Ashes to Ashes är en pjäs sktiven av Harold Pinter. Rebecca och Devlin befinner sig i ett hus på landet. Devlin ställer en massa frågor för att få Rebecca att minnas obehagliga saker från sitt förflutna. Vi får vissa fragment om vad som har hänt i Rebeccas liv. En man som hon haft en relation med som har varit hårdhänt mot henne men som hon vill se som att han varit förälskad i henne. Rebecca beskriver honom som en man som jobbade på en resebyrå och ett av hans uppdrag var att gå till tågstationen och ut på perrongen för att slita bebisar från sina mödrar när de skulle resa och hon beskriver de här scenerna med stor trovärdighet. Så småningom kommer det fram att en av kvinnorna är Rebecca själv.

Rebecca spelas av Louise Ryme och Devlin av Pontus Olgrim. Spelet mellan dem är väldigt bra. Pontus växlar mellan att vara sympatisk och intresserad till att bli hård och obehaglig. Louises skildrar den sköra och traumatiserade Rebecca på ett sätt som berör och man blir gripen av hennes öde. Från start blir man fascinerad och indragen i handlingen och man väntar med stor spänning på att få veta vad som har hänt i Rebeccas liv. Men även på att få fram vad det är för relation som det är mellan Louise och Devlin som inte är helt tydlig.

Pjäsen är en enaktare på ca 50 minuter och framförs på engelska och om man som jag gillar brittisk engelska så är det här ett gyllene tillfälle att få se en Pinterpjäs framförd på bästa ”Queens English”, en språklig njutning.

Ashes to Ashes sätts upp av Polareclipsetheatre på Olympiateatern. Olympiateatern är en liten mysig teater i en källarlokal nära Odenplan. Det finns en liten bar och innan föreställningen kan man slå sig ner i en mysig lounge inredd med soffor och skivhyllor runt omkring vilket ger en hemtrevlig atmosfär.

Ashes to Ashes spelas till den 23 mars.

https://www.polareclipsetheatre.com/

http://www.olympiateatern.se/ashes-ot-ashes/

Ingripandet (An Intervention) är en dramakomedi skriven av Mike Bartlett som också bland annat skrivit Bull som Stadsteatern satte upp för något år sedan och Doktor Foster som nyligen gick på tv.

Ingripandet handlar om två vänner som lärt känna varandra i vuxen ålder men som blivit rätt tighta. Den ena anser att de är bästisar men den andra har lite fler vänner och är inte riktigt lika bekväm med bästistanken. Han har nyligen träffat en tjej som han är tillsammans med och det här uppskattas inte av av kompisen. Inte heller att de har olika syn på invasionen i Irak. Den ena av dem har tendenser att dricka för mycket och vännen är lite orolig för att han håller på och blir alkoholist. De här saker ställer vänskapen på sin spets. Hur hanterar man att man helt plötsligt står på var sin sida politiskt sett? Vad gör man när ens vän börjar få problem med spriten? Hur hanterar man att vännen har mindre tid att ses för han har skaffat sig flickvän? En flickvän som man dessutom inte tycker om?

Medans jag såg pjäsen kom jag på mig själv att tycka olika om den beroende på vilket perspektiv jag hade när jag tittade på den. Killarna kan upplevas som patetiska och att vänskapen lite är en vänskap i brist på något bättre och när man väl hittar något bättre så släpper man det. Eller så är det en ärlig vänskap som är så stark att den håller för olika prövningar och som man vet finns där när man väl behöver den. Oavsett vilket så är det dock en vänskap som inte är helt balanserad vännerna emellan. Flera händelser kunde man känna igen sig i eller som man sett andra bete sig. Pjäsen är skriven på ett sånt sätt att rollerna kan ha vilket kön och ålder som helst och i originaluppsättningen spelades rollerna av en tjej och en kille. Så dynamiken i vänskapen blir nog olika beroende på om det är samma kön eller olika. Men konflikterna i vänskapen kan nog uppstå oavsett kön och ålder och kan därför vara intressant för alla att se.

Vännerna spelas av Per Burell och Pelle Grytt och för regin står Victor Molino Sanchez. Jag tycker de lyckas väl med att få fram det komplexa i en sån här typ av vänskap. Per Burell är lite mer överlägsen och sval in sin rollkaraktär medan Pelle Grytts karaktär spelar ut hela sitt känsloregister.

Det här var ett publikgenomdrag jag såg och det innebär att den är inte helt klar. Texten satt inte helt men det är sånt som händer. Scenografin bestod av lite möbler, en plast låda med sprit- och vinflaskor och en ram som markerade rummet de var i. Den var tredelad på djupet och kunde öppnas upp på djupet med hjälp av skärmar. Det var rätt snyggt och blev en bra effekt när de var på galleri och den ena vännen fick nog av den andre, då fälldes den ena skärmen ner så han sakta försvann på ”fel sida” skärmen. Det var ett rätt starkt ljust neonljus på ramen som slog lite jobbigt i publiken vid några tillfällen, men överlag gav ramen en bra och enkel effekt som dock ibland tog lite lång tid. Den skulle nog tjäna på att få till skärmarna något snabbare och att tighta till texten lite för nu blev det lite paus ibland vilket gjorde att tempot tappades för en kort stund.

Ingripandet har premiär den 10 mars i Vadstena och spelas sedan runt om i Sverige.

Foto, pressbild. Sören Vilks

En av de mest kända pjäserna som finns är nog Hamlet, men vad jag vet har jag nog aldrig sett den live på scen. Det närmaste jag nog har kommit är när jag såg Rosencrantz and Guildernstern are dead som jag nog inte sett om det inte vore för att Daniel Radcliffe var med. Och i den skymtar Hamlet förbi lite grann. Hade det inte varit för att Hamlet spelades av Adam Lundgren så hade jag nog inte kommit iväg nu heller. Adam Lundgren har gjort stor succé i både Vår tid är nu och Torka aldrig tårar och därför tyckte jag det kunde vara kul att se hur han agerar live på scen. Hamlet är nog inte den enklaste rollen att ta sig an för det är väldigt mycket text att lära sig och så är det ju en roll och pjäs som många sett och har åsikter om hur den ska vara.

Eftersom jag inte sett Hamlet förut hade jag inte något att jämföra med, men alla fördomar jag hade mot Hamlet stämde ju inte alls. Sofia Jupither har regisserat och det är en otroligt bra uppsättning. Inte alls tråkig eller med jobbigt språk. Visst kan språket ibland vara lite styltigt men inte så det blir tråkigt. Tvärtom finns det många tillfällen som lockar till skratt. Hamlet är ett familjedrama där Hamlets far blir förgiftad av sin bror Claudisu. Änkan gifter snabbt om sig med Claudius vilket Hamlet självklart har svårt att acceptera. Han får i uppdrag av sin mördade fars ande att hämnas, kosta vad det kosta vill. Hamlet väljer att spela galen för att lyckas med sin plan. Han måste även försaka sin älskade Ofelia. Rosencrantz och Guildernstern är tidigare studiekamrater till Hamlet som blir tillkallade för att hålla koll på Hamlet och för att föra bort honom från Danmark till England på Claudius begäran. Med sig har de ett brev där kungen begär att Hamlet ska bli avrättad när han kommer till London. Hamlet får dock redan på det här och ordnar istället så att Rosencrantz och Guildenstern blir avrättade och själv återvänder han till Danmark. Där möts han av nyheten att hans älskade Ofelia har begått självmord. Claudius har fått höra om Hamlets återkomst och gör upp en ny plan för att mörda Hamlet i en fäktningsduell med en förgiftad värja och som backup även ha en förgiftad bägare i beredskap till Hamlet. Kan du din Hamlet så vet du hur det hela slutar i denna familjetradgedi.

Adam Lundgren är som klippt och skuren som Hamlet. Han är ju väldigt bra i sina olika tvroller men här på scen är han ett par snäpp bättre. Han levererar varenda replik perfekt. I ena stunden spelar han galen med stor övertygelse för att i nästa stund falla i en nutida kompisroll när han hänger med sina kompisar. Hans sätt att byta tonläge från det mer traditionella strikta till ett mer modernt dagligt tal förstärker hans karaktär. Hans kroppspråk är lysande och han balanserar sitt komiska kroppsspråk perfekt. Det är så lätt att det blir överdrivet och att det dras ett varv för mycket, men han håller sig på rätt sida hela tiden utan att det blir buskis. Adam imponerar väldigt mycket och det är värt att gå och se Hamlet bara för hans skull.

Hamlets stora kärlek Ofelia spelas av Karin Franz Körlof som gör en väldigt bra Ofelia. Vän och timid i första akten och galen i andra. Man känner verkligen med henne. Gerhard Hoberstorfer är sliskig och maktgalen som Claudius.

Det här är en uppsättning där man har låtit skådespeleriet stå i centrum. Scenografin är enkel med en stor trappa över hela scenen som fungerar väldigt bra i all sin enkelhet. Kläderna är nutida vilket förstärker känslan av att det är en tidlös historia i grunden. Ljussättningen är bra och det är läckert med röken som kommer då och då i olika scener.

Hamlet kommer att spelas till den 19 april och om du ska se Hamlet någon gång så är det nog nu. Adam är oförglömlig som Hamlet! Dessutom är ju Dramatens stora scen underbart vacker och det är en njutning i sig att se något i dessa vackra lokaler.

https://www.dramaten.se/repertoar/hamlet/?gclid=EAIaIQobChMI35C8jbDf4AIVBcYYCh10hQiuEAAYASAAEgIAaPD_BwE

Vårens pjäs på Playhouse Teater är ”Människans hemlighet” av David Byrne. Den är inspirerad av Yuval Haris ”Sapiens: en kort historik över mänskligheten” och den kände matematikern och vetenskapsmannens Jacob Bronowski liv och verk. Jacob Bronowskis teser om mänskligheten framsteg och utveckling blev populära och han medverkade som vetenskapsman i radio och tv-program och intervjuades bland annat av Parkinsson i början av 70 talet.

Pjäsen utspelas först i nutid när Ava (Amanda Jansson), en ung forskarstuderande  håller ett föredrag om mänskligheten och hon har en kritisk inställning till Jacob Bronowskijs (Tobias Aspelin) syn. Hon har precis blivit uppsagd från sin forskartjänst och kämpar för sin karriärs fortlevnad. På kvällen går hon på tinderdate med Jamie (Charlie Gustafsson) och det visar sig att han är sonson till just Jacob Bronowskijs, Jamie har aldrig träffat Jacob men är stolt över hans verk och gärningar. Kvällen slutar hemma hos Jamie som just nu bor i sitt barndomshem, som är Bronowskijs familjehus. I det huset finns det låsta rummet där Jakob samlade alls in forskning. En guldgruva för en forskarstuderande som behöver få fart på sin karriär. Jamie som gärna vill imponera på Ava är inte sen att öppna upp rummet och tillsammans går de igenom handlingarna och det visar sig att Jakob under andra världskriget hade ett hemligt uppdrag att tillsammans med George (Slaven Spanovic) räkna ut hur man effektivast skulle släppa bomber över bland annat Dresden. Hur hanterar man det här om en person som setts som en stor vetenskapsman med en stor humanitär inriktning? Kan man använda den i sin forskning och svika en person? Hur agerar vi människor i olika situationer och vad vill vi egentligen veta om personer som vi har en viss bild av? Pjäsen vandrar mellan nutid och dåtid. Vi får tillbakablickar med hur Jacob och George forskade, Jacobs intervju med Parkinsson och hur Jacobs fru Rita Coblentz (Marie Robertsson) valde att agera runt det låsta rummet och olika situationer i den kända vetenskapsmannens liv. Hon överlever sin man med 40 år men valde att inte ta reda på vad som fanns i det låsta rummet för hon ville inte bli besviken på att han antingen inte gjort något särskilt i rummet eller gjort något hon inte kunde ställa sig bakom. För Jacob är Rita den bästa människan han visste.

Kasten fram och tillbaka i tiden blir lite rörig ibland. Men scenografiskt har man löst det bra med bokhyllor som snurras runt för att skapa olika rum och platser. I taket har man satt en stor spegel som skapar extra rymd och ger en bra effekt. Pjäsen i sig är lite tyngre än andra som satts upp på Playhouse och inte lika lättillgänglig, men väcker en del tankar om mänskligheten och vår tid på planeten. 

Som vanligt har Playhouse rollbesatt på ett fantastiskt bra sätt och till den här pjäsen med några riktigt väletablerade skådespelare blandat med ett par som inte är lika kända för teaterpubliken. Samtliga är väldigt bra i sina rollprestationer och lyfter sina karaktärer. Charlie Gustafsson som nog många sett i ”Vår tid är nu” gör scendebut och är charmerande som Jamie och visar att han kan leverera lika bra på scen som på tv. Amanda Jansson kommer att vara med i säsong tre av ”Vår tid är nu” så man har fått två högaktuella skådespelare till sin pjäs. Kan ju nämnas att Adam Lundgren spelar Hamlet på Dramaten just nu så det ska vara en skådespelare från ”Vår tid är nu”. Amanda är skarp som forskarstuderande och skulle lätt kunna hålla uppe intresset på en föreläsning. Tobias Aspelin känner man igen från t ex ”Fröken Firmans krig”. Marie Robertsson har bland annat spelat i ”Äkta människor” och med Tobias i ”Morden i Sandhamn”. Slaven Španović kom till Sverige 2016 och är en etablerad skådespelare i Kroatien/Serbien och nu börjat sin karriär i Sverige.

Människans hemlighet är cirka 90 minuter lång och spelas till den 27 april.

Playhouse är förutom att vara en väldigt bra teatersalong med sköna stolar och bra lutning även en trevlig samlingspunkt före och efter pjäsen då det både finns restaurang och bar. En helkväll om man så vill!

https://www.playhouseteater.se/manniskans-hemlighet.aspx

Varje år sätter Playhouse upp det som de kallar för Instant Playhouse. På 24 timmar ska det skrivas och sättas upp 5 st pjäser på ca 20 minuter vardera. Det börjar med att på fredag morgonen lottas ett ämne till fem manusförfattare och sen har de några timmar på sig att skriva en pjäs. När det är klart får regissörerna och skådespelarna veta vad de ska vara med och skapa. Kostymer, scenografi, ljussättning mm jobbas fram parallellt. Sen på lördag kvällen spelas det upp för publiken för första gången. Under söndagen spelas sen två föreställningar. Publiken får välja på 3 biljettpriser och alla biljettintäkter går oavkortat till en välgörenhetsorganisation, i år SOS Barnbyar. I år fick de ihop mer än 266 tkr! 

Årets tema var Bröllopet, Studenten, Begravningen, Nyårsfirandet och 50-årskalaset. Genomgående vara att alla tagit till sig temat på ett oväntat sätt och det blev väldigt roliga små pjäser som lockade till många skratt.

Bröllopet (manus Jonna Nordenskiöld, regi Maria Lundqvst) handlade om ett bröllop som ett par planerat skulle ske på FaceTime ute i skogen och de skulle Facetime med prästen och vittnena. Men så dyker det upp ytterligare en tjej (Hanna Lekander), brudklädd precis på samma sätt som den första bruden (Ingela Lundh). Det visade sig det var en gammal flickvän som inte kunde släppa taget om den blivande brudgummen (Björn Lönner). Mitt i allt så var det så viktigt att allt skulle dokumenteras på sociala medier oavsett hur absurt det blev så kunde de inte släppa den delen.

Studenten (manus Emma Broström, regi Elisabet Klason) handlar om Lars (Per Graffman) och Maria (Lisa Werlinder) som på gamla dar har gått på komvux och nu tagit studenten. De är mitt uppe i sitt firande när de möter en ung kille, Oliver (Johan Marenius Nordahl) som ifrågasätter om det verkligen är rimligt att man tar studenten när man snart ska pensioneras med tanke på att världen snart ska gå under.

Begravningen (manus Bengt Ohlsson, regi Michaela Granit). Emmas (Christine Meltzer) man har dött och nu ska det vara en begravningsrehersal. Det är ju så vanligt i Amerika med rehearsaldinners, fast nu är det kanske mest för bröllop. Men Emma tycker att det skulle kännas så tryggt att rehearlsa. Ingrid (Nina Zanjani) är en väldigt gammal bekant till Emmas man som dyker upp lite oväntat. Prästen (Peter Eriksson) kommer lite sent och det framgår väldigt tydligt att han inte har så stor koll på vem han ska begrava, men han gör allt för att dölja det.

Nyårsfirandet (manus Gertrud Larsson, regi Linus Tunström). Louise (Lia Boysen) och hennes man Ludvig (Rafael Edholm) är på väg hem efter ett nyårsfirande med väldigt mycket champagne. De måste stanna vid en allmän toalett och där stöter de ihop med Lars (Donald Högberg) som är en bekant till Louise. En person som hon först inte vill kännas vid vilket är förståeligt för han är någon form av lånespelarhaj som hon lånat mycket pengar till spel av. Något som hennes man inte vet något om.

50-årskalaset (manus Per Naroskin, regi Johannes Schmid). Arbetskamraterana Charlotte (Katrin Sundberg), Henrik (Fredrik Hiller) och Jean-Pierre (William Spetz) ska göra ett överraskningsnummer på sin chefs 50-årskalas. Vi får följa dem minutrarna när de väntar utanför för att få komma in och sjunga sin sång. Det där med att fylla 50 kan ju vara känsligt. Ja vilken ålder som helst kan tydligen vara utsatt för Ålderism. Många roliga vändningar.

Verkligen imponerad av alla skådespelare som på så kort tid lyckats så bra med sina roller och satte replikerna så bra och fick oss att skratta så mycket. Intressant att se vissa skådespelare i annan typ av roll än vad de vanligen gör. T ex Christine Meltzer visade här att hon kan vara rolig på ett mer allvarligt sätt utan att göra parodi på någon. För första gången fick jag se min granne, Peter Eriksson, på scenen och det gör jag gärna fler gånger.

Till varje pjäs sjöng Josefin Kristiansson en känd låt som på något sätt speglade pjäsens tema.

Instant Playhouse är verkligen något jag kan rekommendera. Man får se väldigt många bra skådespelare som spelar en helt nyskriven pjäs som troligen bara sätts upp här och nu. Men framförallt så är man med och bidrar till något bra! Alla på, bakom och kring scenen bidrar med sitt arbete och vi i publiken betalar och får njuta av fantastiska pjäser och så i det här fallet får massa barn resurser som gör att de får ett bättre liv. Kan det blir bättre?

Ser framemot nästa års Instant Playhouse och jag tycker verkligen ni ska göra det också!

Champagneglasen stod i rader på bardisken som premiärgästerna försågs sig av och minglade runt med innan det var dags för mörkret att sänka sig över salongen.

Inledning kändes lite trevande med advokaten Arvid Jansson (Claes Månsson) som stelt läste innantill ur ett manuskript om hans liv. Han avbryts av skådespelaren (Rikard Ulvshammar) som håller på och lär Arvid att agera. Det här pågår lite fram och tillbaka ett tag. Så bestämmer skådespelaren att han ska spela Arvid och Arvid får agera i alla andra roller. Där någonstans börjar pjäsen komma igång mer och mer. Arvid (Claes Månsson) blir säkrare och säkrare i sina rolltolkningar för varje ny person han spelar och det är härligt att se hur Claes snabbt byter karaktär och får varje ny person att bli en helt egen figur. Förutom hans sätt att agera i de olika karaktärerna byter han bara rock typ och illusionen av en ny person är på plats. Vi får följa med på den spännande berättelse om när Arvid som ung advokat fick resa till Ytterträsk för att gå igenom ett dödsbo. Men kring huset och den döda finns det en mörk historia och huset är hemsökt. Historien och spänning byggs upp av det fantastiska skådespeleriet av Claes Månsson och Rikard Ulvshammar och förstärks och byggs på av ljudeffekterna och den mörka ljussättningen. Ljudeffekterna är otroligt bra med knakande golv, kråkor, tåg och tickande klockor bland annat. Det är enkelt och effektfullt. Ungefär en timme in i pjäsen är det en obehaglig och lite skrämmande stämning och vad händer då? Jo då ska det vara 20 minuters paus! Den här pjäsen hade verkligen tjänat på och blivit mer skrämmande om man inte haft pausen. Det är synd att man inte har valt att låta det konstnärliga och stämningen få vara kvar på sin höjdpunkt utan att bryta för att man ska kunna sälja lite öl i baren. Är det inte just det som de konstnärliga utövarna vände sig mot när det blev reklam i tv, och ondgör de sig inte över det hemska avbrottet i filmer på TV4 för Nyheterna? Avbrott i en sån här pjäs är lika tråkigt och stämningssänkande. Visst kan jag förstå att det är tufft ekonomiskt för många teatrar, men likväl är det synd. Det tar ett tag in i andra akten innan stämningen byggs upp igen. Men slutet är bra och oväntat.

Kvinnan i svart bygger på Susan Hills bok och sattes upp som pjäs första gången 1987. Den utspelas ursprungligen i en liten engelsk stad, Crythin Gifford men jag tycker det är bra att man har valt att sätta in den i svensk västerbottnisk by med ett ödsligt hus ute i skogen vid myren med dimma och mörker. Man tänker precis som när man ser en rysare eller skräckfilm, hur dum kan du vara som går in i ett öde hus när det är mörkt? Vad som händer i det där öde huset och vem Kvinnan i svart är det tänker jag inte avslöja utan det måste man gå till Scalateatern och ta reda på själv.

Kvinnan i Svart spelas till den 2 mars.

http://www.scalateatern.se/forestallning/kvinnan-i-svart/

Foto Katie Karlsson

Allan Svensson är nog Gustaf Svensson med hela Sverige efter serien Svensson Svensson som även om man inte såg den när serien sändes (1994-2008) så har nog de flesta i alla fall sett julavsnittet som sänds på julafton. I Svensson Svensson var han pappa, men nu har åren gått och han är 67 så dags för att bli morfar.

Ikväll var det premiär på monologen Mr Morfar skriven av Bjarni Haukur Thorsson och Allan Svensson är sig själv som morfar, men som skulle kunna varit vems morfar eller farfar som helst för den delen. Morfar´n som tänkte när barnen äntligen flyttade ut att nu skulle de finnas tid för han och hans fru, tid för golf med gubbarna men blev det så? Nej helt plötsligt kommer första barnbarnet och han hamnar långt ner på fruns prioritetslista. Blir det något golfspel de där helgerna när de ska vara barnvakt till barnbarnen? Barnbarnspratet blandas med allmänna iakttagelser om åldrandet och ett minne som börjar svikta. Vad är det i livet som lämnar ett avtryck?

Det är en ömsint lite smårolig skildring från en morfars perspektiv på livet. Igenkänningsfaktorn är hög oavsett i vilken ålder man har, man ser den bara från olika perspektiv. En pjäs för vuxna barn att se tillsammans med sina föräldrar och far/morföräldrar helt enkelt.

Den spelar fram till den 9 februari på Intiman och sen blir det en turné runt om i Sverige och sista föreställningen är den 14 april i Karlstad.

http://www.mrmorfar.se/

Hade inte planerat att gå och se Kort, Glad och Tacksam idag men eftersom Pernilla röstades fram till Best Actress in a Play i BroadwayWorldSwedenawards så fick jag möjlighet att se den igen för att kunna överlämna diplomet till henne efter föreställningen. Priset är första gången det delas ut i Sverige och det är publiken som har nominerat och sedan röstat. Lite kul är att Pernilla själv inte hade uppmärksammat att hon var nominerad och inte heller själv kunnat påverka röstningen utan det är hennes stora publik som på egen hand sett till att hon har fått det här priset.

Rival har renoverat teatersalongen och satt in fler och nya stolar så det var lite kul att vara där och testa dem. Hade en väldigt bra plats i mitten på rad 6, nr 147. Sköna stolar också.

Har ju sett föreställningen två gånger tidigare (premiären och 28 november) och det mesta var sig likt, men det som är så fantastiskt är att jag har nästan lika roligt varje gång. Roligast var ju premiären då det var för första gången, men skämten håller och jag skrattar hjärtligt åt dem även att jag hört och sett dem förut. ”Förfesten” med hennes vänner som håller på och fixar med överraskningsfesten där de skojar om Pernillas sena ankomst och andra personliga drag hos henne sätter ribban högt. Sen är det så bra uppbyggt kring Pernillas liv med att hon kliver ur Christina Schollins vagina, hur hennes liv är som Grease där hon träffar sina konkurrenter och att hon ska bli den tuffa tjejen för att få sin man. Barnen som kommer i rask takt, hennes olika karriärer som musikalartist, schlagerartist, realitystjärna, sociala medier expert och allt avslutas i en härlig 80tals kavalkad.

Större delen är väldigt rolig, men en av de mest minnesvärda ögonblicken är när hon blir allvarlig och berättar att det är inte alltid så lätt att ha delad vårdnad om sitt minsta barn och sången om Theo är så otroligt fin och där får jag en tår i ögat varje gång. Så mycket känsla i den sången.

Hennes vänner, Hanna Hedlund, Måns Nathanaelson, Ola Forssmed och Kim Sulocki är helt suveräna. Deras komiska timing är så klockren. Det som är så härligt är att de alla bjuder så mycket på sig själva och även att den nu har spelats så många gånger, levererar de alla repliker som om det vore första gången. Känns inte på nåt sätt uttjatat utan att de har lika roligt varje gång, och publiken älskar verkligen den här föreställningen. Pernilla har ju hunnit fylla 51 år nu men vad gör det? Hennes karriär och liv är värt att fira länge än. Men hon har bestämt att det kommer att sluta firas den 28 april på Malmö Arena. Det finns biljetter kvar till en del av föreställningarna som är kvar på Rival och några på turné runt om i landet, men väldigt många ställen är utsålda reda. Vill ni ha ett par roliga timmar så ska ni inte missa chansen att se Kort, Glad och Tacksam.

Efter föreställningen kom Pernilla ut och tog emot sitt diplom och hon var lite förvånad över att ha vunnit ett pris som hon inte kände till och som hon inte på något sätt röstfiskat till. Men hon var Kort, glad och Tacksam. Blir intressant att se vad hon gör när det här firandet är slut.

http://www.kortgladochtacksam.se/

Jag var på premiären den 1 februari på den här showen och det är längesen jag skrattade så mycket på en föreställning som då. Så skulle det vara lika roligt att se den en gång till? Ja det var det verkligen. Skämten kommer ifrån hjärtat och alla bjuder verkligen på sig själva. Pernilla har fått ihop ett toppengäng med Ola Forsmed, Kim Sulocki, Måns Nathanelson och Hanna Hedlund. Alla har den perfekta komiska känslan och även om de nu har spelat så många gånger så känns allt fräscht, nytt och äkta. Inga skämt känns som rutin och det är en konst.

Allt börjar med en överraskningsfest som kompisarna ordnar och sen får vi följa med i Pernillas liv från hennes stora entré ur Christinas vagina, till hon träffar Emilio och barnen föds ett efter ett, hennes schlageräventyr, Wahlgrens värld och mycket mer. Det mesta skämtas det om på ett härligt sätt både med tidsenliga kläder och galna danser. De vuxna barnen skämtas det om men minstingen Theo hanteras på ett fint sätt. En av höjdpunkterna är när Pernilla sjunger ur hjärtat med smärta om hur det är att vara varannan veckas mamma. I det är det ingen glamour, bara en mamma som saknar sin son och inte kan dela alla skratt med honom. Men så växlas det om igen till den mer skämtsamma och glada Pernilla. Hanna Hedlund är underbar som Carola. Kim som Anna Book kommer man sent att glömma. Och hur tålmodigt han står ut med alla skämt om hur kort han är och så var det ju det där men att han är lite kär i Pernilla…. Olas kroppspråk när han är Emilio är så kul. Måns i kort silverlamé klänning som Jenny Silver är en syn som etsar sig fast. Det kräver sin man att stå på scen i den klänningen. Svårt att plocka ut vad som är roligast för allt är så kul. Skrattmusklerna får verkligen jobba ordentligt. Efter en sån här kväll har livet förlängts rätt ordentligt.

Vill man ha en kul kväll så missa inte Kort, Glad och tacksam!. Spelas lite runt om i landet, kommer tillbaka till Rival i början av året och allt avslutas sedan på Malmö Arena den 28 april.

Biljetter kan bokas här:

http://www.kortgladochtacksam.se/