All Shook Up är en jukeboxmusikal baserad på musik från Elvis Presleys musikskatt.

Till en liten grå småstad på femtiotalet kommer en dag Chad (Gabriel Hammarström) en kringresande färgstark kille. Borgmästaren har precis infört diverse påbud som förbjuder mer eller mindre allt som är kul och man får absolut inte visa några ömhetsbetygelser på allmän plats. Men Chad rör om ordentligt och kärlek börjar spira här och där vilket ger upphov till en del komplikationer och missförstånd. Men som sig bör ordnar allt till sig på slutet – fast kanske inte exakt som man anat och det är kul när man kan bli lite överraskad.

Snyggt vävs låtar som Jailhouse Rock, One night with you och All Shook Up in i handlingen och förstärker känslorna och inbjuder också till en hel del skratt.

West End Stockholms uppsättning av All Shook Up har inte några stora affischnamn men en stabil och samspelet ensemble med flera starka soloinsatser hos huvudrollsinnehavarna. Extra minnesvärt är ”There’s Always Me” som framförs av Sanna Sagvik när hennes karaktär Sylvia försöker få sin gode vän Jim (Niklas von Proschwitz) att förstå att det kanske finns mer känslor mellan dem än bara vänskap. Jim har dock bara ögon för den sexiga Miss Sandra (Hanna Thelander) som förvrider huvudet på mer än en karl i stan.

Det här en musikal där publiken bjuds på många dansnummer som framförs av den energirika, musikaliska och dansanta ensemblen. Det är genomgående fart och fläkt och en smittande glädje som sprider sig till publiken. Det är svårt att inte ryckas med av musiken.

Uppsättningen kan dock tightas till en aning men det kommer säkert efter nån föreställning till.

Jag gillar det avskalade upplägget där man låter handlingen, musiken, dansen och musikalartisterna stå i fokus. Väl uppbackade av ett liveband under Johan Mörks ledning. Kulisserna rullas på en skärm som enkelt och effektfullt placerar handlingen på rätt plats i staden.

Jag lämnar Dieslverkstan med ett leende på läpparna och med lite rockn’ roll i kroppen.

All Shook up spelas 6 – 14 februari och ger en härlig energi- och glädjedos i gråa och kalla februari.

Biljetter via Nortic.

https://www.nortic.se/ticket/event/74912

Dear Evan Hansen återvänder till Intiman efter förra vårens stora succé. Martin Stokke Mathiesen spelar återigen den ensamme, ångestfyllde tonårskillen Evan Hansen som får i uppdrag att skriva ett brev till sig själv. Ett brev som börjar med Käre Evan Hansen och som hamnar i händerna på en annan ensam kille, Connor (Simon Oskarsson) som mår så dåligt att han tar livet av sig. När han hittas finner man Evans brev i hans ficka och felaktigt dras slutsatsen att det är hans självmordsbrev skrivit till sin vän Evan – ett missförstånd som Evan inte klarar av att rätta till utan dras in i familjen och lögnerna.

Dear Evan Hansen är en fin och berörande musikal om ungdomars utanförskap och att känna sig osynlig men också om föräldrar som inte finns där för sina ungdomar. Ensamheten kan man göra nästan vad som helst för att slippa. En lögn som upprepas tillräckligt ofta kan bli en sanning även för en själv, särskild när den sprids på sociala medier och man plötsligt blir sedd.

Martin Stokke Mathiesen är absolut briljant i rollen som Evan Hansen. En närvaro i rollen in i minsta detalj och kroppsrörelse – en darrning, en skygg och rädd blick, osäkerheten och ångesten vibrerar i luften och är ständigt närvarande. En känslighet i rösten som är omöjlig att värja sig mot.

Simon Oskarsson har återvänt hem från London efter att ha spelat i Hadestown och jag hade turen att se honom som Orfeus i dem. Nu tar över i rollen som Connor. Med stor scennärvaro och med en tonsäkerhet i rösten matchar han väl Martin Stokke Mathiesen. Karaktärerna Evan och Connor är varandras motpoler, Evan blyg och skygg medans Connor är den stökige och svåra typen – bägge lider av sin ensamhet men visar det på olika sätt.

Ensemblen som helhet är väl samspelt och de olika karaktärerna lyfts fram skickligt och trovärdigt.

Musikaliskt finns det några riktigt bra låtar där Det finns någon där (You Will be found) avslutar första akten på ett storartat sätt och inte lämnar något öga torrt. Samma känsla finns också i slutnumret Finale.

Det här är en musikal man lämnar berörd men också med en känsla av hopp – och fullständigt knockad av Martin Stokke Mathiesen.

Dear Evan Hansen spelas till den 22 mars – missa inte!

På Bokmässan var jag på ett seminarium där Helen Sjöholm, Gunilla Backman, Sissela Kyle och Per Naroskin berättade om musikalen de jobbat på tillsamman i fem års tid. Det var verkligen intressant att höra hur musikalen växt fram och hur valet av låtar gått till. Låtarna är ett hopplock av Helen och Gunillas favoriter som de tyckt passat ihop med manuset som Per Naroskin skrivit. Några har fått nya svenska texter som Kassandra, en ABBA-låt som Björn Ulvaeus översatt.

Musikalen hade också premiär i Göteborg samma helg som Bokmässan hölls och det var ju knappast en slump eftersom den handlar om ett Sverige där en stor utrensning av böcker sker. Böcker som antingen ska kastas eller som ska hamna i arkiv på hyllor med förbjudna böcker. Ett ämne som man tidigare kanske mest förknippar med andra världskriget där nazisterna bannlyste och brände böcker som de ansåg vara olämpliga. Men på senare tid under Trumps era har listan på Banned books vuxit sig längre och längre. En lista som innehåller bland andra Harry Potter, Wicked, 19 minuter och Flyga Drake. Böcker som på nåt sätt anses olämpliga att t ex finnas på skolbibliotek. Det som sågs som nåt historiskt hemskt som aldrig ska hända i en demokrati händer igen – vilket gör det här till en än mer samhällsaktuell musikal än vad den kanske var tänkt från början. Handlingen är inte originell för förbjudna böcker och utrensning av böcker finns det flera romaner som hanterar men är värd att berättas på det här sättet också.

Kassandra (Helen Sjöholm) har en förmåga att se in i framtiden och hon känner en stark oro för uppdraget hon och Felicia (Gunilla Backman) har fått. Felicia är mer lättsamt inställd till uppdraget, ”nån måste göra det så varför inte vi som är bäst på det”. Just det är en springande punkt, måste nån verkligen göra det? Vad händer om ingen gör det? Listorna på vad som ska föras till slutförvaringen, sorteras om och vad som är godkänt ändras hela tiden. Ena dagen ska är alla olika Lindgren förbjudna, nästa dag är de godkända igen. Nyckfullhet som styr och Kassandra och Felicia förstår aldrig varför nåt får vara kvar och annat inte. Deras egna favoriter ska bort, kan de ta med dem hem? Sakta börja de ifrågasätta uppdraget.

Kassandra och Felicia lär känna varandra mer och mer och båda har drag som flera kan känna igen sig i och beröras av. Vem kan inte känna frustration över att inte bli lyssnad på när man vet att något ska hända? Och andra kan känna igen sig i komplexiteten i bonusfamiljer som spricker.

Dialogen mellan Kassandra och Felica rymmer både ironi, underfundiga formuleringar och tänkvärda budskap.

Låtvalet är som sagt främst Helens och Gunillas egna och dessa två väletablerade musikalstjärnor levererar alltid med bravur oavsett material. Både kan berätta historien i texterna de sjunger med inlevelse och fantastiska röster. Men alla låtarna är inte så allmänt kända att man tar till sig dem på en gång. T ex ABBA-låten Cassandra är en b-sida till singeln The Day Before You Come, och inte en av alla ABBA-låtar som alla kan sjunga med i. En av låtarna som nog många känner igen men aldrig förväntat sig hitta i en musikal är Ebba Gröns Mental Istid från 1981. För mig är det musikalens höjdpunkt. Genialiskt placerad i handlingen och får en ny stark innebörd som om den var skriven för det här. Jag har alltid gillat den även om den har gett lite kalla kårar, framtidsvision om vad som kan hända när datorna tar över. Nu står vi inför AI och låten är lika aktuell. Helens och Gunillas robot-rörelser förstärker känslan att de ska bara agera – inte tänka eller känna.

Slutet är inte överraskande, om man som jag läst ett antal böcker med den här typen av handling, – men är ett slut som visar på mänsklighetens motståndskraft och vilja att göra rätt. Ett slut som inger hopp!

I bokens värld innebär pocketversionen jämfört med inbunden bok inte att den blir kortare utan att den är mycket billigare. Här är det mer tiden på musikalen som kapats än själva priset.

Nån Måste Göra Det spelas just nu på Maximteatern i Stockholm men ger sig ut på turné runt om i landet och avslutas i Malmö 15 februari.

Peter LeMarc släppte sin första skiva 1982 och slog igenom stort 1987. Jag var i tonåren då och det sägs ju vara den musik som på nåt sätt definierar ens musiksmak och är låtar man kan även om man inte lyssnat på dem länge. Jag gillade LeMarcs låtar som ofta har ett stänk av vemod i dem men också haft hopp i sig, men jag aldrig upplevt dem som deprimerande. För mig är de 80- och 90-tal.

När ridån går upp möts vi av en 70-tals inspirerad brunaktig lokal som får mig att tänka skolaula eller Folkets Hus. Orkestern placerad på en scen i bakdelen av scen och som bara lockat en liten publikskara. De sex skådespelarna, klädda i 70-tals kläder, är utspridda en och en på stolar. Direkt ger det en deprimerande och lite tragisk känsla. De sex personerna är tre par vars förhållande inte känns helt bra.

All dialog bygger på LeMarcs låtexter och sjungs. Musiken är arrangerad så vemodet övergår till deprimerande, vilket förstärks av att koreografin är kantig och ryckig. Flera av skådespelarna är inte musikalartister och sånginsatserna blir därmed av varierande klass där några har mer opolerade röster som ibland dras mot sångprat. Någon hade också haft röstproblem vilket kan påverkat sånginsatsen ikväll. För mig bygger det på känslan av att det är något hela tiden som skaver. Är det det man vill få fram så har man lyckats bra.

Första aktens stora behållning är steppnumret med Rennie Mirro. Där blir det mer glädje och mer passion när han är på väg hem till sin tjej (Frida Hallgren) till Vänta dig mirakel.

Andra aktens scenografi tilltalar mig mycket mer. Ett vintrigt skogslandskap där snön faller då och då. Men skavet i handlingen fortsätter. Otrohet, splittrade par och nya par bildas. Här är det Sången de spelar när filmen tar slut som är höjdpunkten och publiken dras med. En låt med text som hade varit perfekt för att vara avslutning ”lamporna tänds och publiken går ut” för där har de publiken i en glädjekänsla. Men avslutet blir akustisk och lågmält och vi lämnar med en liten tom känsla. Förhoppningsvis kan det ha finslipats från det här publikrepet till premiären.

Det här är den första jukebox-musikalen jag sett som inte speglar min upplevelse av och förhållande till låtarna och musiken. Det här är inte ”min” LeMarc.

Om man tycker om den här uppsättningen beror nog helt och hållet på hur man upplever Peter LeMarcs musik. Så vänta dig inga mirakel – då kanske du får ett.

För 13 år satte Gladys Del Pilar, Blossom Tainton, Kayode ”Kayo” Shekoni, Vivian Cardinal och Fransesca Quartey upp föreställning B.U.S Brun Utan Sol och nu är det dags för dem att bege sig runt om i landet med en ny föreställning med nya reflektioner och historier att berätta. Under åren har de samlat på sig mer livserfarenhet och samhället har förändras.

Det blir en musikalisk resa där deras personliga erfarenheter varvas med historiska kvinnors liv – de kvinnor som gått före dem och trampat upp vägen. Men en väg som trots att århundraden gått fortfarande till viss del kantas av samma hinder och samhällssyn.

Föreställningen utspelas i en scenloge full med teaterkostymer, som kommer väl till pass under föreställningen. Dörren går i baklås. En snöstorm rasar ute, elen kommer och går, ingen kommer fram för att hjälpa dem. Men i logen gör sig några historiska kvinnorna påminda och vi förflyttas bakåt i tiden med start på 1400-talet och fram till nutid. Intressanta kvinnor som inte finns omnämnda i de vanliga historieböckerna, men som i dubbel bemärkelse satt färg på den svenska historien.

Systerligt delar kvintetten på utrymmet i föreställningen. Här är ingen den uttalade stjärnan utan det är gruppen som helhet som är föreställningen. Med stor inlevelse, personlig touch och starka röster berättar de historierna. Berättelserna varvas med musik och när snöstormen i föreställningen bedarrat, tar de sig ut från logen och äntrar scenen som stjärnorna de är. Det blir en oväntad, men väldigt bra och medryckande, konsertavslutning på föreställningen.

Jag lämnar Riksteatern med härlig svängig musik i kroppen och med ny insikt och kunskap i knoppen.

Premiären är i Tumba den 18 oktober och spelas sedan runt om i landet med avslutning i Skillingaryd den 5 december.

Det är nästan exakt 30 år sedan Kristina från Duvemåla hade urpremiär och ingen annan svensk musikal har nog blivit så älskad som den och den gav oss musikalstjärnor som Helen Sjöholm, Peter Jöback och Anders Ekoborg. Det är snart 10 år sen den sist sattes upp i fullskalig scenversion.

Nu är det dags både för en ny generation musikalälskare att få se den på scen och för en ny generation musikalartister att få sätta sin prägel på den.

Den här uppsättningen har två stora problem. Det första att den sätts upp just i Sundsvall – för mig som bor i Stockholm är det lite långt att åka och se den flera gånger. Det går dock att lösa. Men det andra problemet är större – den spelas bara till den 20 november och i stort sett alla föreställningar är slutsålda! Teater Västernorrland – hur tänkte ni med en så kort spelperiod för detta musikalernas mästerverk? Björn och Bennys andra musikaler Chess och Mamma Mia må spelas utomlands, i partyuppsättningar och nu senast en ny version av Chess på Broadway, men Kristina är Herrarnas Underverk!

Direkt när Nordiska Kammarorkestern spelade de första tonerna kom rysningarna och lyckokänslan att återigen få se Kristina på scen bubblade inom mig. Redan där får jag känslan av att här har man förvaltat Kristina på bästa sätt.

En liten bit in i föreställningen glider ett Astrakanträd in på scenen och en gunga hissas ned. Tuva B Larsen kommer in på scenen, börjar gunga och sjunger ”Sedan han lämnat Korpamoen” , de första orden i Duvemåla hage och redan vid ordet Sedan var det glasklart och helt tonsäkert att stafettpinnen från Helen Sjöholm nu har överlämnats till Tuva. Hos Tuva är Kristina I gott bevar. Tuva B Larsen förkroppsligar Kristina på ett fulländat sätt i varje scen. Hennes inlevelse är magisk, sång- och uttrycksmässigt. Finns ingen tvivel om att hon är Kristina och att hon har hittat sin Kristina. Hemma och Du måste finnas går rakt in i hjärtat.

Hani Arrabi spelar Kristinas man och livslånga kärlek Karl Oscar med självklarhet och bravur. Samspelet och kemin med Tuva bär ända upp till balkongen. Deras förtvivlan när de måste hålla sig från varandra är så stark. Kärleken mellan Kristina och Karl Oscar är den bärande punkten i historien och de håller den närvarande på ett fantastiskt sätt.

En av mina absoluta favoriter i Kristina är Vildgräs och den sitter helt som den ska med Hani.

Karl Oscars lillebror Robert spelas av Simon Oscarsson. Robert, drömmaren som tillsammans med vännen Arvid (Alfred Tobiasson) ger sig iväg för att leta guld när de kommer fram till Amerika. Han återvänder ensam och sjuklig. Simon får fram den rätta lite naiva och känsliga sidan hos Robert. Hans smärta och förtvivlan över Arvids död är väldigt påtaglig i Guldet blev till Sand. Det spröda i Ut mot ett hav sitter där det ska.

Kristina Lindgren imponerar stort som Ulrika i Västergöhl, särskilt i Aldrig där ilskan och kämparandan lyser starkt. Det är helt klart att hennes dotter ska få ett bättre liv i Amerika.

Det är en otroligt bra och samspelt ensemble, mycket tack vare att regissören Melker Sörensen har med sig känslan och magin sen han själv spelade barn i Kristina. Kärleken och respekten för musikalen är tydlig.

Scenografin av Nina Fransson är fantastisk och lyfter verkligen uppsättningen till en storslagen helhet tillsammans med resten av tekniken, kostym och peruk. Det är helt genialiskt i andra akten når skuggan av ett Astrakanträd reflekteras på scengolvet. Det är så snyggt och stämningshöjande.

Musiken är som alla känner till underbar rakt igenom. När sista tonerna klingar ut vill man bara höra mer. Det tar slut alldeles för fort. Ca 3 timmar och 45 minuters musikalnjutning och jag vill se den igen och igen!

Jag lämnar Tonhallen med en lyckokänsla som jag kommer bär med mig länge.

Alla ni som har köpt biljetter i tid – grattis!