster (Anders Berg) och Knipan (Kajsa Ekström). Rollprestationerna är på topp och alla imponerar stort. Samspelet mellan skådespelarna är välsmort och karaktärerna ges alla eget utrymme att berätta sin egen historia varför just deras liv suger.

Vanja och Dr Aster är båda förälskade i Ella, som inte är helt nöjd med hur äktenskapet har utvecklats medans kvinnorna dras till Dr Aster förutom Knipan som inte kommit över sitt livs kärlek. Det är mycket olycklig kärlek, avundsjuka, relationsdrama så visst kan det uppfattas som Livet Suger. Men underfundiga repliker som levereras med perfekt komisk timing belönas med många härliga förlösande skratt av publiken och även skådespelarna har svårt att hålla sig för skratt när publiken ges flera tillfällen att interagera i pjäsen. Ett vinnande koncept även om det var lite ovant av publiken som blev mer och mer bekväm i det.

Scenografin av Pia Wiik var enkel och effektfull och gav känslan av att vi befann hos hemma hos Vanja. I stort sett var alla på scenen hela tiden, men när de inte deltog aktivt i en scen satt de i ett ”eget” rum i huset, i trappan som iakttagare till det som utspelades på scenen. Även det förstärkte känslan av att alla var inne i huset men i olika rum, eller ute i trädgården på andra sidan av ett stort spröjsat fönster.

Livet Suger är en komisk pärla och en härlig energikick, precis vad teaterpubliken både behöver och är värda att få se. Ensemblen belönades helt rätt rikligt med blommor och stående ovationer som inte ville ta slut. Ännu en fullträff av Playhouse!