Ghost, 23 september, Chinateatern, Stockholm

Den 7 september såg jag det andra publikrepet av Ghost och nu var det dags att se den färdiga produktionen. Spännande att se vad som hänt under de här veckorna, har samspelet och kemin blivit bättre?

För den som inte har sett filmen Ghost som musikalen är baserad på handlar den om det unga paret Sam (Peter Johansson) och Molly (Maria Lucia Heiberg Rosenberg) som flyttar in i en ny lägenhet i Brooklyn som de ska renovera. Sams barndomskompis och kollega Carl (Bruno Mitsogiannis) hjälper dem. Så en kväll när Sam och Molly är på väg hem från en vernissage och middag blir Sam rånmördad. Men han blir kvar som ett spöke och tar hjälp av ett medium Oda Mae (Gladys del Pilar) för att få kontakt med Molly. Men var det verkligen bara ett slumpmässigt rånmord eller var det planerat?

På publikrepet var samspelet och kemin mellan Peter och Maria lite trevande, men ikväll slog det verkligen gnistor. Kemin fanns där och man blev så engagerade i deras kärlekshistoria och det är så sorgligt ibland. Peter är så bra som Sam, hans frustration när han inte kan göra det han vill som spöke och hur ömt han iakttar Maria när han är i hennes närhet. Marias förtvivlan när Sam dör känns verkligen äkta. Bruno har spetsat till Carl mer och det märks hur han slits mellan att vilja nå framgång och rikedom och att han inte ville att det skulle gå som det går, men att han inte kan backa bandet. Peter och Bruno har ett underbart samspel och det märks att det verkligen gillar att spela tillsammans. Agerar de eller är det deras vanliga jargong? Svårt att säga för jag kan verkligen tänka mig att de kan göra ”smittsammasjukan i hissen scenen” på riktigt. Gladys som Ode Mae är verkligen strålande och imponerar enormt. Hon kan verkligen matcha Woopi Goldberg! Sångmässigt är det här en perfekt fyrklöver! Alla har underbara musikalröster med ordenligt känsloregister.

Ensemblen är bra castad med duktiga musikalartister som t ex Sanna Martin, Alexander Larsson, Anna Maria Hallgarn och Clarissa Krabbe. Superduktiga spökdansare! Bianca Fernströms koreografi av spökdansarna är underbar, riktigt häftig. Man märker att Jennie Widegren från Bounce har haft ett finger med i spelet också.

Älskar musiken av Dave Steward från Eurythimcs och Glen Ballard. Kul med modern och lite poppig musikal. Har orginalcast CDn, men de får gärna göra en svensk också.

Den här uppsättningen skiljer sig en hel del från originaluppsättningen i London. Gillar bägge, men kul att Anders Albien har valt att göra den på sitt eget sätt med ny scenografi (Anders Bini) och koreografi. Scenografin är snyggt gjord. Enkel och effektfull med samma väggar och ”gångvägar” som med hjälp av snyggt videospel (Philip Sundbom och Johan Larsson) gör att vi förflyttas mellan lägenheten, tunnelbana, kontoret, parker i New York och andra härliga New Yorkställen. Verkligen snyggt och effektfullt. Magikonsulten Mark Parker har varit med och ordnat till de speciella spökeffekterna som jag inte tänker avslöja utan ni får själva gå och se dem och se om ni kan lista ut hur de gjort dem. Får inte glömma att nämna ljuset (Palle Palme). Det är så snyggt och effektfullt med det blå ljuset på Peter för att markera att han är ett spöke. Camilla Thulin har än en gång gjort bra kläder, särskilt Oda Maes är läckra och lite lagom överdrivna.

Som helhet är det här en modern, fräsch musikal med mycket känslor och en och annan näsduk plockas fram. Jag kan verkligen rekommendera att ni går och tittar på den. En av mina moderna musikalfavoriter!

Broarna i Madison County, sista föreställningen, 30 september, Maximteatern, Stockholm

Sista föreställningen i Stockholm av Broarna i Madison County blev min tredje, men det var nog den första jag bokade för jag har en kompis som när hon såg att den skulle sättas upp; Den ska jag se!! Så hon såg till att boka biljetter snabbt och på perfekta platser på rad 3 i mitten. Sen hade jag förmånen att få se en repetition och så såg jag den dagen efter premiären också. Kul att vara med och se hur den har utvecklats under den här knappa månaden som den har spelats. På repet var inte håret på Fransesca (Victoria Tocca) brunt och hennes blåpricka klänningen i andra akten var inte klar. Istället var det en grön mer morgonrocksliknande i de scenerna. Den blåprickiga är finare. Huvudrollerna och ensemblen är nu mer samspelade och det är ju bara väntat. Tycker särskilt Petra Nielsen som den nyfikna grannfrun Marge tar ut svängarna mer för varje gång jag ser den, utan att hon går för långt. Marge är den komiska karaktären i musikalen och det är lätt att det blir buskis av det, men Petra balanserar på rätt sida. Ensemblen är rätt unga och håller på och etablerar sig i musikalbranschen. Det ska blir intressant att se var Moa Pellegrini, Mattias Disman, Hanna Boquist, Pia Ternström, Josephine Betschart, Jonathan Björck, Oscar Collin och Elin Uvas Salas dyker upp framöver.

Musiken i Broarna är väldigt finstämd och det är flera fina duetter mellan Fransesca (Viktoria Tocca) och Robert (Daniel Sjöberg). Dan Bratt (Charlie, Marges make) och Joachim Bergström (Bud, Fransescas make) gör också en ”duett” som är en av mina favoriter i musikalen. En härlig blues/soul låt som sticker ut lite från det mer finstämda. Mycket kraft i Dan och Joachims röster! Nu är det alltså sista gången som vi får njuta av Viktorias fina klara stämma när den fyller Maxim. Stor eloge till henne att hon satsade och förverkligade sin dröm att sätta upp Broarna i Sverige, vilket också var Skandinavien premiär. Nu flyttas den ner till Malmö där den spelas 12 till 27 oktober.

Det finns många musikaler som inte satts upp i Sverige ännu och vi får hoppas att Viktoria hittar någon mer musikal som hon vill producera och sätta upp.

 

 

 

 

Så som i Himmelen, 27 september, Oscarsteatern, Stockholm

Såg ett publikrep av Så som i Himmelen för ett par veckor sedan och älskade den, och nu var det dags att se den färdiga produktionen. Vad passar bättre att se en regning september torsdag än den här musikalen som är så fylld av härlig energi? När vi kom in på Oscars mötte vi av skyltar som sa att ”På grund av sjukdom spelas idag rollen som Gabriella av Kristin Lidström”. Blev jätteglad när jag såg det för Malena Ernman spelade den på repet så henne har jag ju sett i rollen och Kristin gjorde en underbar Cosette i Les Miserable när jag såg den i Karlstad så för mig var det en vinstlott! Det hördes lite besvikna suckar i publiken när det meddelades men de visste inte vad som väntade dem i slutet av första akten.

Handlingen i Så som i Himmelen är nog känd för de flesta då mångar har sett filmen. Den välkände dirigenten Daniel Dareus återvänder till sin barndomsby efter att han blivit sjuk. Den by som han lämnade när han blev mobbad i skolan som liten pojk. Hans plågoande Conny finns kvar och han har fortsatt att vara brutal och misshandlar sin hustru Gabriella. Han hälsas välkommen till byn av prästen Stig. I lanthandeln träffar han den levnadsglada Lena och byns stora fixare Arne. Han blir inbjuden till kyrkan för att lyssna på kören. I kören finner han glädjen igen i musiken, något som försvunnit ju bättre hans karriär gått. Det är en väldigt svensk berättelse där kören har en stor roll och svenskar är ju väldigt bra på att sjunga i kör, en av våra stora fölkrörelser. I kören rymms många personligheter och olika människoöden.

Fredrik Kempe har gjort all den nyskrivna musiken och det är underbar musik rakt igenom. Det här är i klass med Kristina från Duvemåla. Precis som Kristina så känns det väldigt svenskt på ett positivt sätt. Även i rollbesättningen finns det likheter med Kristina. Till de stora rollerna i Kristina valdes artister som inte var jättestora namn och t ex Helen Sjöholm var okänd, men vi vet ju alla hur det gick för henne och vilken succé som Kristina gjorde. Även i Så som i Himmelen är flera som spelar de stora rollerna inte de vanliga affischnamnen till en musikal. Förutom ett par undantag. Anders Ekborg som spelar Stig är sedan sin roll som Karl-Oskar i Kristina en av våra stora manliga musikalartister. Rollen som Stig är som klippt och skuren för honom. Här får han spela ut hela sitt register och det som han är bäst på, att både vara lite elak, sårbar och känslosam. Och tack Fredrik Kempe för att du har gett honom två pampiga känslosamma låtar som ger rysningar rakt igenom. Björn Kjellman som spelar Arne har gjort några musikaler och en del roliga karaktärer och han är underbar som Arne, i vissa scener stjäl han scenen från de andra. Inte samma röstregister som Anders, men hans låtar är mer komiska så det funkar bra. Den karaktär som de flesta nog minns från filmen är Gabriella eftersom Helen Sjöholm har gort Gabriellas sång odödlig. Här har man valt Malena Ernman och det är hon som syns mest på affischerna. Men som sagt ikväll var hon sjuk och spelades av den mindre kända Kristin Lidström. Gabriella är kuvade misshandlade kvinnan. Kristin är perfekt i rollen och min favorit som Gabriella av dessa två. Kristin är liten och ljuv och får fram hur kuvad och rädd Gabriella är. Hon börjar svagt och trevande i Gabriellas sång precis som det ska vara för att sedan blomma ut och sjunga med en röst som är ren, klar, stark och berörande och som når ända upp till sista raden på balkongen med en känsla som så stark. Applåderna när hon sjungit färdigt ville inte ta slut och de fortsatte en stund efter att ridån gått ner i första akten. Och de som suckat innan var nu fulla av beundran och det kändes lite som ett sånt där ögonblick när en stjärna föds. Det var så bra!

Daniel Dareus spelas av Philip Jalmelid som om man är insatt i musikal nog har koll på då han t ex spelat Javert i Les Miserable både på Värmlandsoperan och på Spira i Jönköping, men nog ingen som alla har koll på. Så det här kan man nog se som hans stora genombrott. Han är verkligen helt suverän som Daniel. En stark röst och sjunger och agerar med känsla. Hans motspelerska Tuva B Larsen är ett nytt stjärnskott. Hon är helt fantastisk. Underbar röst! Sara Jangfeldt spelar prästfrun Inger. Sara har spelat musikal i många år och är väldigt duktig. Therese Andersson Lewis är härlig som Siv, som inte riktigt vet vilket ben hon ska stå på när det gäller Daniel. Kören som helhet är en av de stora rollerna i den här musikalen och i ensemblen som spelar kören är det rakt i genom bra musikalnamn även om de inte är affischnamn, men de kan sitt jobb och lyfter den här musikalen till högsta klass. Det finns inte någon som är dålig, inte någon som darrar på rösten utan alla levererar med högsta klass både sångmässigt och skådespelarmässigt. De är så samspelta. De lyfter verkligen varandra. De får fram den härliga gemenskapen som det är i en kör och en kör ska ju vara en enhet utan någon stjärna, då blir det som bäst. Och det är också en av de anledningar som gör att jag tycker att Kristin är så bra som Gabriella. Hon är mer en del i kören och känns väldigt äkta som körmedlem. Men när hon stiger fram och sjunger sitt solo så levererar hon fullt ut. Helt knockad av varenda ton hon sjunger i musikalen. Kristin spelade som sagt i Les Mis i Karlstad och det gjorde även Rikard Björk. Då spelade han Enjorlas, här spelar han den förståndshandikappade Tore. Han gör en väldigt fin tolkning av Tore. Samspelat mellan honom och Tuva är så fint och rörande. En av de mest rörande och starkaste scenerna är den när tjöcke Holmfrid (Linus Eklund Adolphson) får nog av Arnes påhopp och säger ifrån. Det är en musikal med väldigt mycket känslor i och man går inte oberörd ifrån men det är glädjen som är den överväldigande känslan, även om en och annan tår kan komma under musikalens gång.

Den ende som inte sjunger är nog Conny, spelad av Christoffer Wollter. Han är så grymt bra som den elake Conny. Så obehaglig.

Scenografin bidrar också till den svenska känslan. Fonderna som är hus, kyrkan och affären är i trä av olika slag och känns varmt och ombonat. Hotellrummet på slutet är mer kallt och svalt.

Det är är ett mästeverk till musikal och den blir bara bättre och bättre. Än är det bara sagt att den ska spelas i höst, men man har redan nu lagt in extra föreställningar på söndagar så det är ju inte otroligt att den förlängs under våren. Skulle bli förvånad om man inte gör det.

On the Town, Skandinavienpremiär, 22 september, Kulturhuset Spira, Jönköping

När jag var liten brukade SVT visa film på söndagseftermiddagar och på somrarna visade de regnfilmer om de regnade. Det var svartvita svenska eller amerikanska filmer men då och då hände det att de visade någon härlig musikalfilm i technicolor. Härligt färgglada filmer med t ex Gene Kelly och Frank Sinatra. On the town är en sån gammal musikalfilm som nu har Skandinavienpremiär på Kulturhuset i Spira. I Camilla Thulins underbart vackra, färgglada klänningar har man verkligen fått till den där technicolor känslan som sprider glädje och en känsla av att livet är underbart och allt kommer att ordna sig. Kläderna är verkligen en fröjd för ögat. Det är damernas klänningar som står för det färgglada inslaget för männen är ju i stort sett bara matroser i vita matrosdräkter med en vit matroshatt käckt på svaj. Men deras kritvita kostymer lyfter fram all färg.

Handlingen i On the Town är rätt banal och enkel, tre matroser, Gabey (Rennie Mirro), Chip (Denny Lekström) och Ozzie (Karl Dyall) är i New York på en 24timmarspermission. Chip har gjort en detaljerad plan på vad de ska se men Gabey och Ozzie vill nog hellre ut och ha kul och träffa flickor. I tunnelbanan ser Gabey en affisch på Fröken vändkors juni, Ivy Smith (Hanna von Spreti), och blir förälskad i hennes bild. De bestämmer sig för att leta redan på henne. För att de ska lyckas delar de upp sig och letar på var sitt håll. Chip träffar på tqxichaufförn, Hildy (Vera Veljovic) som bestämmer sig för att Chip är den mannen hon ska ha. Chip har ingenting att säga till om. Ozzie hamnar på Naturhistoriska museét där antropologen Clarie de Loon (Linda Olsson) tar honom för den perfekta urtidsmannen. Så ingen av de två lyckas i sitt uppdrag utan blir upptagna på sitt håll. Men Gabey tar sig till Carnegie Hall där han i en repetitionslokal hittar Ivy. Han lyckas bestämma träff med henne senare på kvällen. Men hennes sångpedagog (Åsa Arhammar) tycker inte det är någon bra idé och lyckas stoppa det i sista sekunden. Hur ska det gå? Ska inte Gabey få sin Ivy? Ja det är ju en amerikansk historia från efterkrigstiden och då slutade allt lyckligt.

En banal historia som framförs av några av Sveriges bästa musikalartister när det gäller att både sjunga och dansa. Rennie Mirro, Karl Dyall och Hanna von Spreti har jobbat tillsammans i flera musikaler och är verkligen helt outstanding tillsammans på scenen. Denny Lekström, Linda Olsson och Vera Veljovic är också väldigt bra i sina roller. Hanna, Linda och Vera spelar tre helt olika tjejer och det är starka tjejer som vet vad de vill. Starkast vilja har nog Veras Hidly som inte på något sätt låter Chip komma undan. Åsa Arhammar spelar ett antal olika kvinnor i pjäsen där den alkoliserade sångpedagogen Madame Maude P Dilly återkommer då och då. Hon gestaltar dem på ett komiskt och härligt sätt. Utöver dessa är det ytterligare 17 personer som ingår i ensemblen. Fantastiska musikalartister och dansare. Där handlingen är banal så är dansen som är den här musikalens styrka. Dansnumren är rakt igenom helt fantastiska och håller absolut världsklass. Så är det också dansgeniet Roine Söderlundh som står för koreografin och även regin. Anna Ståhl är biträdande koreograf. Tillsammans med dansarna har de skapat dansnummer som hänför och som är väldigt vackra. Med Camilla Thulins vackra kläder är det helt fulländade dansnummer. Så vackert.

Calle Norlén har gjort den svenska översättningen som är bra och känns modern även att det utspelas i slutet på 40talet. Scenografin står Frida Arvidsson för och med Johannes Ferm Winklers videoscenografi blir det väldigt snyggt. Enkelt och bra.

Det är Jönköpings Sinofonietta som framför musiken av Leonard Bernstein och de är en av Spiras styrkor. Hur lyxigt är det inte att ha en Sinfonietta som spelar musiken till en musikal?

Det här är Spiras fjärde musikal och den första dansmusikalen som man sätter upp. Det är kul att man valde att spela On the Town för att fira Bernsteins 100årsjubileum och inte West Side Story som många redan har sett. Det är modigt att ta sig an en musikal som inte har spelats förut i Skandinavien. Men det är också spännande och kul och man har verkligen lyckats att sätta upp en musikal som är jättebra! Det är helt klart värt att åka till Jönköping för att se om man nu inte bor i Jönköping.

 

 

Lola, Genrep, 21 september, Skandiascenen, Stockholm

Det är intressant att två av våra stora musikalstjärnor spelar vägg i vägg med varandra på Cirkus/Skandiascenen. Peter Jöback i sin popteater ”Med hjärtat som insats” som handlar om en artists liv där han söker efter uppskattning, kärlek och erkännande från sina föräldrar. Tommy Körberg spelar Lola i den musikaliska monologen om Bert, den manliga åldrande showartisten som i många år uppträtt som Lola runt om i Europa. Även han har sökt efter erkännande, kärlek och att hans far ska låta honom få vara den han är. Två föreställningar med många likheter men som ändå är väldigt olika. Peters artisten är mitt uppe i livet och karriären har tagit fart, medans Tommys Lolas artistliv är över.

Tommy Körberg gör ett varmt och berörande porträtt om den åldrande Lola. Vi kommer in i handlingen när Lola kommer tillbaka in på scenen efter sin sista föreställning som han precis blivit avtackad för och ska bara plocka ihop sina saker. Så sitter vi där som publik vilket han inte väntat sig. Men han ser sin möjlighet att få göra en sista föreställning och börjar berätta om sitt liv. Om den lille pojken som upptäckte att han tyckte om att klä sig i kvinnokläder. Hur han hade en låda under sängen med olika kläder i. Men det här var inte något som hans pappa tyckte om. Han fick flytta och begav sig ut i Europa och hamnade i Berlin, Paris och Barcelona. Där blev han känd som ”Svenskan” och ”Lola” och sjöng på olika ställen. Men hela tiden fanns en längtan efter att bli erkänd av sin far som den han var. När fadern blir dement börjar han besöka honom men låtsas vara faderns syster Inez. På så sätt kan han äntligen komma nära sin far. Men så en dag ber fadern honom sjunga en sång som han sjöng på sin resa genom Europa. Äntlingen ett erkännande.

Lolas berättar om sitt liv på ett varmt och humoristiskt sätt, men med en divas manér. Monologen varvas med sånger med nya texter om Lolas liv. Det är en rad klassiska örhängen, schlagers och till och med lite opera. Bland annat ”Smile”, Leonard Cohens ”I’m your man”,  BAOs ”Jag är din man” och Zarah Leanders ”Syrsors sång”. Det är låtar som passar Tommys röst väldigt bra och det är njutning att höra Tommy sjunga den här typen av låtar. De nya texterna är skrivna av Björn Ulveaus, Thomas Andersson Wij och Peter Dalle. Monologen och sångtexterna är väldigt bra och lockar till en hel del skratt, och man skrattar med Lola inte åt. Som den diva Lola är tycker hon om att klä sig i fina kläder och Camilla Thulin har inte sparat på paljetterna i de olika kaftaner som Lola byter om till under föreställningen. Starka färger, grönt och lila. Tommy passar väldigt bra som den åldrande Lola, känns som det är en karaktär som ligger honom nära. Carl Flemsten accompanjerar Tommy genom hela föreställningen på flygeln på ett behagligt sätt. Det är rikttigt trevlig föreställning med Tommy från hans bästa sida. Idén till Lola är Sunil Munshi som även står för regin.

Lola är en mer avskalad pjäs i ett mindre format än den vägg i vägg där det är stor orkester, en ensemble och poppigare musik. Liknande berättelser. Peter har energi genom hela sin föreställning. Här är det mer finstämt och i ett lugnt tempo, nästan så det blir lite lugnt ibland. Sångmässigt håller föreställningarna mycket hög kvalité. Bägge är verkligen värda att gå på, och det är så bra ordnat att man hinner med dem på samma kväll om man skulle vilja det. Lola börjar kl 19 och är ca 90-95 minuter. Peters börjar kl 21 om man har läktarplatser så det är bara att glida vidare in i nästa salong om man vill det.

Lola spelas till och med den 3 november. Sen börjar Tommy förbereda sig för sina julkonsert, Stad i juleljus. Men missa inte Lola för det här är en perfekt roll för Tommy Körberg, och han är i sitt esse här!

 

 

Peter Jöback His greatest show – Med hjärtat som insats, premiär, 20 september, Cirkus, Stockholm

Röda mattan var utrullad till entrén, positivspelaren spelade och en man klädd som en gammeldags cirkusdirektör hälsade oss välkomna. Är det premiär på Cirkus så är det. Inne smällde champagnekorkarna i takt med blixtsmattred från kändisfotografernas kameror när den ena kändis efter den andra dök upp. I vimlet kunde man bland annat se  Tommy Körberg, Björn Ulveaus, Sarah Dawn Finer, Christina Schollin, Andreas Lundstedt och Lena PH. Champagne bubblade fint i glasen och smekte strupen innan vi begav oss in i salongen och upp på läktaren.

Vi hade lagom tagit våra platser och blickat ut över parketten och scenen när förshowen satte igång och Jens Hulhtén hälsade oss välkomna till kvällen föreställning om Artisten. Inledningsvis är det lite krystade skämt och det hörs inte många skratt från publiken. Bättre respons är det på Elin König Anderssons akrobatnummer och låtarna ”Higher” och ”Under my skin” som har fått nytt arrangemang. Genomgående är det så genom hela föreställningen att låtarna har fått ny klädsel. Showen eller Popteatern som Peter har valt att kalla den handlar om Artisten och hans liv från hans barndom och sedan hans sökande efter bekräftelse och kärlek. Det berättas med hjälp av låtar från Peters olika skivor han gjort. Det är en ordentlig blandning på låtarna som man har valt ut till föreställning. Inga musikallåtar, bara lite referenser till några av musikalerna han har varit med i. Men till och med lite från julskivan har de fått med, då lite Halleljua vävts in i en av låtarna.

Peter har under årens lopp jobbat med en mängs olika artister och han har till den här showen plockat ihop några av dem som har olika typer av talanger och förutom Jens och Elin är det Marianne Mörck, Gunilla Backman, Frida Öhrn, Karl Noremo och Daniel Mauricio. Gunilla och Jens gestaltar artistens mamma och pappa, men annars är det inte någon som har någon fast roll utan dyker upp som olika personer som Artisten stöter ihop med under sin resa. Artistens livsresa har stora likheter med Peters liv. Och det märks att Peter nu har landat i sitt liv och känner sig trygg både privat och på scenen. Har man följt Peters karriär och sett en del av hans konserter så tar man nog lättare till sig föreställningen för det finns en del skämt och repliker som blir bättre när man vet var de kommer ifrån.

Förshowen är som sagt lite krystad och får en känsla av lite buskis/cabaré över sig. Även inledningen på den riktiga showen känns lite spretig och trevande fast samtidigt i ett väldigt hetsigt temp med låten ”Tiden Tiden” i Paris. Det börjar ta sig lite vid ”Somebody” men det riktigt stora lyftet och en av kvällens absoluta höjdpunkter är låten ”If tomorrow never come”. Här får Peter verkligen visa vad han går för och får med sig publiken till 100 procent. Om jag inte är helt fel är det en av hans nya låtar som är med på skivan Humanology som släpps i oktober. Och det är de nya låtarna som med några få undantag är bäst i hela föreställningen. Det är från den här punkten i företällningen som den växer och växer och man glömmer den lite trevande inledningen. Ett nummer som är riktigt starkt också är ”Everybody Hurts” som utspelas som en form av gruppterapi och där glänser Frida Öhrn med sin speciella ljusa röst. Berättelsen om Artisten avslutas med en fin version av ”Stockholm”. Frida Öhrn är en fena på munspel och vilket vi får höra i ett nummer. Marianne Mörck får publiken att skratta och hon visar även prov på att hon kan sjunga under kvällen.

I showen får vi se en hel del spännande kläder, allt från cirkusinspirerade dräkter, djävulskläder, gospelkåpor, beiga underkläder, men framförallt riktigt snygga kostymer på Peter och en skinnkostym i den stora finalen som sitter som en smäck på honom. Så snyggt!

Riktigt snyggt är också bildspelet och ljussättningen. Många fina bilder i bildspelet runt om i lokalen som förstärker känslan att vi är i Paris, London, New York eller Stockholm. Eller bara eldspel och ljus som i finalen. Supersnyggt!

Stor eloge också till den duktiga orkestern.

Popteater passar bra som benämning på vad det är för typ av föreställning. Det är pop och det finns en röd tråd i handlingens om de olika låtarna berättar. Senaste tiden har det varit mycket musikal för Peter men här visar han verkligen att han kan sjunga pop och de nya låtarna som han skrivit med Tobias Fröberg och Kathryn Williams passar honom helt perfekt. Har så sett framemot att få höra den här musiken sen jag hörde ”I’m a believer” i London 2014 och det har verkligen varit värt väntan. Just ”I’m a believer” är riktigt bra i sin nya lite mer upptempo version. Det är en låt som sätter sig.

Att han sedan valde att göra en show på det här sättet med låtarna innan skivan är släppt är ju bara en bonus.

Premiären avslutades som den ska med ett stort berg av blommor och alla som på något sätt varit med framför eller bakom scenen tog emot publiken stående ovationer.

Kan varmt rekommendera att ni går och ser showen! Den spelas bara till den 15 december.

Peter Jöback, Med hjärtat som insats, första publikrep, 18 september, Cirkus, Stockholm

För lite mer än 20 år sedan (7 september 1998) satte Peter Jöback upp en show på Hamburger Börs med 4 st dansare och ett 17 mannaband med mycket musikallåtar, lite Elvis och andra låtar som betytt mycket för honom. En helt fantastisk och underbar show. Under åren som gått har Peter hunnit med att göra ett antal skivor i olika genrer, musikal, pop på svenska och engelska, franska favoriter, covers och inte minst århundrades mest sålda svenska julskiva. Så till den här showen, som han benämner som popteater, har han ett digert material att hämta från sina egna skivor. Men han har inte nöjt sig bara med det gamla materialet utan han har släppt ett par nya låtar ”The Mask” och ”The Shape of you” som finns med på den skiva som släpps i oktober och som nu finns med i den här showen.

Till sin show har Peter handplockat ett gäng artister i olika genrer, Marianne Mörck, Gunilla Backman, Jens Hulthén, Elin König Andersson, Frida Öhrn, Karl Noremo och Daniel Mauricio, samt en tiomanna orkester.

Det var med stor spänning som jag begav mig till den första publikrepetitionen. Vi hälsades välkomna av regissören Hans Marklund som berättade vi skulle inte bara få se huvudshowen utan även förshowen som från och med torsdag kommer att pågå då och då under middagen som äts innan. Kvällen inleddes med att vi fick se alla delar i förshowen. Jens Hultén agerar som konfrencier och presenterar de olika numren. Lite krystade skämt så det får de gärna slipa på till premiären på torsdag. Marianne agerade operadiva,  Elin König Anderssson visade upp sin fantastiska kroppskontroll, styrka och vighet i ett akrobatiskt nummer. Frida, Elin och Karl gjorde en 50-60tals inspirerad version av ”Higher” och Gunilla en omarrad ”Under my skin” som båda var väldigt bra.

När förshowen var klar övergick det till den huvudshowen och Peter som ”artisten” äntrade scenen. Showen är uppbyggd med en röd tråd från barndomen med föräldrar som inte han med honom så han lämnade hemmet och vi får följa hans livsresa och sökande efter kärlek och bekräftelse. Det är verkligen inte bara en dans på rosor utan det är mycket svärta med misslyckade relationer och gruppterapi på scenen. Är det Peters liv vi får följa eller är det en uppdiktad historia? Det finns många paralleller med Peters eget liv. Allt berättas med hjälp av Peters låtskatt. Till en början känns det lite väl cabaré aktigt med det övergår mer till show. Den som förväntar sig musikallåtar kommer att bli besviken för musikaldelen refereras det bara till i vissa repliker och det gäller att man lyssnar noga för att fånga upp dem. Det blir lite spretigt och de övriga personerna har inte någon röd tråd i sina karaktärer förutom Gunilla och Jens som agerar som föräldrar men det är enbart inspelat. Annars dyker de upp som olika karaktär som ”artisten” råkat på i sitt liv. Ju mer man kan om Peter som person, hans skivor och vet vad han har pratat om i intervjuer och andra konserter desto roligare tycker man nog att showen är, för det är en del ”interna” skämt i showen. Gillade de små referenserna som dök upp lite här och där insmugit.

Ibland är det svårt att ta till sig ny musik när man hör den första gången, men i showen har Peter med rätt många låtar från skivan som ännu inte är släppt. Men alla nya låtar var riktigt bra och jag gillade dem direkt. Tre av dem har jag hört förut ”The Mask”, ”The Shape of you” och ”I’m a believer”. Den sista i lite mer upptempo än den versionen han sjöng i London på St James Theatre 2014, men den här versionen var minst lika bra och den sitter i huvudet. Det är riktigt bra pop på engelska som han släpper nu och han strålade verkligen på scenen när han sjöng dem. Måste vara så kul att få framföra flera av dem för publik för första gången. De nya låtarna lyfter verkligen showen till en extra höjd och var mer som en show i showen än de äldre som mer skulle berätta historien. De nya låtarna har han skrivit tillsammans med Tobias Fröberg och Kathryn Williams, ett projekt som han hållit på med i några år.

Scenen var snyggt uppbyggd med en catwalk med liten rund scen mitt bland borden på parketten. På väggarna runt om projicerades bilder på bland annat Stockholm, London och New York allt efter var vi var i historien, Det hängde tavlor med olika motiv som skulle spegla aristens liv.

Den här showen är väldigt annorlunda än den han gjorde på Börsen. Då var det flera härliga dansnummer och mer traditonell show. Det här är något helt annat. Det blandas med cabaré, teater, konsert och akrobatik. Personligen hade jag gärna sett ett ordenligt dansnummer, men inget på publikrepet i alla fall. Det är många klädbyten i olika stilar, allt från beigeaktiga underkläder, gospelrockar, snygga kostymer, paljetter, cabaréinspirerade kläder till en superläcker skinnkostym.

Peter har ju själv sagt att det är är något helt annorlunda än vad han gjort tidigare och det stämmer och man behöver nog ha ett öppet sinne för att kunna ta emot det här. Men när man väl har släppt in det så är det riktigt bra. Och när man hör de nya poplåtarna så känns det helt rätt för Peter och man glömmer nästan att han är en av våra bästa musikalartister. Just nu är det pop som gäller för Peter och det är riktigt bra!

Så som i Himmelen, publikrep, 11 september, Oscarsteatern, Stockholm

Ikväll var det dags för publikrep på Så som i Himmelen. Vicky von der Lancken har i över 10 år haft en dröm om att sätt upp Kay Pollaks fantastiska film som musikal och nu är det bara ett par dagar kvar innan den har urpremiär den 13 september. Kay har gjort musikalversionen tillsammans med sin fru Carin. Fredrik Kempe har skrivit all musik till den förutom Gabriellas sång (Stefan Nilsson och Py Bäckman) som var med i filmen och som Helen Sjöholm gjorde stor succé med. Markus Virta står för regin.

Så som i Himmelen handlar om världsdirigenten Daniel Daréus som återvänder till sin hembygd när han blivit hjärtsjuk. Han har tänkt dra sig tillbaka från allt vad musiken heter, men blir snabbt indragen att leda byns kyrkokör, vilket skapar konflikter och spänningar i byn. Han möte den unga livsglada Lena. Prästen Stig som först är välvilligt inställd och vill ha med honom i kyrkan, men som sen inte klarar av förändringar som sker, tillskillnad från hans fru Inger som lever upp. I byn finns även cykelhandlaren Arne som fixar det mesta och styr och ställer. Gabriella med den vackra rösten misshandlas av sin man Conny, samma kille som också mobbade Daniel när de var små. I en liten by förändras inte person så lätt.

Daniel spelas av Philip Jalmelid och det är första gången jag ser honom i en originalroll vilket är jättekul för nu har man inte någon annan att jämföra med. Har tidigare sett honom bland annat som Javert i Les Miserables på Spira. Philip har en fantastiskt bra röst och låten ”Den tid jag har” är absolut en av musikalens starkaste. Den unga Lena spelas av Tuva B Larsen som jag nog inte sett in något tidigare. Hon påminner rätt mycket om Frida Hallgren i filmen. Tuva har en väldigt fin röst och hennes Lena är väldigt charmig och härlig. En ny stjärna på vår musikalhimmel. Prästen Stig spelas av en av våra riktigt stora musikalartister Anders Ekborg och han är som klippt och skuren för rollen. Ingen kan växla mellan att vara arrogant och elak och förtvivlan som han kan. Var nästan så hans tårar sprutade upp på balkongen där vi satt. Han kan verkligen konsten att beröra och han en riktigt stark powerlåt i varje akt och bägge gav gåshud. ”Hur tror du att det känns” är en sån stark låt och en absolut favorit. Stigs frun Inger spelas av Sara Jangfeldt. Gillar verkligen Sara och det är kul att hon är med i fler och fler musikaler. Arne spelas just nu av Björn Kjellman eftersom Morgan Alling är sjuk. Och det var nästan så att de fick plocka in någon istället för Björn för han bröt foten när han cyklade på scenen när de repeterade. Men det löste man smidigt med en pjäxa så han hoppar runt med pjäxa och käpp och det känns inte alls konstigt utan passar bra in i hans karaktär. Björn gör Arne suveränt bra, sån komisk talang samtidigt som han är en översittare då och då, men någonstans finns det ett hjärta i Arne. Det gör det inte  Conny, Gabriellas man som misshandlar henne både fysiskt och psykiskt. Christopher Wollter spelar Conny och han är riktigt grym som Conny. Så osympatisk. Otroligt bra insats och jag saknade att Fredrik inte skrivit in en låt åt honom för Christopher har en bra röst som vi tyvärr inte fick njuta av. Gabriella spelas av Malena Ernman. I filmen spelas hon som sagt av Helen Sjöholm som är världsbäst i att få fram smärta och känsla i allt hon sjunger och Gabriellas sång är inget undantag. I musikalen framförs sången som ett solonummer, men den griper inte tag i mig på samma sätt som Helens version i filmen. Jag hade nog tyckt det varit konstigt om den inte varit med för det är ju filmens stora låt, men den framförs inte bäst och lyfter inte på samma sätt som de andra powerlåtarna i musikalen.

I övriga roller/ensemble ser vi Therese Andersson Lewis (Siv), Richard Björck (Tore), Annika Edstam, Joakim Jennerfors mfl. Alla är bra och även om det är ett par dagar kvar till premiären så sitter samspelet där det ska.

Fredrik Kempes musik är så otroligt bra genomgående. Texterna av honom och Carin Pollak lyfter och driver fram historien. Det är allt från roliga låtar, låtar man inte kan låta bli att klappa takten till, smäktande kärleksduetter och så några stycken gåshudslåtar. Tror inte det fanns en enda låt som jag tyckte var dålig. Det är verkligen ett mästerverk till musikal som skapats här. Redan i inledningen fick jag lite Kristina från Duvemåla känsla när man använder sig av ett lutande golv. Saknade bara lite björkar, stenar eller säd som växte upp. Men det var något i stämningen som lite grann slog an samma ton som Kristina gjorde i mig. Det är en musikal med mycket olika känslor, skratt, gråt, sorg, ilska och livsglädje och inte minst den fina vänskapen mellan Lena och Thore. En musikal som berör på många sätt.

Nu har de två dagar på sig att finslipa och fixa det som de anser behöver fixas till. Men den är verkligen otroligt bra redan nu och ju mer de spelar ihop desto bättre kommer det självklart att bli.

Jättekul att det än en gång har skapats en sån fantastisk bra svensk musikal med nyskriven originalmusik. Våra svenska musikalartister är verkligen duktiga och kan konsten att berätta en historia, agera och sjunga på en och samma gång. Den här uppsättningen håller verkligen West End och Broadwayklass! Filmen blev ju Oscarsnominerad så vem vet om inte musikalen också kan gå på export?

Jag ska sen den igen den 27 september och det lär nog bli ett par gånger till. Vill ju se hur Morgan Alling kan axla Arne.

Gillar du musikal, ja då ska du absolut gå och titta på den här.

Föreställningsbilder med tillstånd från Oscarsteatern, fotograf Mats Bäcker.

 

Broarna i Madison County, 2a publikrep, 9 september, Maximteatern, Stockholm

Idag hade jag förmånen att få gå på den andra publikrepetitionen av Broarna i Madison County. Många har säkert sett den romantiska filmen med Meryl Streep som bondfrun Fransesca som har en kort men väldigt intensiv kärlekshistoria med fotografen Robert Kincaid som spelades av Clint Eastwood. Filmen hade premiär 1995 och är baserad på boken av Robert James Waller. 2014  hade musikalen med musik av Jason Robert Brown premiär. Viktoria Tocca såg musikalen på Broadway och blev så förtjust i den så hon bestämde sig för att sätta upp den i Sverige, och nu 4 år senare är det alltså dags för den svenska publiken att få se den.

Jag tyckte väldigt mycket om filmen, som en är en sån där snyftig kärlekshistoria så jag var nyfiken på hur den skulle vara på scenen. Grundhandlingen är den samma, en dag när Fransescas man Bud (Joachim Bergström) och barnen, Carolyn (Moa Pellegrini) och Michael (Mattias Disman),  är på en lantbruksmässa dyker fotografen Robert Kincaid (Daniel Sjöberg) upp på gården och undrar hur han ska ta sig till Rosemund Bridge, den sista av de 7 täckta broarna som han ska fotografera. En gnista tänds direkt och Fransesca erbjuder sig att följa med och visa vägen. I musikalversionen har man dock tagit bort att kärlekshistorien kommer fram när Fransescas barn går igenom hennes saker och hittar brev och en klänning de aldrig sett. Kärlekshistorien mellan Fransesca och Robert är lika stark på scenen som i filmen. Viktoria är underbar som italienska Fransesca som efter många år i USA har tappat lite livsgnista men som nu blommar upp. Daniel Sjöberg är rätt lik Clint till sättet som Robert, det där lite kantiga och tystlåtna men som under ytan har en stark värme som Fransesca lockar fram. Det jag tycker är starkare i musikalen är att även Buds kärlek till Fransesca kommer fram på ett fint sätt. Joachim Bergström som Bud får på ett väldigt bra sätt fram hur Bud verkligen älskar sin fru, men att det har kommit bort i vardagen, skötseln av gården och barnen som ska tas om hand. Han märker att något är fel när han ringer hem från mässan och sen när han kommer hem, men han förstår inte vad som hänt. Det gör att man förstår det svåra valet som Fransesca har. Hon slits mellan passionen och familjen. Det är mycket känslor på scenen och man blir verkligen berörd av de här tre karaktärerna. Alla tre har väldigt bra röster och har stor inlevelse i alla sina sånger. Under det senaste året har jag hört några av sångerna i olika konserter där Viktoria och Daniel var med och de blev ännu bättre och starkare nu när man hör dem i sitt rätta sammanhang.

Petra Nielsen som den nyfikna grannen Marge spelar henne bra. Marges man Charlie spelas av Dan Bratt och han får visa att han har en bra stämma i slutet av musikalen i låten som han delar med Joachim Bergström. En av de bästa i musikalen.

Janna Yngwe, Hanna Boquist, Pia Ternström, Josephine Betschart, Jonathan Björck, Oscar Collin och Elin Uvia Salas spelar övriga roller och/eller ensemble. 

Musiken och sångerna är genomgående trevliga och behaliga och för handlingen framåt på ett bra sätt. Musikalisk ansvarig är Micke Littwold och det är bra musiker som framför musiken. Jag kan verkligen förstå att Viktoria tyckte väldigt mycket om musikalen när hon såg den och är mycket glad att hon sett till att drömmen att sätta upp den blev verklig så vi också får uppleva den. 

Som sagt idag var det bara en publikrepetition så de håller fortfarande på att jobba på den och finslipa, men på det stora hela kändes det som en färdig musikal. Premiären är den 12 september och den går i Stockholm till den 30 september. Så en rätt kort spelperiod innan den flyttas ner till Malmö, så vänta inte med att boka biljett om du inte redan har bokat. Det är en varm, välspelad musikal med mycket känsla i.

Själv ska jag se den igen den 13 september och 30 september och det ska bli kul att se den igen och kunna ta in andra delar än man gör första gången man ser en musikal.

 

Ghost, publikrep nr 2, 7 september, China teatern

2011 såg jag Ghost första gången i London (originaluppsättningen) och jag älskade den från första tonen. Musiken av Dave Stewart (Eurythimics) och Glen Ballard är helt i min smak och en av de mest spelade i min bil. Londonuppsättningen med Caissie Lewy (Molly) och Richard Fleesman (Sam) var helt fantastisk och tårarna flödade. Blev så glad när jag fick höra att den skulle sättas upp i Stockholm och med några av mina favoritmusikalartister dessutom, Peter Johansson som Sam Wheat och Bruno Mitsogiannis som hans vän Carl Brunner. Gladys Del Pilar Bergh som mediet Oda Mae Brown kändes klockren. Men Maria Lucia Heiberg Rosenberg (Molly Jensen) var helt okänd för mig men på den showcase jag var på i våras så fick jag ett bra intryck. Det kändes som uppsättningen var i bra händer med Anders Albien som regissör och översättning och Jenny Widegren som koreograf tillsammans med Bianca Fernström.

Ikväll var det äntligen dags att få se det nästan helt färdiga resultatet, andra publikrepet och en vecka kvar till premiär (14 september) så är allt nästan på plats men inte fullt ut. Vi hade fått plaster på rad 1 främre balkong och det innebär att man ser det lite grann från ovan, vilket ibland gjorde att man nog såg lite mer än vad som kanske var tänkt. Vad tänker jag inte tala om för Anders Albien bad oss att inte avslöja om det var några av specialeffekterna man såg för det ska ju vara en överraskning för alla som kommer och de jobbar fortfarande på att slipa på dem.

Anders Albien är känd för att sätta sin egen prägel på musikalerna han tar sig an och det brukar bli väldigt bra. Den här uppsättningen skiljer sig en del från Londonuppsättningen främst vad gäller scenografin och koreografin. Dansen var strålande bra och jag blev verkligen imponerad av scenografin av Andreas Bini. Man projicerar bakgrunden och handlingen förflyttas så snyggt från Sam och Mollys lägenhet, till tunnelbanan, kontoret och olika New Yorkvyer. Riktigt bra gjort! Ljusdesignen (Palle Palmé) var också bra, särskilt i slutscenen när Sam går in i himlen.

De flesta känner nog till handlingen, finanskillen Sam som flyttar ihop i en ny lägenhet med konstnären Molly. Sams bästa kompis Karl som hänger med dem och som jobbar åt Sam. Så en kväll blir Sam skjuten i ett rån, men han stannar kvar och blir ett spöke för hans kärlek till Molly är så stark så han kan inte lämna henne. Han tar kontakt med mediet Oda Mae för att varna Molly om vem det är som mördat honom, samtidigt som han måste läras sig hur man som spöke tar sig igenom dörrar och flyttar saker. Det är här som specialeffekterna kommer in för att det ska bli trovärdigt på scen och göras på ett sätt så det inte syns för mycket. Hur ska Sam gå genom en dörr? Kvällens föreställning fick brytas vid ett tillfälle för att tekniken inte helt fungerade. Så en kort extra paus och sen var de igång igen. På det stora hela tycker jag att de hade gjort det bra, men som sagt på rad 1 syns vissa saker lite väl bra. Men i den scenen där Sam ska åka tunnelbana som spöke första gången och träffar ett annat spöke som gör allt för att han inte ska vara i den vagnen så såg man inte mycket alls, vilket var synd för det är en bra scen. Men ”taket” på vagnen skymde så man såg inte så bra in i vagnen.

Peter  var bra som den snälle Sam, Bruno gick från att vara den snälle kompisen till att bli ”bad guy” ju längre in i handlingen man kommer. Gladys är helt fantastisk som Oda Mae. Killarna sjunger ju fantastisk bra och spelar så bra tillsammans. Gladys äger scenen i de scener hon är med i. Maria är danska och hon håller på och lär sig svenska och särskilt i början märktes hennes brytning mer tydligt och det kändes som hon fick jobba på att prata ren svenska vilket gjorde att hon inte helt fullt ut levererade känslan i replikerna. Det här är något som jag tror kommer att märkas mindre och mindre för varje föreställning. I sångerna märktes det inte alls. Hon sjöng med stark inlevelser och har en underbar sångröst med mycket känsla i. Kemin mellan Peter och Maria är ännu inte lika stark som Caissies och Richards, vilket gjorde att det blev inte lika känslosamt (än) och den här kvällen behövdes inte några servetter, men det var nära ett par gånger, tårarna var på väg. Det finns där och det skulle inte förvåna mig och det sitter där det ska om en vecka. Sen är det också så att i London satt jag på rad 1 parkett vilket gör att man får en annan kontakt med skådespelarna och inte några räcken som stör sikten, så det är en starkare upplevelse anser jag att sitta nära.

Dansarna är väldigt bra och hela ensemblen består av duktiga musikalartister som till exempel Sanna Martin, Alexander Larsson, Anna Maria Hallgarn. Otroligt bra helhet.

En väldigt bra uppsättning som bara kommer att växa och blir bättre under veckan fram till premiären. Kvällens föreställning var definitivt värd de stående ovationer den fick. Ser redan fram emot den 23 september som är nästa gång jag ska se den. Så glad att man har valt den här som hösten musikal på China Teaterna, och visst lär den gå under våren 2019 också…

Har ni köpt biljett kommer ni inte att ångra er, och till er andra kan jag bara säga, köp biljetter!! Ni vill inte missa det här.