Jag bara älskar hur Östgötateatern vågar ge sig på de musikaler som inte har spelats i Norden förut. I år har de verkligen lyckats hitta en musikal som inte så många kände till innan och som bara spelats i Storbritannien. Urpremiären var 2019 på Edingburgh Fringe Festival. Sen har den spelats kort i London och varit på en UK Tour och nu på Östgötateatern. Stor eloge till den som hittade den och såg till att den sattes upp. För det är en helt underbar utflippad musikalparodi!

De flesta känner till Disneys Den lilla sjöjungfrun. Sjöjungfrun Ariel som med sitt röda långa hår blir förälskad i en prins och drömmer om att få ben så hon kan leva på land med honom. Men i vägen för hennes lycka år är den hemska bläckfisken Ursula. Fast är hon så hemsk egentligen? Hur kom det sig att hon är så arg och bitter? Är det det riktiga slutet som hittills har berättats? När vi nu får höra historien från Ursulas perspektiv då framkommer en helt bild av det som hänt.

Sofia Jung är helt underbar som Ursula, vilken röst och komisk talang! Har sett henne i andra mindre roller men här tar hon, bokstavligen och rättmätigt, jättestor plats i sin enorma och häftiga bläckfiskklänning. Maja Döblings kläder är helt underbara och Anna Anderssons mask och peruk fulländar det. Hur kul har inte de haft det på jobbet när de skapat dessa kreationer?

I sin ungdom blir den smarta Ursula förälskad i den vackre prins Triton (Martin Stokke Mathisen) och kärleken är besvarad. Tritons far Neptunus (Stefan Clarin) har helt andra planer för sin son och skiljer dem åt på ett brutalt sätt. Deras vägar möts inte igen förrän Tritons dotter Ariel (Julia Küster) behöver Ursulas hjälp. Och det är nu vi får se vad som egentligen hände med Ariel.

Martin Stokke Mathisen får också spela ut hela sitt register och jag har nog aldrig sett honom så rolig förut. Att han kan sjunga har han senast visat i Dear Evan Hansen och här får han också visa att han verkligen kan sjunga kraftfulla låtar. Sofia och Martin är helt perfekta i sina roller.

Väldigt imponerad av Stefan Clarin som även han var en stark röst. Julia Küster är underbar som en rätt korkad komisk Ariel. Hennes minspel är helt underbart när hon hamnar i prinsen kök och den franska kocken Colette (Moa Eklöf) sjunger om de olika underbara fiskar hon ska tillaga.

Men ingen Lilla Sjöjungfrun utan krabba Sebastian. Lisa Hu Yu förkroppsligar Sebastian på ett underbart komiskt sätt.

Här har man verkligen lyckats locka fram den komiska sidan hos alla och de lyfts fram av kostymerna. Snabbt slutar man tänka på att flera karaktärer är dockor som nån i heltäckande kroppsdräkt styr – de känns levande på nåt konstigt sätt. Camilo Ge Breskys regi och koreografi är så bra. Sebastians stela krabbdans, räkor som dansar can-can – ja här är verkligen allt möjligt! Calle Norléns text är rapp och aktuell med många roliga referenser och levereras med perfekt timing.

Unfortunate är ett lyckokast för alla musikalälskare!

Spelas i Norrköping till den 12 oktober och i Linköping 1 november till 6 december.

För fyra år sedan spelades Astrids Lindgrens älskade Ronja Rövardotter på Intiman och nu är det dags att en ny generation barn får uppleva den på scen.

Rövardottern Ronja föds en ovädersnatt i Mattisborgen. Samma natt föds Birk, son till rivaliserande rövarledaren Borka. Ronja och Birk möts när de är 11 år och blir själsfränder. Ronja är en härlig varmhjärtat fri själ som inte vill blir rövare när hon blir stor. Ronja och Birk ger sig iväg till Mattisskogen där olika faror lurar som vildvittror, grådvärgar och de charmiga rumpnissarna huserar. Frigörelse och omvärdering av gamla principer går som en röd tråd.

Kålle Gunnarsson uppsättning fångar den grundläggande känslan i Ronja och för alla som har sett långfilmen eller den nyare serien känns många scener igen och de klassiska replikerna finns med. En av de mest älskade scenerna i Ronja är när hon fastnar med foten i Rumpnissarna hus och här hittar man både charmen, myset och humorn och belönas med kvällens varmaste applåd. Vem älskar inte en rumpnisse?

Ronja rekommenderas från fem år och är man däromkring kan nog både vildvittrorna och grådvärgarna känns lite skrämmande. Caroline Eriksson kostymer är genomgående bra och hon lyckas väl med konststycket att inte göra för barnsliga dräkter utan låter vissa väsen vara lite otäcka.

Ensemblen gestaltar sin karaktärer väl och får publiken att känna som att vi är en del av rövarbanden. Dansen och sången förstärker rövarbandskänslan på ett bullrigt hemtrevligt sätt .

Årets Ronja är ett känslobatteri, skratt, en aning rädsla, känslosam, bullrig och varmhjärtad.

En riktig familjeföreställning som alla åldrar kommer uppskatta, vissa av nostalgiska skäl andra för äventyret.

Ronja spelas till den 30 december så ta med hela familjen och kompisar och titta på dem. Lämna höstmörkret ute, anslut till rövarbanden, utforska Mattisskogen och brist ut i ett vårskrik.

Fortsätt läsa →

För drygt ett års sedan hade Joyride the musical världspremiär på Malmö opera en solig och varm septemberdag. Stockholms premiären drabbas tyvärr av ihållande regn så feststämningen på röda mattan utanför kommer av sig lite men inne på China Teatern är stämningen desto högre.

När de första tonerna av Joyride spelas är publiken med från start.

Handlingen i Joyride bygger på Jane Fallons bok Got You Back om designern/stylisten Stephanie (Jessica Marberger) som en dag upptäcker att hennes sambo Joe (Lucas Krüger) är otrogen med Katie (Emelie Evbäck). Stephanie kontaktar Katie och det visar sig att Joe har sagt till henne att de är skilda. Dubbelspelet av Joe underlättas av att Stephanie, Joe och deras tonårsdotter Stella bor i London men Joe som är veterinär jobbar veckovis på landet där han bor med Katie. Stephanie och Katie träffas och börjar planera sin hämnd på Joe.

Det här är en musikal som lyfter fram flera starka kvinnliga karaktärer som den exentriska Meredith (Hanna Hedlund) som är en av Stephanies kunder, Stephanies kollega Natasha (Pia Törnström) och inte minst dottern Stella som har en stark vilja. Jämfört med de starka kvinnliga karaktärerna har Joe en rätt blek framtoning och det slår inte gnistor mellan vare sig Stephanie eller Katie och tanken slår en hur föll de för honom? En starkare kemi, fast rent platonisk, är det mellan Natasha och chefen Gary (Anton Lundqvist) som lyfter varandra på ett fantastiskt sätt. Anton är helt briljant med en perfekt komisk balans i minspel, kroppsspråk och leveransen av repliker.

Kombinationen av triangeldrama och att den delvis utspelas i modevärlden ger en perfekt ingång till Roxettes låtar som fartfyllda Dressed for Success, The Look, Dangerous och balladerna Spending my time, Listen to your heart och It must have been love som får en stark och känslosam innebörd. Jane Fallons Got You Back och Roxettes är en bra matchning.

Jämfört med originaluppsättningen har en hel del förändrats. Från Malmö är Jessica Marberger kvar som Stephanie men övriga roller är utbytta. Katies framtoning som tjejen från landet förstärks mer i val av kläder än i Malmö och kontrasterna mellan Stephanie och Katie märks mer. Den exentriska Meredith har det skruvats lite mer på åt det exentriska hållet och något mindre pondus.

Scenmässigt är Malmö Opera och China Teatern väldigt olika vilket gör att man har gjort anpassningar sceniskt och använt ljustekniken på olika sätt. Kvar är trappan som används för att illustrera deras hem. Men det är andra ljus och bildbakgrunder. Den största skillnaden är dock att på Malmö Opera framfördes musiken av full symfoniorkester vilket ger en mäktighet på ett annat sätt. Mest saknade jag det i Listen to your heart som blev så stark, känslosam och pampig i Malmö med Sanna Martin. Med det sagt är Listen to your heart en oerhörd stark låt även i Stockholm och Hanna Hedlunds röst imponera stort i den. Musiken med den mindre orkestern blir mer som man är van att höra dem, vilket passar den mindre scenen.

Dansnumren är helt fantastiska och ett av de mest minnesvärda är de silvriga provdockorna.

Många fantastiska sånginsatser och häftiga fartfyllda dansnummer sprider en glädjefylld energi ut i publiken.

Applådtacket inledes med en videokavalkad från Roxette som blir en fin hyllning även till Marie Fredriksson som övergår till ett fartfyllt Roxettemedley som gör att det är nog inte någon som lämnar China Teatern utan att småsjunga på en Roxettelåt.

Joyride tog Malmö med storm och kommer att göra det i Stockholm också och det är nog bara en tidsfråga innan den sätts upp i London och på Broadway.

Ska ni se en föreställning i höst är det den här!

Runt Aviciis musik har Benke Rydman skapat något man aldrig upplevt förut. Gränsen mellan publiken, skådespelarna, dansarna och orkestern är helt utraderad i den här innovativa, läckra och häftiga 360 graders föreställning. Interaktionen med publiken pågår hela tiden och scener rörs sig runt i publikhavet på scengolvet. Det händer saker hela tiden. Ljussättningen är så snygg och effektfull.

Aviciis musik driver och förstärker handlingen som kretsar kring livets olika skeenden, hemligheter och kärlek som avslutas med en circle of life-tvist. Känslosamt och tänkvärt.

Dansen är intensiv, varierande och full av känslor. Man häpnas över den extrema kroppskontrollen som t ex Anton Borgströms uppvisar i den makalöst bra marionettinspirerade dansen.

Alexander Lycke, Fredrik Lycke och Lisette Pagler och Anna Åström röster pendlar mellan full styrka och intensiv smärtsam känsla i sina karaktärer. Sofia Papadimitriou Ledarp och Peter Gardiner guidar oss igenom datingvärldens djungel med både humor och allvar.

Det här är en föreställning man behöver uppleva för att riktigt förstå vad det är. Man omsluts av musiken och känslorna från de första pulserande ljuden på den helmörka scenen till det euforiska avslutet där publiken, dansare, skådespelare och musikerna i full eufori stämmer in i Aviciis Wake me up och man dansandes leds ut från scenen.

Det har varit en ära att ha fått följa Lonely Together från eftermiddagen den 8 september 2024 som testpublik när Benke testade sin idé utan att säga vad det skulle bli, via olika rep där förställningen byggts på och gjorts om här och där, till den här fantastiska premiärkvällen.

Det här kan bara vara början för det här är världsklass och jag kan inte tänkta mig annat än att den kommer att flyga ut i världen. Ett perfekt sätt för Aviciis musik att leva vidare som passar alla åldrar.

,