Ringaren i Notre Dame, 2 mars, Göteborgsoperan, Göteborg

När man ska skriva om något som är så bra som Ringaren i Notre Dame är så är det jättesvårt att veta vad man ska börja skriva om. Har hört så mycket bra om den här musikalen så förväntningarna var rätt högt ställda och allt och mer därtill infriades verkligen.

Redan när jag kom in salongen och såg dekoren fick jag en känsla av att det här kommer att bli häftigt och maffigt. Benjamin La Cours scenografi och ljusdesign och videodesignen som han gjort med Jakob Bønsdorff Eriksen är bland det mäktigaste och häftigaste jag har sett i en musikal. Det känns verkligen som man befinner sig inne i Notre Dame och uppe i klocktornet och ute på gatorna i Paris. De har verkligen utnyttjat hela scenen så man känner sig helt omsluten av och mitt inne i handlingen även när man sitter på rad 10 på parketten. Det är otroligt häftigt när man förflyttas upp och ner i Notre Dame, det verkligen känns och ger en 3D-känsla när det även känns som stolarna skakar till. Och när Quasimodo ringer i klockan projiceras en stor klocka bakom honom som man upplever att den svänger fram och tillbaka över scenen fast det bara är en film, vilket förstärks av de mindre klockorna som svänger fram och tillbaka på scenen. Det är en Disneymusikal och det känns lite som att de tecknade figurerna kommer till liv för färgerna och miljöerna ger den där härliga Disneykänslan. Kostymerna av Anna Juul Holm och Lotte Blichfeldt är snygga och effektfulla från de grå kåporna som stenstatyerna har till de färgsprakande dräkterna som Zigenarna med Esmeralda i spetsen har. Där har man verkligen hittat rätt färgskala som ger färg men inte för mycket så det blir överdrivet glättigt. Synintrycket är storslaget!

Men hur imponerande och storslaget det här är så krävs det ju bra röster för att bära fram sångerna och musiken som är skriven av Alan Menken med text av Stephen Schwartz och översatt av Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson. Det är många pampiga storslagna nummer som kräver både duktiga solister, ensemblemedlemmar, dansare, operakören och den fantastiska orkestern för att ge den kraft som behövs och här det perfekt. Ljudet är avvägt så orkestern inte överröstar sånginsatserna utan man får en helhet som imponerar stort och ger en storslagen effekt. De stora rollerna bärs alla upp av fantastiska röstinsatser.

De flesta känner nog till historien om Ringaren Quasimodo (Martin Redhe Nord) som är vanskapt med puckel och skador i ansiktet. Han blir omhändertagen som bebis av sin farbror Dom Claude Frollo (Joa Helgesson) när hans föräldrar dör. Har växer upp i klocktornet i Notre Dame där han sköter klockringningen och har aldrig lämnat kyrkan. Hans enda vänner är statyerna och allt annat som finns där upp som han talar med. Dom Claude är väldigt stäng i sin uppfostran och gör karriär inom kyrkan. Han tycker väldigt illa om zigenarna/romerna som en dag om året får vistas fritt i Paris på Narrarnas dag. Quasimodo har en dröm att få se staden och uppleva Narrarnas dag. När han får höra att det troligen är sista året som den hålls smyger han ut från Notre Dame och hamnar mitt i firandet som leds av zigenarledaren Clopin Trouillefou (Tobias Ahlsell) och blir utsedd till Narrarnas kung. När folket ser hans vanskapta kropp vänder de sig emot honom. Den som kommer till hans räddning är den vackra Esmeralda (Marscha  Songcome) som Claude till sin förskräckelse känner en stark attraktion till. Även Kapten Phoebus (Jonas Eskil Brehmer) blir förälskad i Esmeralda som besvarar hans känslor. En varm vänskap uppstår mellan Quasimodo och Esmeralda som Claude inte accepterar. Han gör allt han kan för att fördriva romerna och utnyttjar sin makt som kyrkans man. Det är ett spännande drama med många starka känslor som slutar tragiskt.

Martin Redhe Nord, Joa Helgesson, Marscha Songcome, Tobias Ahlsell och Jonas Eskil Brehmer är helt fantastiska i sina roller och har enorma röstresurser. De får fram så mycket känslor och lyfter fram de olika karaktärsdragen i sina karaktärer. Joa Helgesson får verkligen fram den inre striden som finns hos Dom Claude. Han har så länge levt ett strikt liv och trott att han står över det mänskliga men när han inser att han älskar Esmeralda så vänds allt upp och ner. Quasimodo har hela sitt liv varit förtryckt av Dom Claude men känt att han vill och kan mer än vad han tillåts göra. Martin får fram Quasimodos utveckling från den undangömda figuren utan självförtroende till att växa och kämpa för det han vet är rätt så starkt. Marschas Emeralda är en stark kvinna som går sin egen väg och som utstrålar massa energi och känslor.

Det här är en uppsättning i världsklass och som ger så mycket intryck och man blir helt uppfylld av en. Varenda insats imponerar och det finns inte en enda svag insats någonstans. Ringaren har spelas sen i höstas och spelas bara till den 6 april. Jag är så glad att jag kom iväg för det här hade jag verkligen inte velat gå miste om. Den är utsåld resten av spelperioden men det kan gå att få tag i återbud.

 

Hugh och Nancy Många Världar, Genrep, 1 mars, Elverket, Dramaten, Stockholm

Kan inte låta bli att fundera på hur man resonerade på Dramaten när man valde att sätta upp en musikal som handlar om ett manligt geni som är extremt självupptagen, egofixerad, försummar sina barn, Liz och Mark, och ser ner på sin fru Nancy och är ständigt otrogen mot henne för han anser att de ska ha ett öppet förhållande fast han vet att hon inte vill det. Det hade väl gått an om Nancy hade varit en stark kvinna som sagt ifrån och lämnat sin man och gjort en egen strålande karriär. Men tyvärr baseras det här på en sann historia där det inte hände. Tvärtom, deras dotter Liz känner sig extremt försummad och flyr in i en värld av droger. Hugh är så självupptagen och belånar hus och bilar som han själv vill och när allt håller på och gå överstyr, ja då får han lämpligt nog en hjärtinfarkt och dör. Och där slutar historien. Vi får alltså inte veta hur det går för Nancy sen när hon äntligen blir av med sin tråkigt man. Så inte en särskilt modern historia. Bara ännu en historia om ett manligt geni som beter sig illa utan någon form av konsekvens för sitt handlande. Hugh Everett är känd för sin teori om parallella universum och det som är intressant i musikalen är hur hustrun helt plötsligt finner att hon lever i två lika universum när hon möter sig själv.

På Playhouse spelas just nu Människans hemlighet som också handlar om en känd vetenskapsman; Jacob Bronowski. Men där Jacob tydligt visar sin uppskattning för sin fru så är Hugh helt känslokall och nedvärderar sin fru. Han visar inte ens någon ånger när hans nedknarkade dotter ställer honom till väggen. Okänslig och självupptagen, vilket gör honom endimensionell och tråkig.

Det är Lars Rudolfsson som har skrivet och regisserat musikalen och den här når inte på långa vägar upp till t ex Kristina från Duvemåla som han också regisserat. Det enda de har gemensamt är att de bägge är långa. Den här är nästan tre timmar lång. Första akten är en timme så andra akten både är och känns väldigt lång. Inte alls som Kristina där tiden bara flög iväg.

Magnus Roosman spelar Hugh och han lyckas med att visa hur osympatisk Hugh är. Det samma gäller för hans vänner som är lika självupptagna som han själv. Peter Engman spelar den sliskige Arnold som gärna tafsar på Nancy som inte alls uppskattar det men som inte vågar säga ifrån. Men en av mina favoritscener är när de bägge Nancy som spelas briljant av Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg hämnas på Arnold under en grillfest. Arnold tafsar som vanligt på Nancy och då kommer bägge Nancy fram och sätter sig bredvid honom. Berusad som han är tror han förstås att han ser dubbelt. Så det finns en och annan scen som lockar till skratt.

Musiken är skriven av Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander och det känns mer som utfyllnad att ha gjort det här till en musikal. Tror att historien i sig kunde blivit tätare och mer intressant om man inte hade med musiken. Tyvärr har man inte tagit tillvara på att det är Helen Sjöholm som spelar Nancy för det är inte någon av låtarna där Helen får visa upp att hon är en av Sveriges bästa sångerskor. I vissa småinslag i några sånger kan man ana hennes fantastiska röst och inlevelseförmåga, men överlag är det rätt slätstruken musik och inte någon som man minns och sjunger på när man går därifrån. Helen och Vanna gör allt de kan för att få liv i den grå och trista Nancy och ingen kunde ha gjort det bättre och det är de som är behållningen. Det är när de är tillsammans som det blir intressant och kul. Det finns några scener när de bägge får visa upp sina komiska förmågor. Helen har en mimik och kroppsspråk som jag bara älskar och Vanna matchar henne bra.

Scenografin av John Engberg är väldigt bra. En öppen kub med olika rum på en vridscen som gör att det blir som ett riktigt hus man ser in i. Möblerat i bästa 70talsstil. Kläderna av Kersti Vitali Rudolfsson är också väldigt 70tal så 70tals känslan har man lyckats med. Den känslan hade vi haft även utan det ständiga rökandet. Helen och Vanna är verkligen lika som Nancy och illusionen av att det är en person har man lyckats med mycket tack vara peruk och smink av EvaMaria Holm och Mimmi Lindell.

Att jag valde att gå och sen den här musikalen var för att Helen är med i den, och även om hon är väldigt bra i den och med väldigt mycket så är känslan att jag ville se och höra mer ”Helen”. Om det bara hade varit en riktig bra Helenlåt i den så hade jag kanske känt mig nöjd. Kul att se hennes son Ruben Granditsky spela sonen Mark. Skådespelarna gör sitt bästa för att det här ska bli intressant, men materialet och musiken är inte tillräckligt bra för att det ska lyfta mer än enstaka stunder här och där.

Hugh och Nancy spelas fram till den 29 maj.

 

Bild från föreställningen/pressbild @Sören Vilks

https://www.dramaten.se/repertoar/hugh-och-nancy/

 

I mellan, Unruly Gang, Publik genomdrag, 28 februari, Riksteatern, Hallunda

I mellan är en häftig och läcker dancehallföreställning med Unruly Gang. Kvällens föreställning var ett s k publik genomdrag så det innebär att det fortfarande är under berarbetning och man testar på publiken hur det fungerar.

Unruly gang består av fem dansare med bland andra koreografen Imenella Mohamed som nyligen fick en Grammis för Årets nykomling och Ruth Roos. Imenella är vad som benämns som ”third culture kid”. Bor i Sverige, är från Somalia och pratar turkiska. Det här kommer fram i föreställningen som först inleds med en modern elektrisk tonmatta, mer läckra ljud än musik för mig. Så vävs det in svensk folkmusik till bilder av midsommarfirande som sen övergår till mer och mer afrikanska toner med bilder med afrikansk dans, hela tiden med de elektroniska tonerna i bakgrunden. Det är ingen musik jag skulle lyssna på hemma, men tillsammans med dansen, ljussättningen, kläderna och det blanka golvet som ibland ger en illusion av vattenspegling blir det riktigt läckert och man sugs in i takten. Dansarnas intensiva blickar fångar in publiken. I inledningen sitter dansarna på en trappa och en dansare rör sig nerför trappan som en smidig svart panter, smygande och med en blick som om det vore jakt på gång och fångar in publiken med sina blickar som pantern paralyserar sitt byte. Under den knappa timme som det pågår är man fullt fokuserad på dansarna och tiden rinner iväg snabbt. Dansarna är väl samspelta och rör sig som en enhet som ibland bryts upp och fokus är på en enskild dansare en kort stund, men fokus här är främst på hela gruppen och inte på en enskild dansare förutom i en sekvens där en dansare framför en solodans.

Gillar man dans tycker jag definitivt att man ska passa på och se den här föreställningen. Premiären är den 5 mars på Dansens hus och sen blir det turné runt om i landet.

Biljetter kan köpas här

https://www.riksteatern.se/forestallningar/i-mellan/

Hamlet, 26 februari, Dramaten, Stockholm

En av de mest kända pjäserna som finns är nog Hamlet, men vad jag vet har jag nog aldrig sett den live på scen. Det närmaste jag nog har kommit är när jag såg Rosencrantz and Guildernstern are dead som jag nog inte sett om det inte vore för att Daniel Radcliffe var med. Och i den skymtar Hamlet förbi lite grann. Hade det inte varit för att Hamlet spelades av Adam Lundgren så hade jag nog inte kommit iväg nu heller. Adam Lundgren har gjort stor succé i både Vår tid är nu och Torka aldrig tårar och därför tyckte jag det kunde vara kul att se hur han agerar live på scen. Hamlet är nog inte den enklaste rollen att ta sig an för det är väldigt mycket text att lära sig och så är det ju en roll och pjäs som många sett och har åsikter om hur den ska vara.

Eftersom jag inte sett Hamlet förut hade jag inte något att jämföra med, men alla fördomar jag hade mot Hamlet stämde ju inte alls. Sofia Jupither har regisserat och det är en otroligt bra uppsättning. Inte alls tråkig eller med jobbigt språk. Visst kan språket ibland vara lite styltigt men inte så det blir tråkigt. Tvärtom finns det många tillfällen som lockar till skratt. Hamlet är ett familjedrama där Hamlets far blir förgiftad av sin bror Claudisu. Änkan gifter snabbt om sig med Claudius vilket Hamlet självklart har svårt att acceptera. Han får i uppdrag av sin mördade fars ande att hämnas, kosta vad det kosta vill. Hamlet väljer att spela galen för att lyckas med sin plan. Han måste även försaka sin älskade Ofelia. Rosencrantz och Guildernstern är tidigare studiekamrater till Hamlet som blir tillkallade för att hålla koll på Hamlet och för att föra bort honom från Danmark till England på Claudius begäran. Med sig har de ett brev där kungen begär att Hamlet ska bli avrättad när han kommer till London. Hamlet får dock redan på det här och ordnar istället så att Rosencrantz och Guildenstern blir avrättade och själv återvänder han till Danmark. Där möts han av nyheten att hans älskade Ofelia har begått självmord. Claudius har fått höra om Hamlets återkomst och gör upp en ny plan för att mörda Hamlet i en fäktningsduell med en förgiftad värja och som backup även ha en förgiftad bägare i beredskap till Hamlet. Kan du din Hamlet så vet du hur det hela slutar i denna familjetradgedi.

Adam Lundgren är som klippt och skuren som Hamlet. Han är ju väldigt bra i sina olika tvroller men här på scen är han ett par snäpp bättre. Han levererar varenda replik perfekt. I ena stunden spelar han galen med stor övertygelse för att i nästa stund falla i en nutida kompisroll när han hänger med sina kompisar. Hans sätt att byta tonläge från det mer traditionella strikta till ett mer modernt dagligt tal förstärker hans karaktär. Hans kroppspråk är lysande och han balanserar sitt komiska kroppsspråk perfekt. Det är så lätt att det blir överdrivet och att det dras ett varv för mycket, men han håller sig på rätt sida hela tiden utan att det blir buskis. Adam imponerar väldigt mycket och det är värt att gå och se Hamlet bara för hans skull.

Hamlets stora kärlek Ofelia spelas av Karin Franz Körlof som gör en väldigt bra Ofelia. Vän och timid i första akten och galen i andra. Man känner verkligen med henne. Gerhard Hoberstorfer är sliskig och maktgalen som Claudius.

Det här är en uppsättning där man har låtit skådespeleriet stå i centrum. Scenografin är enkel med en stor trappa över hela scenen som fungerar väldigt bra i all sin enkelhet. Kläderna är nutida vilket förstärker känslan av att det är en tidlös historia i grunden. Ljussättningen är bra och det är läckert med röken som kommer då och då i olika scener.

Hamlet kommer att spelas till den 19 april och om du ska se Hamlet någon gång så är det nog nu. Adam är oförglömlig som Hamlet! Dessutom är ju Dramatens stora scen underbart vacker och det är en njutning i sig att se något i dessa vackra lokaler.

 

https://www.dramaten.se/repertoar/hamlet/?gclid=EAIaIQobChMI35C8jbDf4AIVBcYYCh10hQiuEAAYASAAEgIAaPD_BwE

 

 

 

 

Ghost, sista föreställningen, 23 februari, China Teatern, Stockholm

Allra första gången jag såg musikalen Ghost var den 15 december 2011 i London. Älskade den. Såg den ytterligare en gång i London innan de lades ner. Här i Stockholm blir et 5 gången gilt nu med den sista föreställningen innan ridån går ner för gott för den här underbara uppsättningen på China Teatern. Men den bistra sanningen är ju att musikaler kan inte gå hur länge som helst i Sverige för det finns inte så mycket publik och sen även om vi älskar en musikal vill vi ju gärna se något annat också. Så då behöver det bytas ut efter ett tag. Men när det är så bra som Ghost är så passar man ju på att gå några gånger….

Får nog säga att den här sista föreställningen är den bästa jag sett av de fem jag sett här på China Teatern och man ska ju sluta på topp. Peter Johansson (Sam) och Bruno Mitsogiannis (Carl) är ju helt fantastiska i sina roller. Bruno växlar så bra från att vara den trevlige kompisen till att bli den onde, samtidigt som man lider med honom och hans samvetskval för vad han har gjort. Det gör ont i hjärtat när Peter sjunger med så mycket förtvivlan över allt han mist.  Gladys del Pilar är minst i klass med Whoopi Goldberg och sjunger ju helt makalöst bra. Hon äger scenen. Maria Lucia (Molly) sjunger med så mycket smärta och har en otrolig kraft i sin röst. Fortfarande är det lite för mycket brytning när hon talar vilket tyvärr är lite störande. Som tur är märks det absolut inte att hon är danska när hon sjunger, då njuter jag för fullt.

Uppsättningen här på China skiljer sig mycket åt från originalet i London och de är så olika så det blir olika musikaler, samma handling och underbara musik, men scenografin och koreografin är helt annorlunda. Älskar bägge och kan inte säga vilken som är bäst. Imponeras varje gång av de häftiga spökdansarna som har perfekt kroppskontroll och får det att se så enkelt ut. Men i London steppade spökena och jag är ju lite svag för stepp. Scenografin var mer modern i London, här känns det mer hemtrevligt. Men gillar tekniken med projekterade bakgrunder för att vi ska förflyttas i handlingen.

Ensemblen här i Stockholm är så bra sammansatt, Sanna Martin, Alexander Larsson och alla andra underbara musikalartister som gör så många småroller.

Det kändes verkligen vemodigt att det här kanske är sista gången någonsin som jag ser den här musikalen. Så länge den inte hade satts upp i Sverige fanns ju alltid hoppet att den skulle sättas upp. Men det finns så många andra fantastiska musikaler som ännu inte spelats och andra som inte spelats på ett tag så det lär nog dröja innan någon annan sätter upp den.

Stort tack till alla som har varit med på scenen och bakom och runt omkring och för att ni satte upp en av mina favoritmusikaler!

I höst blir det ”En värsting till syster” på China Teatern. rCasten till den har inte släppts än, men jag en kanske inte alltför avancerad gissning är att vi får se Gladys på scenen igen? Och säkert flera från ensemblen också. Peter och Bruno ska ut på egen konsertturné med Matilda. Biljett är självklart redan köpt!

[

 

 

Människans hemlighet, premiär, 22 februari, Playhouse Teater, Stockholm

Vårens pjäs på Playhouse Teater är ”Människans hemlighet” av David Byrne. Den är inspirerad av Yuval Haris ”Sapiens: en kort historik över mänskligheten” och den kände matematikern och vetenskapsmannens Jacob Bronowski liv och verk. Jacob Bronowskis teser om mänskligheten framsteg och utveckling blev populära och han medverkade som vetenskapsman i radio och tv-program och intervjuades bland annat av Parkinsson i början av 70 talet.

Pjäsen utspelas först i nutid när Ava (Amanda Jansson), en ung forskarstuderande  håller ett föredrag om mänskligheten och hon har en kritisk inställning till Jacob Bronowskijs (Tobias Aspelin) syn. Hon har precis blivit uppsagd från sin forskartjänst och kämpar för sin karriärs fortlevnad. På kvällen går hon på tinderdate med Jamie (Charlie Gustafsson) och det visar sig att han är sonson till just Jacob Bronowskijs, Jamie har aldrig träffat Jacob men är stolt över hans verk och gärningar. Kvällen slutar hemma hos Jamie som just nu bor i sitt barndomshem, som är Bronowskijs familjehus. I det huset finns det låsta rummet där Jakob samlade alls in forskning. En guldgruva för en forskarstuderande som behöver få fart på sin karriär. Jamie som gärna vill imponera på Ava är inte sen att öppna upp rummet och tillsammans går de igenom handlingarna och det visar sig att Jakob under andra världskriget hade ett hemligt uppdrag att tillsammans med George (Slaven Spanovic) räkna ut hur man effektivast skulle släppa bomber över bland annat Dresden. Hur hanterar man det här om en person som setts som en stor vetenskapsman med en stor humanitär inriktning? Kan man använda den i sin forskning och svika en person? Hur agerar vi människor i olika situationer och vad vill vi egentligen veta om personer som vi har en viss bild av? Pjäsen vandrar mellan nutid och dåtid. Vi får tillbakablickar med hur Jacob och George forskade, Jacobs intervju med Parkinsson och hur Jacobs fru Rita Coblentz (Marie Robertsson) valde att agera runt det låsta rummet och olika situationer i den kända vetenskapsmannens liv. Hon överlever sin man med 40 år men valde att inte ta reda på vad som fanns i det låsta rummet för hon ville inte bli besviken på att han antingen inte gjort något särskilt i rummet eller gjort något hon inte kunde ställa sig bakom. För Jacob är Rita den bästa människan han visste.

Kasten fram och tillbaka i tiden blir lite rörig ibland. Men scenografiskt har man löst det bra med bokhyllor som snurras runt för att skapa olika rum och platser. I taket har man satt en stor spegel som skapar extra rymd och ger en bra effekt. Pjäsen i sig är lite tyngre än andra som satts upp på Playhouse och inte lika lättillgänglig, men väcker en del tankar om mänskligheten och vår tid på planeten. 

Som vanligt har Playhouse rollbesatt på ett fantastiskt bra sätt och till den här pjäsen med några riktigt väletablerade skådespelare blandat med ett par som inte är lika kända för teaterpubliken. Samtliga är väldigt bra i sina rollprestationer och lyfter sina karaktärer. Charlie Gustafsson som nog många sett i ”Vår tid är nu” gör scendebut och är charmerande som Jamie och visar att han kan leverera lika bra på scen som på tv. Amanda Jansson kommer att vara med i säsong tre av ”Vår tid är nu” så man har fått två högaktuella skådespelare till sin pjäs. Kan ju nämnas att Adam Lundgren spelar Hamlet på Dramaten just nu så det ska vara en skådespelare från ”Vår tid är nu”. Amanda är skarp som forskarstuderande och skulle lätt kunna hålla uppe intresset på en föreläsning. Tobias Aspelin känner man igen från t ex ”Fröken Firmans krig”. Marie Robertsson har bland annat spelat i ”Äkta människor” och med Tobias i ”Morden i Sandhamn”. Slaven Španović kom till Sverige 2016 och är en etablerad skådespelare i Kroatien/Serbien och nu börjat sin karriär i Sverige.

Människans hemlighet är cirka 90 minuter lång och spelas till den 27 april.

Playhouse är förutom att vara en väldigt bra teatersalong med sköna stolar och bra lutning även en trevlig samlingspunkt före och efter pjäsen då det både finns restaurang och bar. En helkväll om man så vill!

https://www.playhouseteater.se/manniskans-hemlighet.aspx

 

Usher, 20 februari, Folkoperan, Stockholm

Claude Debussy började skriva en opera baserad på Edgar Allan Poes klassiska skräcknovell ”The Fall of the House of Usher”. Den blev inte färdig men nu har  den färdigställts av Annelies Van Parys och librettot av Gaea Schoters på beställning av Folkoperan och Staatoper Under den Linden i Berlin. Urpremiär var i Berlin den 12 oktober 2018 och premiär här på Folkoperan den 14 februari 2019.

Usher handlar om den siste Usher, Roderick (Ola Eliasson) som bor i det gamla släkthuset tillsammans med sin sjuka tvillingsyster Madeline (Alexandra Büchel). I huset tillbringar läkaren (Rickard Söderberg) mycket tid och frågan är om han är där för att bota eller sprida fruktans virus. Roderick ber sin barndomsvän (Olle Persson) komma och besöka dem. När han kommer fram finner han sin vän övervakad av läkaren som motvilligt låter vännen stanna i huset. Läkaren har inte helt goda avsikter och utnyttjar Madeline i hennes hjälplösa tillstånd. Roderick och Madeline står varandra väldigt nära och Roderick är extremt överbeskyddande på ett sätt som kväver Madeline. Så förklarar läkaren Madeline död och nu är Roderick ensam kvar. Men är hon verkligen död?

Musiken är lite för skränig och skarp och jag saknar en melodi i den. Stundtals skapade den en viss obehaglig känsla som den ska i en skräckhistoria. Men avsaknaden av melodi gjorde att dialogen som sjöngs inte kom till sin rätta. Olle Persson och Ola Eliasson var kraftfulla i sina sånginsatser. Alexandra Büchels sång dränktes stundtals av musiken så det var svårt att uppfatta texten i sången. Sådet var bra att allt textades, även om textmaskinen inte hann med hela tiden.  Alexandra var väldigt närvarande i de scener när hon på avstånd betraktade de tre männen. Richard Söderbergs läkare var en obehaglig person, vars dolda motiv inte helt kom fram. I slutet hade han en del tänkvärda textrader om hur rädsla och fruktan är ett starkt maktverktyg och hur det är ett virus som man kan använda för att få folk att agera som man vill. En tydlig samtidsmarkering.

Allt utspelas i vardagsrummet som är ett rätt ljust och modernt sparsamt möblerat rum. Rummet i sig kändes för ljust för att vara i ett hus som anses vara obehagligt att vistas i. Men med hjälp av ljussättningen fick man då och då till en mörkare och mer skrämmande känsla i rummet. Träden som skymtade utanför fönstren och ytterdörren var snyggt gjorda.

Personligen fördrar jag mer melodiösa operor men för den som gillar mer spännande och kanske lite experimentell kammarmusik så kan den här operan passa. Annorlunda.

Usher spelas till och med den 10 mars och biljetter kan köpas här:

https://folkoperan.ebiljett.nu/tag/57?_gl=1*124xetg*_ga*ODI4NjEwMTU5LjE1NDQyNjgxNDE.*_gid*MzUyMzk4NDA4LjE1NTA3ODA5MjI.

 

Foto @MatsBäcker, pressbild Folkoperan

Lisa Nilsson, Kvinnan som är jag, premiär, 14 februari, Rival, Stockholm

Röda mattan är utrullad till entrén på Rival och inne minglar premiärpubliken och njuter av bubbel och Lindts chokladkulor. Lisa Nilsson är en av våra mest folkkära artister och det märktes på publiken som var på plats  I vimlet såg vi Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Anders Glenmark, Niklas Strömstedt, Sarah Dawn Finer, Karl Dyall, Philip Jalmelid, Tuva B Larsen och Sissela Kyla för att nämna några.

Lisa Nilsson äntrar scenen i en röd klänning med en tunn kappa med kanter av dun och ser ut som en riktig diva. Men det är en yta som hon under kvällen skalar av lager för lager och blottar sig på ett sätt som få artister någonsin har gjort på scenen. Generöst delar hon med sig av dilemmat av att vara en vanlig tjej som vill sy gardiner till villan med att ha artistambitioner, hur dejtar man någon när man är känd och hur även hon tyvärr drabbats av män som tagit sig friheter på olika sätt. Inte ens hon med den fantastiska rösten har sluppit mäns själviska, plumpa och sexistiska kommentarer och sätt att vara mot henne. Hon berättar rakt, ärligt och på ett sätt som berör, men även med en glimt i ögat och med lagom ironi. Hennes sånger får helt plötsligt en liten annan innebörd när det varvas med hennes livsiakttagelser. Det är härligt och befriande att höra hur hon nu ändå bejakar sig själv och trivs med den hon är. Det märks att det är hon själv som skrivit manuset för det är hennes egna ord, inte någon annan som satt ord på den åt henne. Vi får också höra om hennes kärlek till dans och musikfilmerna. Hon tar på sig steppskorna och framför med David Dalmo ett härligt klassiskt steppnummer. Underbart!

Låtarna under kvällen är allt från hennes hits som ”Himlen runt hörnet”, klassiker som ”Natural woman” och nyskrivna låtar om Kvinnan som är jag. Men det är hennes tolkning av Whitney Houstons ”I have nothing” som får hela publiken att jubla när hon sätter ton efter ton. Det är lika magiskt som förra gången jag hörde henne sjunga den. Hon bemästrar den till fulländning och med den guldpaljettglittrande klänningen hon har på sig så är det en klassisk showstopper som allt byggt upp till. Hon strålar av självsäkerhet. Under kvällen så får vi se vilken storartad artist och underhållare hon är.

På scenen omger hon sig med fantastiska musiker och flera av dem har hon jobbat med sen Himlen runt hörnet-tiden. Camilla Thulin har designat de fina klänningarna. Snyggt ljussättning.

Ja det är en riktig högklassig show som man inte går oberörd ifrån. Som kvinna tar man med sig både hennes syn på livet och den kraft och energi som hennes röst och utstrålning ger. Vilken kvinna hon är! Vilken inspiratör! Som man har man nog också fått något att tänka på. Det var inte bara Lisa som fick blommor utan alla i publiken fick med sig en ros hem. En fin gest på alla hjärtans dag.

Showen spelas till den 14 april på Rival och jag kan verkligen rekommendera den.

Biljetter kan bokast här:

https://www.eventim.se/biljetter.html?affiliate=ESE&doc=search&fun=search&action=grouped&fuzzy=yes&inline=false&suchbegriff=Rival&group=event

 

Humanology, Peter Jöback, 10 februari, Stora Teatern, Göteborg

I höstas släppte Peter Jöback skivan Humanology där han till skillnad från sina andra skivor varit med och skrivit alla låtar tillsammans med Kathryn Williams, Tobias Fröberg och Tobias Karlsson. De flesta av låtarna var med i hans popteater ”Med Hjärtat som Insats” som spelades på Cirkus under hösten. Men han tyckte det var så kul att spela det här nya materialet så det bestämdes att de skulle göra en exklusiv spelning på Stora Teatern i Göteborg. Biljetterna sålde slut direkt så det blev ytterligare en konsert och nu blir det också en sommarturné med det här materialet.

Konserten ikväll var från början den enda konserten, men extrakonserten var igår. Det märktes verkligen att Peter var på spelhumör. Han strålade på scenen och var full av energi och lycka av att stå på scenen igen. Med sig hade han sitt band från Cirkus och Frida Öhrn på kör mm. Det märks att de blivit väldigt samspelta efter hösten på Cirkus. Frida Öhrn är en perfekt duettpartner till Peter. Hennes ljusa känsliga röst kompletterar Peters röst och bildar röstmagi i t ex Sing, Wicked Games och Everybody Hurts. Med den här skivan har Peter landat ännu mer och känns otroligt självsäker och trygg som artist. Han gör det som känns rätt för honom och det märks.

Konserten börjar med ”The Shape of You” som är andra singeln från Humanology och under kvällen får vi höra de flesta låtarna från nya skivan. Gillade alla låtarna direkt när jag hörde dem första gången på Cirkus, men där var de ju också klädda med ett häftig bildspel och superläcker ljussättning. Ikväll var det dock ”bara” vanlig konsertljussättning i olika färger så här fick låtarna visa att de är så starka som de är. En av mina favoriter är den Bondinspirerade ”What if Tomorrow Never Comes” och älskade den även utan de dramatiska eldbildspelen. Är en låt bra så är den, och för mig får den gärna vara ledmotivet till en Bondfilm. Humanologylåtarna blandades upp med låtar från hans andra skivor också och från de olika genrer vilket visar på vilken bred artist Peter. Hade inte förväntat mig att vi skulle få höra någon musikallåt, men det blev både Guldet Blev till Sand och The Music of the Night. Båda i nya arrangemang och jag gillade verkligen den avskalade versionen av The Music of the Night. Låten ”Jag Har Dig Nu” förknippar jag alltid med Göteborg eftersom det vara på Konserthuset i pausen vi första gången såg hans video med Isabella Scorupco, så den passade ju bra att han sjöng här i Göteborg. I slutet av konserten plockade han fram de mer discoinspirerade låtarna som Dancing och Believer och bjöd upp publiken till dans. Många dansade med i bänkraderna. Kvällen avslutades med några lugnare låtar. En av de bästa låtarna han någonsin gjort är den helt underbara Call Me By Your Name. Den är verkligen helt fantastisk på skivan, men live med Peter och ett piano så är den magisk, gåshud och rysningar. Hans hyllning till Stockholm växer för varje gång jag hör den och den här gången möttes den inte av några burop från Göteborgspubliken när han presenterade den. Kanske för att han sa att det var en ”förlåtmig låt till Oscar”. Peter har en publik som har följt honom i många år vilket han är medveten om och dedikerade ”How Great It Is” till publiken. Och när han sen sjöng den så fick den en helt ny innebörd, passar verkligen att ha i slutet på en konsert.

Konserten var annonserad till 1,5 timme men den var ungefär 2 timmar, vilket nog mycket berodde på Peters mellansnack. Nu är han så trygg i sig själv och kan släppa manus och han säger det han känner för och vill förmedla just nu. Lite stickspår här och där, en längre utvikning än det var tänkt från början. Tack vare det så blev kvällens konsert den mest levande och personliga konserter jag sett med Peter. Så skönt att han till en punkt i livet där han trivs med var han är i livet,  njuter av det och gör det han vill och känner sig trygg i det. Som publik så tackar vi och tar emot och hoppas att han fortsätter med det. Då har vi mycket nytt och spännande att se framemot.

Närmast är det sommarturnén som är på gång så kolla upp när han är någonstans nära där du bor eller kommer att befinna dig på semester. Själv har blir det i alla fall Parksnäckan i Uppsala och Dalhalla för mig.

https://www.livenation.se/artist/peter-j%C3%B6back-tickets

That’s Entertainment I Frank Sinatras fotspår, Rennie Mirro, Karl Dyall och Blåsarsymfonikerna, 9 februari, Musikaliska

En regnig lördagseftermiddag i februari behöver man något att pigga upp sig med. Tur att vi redan den 14 april 2018 bokade biljetter till That´s Entertainment så vi kunde tillbringa eftermiddagen inne i värmen på Musikaliska och njuta av Blåsarsymfonikerna, Rennie Mirro, Karl Dyall och ett stort knippe med underbara låtar. Det är verkligen ren njutning från inledningen med ”Let the Good Times Roll” till det avslutande extranumret, ett potpurri av deras favoritlåtar som inte fick plats. En liten flashback till sommaren och ett par soliga varma sköna kvällar i Vita Bergsparken med det här underbara gänget.

Rennie och Karl är som klippt och skurna att sjunga låtar som The Lady is a Tramp, Cry Me A River, All of Me, Feeling Good och Once in a Lifetime. Den här typen av låtar kräver en viss typ av leverans och det fixar de här killarna utan problem. Rennie säger ett par gånger att han är förkyld, men det är absolut inget som märks. Möjligen att det påverkar flåset lite efter något av dansnumren då han får hämta andan lite innan han kan fortsätta. Det är ju så att de här killarna är inte bara fantastiska sångare, de är ju några av våra bästa dansare också. Rennie som är klassiskt balettskolad vilket märks i varenda piruett och bensträckning han gör, ja faktiskt i hans hållning hela tiden. Karl har en bakgrund i streetdansen och det ger en liten annan stil när han dansar. Så imponerande när han går balansgång på scenkanten och sen kastar sig ut i publiken i bakåtvolt. I andra akten fick vi också lite stepp! De här killarna kompletterar varandra helt perfekt och de har så kul tillsammans. Det märks verkligen att de älskar de här sångerna och att stå på scen tillsammans. Inte blir det sämre av att de sjunger med de skickliga musikerna i Blåsarsymfonikerna ledda under Hans Ek. Tillsammans skapar de musikalisk magi som trollbinder oss i publiken.

Konserten spelas även ikväll och imorgon, men i stort sett är det slutsålt. Men förhoppningsvis kommer de tillbaka nästa år. Kan varmt rekommendera att ni håller koll på när Rennie och Karl uppträder och skaffar biljetter. De uppträder också tillsammans med Joakim Bergström under namnet The High Society med samma typ av reportoar. Nästa gång ni kan se dem är i Märsta den 5 april.

https://www.nortic.se/dagny/event/19652

Foto Pontus Höök,  från Musikaliska hemsida.