Peter Jöback, Musikplats Stockholm P4, 2 november

På fredagar har Musikplats Stockholm P4 livekonsert i Studio 4 i Radiohuset. Idag var det dags för Peter Jöback att presentera låtarna från sin nysläppta skiva Humanology för första gången som en popkonsert. De flesta låtarna är med i den fantastiska popteatern ”Med hjärtat som insats” som just nu spelas på Cirkus i Stockholm. Låtarna är helt fantastiska på Cirkus men där backas det ju upp förutom av orkestern även av ensemblen och de vackra ljus och bilddesignerna som blir en del av låtarna. Men hur fungerar låtarna på en mindre scen och med enklare ljussättning, inga häftiga bildspel etc? Det var det många som ville veta och kön till Studio 4 ringlade sig lång runt i entréhallen i radiohuset. De första hade köat i över tre timmar innan dörrarna in till studion öppnades. Alla fick inte plats utan en del fick sitta i en studio bredvid och titta på konserten på skärm.

Men vi hade kommit i tid så vi fick bra platser inne i Studio 4. Först var det en kort intervju med Peter bakom scenen, avbrott för nyheter och så äntrade bandet och Frida Öhrn scenen. Sen kom programledaren Fredrik Eliasson in och presenterade Peter. Första låten var ”Rushing Into Love” som följdes av ”The Mask”. Peter och Fredrik pratade en liten stund och sen fick vi höra den helt underbara låten ”Call Me By Your Name”. En låt som Peter inspirerats att skriva efter att ha sett filmen med samma namn. Den är inte med på Cirkus så det vara första gången jag hörde den live och det är verkligen en låt som griper tag i en. Enkelt pianospel, Peters känslomässiga röst och en text som är väldigt fin. Peter berättade sen att han gillade Bond och ville göra en Bondinspirerad låt och så kom låten ”What If Tomorrow Never Comes” som handlar om Peters pappa till. En låt som jag älskade första gången jag hörde den på Cirkus där den är så läckert ljussatt och ett superhäftigt bildspel med eldar. En så snygg helhelt. Men låten är så stark och kraftfull så den fungerade lika bra på den här lilla scenen. Oavsett scen och publikstorlekt så sjunger Peter med sån energi och engagemang så man sitter helt hänförd. Sista låten i sändningen var ”The Shape Of You” men vi som var på plats fick en även höra ”Addicted” som extranummer.

Och fungerade låtarna i det här formatet? Ja absolut! Här var det bara fokus på låtarna och det var ordentligt jubel efter varje låt. Peter nämnde att när de spelat på morgonen att de kände för att ge sig ut på turné och spela i vår. Och det vill vi verkligen att han gör! Låtarna på Humanology är otroligt bra och det märks verkligen att Peter älskar att sjunga dem och de är så bra live. Hoppas att de bestämmer sig snart och släpper konsertdatum så vi vet vad vi ska göra i vår!

Konserten ligger upp på P4 i Musikplats Stockholm. Börjar ca 1:15 in i avsnittet med logeintervjun.

https://sverigesradio.se/avsnitt/1175391

 

 

Peter Jöback, Med Hjärtat som insats, 1 november, Cirkus, Stockholm

Nu är det ungefär halvtid för Med Hjärtat Som Insats och skivan Humanology har släppts så nu kan man äntligen lyssna på de underbara låtarna hemma också.

Ikväll var första gången som vi åt mat på Cirkus innan det började. Vi hade bort 7 vilket är precis vid den utbyggda runda scenen. Maten var helt ok, men det man betalar för är ju att få platserna riktigt nära scenen. Det blir en helt annan upplevelse att sitta så nära och nästan vara en del i föreställningen. Vid bord 7 är det en trappa ner från scenen så det var många gånger under kvällen som Peter eller någon från ensemblen kom springande ner eller upp från scenen. Man använder sig verkligen av hela Cirkus under föreställningen och Peter eller någon annan kan dyka upp precis var som helst i salongen så man måste vara alert och se var det händer något.

Jag gillar ju att ha närheten till artisterna och inte någon som skymmer, men det är ju på bekostnad av den fantastisk ljussättningen och bildspelet som är runt om hela salongen. Den helheten får man bättre om man sitter på läktaren, men inte för högt upp. Men när något är så bra som den här föreställningen är så går i alla fall jag flera gånger och då kan man ju välja att se den från olika platser och man får en ny upplevelse varje gång, man ser någon detalj man missat tidigare och en annan upplevelse av alla nummer. Just de låtar som är lite känsligare och ska beröra mer, de upplevs absolut starkare när man sitter nära och kan se Peters ansiktsuttryck. Avslutningen med ”Stockholm i natt” är ett sådant tillfälle.

Hur har då själva föreställningen utvecklats sen premiären? Inget direkt ändrat i själva föreställningen men Jens Hultén improviserade lite mer. Tyvärr har han samma otacksamma manus att jobba med som tidigare i den så kallade förshowen. Den cabareaktiga inledningen är verkligen en skarp kontrast till det explosiva, energiska och glädjefulla avslutet där Peters verkligen glänser och strålar som aldrig förr. De nya poppiga låtarna t ex ”What If Tomorrow Never Comes”, ”Beliver”, ”Rushing Into Love” och ”Dancing” är verkligen höjdpunkterna. Publiken älskar dem lika mycket som Peter älskar att sjunga dem. Det märks att Peter har fått en trygghet i det nya materialet för han släpper loss för fullt och bara njuter. Den osäkerhet som kan ha funnits för hur det nya materialet skulle tas emot är helt bortblåst. Ett annat nummer som var starkt redan på premiären men som nu vuxit ännu starkare är ”Everybody Hurts” en form av cirkelterapi med Peter och hela ensemblen. Den övergår sedan i den nya ”Addicted” som en härlig hyllning till livet och världen. Alla de nummer som var starka och bra på premiären har blivit ännu starkare och tightare.

Det här är en föreställning som det är lite svårt att definiera vad det är och Peter har själv valt att kalla det för popteater och den vandrar mellan teater, musikal och show. Historien om pojken som lämnade sitt hem i sökande på lycka och kärlek finns där hela tiden. Vissa låtar för handlingen lite framåt, men ibland är låtarna där mer som en status eller inslag i handlingen utan att föra den framåt, det är inget i texten i låten som driver handlingen. I början är det mer prat men ju mer det kommer in i handlingen till ”artistens” stora konsert ska gå av stapeln, blir det mer poplåtar som radas på varandra eftersom vi hamnar in i en konsert i handlingen.

Det är en väldigt blandning av folk i publiken men det som är kul att notera när man har sett den några gånger är att publiken i stort sett reagerar på samma sätt på varje föreställning. Lite tvekande i början men efter ett tag märker man att något händer för att växa till kraftiga applåder och jubel ju längre showen går och när publiken går därifrån hör man bara positiva reaktioner.

Humanology finns att köpa i samband med föreställningen och har man tur kommer Peter ut och signerar efter föreställningen.

Sista föreställningen är den 15 december och jag kan verkligen rekommendera att ni går Med hjärat som insats.

 

 

 

Humanology, Peter Jöback, releasedatum 26 oktober

Peter Jöback har under hela sin karriär vandrat mellan främst musikal och pop. De senaste åren har utåt sett varit dedikerade till musikalen då han bland annat spelat Fantomen i Phantom of the Opera både på West End, Broadway och i Stockholm. Men parallellt med det har han tillsammans med Kathryn Williams, Tobias Fröberg och Tobias Karlsson skrivit låtar till en ny popplatta. Första gången han släppte ett smakprov från den var i London för snart 4 år sedan då han sjöng ”Beliver” i en avskalad version. Till slut har han spelat in 10 låtar, alla med fantastiska arrangemang med ett band, stråkar och blås förutom, Call Me By Your Name som bara framförs ackompanjerad av ett piano. Resound är en perfekt kör som tillsammans med de skickliga musikerna och Peters röst fulländar varje låt.

Första singeln som släpptes var ”The Mask”, en låt som med sin inledningstext om ”Yellow taxis with their lights on, neon signs write the sky” för oss till New York och sätter tonen för den här skivan. En väl vald första singel eftersom han precis spelade Fantomen och nu skulle kasta sin mask och återvända till popvärlden. Den följdes den av den medryckande ”The Shape Of You” och senaste singeln ”Addicted” som är en gospelinspirerad hyllning till livet och världen vi lever i.

Men det som är intressant med den här skivan också är att Peter väljer att presentera nästan alla låtar i sin popteater ”Med hjärtat som insats” som hade premiär drygt en månad innan skivsläppet. Föreställningen bygger på alla hans skivor förutom musikalerna, men en stor del är fokuserad kring de nya låtarna. Det är modigt att ha med så många nya låtar som ingen har hört förut. Men Peter visste vad han gjorde, för under föreställningen är det de nya låtarna som drar ner mest jubel och applåder, trots att ingen har hört dem innan. Det är verkligen ett bevis på att han har hittat helt rätt med den här skivan. Peter har landat i sig själv och har en säkerhet som artist och njuter verkligen av att framföra de här låtarna. Hans röst, inlevelse och energi bär dessa låtar till oanade höjder. Starka låtar som fastnar direkt, är det inte det man brukar kalla för en hit? Och samtliga låtar på den här skivan fastnar vid första genomlyssningen.

Peter har släppt några popskivor tidigare både på svenska och engelska och jag har tyckt om alla men här har han överträffat sig själv. Den här står verkligen ut och är en skiva som man inte tröttnar på utan kommer att spela i många år framöver. Han bevisar verkligen att han är en fullfjädrad artist med en röst som fungerar lika bra i en dramatisk musikallåt som en upptempo poplåt. En unik röst för man hör direkt att det är Peter som sjunger.

Det är kul att han har valt att ha med lite olika stilar som alla har en koppling till popen. De kompletterar varandra till en perfekt helhet.

”Dancing” är en härlig discolåt som man har svårt att sitta still till och där Resound som körar bidrar med den rätta discokänslan. ”I Want To Know” är en ny pepplåt lite i stil med ”I Will Survive” som man kan plocka fram när man behöver peppa självförtroende. ”How Great It Is” och “Rushing Into Love” är också dansvänliga låtar.

Mina personliga favoriter är ”Beliver” som jag älskade redan första gången jag hörden den för fyra år sedan. Den blev inte sämre av den här lite mer upptempoversionen. Den har verkligen ett tempo och takt som man blir glad av. ”What If Tomorrow Never Come” är en läcker Bondinspirerad låt som går från lugn till väldigt kraftfull, pampig och intensiv och som bara växer och växer. Helt perfekt för Peters röst där han får använda hela sitt register med röst och intensiva känsla. Mest berörd blir man utan tvekan av den enormt finstämda ”Call Me By Your Name”. Blev helt knockad av den första gången jag hörde den. Peters känslosamma röst tillsammans med Richard Nilsson finstämda pianospel är ett mästerverk. Så enkel, så mycket känsla och magiskt vacker.

Det här är en skiva som jag tycker man ska köpa på CD och inte bara ladda ner eftersom den innehåller en bok med alla texter och fina bilder. Det är ju en härlig känsla att sitta och bläddra och ta in de fantastiska texterna ordentligt. Den lämpar sig väldigt väl för att lyssna rakt igenom för man vill verkligen höra en låt till och en till och en gång till, gärna på hög volym. Perfekt nu när det börjar bli kallt och grått ute och man vill vara inne.

Har ni inte sett Peter show redan så tycker jag att ni ska gå och göra det för att se de här låtarna framföras live är helt magiskt!

Många förknippar Peter med julen eftersom de älskar hans numera klassiska julskiva och i år kan vi fira jul redan nu för Humanology är inget annat än en tidig julklapp! Kanske rent av årets julklapp.

 

Bild:Pressmaterial fotograf BrorBror

Från Broadway till Duvemåla, 17 oktober, Skandiascenen, Stockholm

För ett par år sedan bestämda sig Viktoria Tocca att hon ville sätta upp en musikalkonsert. Sagt och gjort, hon hyrde Berwaldhallen och bad några vänner och kollegor att vara med. Det var startskottet till den turné runt Sverige som nu är inne på sjätte säsongen. Till varje säsong plockar hon ihop några olika musikalkollegor som är med och det finns ju rätt många duktiga musikalartister att välja på i Sverige så att få en bra variation är ju inte något problem. Den här säsongen har Viktoria skaffat sig en ny ”bebis”, Broarna i Madison County” där hon spelar den kvinnliga huvudrollen och hon hoppar bara in på några konserter som gästartist, som ikväll. Hennes bebis har blivit stor och klarar sig på egna ben.

Från Broadway till Duvemåla är idag ett väl inarbetat koncept och konserterna säljer slut i stort sett överallt. Det som jag skulle säga är styrkan i uppsättningen är att man inte har en fixstjärna utan det är fem otroligt duktiga musikalartister, Laila Adèle, Niklas Asknergård, Emmi Christensson, Emil Sigfridsson och Malena Tuvung,  som är lika starka i sina solonummer som när de körar och backar upp varandra. Allra bäst är de nog i de kraftfulla numren där alla är med som t ex One day more från Les Miserable eller i öppningsnumret Circle of Life från Lejonkungen. Det är så mäktigt när Laila Adèle tar de första tonerna med sin kraftfulla soulröst. Laila får också briljera med sin starka röst i t ex Fame och This is me.

Eftersom jag går rätt mycket på musikal har jag sett rätt många musikalartister på scen men vad jag vet har jag nog aldrig sett Emil förut. Så när jag hör de första tonerna från Anthem tänker jag direkt att nu kommer Niklas in, men nej det var det inte utan Emil. Får erkänna att jag i någon sekund blev lite besviken eftersom Niklas är en av mina favoriter. Men det tog inte många sekunder innan jag insåg att här står en kille med en fantastisk röst! Det är just det som är storheten med de här konserterna. Det finns inte något svagt kort, utan alla är bara så bra! Fem artister som framför alla sånger med tonsäkerhet, härlig energi och kärlek till musikalen. Det finns så många underbara musikallåtar att välja på. Precis som tidigare år är det en bra blandning på låtar som måste vara med, nya låtar och låtar som är kännetecken för just den artisten. Det vore t ex kriminellt att inte ha med ”Feeling good” när Niklas står på scen. Han slår Michael Bublé med hästlängder! Och står han på en scen som är granne med Cirkus så måste ju ”Guldet blir till sand” vara med. Precis som Malena inte kan låta bli att sjunga ”Memory” från Cats. Hon är ju vår Grizzabella. Ytterligare en kvinna med en underbar stark röst. Hon och Niklas gör en härligt Grease tolkning.  Niklas har spelat i Miss Saigon så vi fick  höra en underbar tolkning av ”The last night of the world” tillsammans med Laila.  Emmi och Niklas har i olika uppsättningar varit med i Phantom of the Opera så fick vi njuta av flera sånger från Fantomen. Emmi har en sån ljuv ljus röst och hon är perfekt som Disneyprinsessa. Hon gjorde den svenska rösten till Belle i Skönheten och odjuret. Då fick hon inte sjunga ledmotivet, men ikväll sjöng hon den underbara duetten med Emil. Så vackert!

Kvällens gästartist var som sagt Viktoria själv och hon sjöng en låt i varje akt, Dark Waltz och Somewhere over the rainbow. Förutom de fantastiska rösterna så vill jag också berömma de underbara klänningarna som tjejerna hade. Viktorias fantastiska långklänningar, paljettglittrande klänningar och Emmis stilrena enkla klänningar för att nämna några. Fina klänningar och smokingar lyfter numren, precis som den fina ljussättningen. Och så har vi de där killarna som står längst bak nästan hela tiden, Fredrik Bergström på trummor, Conrad Boqvist gitarr och Magnus Willavi bas under ledning av den makalösa Carina E Nilsson. Vad vore en konsert utan bra musiker? Helheten är styrkan i det här konceptet.

En underbar musikalkväll på alla sätt med musikalartister som håller världsklass!

 

 

 

 

 

 

 

 

Nacka Tupp, genrep, 8 oktober, Soppteatern

Ett av de mest intressanta Sommarpraten i år var Fatima Bremmer som berättade om Ester Blenda Nordström och boken Ett Djävla Solsken som hon skrivit om Ester. Hade aldrig hört talas om Ester Blenda, men det visar sig vara en viktig kvinna i vår historia med ett spännade och intressant liv. En annan viktig kvinna i vår historia är Anna Whitlock som jobbade för kvinnornas rösträtt och även var en av förgrundsfiguerna till matkooperativet Svenska Hem. Precis det som den populära tv-serien Fröken Friman handlar om.

Eva Kaijser och Monika Björk har nu skrivit en pjäs där det unga journalisten Ester Blenda vill intervjua Anna som har avgått som ordförande i Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt. Anna har dragit sig tillbaka och tänker njuta av att vara ledig när Ester Blenda med full energi störtar in och lite tränger sig på. Det blir ett intressant möte mellan de här två kvinnorna som på olika sätt kämpar för kvinnans rätt i samhället.

Anna spelas av Tintin Anderzon och Ester Blenda av Edda Edlund. De gör varma porträtt av de båda kvinnorna. Olika till karaktärena men bägge med en stark vilja att göra det som de tycker är viktigt.

Pjäser på soppteatern är bara 55 minuter långa ungefär och det är väldigt kort tid för att berätta om de här kvinnorna som betytt så mycket för de svenska kvinnorna, men det vi får är intressant och underhållande och jag kan varmt rekommendera att ni nu när hösten och mörkret kommer går och ser den här pjäsen. En god värmande soppa får man ju på köpet också.

Klara soppteater
Kulturhuset Stadsteatern 2018

Bild @Markus Gårder, Stadsteaterns hemsida.

Apologia, primär, 6 oktober, Playhouse Teater, Stockholm

Hösten pjäs på Playhouse är Apologia skriven av Alexi Kaye Campbell. Pjäsen hade premiär 2009 på the Bush Theatre i London. Förra året sattes den upp igen i London då med Stockard Channing i huvudrollen som Kristin Miller. Är man uppvuxen med Grease som en av de stora filmerna så vet man att Stockard Channing är Rizzo. Hade funderingar på att se Apologia då i London men det blev inte av. Den har precis haft premiär på The Roundabout Theatre i New York återigen med Stockard Channing Som Kristin. Playhouse har en bra känsla för att sätta upp pjäser som är aktuella i London eller i New York. Eftersom jag inte såg den i London är det kul att nu få en ny chans.

Apologia handlar om Kristin Miller, en kvinna som stod på barrikaderna på 60talet. Har blivit en framgångsrik konsthistoriker och precis skrivit sina memoarer. Hon ska fira sin födelsedag med sina två söner och deras flickvänner och vännen Henry. Men sönerna Peter oh Simon ser inte sin mamma som den framgångsrika kvinnan utan mamman som lämnade dem när de var små. Så vi står inför en familjemiddag med många känslor och sanningar som ska avhandlas.

Förutom att Playhouse är bra på att hitta moderna och aktuella pjäser så är de också väldigt bra på att hitta rätt skådespelare till rätt roller. Marika Lindström fick hoppa in med kort varsel när Eva Britt Strandberg blev sjuk och man kan inte annat än imponeras av hur hon på knappt två veckor lyckas sätta sig så bra in i rollen som Kristin. Kristin en kvinna som på ytan är framgångsrik, men som inombords har så mycket känslor som hon har stängt av. Hennes stora livssorg är att hennes exman tog ifrån henne sönerna när hon satsade på sin karriär. Hon har blivit en kvinna som lever för sin karriär och inte släpper in någon. Hon är kritisk till alla och har kvar sina vänsterideal från 60talet. Marika Lindström levererar de ironiska kommentarerna perfekt med ett litet leende på läpparna. Perfekt tolkning av den ironiska brittiska humorn. Kristin har inte mycket till övers för sönernas flickvänner. Trudi är sonen Peters nya flickvän, som visar sig vara kristen, ve och fasa. Frida Hallgren är underbar som den snälla Trudi som vill alla väl och verkligen vill göra ett gott intryck på Kristin. Men det är verkligen inte lätt. Men trots alla ironiska och elaka kommentarer hon får ta emot behåller hon sitt lugn och till slut blir hon godkänd. Andra sonen Simons flickvän Claire, är skådespelerska i en såpa. Men själv framhäver hon att hon är en dramatisk skådespelerska. För henne är det yttre väldigt viktigt. Bägge flickvännerna är raka motsatser till Kristin. Cecilia Frode är väldigt bra som Claire. En stark kvinna som tror på sig själv och som inte räds för att säga emot Kristin. Tre olika kvinnor som porträtteras av några av våra bästa skådespelerskor. Vet inte om det är meningen att det är kvinnorna som ska vara de starkaste rollerna men jag blev mest berörda av dem. Starka kvinnoporträtt av olika typer av kvinnor i olika generationer. Sönerna Peter och Simon spelas av Jonas Kruse respektive Jonathan Silén. Peter har blivit en finansman till sin mors besvikelse. Simon är deprimerad. Bägge sönerna är besvikna på sin mamma så de tycker att hon övergav dem som små. Vännen Henry (Donald Högberg) har mest rollen som fredsmäklare och den lite komiske karaktären. Samtliga tre är bra i sin roller, men bäst och starkast är som sagt kvinnorna.

Joachim Siegård står för översättningen och jag har inte sett den på engelska, men den brittiska ironin finns kvar som jag älskar. Bra repliker som alla levererar med fingertoppskänsla.

Scenografin av Pia Wiik är bra. Ett kök med stort matbord där alla samlas. Maria Felldin Almgrens kostymer framhäver de olika karaktärerna. Den vita designerklänningen som Claire har ser verkligen ut som en designklänning som gått lite för långt. Kristin middagskläder är eleganta och framhäver hennes åldrande elegans och styrka.

Det är en pjäs som leder till skratt och eftertanke och igenkänningsfaktor. De flesta, om inte alla, kan nog relatera till familjegräl och meningsskiljaktigheter och hur olika personer är även om man är en familj och hur olika man kan se på samma sak.

Apologia spelas till den 1 december och vill ni se en välspelad, rolig pjäs som leder till eftertanke kan jag varmt rekommendera den. Och varför inte göra en helkväll med en bit mat i restaurangen eller något gott att dricka innan ni ser pjäsen?

 

Spring Awakening, 4 oktober, Teater Prisma, Hässelby

2016 grundades West End Stockholm och har satt upp ett par musikaler. Namnet West End Stockholm är ju genialt. Längre västerut kommer man ju inte med tunnelbanan i Stockholm och så sätter man upp musikal här. Perfekt namn!

Höstens musikal är Spring Awakening, en musikal jag inte sett förut och som jag inte visste så mycket om. Den sattes upp 2006 på Broadway och vann 8 Tony Awards, bland annat för bästa musikal. Duncan Sheik och Steven Sater har skrivit den baserad på en bok och pjäs från 1891 av den tyske författaren och satirikern Frank Wedekind. Så en historia som är mer än 125 år gammal hur modern kan den kännas? Väldigt modern faktiskt! Tonårsproblemen då och nu verkar vara rätt lika. Sökande efter kärlek och sin identitet och kraven att lyckas i skolan. Handlingen är förlagd till 1890talet men musiken är rockig och modern och ungdomarna som spelar har en härlig energi och spelglädje!

På 1890 talet så talades det inte så öppet om sex och pojkar och flickor gick inte i samma skola. Vi får följa 12 ungdomar på väg in i vuxenvärlden. Vi kommer in i handlingen när Wendla (Elin Wessbladh) får höra att hennes syster ännu en gång fått besök av storken. Men det där tror hon inte riktigt på utan vill veta hur bebisar kommer till. Hennes mamma blir väldigt generad och kommer med en krystad förklaring att det händer när en gift kvinna älskar sin man som bara hon kan. Men den förklaringen får hon bittert ångra senare. Samtidigt i en pojkskola blir pojkarna förhörda på latin. En av pojkarna, Moritz, (Benjamin Sundström) sitter och dagdrömmer och klarar inte av sin del och hans gode vän Melchior (Teodor Wickenbergh) som är klassen stjärna och lärarnas favorit försöker komma till hans hjälp. Men den stränge läraren envisnas med att har man fel så har man. Skolan accepterar inte de svaga och att bli kuggade är skam för familjen. Pojkarna fantiserar om flickor och det är väldigt tydligt på scenen vad en kille gör med sin hand både själv och i grupp. Det här att hålla isär pojkar och flickor gör ju inte att de blir mindre intresserade av det motsatta könet precis. Wendla och Melchior lekte tillsammans som små och träffar på varandra igen och det ena leder till andra, med förödande konsekvenser. Mortiz blir kuggad och det är något som hans pappa inte kan förlåta, vad ska de nu säga i kyrkan? Men det handlar också om flickor som blir utsatta hemma och våldsamma fäder och mammor som tittar bort eller gör vad som helst för att slippa skam, kosta vad det kosta vill.

De övriga ungdomarna är Martha (Siri Flovin), Ilse (Lovisa Forsell), Thea (Ebba Irestad), Anna (Rebecka Jern), Liéze/swing (Hanna Thelander), Georg (Kalle Tunell), Hanschen (Johan Bergman), Ernst (Fredrik Karlsson) och Otto (Joel Lättman). De vuxna spelas av Thérese Neaime, Erika Dittmer, Anders Hedlund och Pål Jacobson.

I stort sett är alla som spelade nya ansikten för mig och det är jättekul att det finns så många nya begåvade musikalartister. Teodor Wickenbergh såg jag dock i somras som Maria Magdalena i Jesus Christ Superstar och i den rollen fick han inte sjunga så mycket, vilket jag tyckte var synd, men här får han verkligen sjunga ut. Blir verkligen inte förvånad om han dyker upp på någon större scen för han har verkligen en bra röst. Elin var underbar som Wendla. Fin röst och fick fram karaktären hos Wendla väldigt bra. Men de som man blir mest berörd av är nog Benjamin Sundström som Moritz och Lovisa Forsell som Ilse. Mortiz som inte klarar av att leva upp till sin fars förväntningar och Ilse som blivit utkastad hemifrån och som kämpar för att överleva.

Det är en bra och samspelt ensemble, med många bra röster. Mycket energi på scenen och de förmedlar känslor bra.

Scenografin var enkel, funktionell och effektfull. Snygg och effektfull ljussättning. Duktiga musiker som leddes av Johan Mörk.

Den här hösten i Stockholm är nog en av de starkaste i musikalväg på flera år och Spring Awakening är en del i det. Så ta gröna linjen västerut och kliv av i Hässelby Gård och gå till Teater Prisma. För gillar man musikal ska man inte missa den här Tonyvinnande musikalen. Och det är ju nästan gratis dessutom, bara 280 kr. Men det gäller att ni snabbar på, den spelas bara till den 13 oktober.

Biljetter kan köpas här. För 6 och 7 oktober kan det bokas med 25% rabatt med koden ”superhelg”.

http://www.westendstockholm.se/biljetter/

 

 

 

 

 

Ghost, 23 september, Chinateatern, Stockholm

Den 7 september såg jag det andra publikrepet av Ghost och nu var det dags att se den färdiga produktionen. Spännande att se vad som hänt under de här veckorna, har samspelet och kemin blivit bättre?

För den som inte har sett filmen Ghost som musikalen är baserad på handlar den om det unga paret Sam (Peter Johansson) och Molly (Maria Lucia Heiberg Rosenberg) som flyttar in i en ny lägenhet i Brooklyn som de ska renovera. Sams barndomskompis och kollega Carl (Bruno Mitsogiannis) hjälper dem. Så en kväll när Sam och Molly är på väg hem från en vernissage och middag blir Sam rånmördad. Men han blir kvar som ett spöke och tar hjälp av ett medium Oda Mae (Gladys del Pilar) för att få kontakt med Molly. Men var det verkligen bara ett slumpmässigt rånmord eller var det planerat?

På publikrepet var samspelet och kemin mellan Peter och Maria lite trevande, men ikväll slog det verkligen gnistor. Kemin fanns där och man blev så engagerade i deras kärlekshistoria och det är så sorgligt ibland. Peter är så bra som Sam, hans frustration när han inte kan göra det han vill som spöke och hur ömt han iakttar Maria när han är i hennes närhet. Marias förtvivlan när Sam dör känns verkligen äkta. Bruno har spetsat till Carl mer och det märks hur han slits mellan att vilja nå framgång och rikedom och att han inte ville att det skulle gå som det går, men att han inte kan backa bandet. Peter och Bruno har ett underbart samspel och det märks att det verkligen gillar att spela tillsammans. Agerar de eller är det deras vanliga jargong? Svårt att säga för jag kan verkligen tänka mig att de kan göra ”smittsammasjukan i hissen scenen” på riktigt. Gladys som Ode Mae är verkligen strålande och imponerar enormt. Hon kan verkligen matcha Woopi Goldberg! Sångmässigt är det här en perfekt fyrklöver! Alla har underbara musikalröster med ordenligt känsloregister.

Ensemblen är bra castad med duktiga musikalartister som t ex Sanna Martin, Alexander Larsson, Anna Maria Hallgarn och Clarissa Krabbe. Superduktiga spökdansare! Bianca Fernströms koreografi av spökdansarna är underbar, riktigt häftig. Man märker att Jennie Widegren från Bounce har haft ett finger med i spelet också.

Älskar musiken av Dave Steward från Eurythimcs och Glen Ballard. Kul med modern och lite poppig musikal. Har orginalcast CDn, men de får gärna göra en svensk också.

Den här uppsättningen skiljer sig en hel del från originaluppsättningen i London. Gillar bägge, men kul att Anders Albien har valt att göra den på sitt eget sätt med ny scenografi (Anders Bini) och koreografi. Scenografin är snyggt gjord. Enkel och effektfull med samma väggar och ”gångvägar” som med hjälp av snyggt videospel (Philip Sundbom och Johan Larsson) gör att vi förflyttas mellan lägenheten, tunnelbana, kontoret, parker i New York och andra härliga New Yorkställen. Verkligen snyggt och effektfullt. Magikonsulten Mark Parker har varit med och ordnat till de speciella spökeffekterna som jag inte tänker avslöja utan ni får själva gå och se dem och se om ni kan lista ut hur de gjort dem. Får inte glömma att nämna ljuset (Palle Palme). Det är så snyggt och effektfullt med det blå ljuset på Peter för att markera att han är ett spöke. Camilla Thulin har än en gång gjort bra kläder, särskilt Oda Maes är läckra och lite lagom överdrivna.

Som helhet är det här en modern, fräsch musikal med mycket känslor och en och annan näsduk plockas fram. Jag kan verkligen rekommendera att ni går och tittar på den. En av mina moderna musikalfavoriter!

Broarna i Madison County, sista föreställningen, 30 september, Maximteatern, Stockholm

Sista föreställningen i Stockholm av Broarna i Madison County blev min tredje, men det var nog den första jag bokade för jag har en kompis som när hon såg att den skulle sättas upp; Den ska jag se!! Så hon såg till att boka biljetter snabbt och på perfekta platser på rad 3 i mitten. Sen hade jag förmånen att få se en repetition och så såg jag den dagen efter premiären också. Kul att vara med och se hur den har utvecklats under den här knappa månaden som den har spelats. På repet var inte håret på Fransesca (Victoria Tocca) brunt och hennes blåpricka klänningen i andra akten var inte klar. Istället var det en grön mer morgonrocksliknande i de scenerna. Den blåprickiga är finare. Huvudrollerna och ensemblen är nu mer samspelade och det är ju bara väntat. Tycker särskilt Petra Nielsen som den nyfikna grannfrun Marge tar ut svängarna mer för varje gång jag ser den, utan att hon går för långt. Marge är den komiska karaktären i musikalen och det är lätt att det blir buskis av det, men Petra balanserar på rätt sida. Ensemblen är rätt unga och håller på och etablerar sig i musikalbranschen. Det ska blir intressant att se var Moa Pellegrini, Mattias Disman, Hanna Boquist, Pia Ternström, Josephine Betschart, Jonathan Björck, Oscar Collin och Elin Uvas Salas dyker upp framöver.

Musiken i Broarna är väldigt finstämd och det är flera fina duetter mellan Fransesca (Viktoria Tocca) och Robert (Daniel Sjöberg). Dan Bratt (Charlie, Marges make) och Joachim Bergström (Bud, Fransescas make) gör också en ”duett” som är en av mina favoriter i musikalen. En härlig blues/soul låt som sticker ut lite från det mer finstämda. Mycket kraft i Dan och Joachims röster! Nu är det alltså sista gången som vi får njuta av Viktorias fina klara stämma när den fyller Maxim. Stor eloge till henne att hon satsade och förverkligade sin dröm att sätta upp Broarna i Sverige, vilket också var Skandinavien premiär. Nu flyttas den ner till Malmö där den spelas 12 till 27 oktober.

Det finns många musikaler som inte satts upp i Sverige ännu och vi får hoppas att Viktoria hittar någon mer musikal som hon vill producera och sätta upp.

 

 

 

 

Så som i Himmelen, 27 september, Oscarsteatern, Stockholm

Såg ett publikrep av Så som i Himmelen för ett par veckor sedan och älskade den, och nu var det dags att se den färdiga produktionen. Vad passar bättre att se en regning september torsdag än den här musikalen som är så fylld av härlig energi? När vi kom in på Oscars mötte vi av skyltar som sa att ”På grund av sjukdom spelas idag rollen som Gabriella av Kristin Lidström”. Blev jätteglad när jag såg det för Malena Ernman spelade den på repet så henne har jag ju sett i rollen och Kristin gjorde en underbar Cosette i Les Miserable när jag såg den i Karlstad så för mig var det en vinstlott! Det hördes lite besvikna suckar i publiken när det meddelades men de visste inte vad som väntade dem i slutet av första akten.

Handlingen i Så som i Himmelen är nog känd för de flesta då mångar har sett filmen. Den välkände dirigenten Daniel Dareus återvänder till sin barndomsby efter att han blivit sjuk. Den by som han lämnade när han blev mobbad i skolan som liten pojk. Hans plågoande Conny finns kvar och han har fortsatt att vara brutal och misshandlar sin hustru Gabriella. Han hälsas välkommen till byn av prästen Stig. I lanthandeln träffar han den levnadsglada Lena och byns stora fixare Arne. Han blir inbjuden till kyrkan för att lyssna på kören. I kören finner han glädjen igen i musiken, något som försvunnit ju bättre hans karriär gått. Det är en väldigt svensk berättelse där kören har en stor roll och svenskar är ju väldigt bra på att sjunga i kör, en av våra stora fölkrörelser. I kören rymms många personligheter och olika människoöden.

Fredrik Kempe har gjort all den nyskrivna musiken och det är underbar musik rakt igenom. Det här är i klass med Kristina från Duvemåla. Precis som Kristina så känns det väldigt svenskt på ett positivt sätt. Även i rollbesättningen finns det likheter med Kristina. Till de stora rollerna i Kristina valdes artister som inte var jättestora namn och t ex Helen Sjöholm var okänd, men vi vet ju alla hur det gick för henne och vilken succé som Kristina gjorde. Även i Så som i Himmelen är flera som spelar de stora rollerna inte de vanliga affischnamnen till en musikal. Förutom ett par undantag. Anders Ekborg som spelar Stig är sedan sin roll som Karl-Oskar i Kristina en av våra stora manliga musikalartister. Rollen som Stig är som klippt och skuren för honom. Här får han spela ut hela sitt register och det som han är bäst på, att både vara lite elak, sårbar och känslosam. Och tack Fredrik Kempe för att du har gett honom två pampiga känslosamma låtar som ger rysningar rakt igenom. Björn Kjellman som spelar Arne har gjort några musikaler och en del roliga karaktärer och han är underbar som Arne, i vissa scener stjäl han scenen från de andra. Inte samma röstregister som Anders, men hans låtar är mer komiska så det funkar bra. Den karaktär som de flesta nog minns från filmen är Gabriella eftersom Helen Sjöholm har gort Gabriellas sång odödlig. Här har man valt Malena Ernman och det är hon som syns mest på affischerna. Men som sagt ikväll var hon sjuk och spelades av den mindre kända Kristin Lidström. Gabriella är kuvade misshandlade kvinnan. Kristin är perfekt i rollen och min favorit som Gabriella av dessa två. Kristin är liten och ljuv och får fram hur kuvad och rädd Gabriella är. Hon börjar svagt och trevande i Gabriellas sång precis som det ska vara för att sedan blomma ut och sjunga med en röst som är ren, klar, stark och berörande och som når ända upp till sista raden på balkongen med en känsla som så stark. Applåderna när hon sjungit färdigt ville inte ta slut och de fortsatte en stund efter att ridån gått ner i första akten. Och de som suckat innan var nu fulla av beundran och det kändes lite som ett sånt där ögonblick när en stjärna föds. Det var så bra!

Daniel Dareus spelas av Philip Jalmelid som om man är insatt i musikal nog har koll på då han t ex spelat Javert i Les Miserable både på Värmlandsoperan och på Spira i Jönköping, men nog ingen som alla har koll på. Så det här kan man nog se som hans stora genombrott. Han är verkligen helt suverän som Daniel. En stark röst och sjunger och agerar med känsla. Hans motspelerska Tuva B Larsen är ett nytt stjärnskott. Hon är helt fantastisk. Underbar röst! Sara Jangfeldt spelar prästfrun Inger. Sara har spelat musikal i många år och är väldigt duktig. Therese Andersson Lewis är härlig som Siv, som inte riktigt vet vilket ben hon ska stå på när det gäller Daniel. Kören som helhet är en av de stora rollerna i den här musikalen och i ensemblen som spelar kören är det rakt i genom bra musikalnamn även om de inte är affischnamn, men de kan sitt jobb och lyfter den här musikalen till högsta klass. Det finns inte någon som är dålig, inte någon som darrar på rösten utan alla levererar med högsta klass både sångmässigt och skådespelarmässigt. De är så samspelta. De lyfter verkligen varandra. De får fram den härliga gemenskapen som det är i en kör och en kör ska ju vara en enhet utan någon stjärna, då blir det som bäst. Och det är också en av de anledningar som gör att jag tycker att Kristin är så bra som Gabriella. Hon är mer en del i kören och känns väldigt äkta som körmedlem. Men när hon stiger fram och sjunger sitt solo så levererar hon fullt ut. Helt knockad av varenda ton hon sjunger i musikalen. Kristin spelade som sagt i Les Mis i Karlstad och det gjorde även Rikard Björk. Då spelade han Enjorlas, här spelar han den förståndshandikappade Tore. Han gör en väldigt fin tolkning av Tore. Samspelat mellan honom och Tuva är så fint och rörande. En av de mest rörande och starkaste scenerna är den när tjöcke Holmfrid (Linus Eklund Adolphson) får nog av Arnes påhopp och säger ifrån. Det är en musikal med väldigt mycket känslor i och man går inte oberörd ifrån men det är glädjen som är den överväldigande känslan, även om en och annan tår kan komma under musikalens gång.

Den ende som inte sjunger är nog Conny, spelad av Christoffer Wollter. Han är så grymt bra som den elake Conny. Så obehaglig.

Scenografin bidrar också till den svenska känslan. Fonderna som är hus, kyrkan och affären är i trä av olika slag och känns varmt och ombonat. Hotellrummet på slutet är mer kallt och svalt.

Det är är ett mästeverk till musikal och den blir bara bättre och bättre. Än är det bara sagt att den ska spelas i höst, men man har redan nu lagt in extra föreställningar på söndagar så det är ju inte otroligt att den förlängs under våren. Skulle bli förvånad om man inte gör det.