För ett par veckor sedan när jag frågade min kompis 6-åriga dotter om hon ville följa med på en musikal om Robin Hood var det ett glädjetjut utan dess like ”Jag älskar Robin Hood”. Så förväntningarna på dagens föreställning var stor och redan i kön in till Waterfront började äventyret med Robin Hood. Två eldkonstnärer/eldslukare underhöll i kön och hon tyckte det var så häftigt när de sprutade eld som drakar. Hon kunde inte få nog av det. Så fick hon syn på sheriffens vakter som gick runt och höll ögonen på kön och det var ju också häftigt. Inne i foajen fortsatte det med soldater med brynjor som gick omkring och hon tvekade inte att vara med på bild med dem. Inne i stora salen var det rikligt uppdukat med champagneglas med dricka i, Festisar, frukt i mängder, guld- och silver mynt och lite annat att äta. Men det bästa var nog att barnen fick testa att skjuta med pilbåge. Inga problem att stå i kö och vänta på att få prova på det inte.

Så var det dags att gå in i salongen och Waterfront har ju en stor scen som imponerar och den var snyggt upplyst i rött (ljusdesign Pelle Palmé).

Dröse & Norberg sätter årligen upp en familjemusikal som bygger på en känd historia men med nyskriven musik (Martin Landh och Peter Nygren) och handlingen lite ändrad. Men på det stora hela så känns historien igen och barnen hittar snabbt sina favoriter och vet vem som är god och vem som är ond. Historien börjar med att Skalden (Bill Sundberg) kommer till staden och sjunger ballade om Robin Hood och sen sätter äventyret igång. Robin Hood (Christian Arnold) och hans gäng har flytt till skogen och lever på jakt och vad naturen kan erbjuda dem eftersom Prins John (Patrik Martinsson) och hans soldater har bränt ner deras gårdar och drivit dem på flykt. Robin Hoods gäng stöter på Little John (Joakim Nätterqvist) som utmanar var och en i dueller som de inte har en chans i. Lite senare stöter de på Broder Tuck (Martin Almgren) som dyker upp samtidigt som några av Prins Johns soldater kommer med en kista full med skattpengar men vakterna övermannas och tvingas på flykt och lämnar kvar skattkistan till Prins Johns stora förtret. Robin Hood och hans gäng tar sig till byn för att köpa mer vapen och där stöter Marion (Elisa Bryant) och Robin Hood ihop för första gången. Ja sen rullar historien på med att Prins John fångar Robin Hood som lyckas fly tillsammans med Marion. Det blir lite mer strider och förvecklingar innan Richard Lejonhjärta (Mats Genfors) återvänder från sitt korståg i slutet av akt två och Robin och Marion äntligen kan få varandra. Slutet gott allting gott, precis som det ska vara. 6-åringen var så nöjd med det. ”Jag visste att Robin och Marion skulle få varandra och Marion fick ta på sig sin finaste klänning på slutet!. Lite fundersam var hon över att alla soldater som var med var tjejer, för i filmerna är det bara killar. Men det var riktigt bra soldater!

Robin Hood (Christian Arnold) är ju den stora hjälten som alla hejar och Christian gör en ungdomlig och charmig Robin. Elisa Bryants Marion är en tuff tjej som inte låter sig hunsas med. Martin Almgren som vann Idol 2015 gör sin musikaldebut som Broder Tuck. Han har fått ett par sånger som passar perfekt för hans röst och han visar vilken duktig sångare han är. Axel Schylström som också var med i Idol 2015 spelar Slim Jim, en i Robin Hoods gäng. Men min favorit är nog i alla fall Patrik Martinsson Prins John. Prins John framställs ju i regel som en rätt fjantig och gnällig person med storhetsvansinne och det är inget undantag här. Patrik är briljant som fjantig och har en perfekt timing i det så det inte slår över, han balanserar det superbt. Även han har fått några sånger och jag gillar att en av dem visar upp den fjantige Prins John, men att hans slutsång är av det rockigare slaget som passar Patrik som hand i handsken för där kommer hans manlighet fram på ett annat sätt och det blir mer kraft och tryck i sången. Patrik är den mest meriterade musikalartisten i det här gänget och det är underbart att se att han fått en roll där han verkligen får visa upp det utan att det sker på bekostnad på någon annan i uppsättningen. Det är en tight och bra ensemble som kompletterar varandra bra och fyller den stora scenen med energi och spänning. Fighterna och duellerna är snyggt koreograferade av Robert Dröse och Gustaf Mardelius.

På ett snyggt och effektfullt sätt förflyttas publiken från ett grått och regnigt Stockholm rakt in i Sherwoodskogen och ett rafflande familjeäventyr. Ett äventyr som nu ger sig ut på en turné runt om i Sverige med sista föreställning i Göteborg den 15 mars 2020.

Ska bli spännande att se vilken berättelse som Dröse & Norberg gör musikal på 2020. Men för den som inte kan vänta till dess finns en möjlighet att se Snövit the Musical som de spelat några omgångar tidigare men som de ger sig ut på turné med igen med start 23 november på Göta Lejon.

 

Avgång 23:11 är en nyskriven musikal som baseras på Don Allens pjäs Tram 23:11. Sex främlingar möts på en spårvagn med en lite konstig ”konduktör” Sabrina (Jonas Nerbe). De vet inte riktigt hur de hamnat på spårvagnen och sakta går det upp för var och en att de precis har dött och är på sin resa till den andra sidan. Sabrina är deras skyddsängel som ska hjälpa dem över. Men för att komma dit behövs biljett och det visar sig att det finns bara fem biljetter. Vem av dem har inte dött? Det är det publiken som avgör! I första akten får vi lära känna de olika personerna och omständigheterna kring deras död. Julia (Sanna Martin) som är en karriärskvinna som har en affär med sin chef och dött i en bilolycka. Men hur gick olyckan egentligen till? Boxaren Bruno (Zardasht Rad) som dör i en fight fast hans flickvän bett honom sluta. Singeltjejen Nadine (Jasmine Hekura) som dött ensam hemma. Luca (Antonio Tengroth) som haft en dödlig sjukdom och legat på sjukhus en längre tid. 17 åriga Elle (Evelina Klaveus) som knarkar och festar mest och dör på en fest. Ensamstående mamman Dorota (Aida Jabbari) som blir mördad på vägen hem med sin dotter. Vem av dessa personer förtjänar mest att få leva? Har de levt sina liv på rätt sätt? Vem förtjänar en andra chans? Vem har någon kvar som behöver d mest? Ja det är många tankar som väcks och inget är svart eller vitt. Den ödesmättade musiken av Stefan Levin som hörs i bakgrunden förstärker den obehagliga känslan.

Musiken är inte nåt man sjunger på efteråt eller som egentligen för handlingen så mycket framåt för det är inte sjungen dialog utan mer ett sätt att förstärka karaktärerna och deras känslor och ge oss en bättre bild av vem de är. Väldigt bra cast och samtliga får publiken att bli engagerad och känna något för sin karaktär. Skådespelarna är inte de mest kända men när man tittar närmre har de flesta gjort en hel del och det märks. Sanna Martin är väl den mest meriterade musikalartisten av dem. Antonio Tengroth har jag sett i någon reading på Playhouse så det var kul att se honom agera fullt ut. Om Sanna är mest meriterad av dem som musikalartist så är nog Zardasht Rad det vad gäller skådespeleri på scen, film och tv. Senast såg jag honom i Nationalsången där han var makalöst bra, precis som nu. Evelina Klaveus är helt nyutexaminerad musikalartist och henne kommer vi nog att få se mer av. Om jag inte är fel var hon med i Legally Blonde i våras. Jasmine Heikura spelade Doralee i 9 to 5 och har dubbat mycket, bland annat gör hon svenska rösten till Hermione i Harry Potterfilmerna. Hennes Nadine berör verkligen. Aida Jabbaris som ensamstående mamma väcker flest sympatier i kväll och är den som blir röstad kvar att leva. Inget fel på hennes insats men det känns så PK att hon blir vald, inte det mest spännande och intressantaste valet. Så genrepspubliken tog det säkra kortet, men jag hoppas verkligen att publiken övriga kvällar är lite modigare. Det är ju mer intressant att få veta vad som händer med t ex Julia och Nadine. Skulle de ändra på sina liv om de fick en chans till? Dorota vill ju bara leva för att fortsätta att ta hand om sin dotter på samma sätt. De andra vill ha förändring.

Det här är verkligen ingen glad och glättig musikal utan rätt obehaglig vilket är en härlig kontrast till de andra feelgoodmusikalerna som går i Stockholm just nu.

Verkligen kul att Jonas Nerbe fastnade för den här pjäsen och tillsammans med alla på och bakom scenen skapat den här intressanta, omskakande och berörande musikal som nu har världspremiär. Kan varmt rekommendera att ni går och ser den! Spelas bara till den 14 november så köp biljett nu innan det är för sent!

London har ju hur många musikaler att välja mellan så det kan ju verka lite konstigt att man på samma dag ser både matinén och kvällsföreställningen av samma föreställning. Nu är det här en väldigt speciell föreställning som bara spelas under 16 veckor på Gielgud Theatre medan man bygger om Queens Theatre (som ska byta namn till Sondheim Theatre) där musikalen sen ska börja spelas igen med en helt ny scenografi, den klassiska vridscenen blir ett minne blott. Till den här föreställningen har man valt ut några av de allra bästa musikalartister som spelar och det är inte samma cast varje föreställning. Michael Ball spelar i stort sett alla som Javert, men rollen som Jean Valjean delas av Alfie Boe och John Owen Jones. Och just onsdagar så är det John Owen Jones som spelar matinén och Alfie Boe som spelar på kvällen. Så på en och samma dag har man alltså möjligheten att få se tre superstars på musikalhimlen. Det är ju något man bara inte kan missa!

Konserten är i stort sett utsålda och när jag väl hade bestämt mig för att åka till London och hittat en dag där bägge spelade var det bara att slå till. Till matinén köpte jag biljett på rad 4 parketten (D22) som var en fantastisk bra biljett, men bra biljetter kostar (125£) så till kvällen valde jag en mycket billigare biljett på den övre balkongen (Grand Circel, AA8). Där såg man det mer från ovan men ljudet var lika bra och att bara betala 15£ och ändå ha i stort sett fri sikt när man lutar sig lite fram så är det ju ett riktigt fynd.

Hade ju det stora nöjet att byta några ord med Sir Cameron Mackintosh på premiären av Häxorna i Eastwick (ja jag är fortfarande helt starstrucked över det) och han var så stolt över den här scenkonserten och lovade mig en underbar dag på teatern. Det löftet infriades verkligen. Varje gång jag ser Les Mis och jag hör orkestern spela upp de första tonerna så slås jag av hur bra det är. Och sen sugs jag in i musiken, texterna och historien. Det är verkligen en musikal som har precis alla ingredienser som gör att jag kan se den om och om igen. Eftersom det är en konsertversion så är det inget scenbyte men lite klädbyten bjuder de på ändå. Orkestern var placerad längst bak och längst upp på scenen och i stort sett hela ensemblen var med på scenen nästan hela tiden.

Michael Ball debuterade som original Marius 1985 så det är riktig Les Mis historia att se honom igen i Les Mis, nu som Javert. Michael Ball är alltid Michael Ball och han gör en väldigt bra Javert, även om han har en lite mildare framtoning än en del andra jag har sett. Det har ju diskuterats vem som ska vara bäst i rollen som Jean Valjean, Alfie eller John Owen. Personligen tycker jag nog att det var lika bra och det spelar inte någon roll vem av dem man får se, även om det är så att Alfie är den som har satts som ”förste” Jean Valjean. Carrie Hope Fletcher är otroligt bra som Fantine. Bradley Jaden som Enjolras är helt outstanding, måste vara en av de bästa Enjolras jag har sett. Såg honom som Javert i våras och han var ju lika bra då. Den killen kan verkligen sjunga. Matt Lucas var tyvärr inte med som Thérnardier men Stephen Matthews som ersatta honom var strålande med perfekt komiskt anslag i karaktären. Ja hela casten var verkligen bra och det vara flera roller som bytte skådespelare från matinén till kvällsföreställningen och bägge uppsättningarna var helt outstanding. Det märks verkligen att man vill ge publiken det bästa man kan. Två helt fantastiska och oförglömliga föreställningar och jag är så glad att jag åkte över och såg den. Publiken älskade varje minut av föreställningen och alla som spelade verkade verkligen älska att vara med i den här uppsättningen. Det strålade om dem i applådtacket.

Den spelas till den 30 november och gillar man Les Miserable ska man verkligen göra det man kan för att åka över och se den. Det finns någon enstaka biljett kvar till några föreställningar och det är värt att ringa och kolla om det finns återbud.

Höstens stora musikal på Göteborgsoperan är Lionel Barts musikal Oliver! som bygger på Charles Dickens klassiker Oliver Twist. Här i regi och koreografi av Fredrik Benke Rydman.

Den föräldrarlöse Oliver (Pontus Sköldberg) växer upp på ett barnhem där allt barnen får att äta är kornvälling. Vid en måltid drar barnen sticka om vem som ska våga be om mer. Oliver förlorar och ber Änkan Corney (Ann-Maria Hallgarn) om mer mat. Mr Bumble (Markus Pettersson) och änkan blir rasande på Oliver. Så fräckt och otacksamt att be om mer mat. De bestämmer sig för att sälja honom till begravningsentreprenören Mr Sowerberry (Lars Bethke) och Mrs Sowerberry (Åsa Fång) för 3 pund. Men Oliver får det inte bättre där och lyckas rymma sin väg. Ensam vandrar han kring på Londons gator tills han blir hittad av ficktjuven Dodger (Max Johansson). Dodger tar med honom hem till Mr Fagin (David Lundqvist) där han välkomnas med stor värme av honom och alla andra ficktjuvspojkar. Men varmast blir han mottagen av Nancy (Caroline Gustafsson). Morgonen därpå är det dags för Oliver att följa med ficktjuvarna ut för att lära sig den ädla konsten ficktjuveri. En man, Mr Brownlow (Lars Hjertner) anklagar Oliver för att ha stulit från honom och han blir tillfångatagen. Mr Brownlow inser sitt misstag och Oliver får följa med honom hem för att bo där. Men Fagin blir orolig att Oliver ska skvallra på ficktjuvarna så de bestämmer sig för att med Nancys hjälp hämta tillbaka honom. Hur ska det gå för Oliver?

Oliver börjar i Londons slum och misär och slutar i de finare kvarteren vilket tydligt markeras av de grå och slitna kläderna på barnhemmet för att bli mer och mer färgglada till de övergår till en färgprakt när det är kommers i Londons fina kvarter. Scenografin är dock rätt mörk under hela föreställning. I den här uppsättningen är det klassisk scenografi (Frida Arvidsson) främst och inte videodesign som det var mycket av i Ringaren I Notre Dame. Den är bra gjord och bjuder på en del överraskningar och lite flygturer.

Skådespelar- och sånginsatserna är bra, men det är främst de stora ensemblenumren som imponerar, särskilt charmigt och energifullt blir det när alla barnen är med på scenen. Caroline Gustafsson som Nancy har riktigt bra röst och har fantastisk inlevelse i ”Så Länge Han Behöver Mig” och får med sig publiken i Ohm-pa-pa.

Oliver är en musikal med många andra kända låtar som Oliver, Food Glorious Food, Consider Yourself och I Do Anything så för många blir det ett kärt återseende/återhörande. Fantastiskt att få höra dem framförda med Göteborgs operans stora orkester.

Oliver är en familjemusikal men inte av det glättigare och mer lättintagliga slaget som t ex Peter Pan eller Djungelboken. Men 6-åringen som var med tyckte om den. Hon tyckte det var elaka vuxna med i början och att de sjöng mycke. Sen genomskådade hon de långa armarna som några karaktärer hade. Man kan inte lura barn med vad som helst! Men man ska se den för Oliver får två bra liv, hos pojkarna och sen hos sin morfar.

Oliver spelas till 26 april.

Idag var det dags för världspremiären på ett nytt äventyr med Peter Pan, Peter Pan 2 –  Kapten Kroks hämnd på Intiman. Kålle Gunnarsson har skrivit manus och regisserar och Tomas Totten Strömberg och Anders Lindahl står för den nyskrivna och klappvänliga musiken.

Wendy (Emma Karlsson) har vuxit upp och gift sig med Jake (Ludvig Rydman) och de har fått två barn, Jane (Meleha Myhrberg) och Timothy (Mio Ollinen) och bor i London. Wendy har berättat om Peter Pan, Tingeling, Kapten Krok  och alla de andra och äventyren som hon var med om, men för henne har det blivit sagor. Men så en dag får de läsa i tidningen om att ett konstigt skepp har lagt till i hamnen och det konstiga är att det ser ut som ett sjörövarskepp. Dottern Jane tycker det låter fjantigt för sjörövare finns ju inte, men Timothy tycker det låter spännande. På kvällen leker de kurragömma på gatan och när Jane gömmer sig hos sin hemliga pojkvän grannen Kevin (Oscar Norgren) dyker Kapten Krok (Johnny Johansson) upp på utanför huset med sina sjörövare och Timothy får höra hur de planerar att kidnappa Wendy för att locka fram Peter Pan. Men Kapten Krok har ju inte insett att Wendy vuxit upp utan kidnappar Jane istället som han tror är Wendy. Och så är äventyret i full gång. Tingeling (Susanna Enbågen) och Peter Pan (Mathias Jonsson) kommer självklart för att hjälpa till att rädda Jane och tillsammans beger de sig till landet Ingenstans där även de Bortappade barnen dyker upp och hjälper till. Det är ett fartfyllt äventyr med mycket sång och dans, till och med ett steppnummer, och spännande fäktningsscener. Allt omgivet av de fina kulisserna över London som sedan i andra akten vrids om och vi hamnar i ett magiskt vackert Ingenstans och magin förstärks av ljussättningen. Tingeling, Peter Pan och Wendy flyger fram och tillbaka på scenen vilket barnen tycker är väldigt fascinerade även om det inte är lika mäktigt som häxornas flygscen i Häxorna i Eastwick som spelas på Cirkus. Tänk vilket jubel det hade varit om Tingeling och Peter Pan hade flugit ut över hela publiken. Men barnen tar i från tårna när Tingeling håller på och dö och Wendy ber hela publiken skrika ”Jag tror på älvor!”. Finns inte en älva som inte skulle överleva då.

Det här är ett härligt och fartfyllt familjeäventyr där karaktärerna står i centrum och man har inte några stora affischnamn för att sälja biljetter utan man litar på att det spännande äventyret i sig ska sälja och det kommer det att göra. Jag hade med mig en 6-årig tjej och hon tyckte det var jättebra, det första hon sa när det var slut var ”Jag vill se den igen”. Och sen fortsatte hon att prata om olika scener hela vägen hem. Om hur Peter Pan flög, om polisen på slutet som visade sig vara en förklädd Kapten Krok, men även att Tingeling egentligen ska ha en grön klänning… Det var nog den enda kritiken hon hade att komma med. Hon gillade verkligen den här föreställningen och tyckte det var så kul att se Peter Pan och Kapten Krok igen som hon träffade när vi var på EuroDisney i januari.

Även om det är en musikal som först och främst vänder sig till barnen så har man roligt som vuxen också. Hela ensemblen är bra och jag blev så imponerad av alla duktiga barn som var med. Kostymerna av Caroline Eriksson är fina och färgglada. Som sagt är  scenografi väldigt fin och magisk, och härliga dansnummer som är koreograferade av Daniel Larsson.

Nu när höstrusket börjar sätta in och det blir mörkare och kallare är det perfekt att ta med sig några barn och fly in på Intiman och bege sig in till det förtrollande landet Ingenstans ett par timmar.

Peter Pan 2 spelas till den 23 november och biljetter kan köpas här:

https://showtic.se/forestallningar/peterpan

Den premiär som jag har sett mest fram emot i höst är Häxorna i Eastwick. Jag såg den första gången sommaren 2000 på Royal Drury Lane i London när Peter Jöback spelade den unge Michael Spofford  i originaluppsättningen och dansade loss i orangea byxor och en öppen skjorta i Dance With the Devil. Så nu drygt 19 år senare har han plockat hem den till Cirkus i en modernare och uppdaterad version. Jag var inte ensam om att vilja se den på premiärkvällen. Vi var lite tidiga och gled in på röda mattan och fick varsitt glas bubbel som vi satt och njöt av medans kändisarna strömmande in via röda mattan via fotoväggen. Många andra musikalartister som Anders Ekborg, Bruno Mitsogiannis, Linus Wahlgren, Emmi Christensson och Christoffer Wollter syntes i vimlet, men även andra som Björn Skifs, Siv Malmqvist och Kicken. Men den finaste besökaren var nog utan tvekan Sir Cameron Mackintosh som vi till och med fick en kort pratstund med efter föreställningen. Helt klart en av kvällens höjdpunkter och ”once in a life time moment”.

Sir Cameron Mackintosh är medproducent och har varit med och följt arbetet tillsammans med det stora kreativa teamet från England med bland annat regissören Rachel Kavanaugh och koreografen Andrew Wright. Kvällen till ära var även kompositören Dana P Rowe på plats och var med på applådtacket. Edward af Sillén och Daniel Réhn har översatt till svenska och det är många härliga och fyndiga repliker och bra översättningar av sångerna. Edward af Sillén är också den svenske regissören.

Peter Jöback har ju åldrats 19 år sen han spelade Michael så nu var det dags att axla rollen som Darryl Van Horne, mannen eller är det djävulen som dyker upp i den lilla amerikanska staden Eastwick efter att de tre singelkvinnorna Alex (Kayo Shekoni), Sukie (Vanna Rosenberg) och Jane (Linda Olsson) har önskat att det ska komma en ny man till stan. Kvinnorna får verkligen en energikick av den mystiske Darryl som förför dem var och en, för att sedan samla dem alla i sitt stora hus. Men alla är inte lika förtjusta i nykomlingen. Stadens starka kvinna Felicia (Sussie Eriksson) förfasar sig över synden som dragit in över staden. Och inte blir hon lugnar av att hennes dotter Jennifer (Hanna Ulvan) håller på att bli vuxen och har en oskyldig romans med Alex son Michael (Martin Redhe Nord). Hela stan skvallrar om vad som händer. Hur ska det gå med den fridfulla oskyldiga staden och dess innevånare särskilt som det visar sig att Alex, Sukie och Jane har övernaturliga krafter och får lära sig häxkonster av Darryl. Men deras häxkonster går lite överstyr…

Kayo förknippar man inte med musikal men det är som hon inte gjort annat när hon spelar Alex. Hon är så rätt för den kaxiga Alex. Även Linda och Vanna är bra i sina roller och de fungerar väldigt bra som en trio där de kompletterar och stärker varandra och alla lyser lika mycket och alla har lika stor plats, även om det märks att Linda Olsson, förutom att hon har en underbar musikalröst, är den som har mest musikalvana i sitt sätt att agera och röra sig på scenen. Tillsammans har de ett par bra nummer som t ex ”Tänk Om Jag Får” som är väldigt snyggt gjort med ljussättning och scenografin med en festmåltid hemma hos Darryl som avslutas med att häxorna flyger ut över publiken. Sussie Eriksson spelar den  den överspända ettriga Felica med bravur.  Varje bitskhet hon levererar spottas fram med så mycket frustration över att Eastwick inte längre är Eastwickskt. Det här är en musikal där man lyfter fram de kvinnliga huvudrollerna. Kvinnorna får vara starka och männen är de som är svagare och mer tafatta och inte klarar sig själva, inte ens den store förföraren Darryl kan stå på egna ben utan är beroende av en kvinna vid sin sida.

Hanna Ulvan och Martin Redhe Nord är charmiga som det unga famlande paret som känner ”någonting” men som inte riktigt kommer någonstans i sitt förhållande. Det är något som håller tillbaka Michael. Men i andra akten är det dags för hans förvandling i det som var Peter Jöbacks stora nummer i London ”Dance With the Devil” här har det blivit ”Dansa Med Elden”. Peter har inte släppt ifrån sig det numret till Martin utan man har gjort om det så att det är Darryl som står för större delen av dansen och Michael släpper loss lite mer tafatt än i London. Och jag tycker det är helt rätt gjort för Peter glänser verkligen här och det är så kul att se honom dansa igen. Ett riktigt härligt dansnummer med en annan tvist på slutet än vad den hade i London. Peter leverera också magnifikt i Darryls stora sång ”Vem Är Boss” (Who’s the man) som är väldigt snyggt koreograferat med hela ensemblen klädda i frackar. Praktfullt musikalnummer.

Förutom huvudrollsinnehavarna är det en stor ensemble som står för underbara ensembledansnummer till glad och medryckande musik, som t ex ”Ut Med Smutsen” och ”En Charmig Liten Stad”. Alla innevånare i stan är klädda i färgglad kläder och när man sitter nära ser man vilka vackra tyger de är sydda i. Kläderna förstärker den glada och trevliga stämningen som finns rakt igenom hela musikalen. I London hade man valt att klä Alex, Sukie och Jane i rött från det att de inledde sitt gemensamma förhållande med Daryl och han hade en stor röd säng med röda silkeslakan som gav en viss bordellkänsla. Här finns inget rött utan här är det lila som gäller. Lila är fortfarande en förförisk färg men det blir mycket mer stilfullt och elegant och det känns mer kvinnligt och mer på deras villkor. Rött blir mer objektifierat. Verkligen en bra uppdatering som passar in 2019 efter #metoo. Överlag tycker jag att det är en snyggare scenografi och ljussättning än i London. Det märks att man har plockat in de bästa för att göra den här uppsättning bakom och framför scenen och att få en mer modern och samtida touch på den även om den fortfarande utspelas i en amerikansk småstad där de flesta kvinnorna fortfarande tuperar håret.

Kitty Chan är värd att nämnas som både spelar Fidel som är Darryls lilla hjälpreda men även den glada iakttagande flickan som dyker upp överallt i Eastwick med små roliga kommentarer.

När Häxorna i slutet av första akten flyger ut över publiken i sina lila eleganta klänningar under en middag hos Daryl då lyfter publiken jubel nästan taket så häxorna kan flyga ut. Stående ovationer och massa blommor blev det i applådtacket.

Föreställningen håller absolut West End klass och som musikalälskare är det så underbart att se att man satsar så här stort på en musikal som är relativt lite spelad runt om i världen. Men här har den verkligen hittat hem och vuxit och fått blomma ut för fullt. Det är en kväll av ren musikallycka! Skaffa biljetter till den här om ni vill se en uppsättning i West End klass på hemmaplan!