Bess Wohls pjäs Make Belive om syskonen Conlee hade premiär 2018 på Broadway. Pjäsen utspelas i lekrummet på vinden hos familjen Conlee. Medans publiken intar sina platser smyger pjäsen lite igång när sjuåriga Addie kommer in på scenen och börjar leka med sin favoritdocka. Hennes syskon Chris (12 år), Kate (10 år) och Carl (5 år) ansluter en efter en. Alla har de klassiska familjeroller, Chris en stöddig, bråkig storebror, Kate den ordningsamma plugghästen, Addie omhändertagande och Carl en tystlåten lillebror. Snart börjar de undra vart deras mamma är. Hon ska ju vara hemma när de kommit hem från skolan. Pappan är på en jobbresa. Tiden går och ingen mamma kommer hem. Telefonen ringer, frisören, jobbet och andra lämnar meddelande på telefonsvararen och undrar var hon. Syskon får själva fixa mat och börjar leka mamma, pappa, barn och hund. Skavet som känts från början blir tydligare i leken när en dysfunktionell familj skildras med en våldsam och dominant pappa och en kuvad mamma. Det är gripande och gör ont att se hur barnens bild av en familj är. De unga skådespelarna når verkligen ut till publiken och berör.

Snabbt flyttas vi 30 år framåt i tiden. Samma vind, lekrummet orört. Syskonen samlas. Uppväxten har satt sina spår i alla men på olika sätt och de har gått in i vuxenvärlden med olika överlevnadsstrategier. Hemligheter avslöjas som skakar om dem ordentligt.

Avsaknaden av föräldrarna är markant både på scenen och känslomässigt hos syskonen. Perspektivet är helt och hållet barnens. Genialt med barn som först spelar syskonen för att få fram den naiva, oskuldsfulla blicken som dock redan har börjat krackelera, en blick som sen byts till den vuxnes mer erfarna, men som ändå inte fullt förstått vad som pågick under uppväxten.

En välspelad pjäs, aktuell, tankeväckande som kommer väldigt nära och inte lämnar någon oberörd.

1979 hade pjäsen Amadeus av Peter Shaffer premiär i London. 1984 erövrade Milos Formans filmatisering världen och vann 8 Oscars. Nu återigen dags för premiär på Stadsteatern. Trevligt med tidsenligt klädd personal och pianospel i foajen.

Trots pjäsens namn är det inte Wolfgang Amadeus Mozart som är den stora huvudrollen, utan det är den österrikiske Kejsare Josephs IIs hovkompositör Antonio Salieri. Salieri har njutit av kejsarens gunst i många år, men när det musikaliska geniet Mozart anländer till Wien känner sig Salieri både hotad och besviken på Mozart. Han beundrar Mozart genialitet men kan inte stå ut med hans dåliga och vulgära uppförande. Salieri är avundsjuk på hur en person som Mozart kan ha fått denna gudagåva att skapa så fantastisk musik. Salieri döljer sin rivalitet men intrigerar på olika sätt för att få bort honom från kejsarens gunst och hindrar Mozarts verk att sättas upp på de stora scenerna. Till slut, när Mozart lever i fattigdom, går Salieri så långt att han förgiftar Mozart. Men Salieri får sitt straff, han lever själv ytterligare 30 år och under dessa år blomstrar Mozarts musik och hans egen glöms bort.

Salieri spelas briljant av Philip Zandén som återvänder till pjäsen efter att 1981 spelat Amadeus. Ut i fingerspetsarna är det en bitter, förödmjukad, bortglömd, åldrad man med hybris som vi möter och som berättar sin historia. Salieri är ständigt närvarande på scenen, som berättare eller iakttagare från sidan. En iakttagare som förfasas över Amadeus lättsinniga liv. Simon Reithner är suverän som Mozart och gestaltar geniets brinnande passion för musiken och hans lättsamma inställning till livet, som stundtals gränsar till galenskap, med både allvar och humor. Maja Rung i rollen som hans fru Constance är en energikraft på scenen. Per Andersson hittar en bra balans i sin tolkning av den kejsare Joseph II. En kejsare som älskar musik men som när något blir lite jobbigt ”vill gå och bada”. Kejsaren är den komiska karaktären men överlag slår det inte över och blir pajasaktigt förutom vid något tillfälle när Kejsaren lämnar scenen åt fel håll,. Där blir skämtet/improvisationen (?) lite för långdraget och repetitivt.

I pjäsen ges flera smakprov ur Mozarts kända operor som framförs av operasångarna Katija Dragojevic, Peter Kajlinger och Sanna Gibbs. Musikerna har sina givna plats på scenen och markerar att musiken i sig har en huvudroll.

Scenografin tillsammans med ljussättningen är enkel men effektfull. Särskilt scenerna där skuggor spelas på över scenens väggar och dramatiken växer. Kostymerna är magnifika och skapar en operakänsla över föreställningen.

Amadeus är en välspelad och sceniskt snygg uppsättning med både allvar och skratt, men känns stundtals lite lång och utdragen och tappar i tempo – 3 timmar och 10 minuter (inkl 20 min paus) både är och känns långt.

En pjäs som är åtta timmar kan låta som en utmaning men när jag lämnade Lilla Scenen ca 21 så förundrades jag över hur snabbt tiden gått. Det finns pjäser som är mycket kortare än så som jag vänt och vridit mig på men det hände inte en enda gång under Arv.

Jag valde att se Arv som en heldags föreställning och då är första andra akten uppdelad i tre delar om ca 1 timme med 15 min paus mellan varje del och 1 timmes middagspaus mellan akt 1 och akt 2. Man kan också välja att se den uppdelad på två kvällar. Jag gillade verkligen heldagsupplägget så jag riktigt kunde gå in i Arv-bubblan och lära känna alla karaktärer.

Arv handlar om ett gäng homosexuella män i New York runt 2016 och tiden för valet mellan Hillary Clinton och Donald Trump. Här möts den yngre generationen män, som lever ett relativt fritt liv som homosexuella, den äldre generationen som överlevde AIDS-epidemin och levde under ett starkt förtryck. De äldre har sett vän efter vän tyna bort och dö i AIDS och varit med och kämpa för sina rättigheter. Men även dagens unga män nyttjas skamlöst av de som kan betala, en handelsvara som man nyttjar när man vill.

Med startpunkt i en skrivkurs rullas de olika karaktärernas liv upp där det unga paret Eric och Toby står i centrum och hur deras relation utvecklas och vännerna runt dem.

Att se Arv är en känslomässig berg-och-dalbana. Jag skrattade och grät om vartannat. Hade blivit förvarnad om risk för tårar, men inte att den var så rolig. Oväntade roliga situationer, lite som får man skratta åt det här? Så kastas det om och blir nära och berörande och jag känner tårarna börjar rinna ner för kinden. Publiken, som är väldigt ung, skrattar och gråter högt. Det går inte att värja sig från känslorna som förmedlas från scenen.

Otroligt välspelad pjäs och allas insatser är så bra, minspel, kroppsspråk och replikerna levereras med exakt rätt känsla. Jag trollbinds och vid varje paus undrar jag vart tog tiden vägen, samtidigt som det är lite skönt att få en känslomässig paus och smälta det som nyss hänt.

Scenografin är väldigt enkel, i stort sett ett tomt golv, några stolar men det som gör det riktigt effektfullt är en stor vinklad spegel så man ser allt som händer på scenen snett uppifrån. Särskit effektfullt var det i andra akten när de reser till huset på landet med ett stort blommande körsbärsträd.

Jag var i tonåren när Aids-epidemin pågick och via nyheterna förstod man att det var något hemskt, men en rätt vinklad bild. Det var mer först efter ett tag som det blev mer fokus på individerna som drabbades på ett mänskligt sätt. Precis som i Gardells Torka aldrig tårar – får man här en inblick i hur det var att leva under epidemin, men även efter som överlevare och de nya generationerna.

Arv är en helt speciell teaterupplevelse och något jag alltid kommer att bära med mig. Den berör verkligen på djupet – väl värt att tillbringa en dag på Dramaten för!

Gengångare av Ibsen kretsar kring fru Alving som tolkas med stor intensitet och känslostyrka av Helena af Sandeberg. Fru Alvings make bedrog henne och hon bär på familjehemligheter som är på väg att brisera nu när sonen Oswald (Emil Johnsen) kommit hem och visar intresse för Regine (Matilda Ragnerstam) som jobbar och bor i huset. Fadern Snickare Engstrand (Gerhard Hoberstorfer) vill ta henne med sig hem. Pastor Manders (Johannes Kuhnke) är på besök och det finns en spänning mellan honom och fru Alving. Frågan är hur långt Fru Alving är beredd att gå för att bevara familjehemligheterna. Dilemmat om vad hon ska välja och kunna leva med konsekvenserna. Mansidealet känns förlegat men dessvärre har vi inte kommit så långt man kan önska kring kvinnors rättigheter. Andra saker som könsjukdomar, incest som var tabubelagda när pjäsen kom 1881 kan man nu ha med och lyfts upp utan att det väcker samma känslor. Oswald är dödligt sjuk och aktiv dödshjälp tillåts fortfarande inte.

Nu spelas Ibsen både på Dramaten (Lille Eyolf) och här på Stadsteaten Gengångare. Bägge pjäserna bjuder på enastående kraftfullt och starkt engagerande skådespeleri. Det är ingen pjäs man går oberörd från. Precis som på Dramaten är det Sven Haraldsson som står för scenografin och använder sig även här av direkt filmade sekvenser. Ett grepp som även här ger mer distans än närhet, skapar en biokänsla istället för här och nu. Distans blir något större här för till stor del utspelas det i ett rum med en glasfond mot publiken. Snyggt grepp att vi tittar in genom glaset i deras hem, men glaset distanserar och filmade sekvenser ytterligare. Blir lite för lika sceniska grepp när det används på två uppsättningar så nära varandra i tiden.

Är det så att man tror att publiken inte klarar av för starka känslor direkt från scenen? Nu är skådespelarna så skickliga att de når ut trots det.

Ibsen skrev Lille Eyolf i slutet av 1800-talet men känns modern och dagsaktuell i den här uppsättningen. Alfred (Erik Ehn) slits mellan sitt skrivande och att vara närvarande far för nioårige sonen Eyolf, som är förlamad i ena benet efter en fallolycka som bebis. Rita (Livia Millhagen) är djupt förälskad i sin man och vill ha ensamrätt på honom. Hon är svartsjuk på hans skrivande, deras son och Alfreds syster Asta (Karin Franz Körlof). Så inträffar det tragiska att Eyolf drunknar och det värsta som kan hända har hänt. En pjäs full av starka känslor, osunda relationer, sorg, skam, passion varvat om vartannat. Intressant hur mycket starkare det blir när Ibsen låter Rita var den med starkt ägandebehov i en tid när vi nästan dagligen läser om hur någon man mördat den han bor med för att hon är på väg att lämna

Skådespelarinsatserna är fantastiska. De gräver djupt i känsloregistret och spelar ut sina känslor med intensitet och kraft. För att förstärka känslorna än mer har scenografen Sven Haraldsson använt sig av tekniken att filma direkt i föreställningen och projicera filmen på väggen. Ett grepp som bara delvis fungerar förstärkande. För samtidigt som ansikten och känsloyttringar visas i storbild skapas en distans till publiken och det blir mer en biokänsla än en scenisk känsla. Speciellt som i många av scenerna ser man inte skådespelarna på scenen utan bara filmat.

Starkast är det när skådespelarna är på scen och får briljera med sina starka känsloyttringar som balanseras utan överspel.

Lasermannen är en True Crime-föreställning, en genre som är populär både på streamingstjänster och som podd, och bygger på förhören om hölls med John Ausonius, Lasermannen, under nio månader 1992-1993. Från augusti 1991 till januari 1992 höll John Ausonius Stockholm i skräck när han sköt 11 personer med utländskt utseende, varav en dog. En av de största polisjakterna i Sveriges historia drogs igång innan han greps på bar gärning under ett bankrån och dömdes i december 1993 mot sitt nekande.

Scenografin är avskalad, tre stolar och ett bord som flyttas runt för att ändra stämningen och byta perspektiv i rummet. En gråaktig projicering av rummets väggar ger en avskalad, steril och kall miljö till förhörsrummet.

Ausonius spelas av Joel Spira och hans ord under förhören är Ausonisus ordagrant, vilket skapar en stark känsla av autenticitet. Förhörsledarna (Mattias Knave och Henrik Norman) är oerhört tålmodiga när de förhör en ständigt slingrande och ordvrängande Ausonius. Det är välspelat och intressant, men tempot långsamt och det bränner inte till. I första akten finns en viss nerv som avtar efter pausen. I längden är det inte så fascinerande att se hur Ausonius slingrar sig, hur skickligt Spira än är i sin tolkning. Förhören varvas med inspelade expertutlåtande av Carl Bildt, Jan ”supersnuten” Olsson och Gellert Tamas och faktamässiga beskrivningar om skjutningarna utan att frossa i själva händelserna. Det gör dock att det blir en distans till de avskyvärda handlingarna, vilket är syftet då fokus ska vara på själva förhöret. Under delar av föreställningen spelas bakgrundsmusik, som dessvärre är mer sövande än stämningsbyggande. För att bibehålla nerven hade pjäsen tjänat på att vara en enaktare.

Pjäsen är relevant att spelas nu då samhällsklimatet, ekonomin och främlingsfientligheten liknar det som var i början på 90-talet. En påminnelse om vad en enskild individ kan göra och hur svårt det är för samhället att skydda sig från den typen av brott.

Lasermannen spelas till den 24 oktober.

Foto: Carl Thorborg

Showen börjar med att Jonas kommer in och möts av applåder, men det är inte riktigt som det brukade vara förr i tiden klagar Jonas, då var det applåder, fotstamp och Vågen! Ja det där med Vågen måste han förklara för den yngre publiken för det gör man ju inte längre. Sen går han ut igen och publiken får göra om och göra rätt. Men helt rätt blir det ju inte för Jonas hör stela ben och stön när publiken ska resa sig upp och göra vågen. Han konstaterar helt enkelt att publiken liksom han har åldrats. Själv fyller han 60 år i november. Nu går han in i bonuslivet, även om det inte blir ett liv som han tänkt sig, utan det blir ett liv utan Mark, en besvikelse som måste vändas och som han delvis bearbetar via den här showen.

Det här är en show där det skrattas med Gardell och inte åt honom eftersom större delen av publiken har åldrats i takt med Gardell och det är hög igenkänningsfaktor på många av skämten. Vi har upplevt samma saker som han och signaturmelodin till Boktipset sitter där den ska och allsången är ett faktum. Men även nya beteende som frågan om ”räknas steg man tagit om man inte registrerat dem i mobilens stegräknare” är så mitt i prick.

Sin vana trogen väljer han ut några personer i publiken som han återkommer till, men även publiken som helhet får både ris och ros. Det är ett konstant interagerade med publiken, det skapar delaktighet men ibland gränsar det till repetitivt, oftast räddas det dock med ett skratt eller en tankvärd knorr. En show med Gardell består av lika delar skratt och allvar. Det är i allvaret som nerven skapas och gör det till en show som sticker ut. Det bränner till i den vassa och pricksäker kritiken mot Jomshof som ordförande i justitieutskottet: Det blir allvarsamt, viktigt men också varmt i hyllningen till de tolv som deltog i första pridetågt. Det är där som vi har det minnsevärda och kärnan i showen – budskapet om att varje steg, sekund, skratt och liv räknas. Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen!

Showen levereras på klassiskt Gardell manér . skratt och allvar om vartannat – pendlar mellan nostalgi och dagsaktuellt – rappt, vasst och varmhjärtat med ett kroppsspråk som ger en extra krydda.

Showen spelas på Intiman till den 9 december.

I år är det 50 år sen Astrid Lindgren skrev Bröderna Lejonhjärta och nu sätter Kålle Gunnarsson upp den på Intiman. Vi tas med på Jonatan och Skorpans spännande äventyr från branden i det lilla trähuset i Stockholm när Jonatan räddar sin dödssjuke lillebror och dör själv och kommer till Nangijala. Platsen där sagorna och lägereldarna ska leva kvar, men där den hemske Tengil har tagit över Törnrosdalen. Skorpan dör strax efter och bröderna återförenas, bara för att behöva kämpa mot den hemske Tengil för att befria folket i Törnrosdalen.

Det här är en berättelse som är sorglig, spännande och hjärtevärmande om vartannat. En av de finaste berättelserna som finns om döden. Den här speciella känslan som finns i böckerna återfinns genom hela föreställning. Det är hjärteknipande när Jonatan räddar Skorpan och dör själv. Strax därefter landar man i en lyckokänsla när de återförenas och det är nästan så en lyckotår kommer. Sorg, lycka och spänning varvas om vartannat.

Det är överlag en ung ensemble med bröderna Oskar och Erik Norgren i spetsen som Jonatan och Skorpan. Så det lockade till skratt när Skorpan säger nåt i stil med ”Det står en gammal tant där borta” och pekar på Emma Karlsson som spelar Sofia i Körsbärsdalen och hon ser inte alls gammal ut. Den unga ensemblen är väldigt samspelad och fångar publiken direkt.

Scenografin används på ett snillrikt sätt när man med små medel vänder och vrider på den och skapar allt från deras hem till Katlagrottan med samma scenbygge. Ljussättningen skapar också olika miljöer. Lite körsbärsblomsgrenar skapar idyllen i Körsbärsdalen. Scenen när deras hem brinner är effektfullt gjort och man nästan känner värmen från eldens lågor. Jag saknade dock lite eldsprutande från Katla – rök och snygga ljuseffekter gav dramatik till Katla, men lite eld hade gett ytterligare effekt.

Kostymerna är snygga och förhöjer karaktärerna och stämningen i handlingen.

Det här är en familjeföreställning men inte för de minsta för historien är mörk och kan nog upplevas lite skrämmande på sina ställen. Mitt tioåriga sällskap tyckte den var spännande och bra, så hon var nöjd.

Missa inte den här föreställning som med stor respekt och kärlek förvaltat stämningen och budskapet om onda och goda, liv och död och en fantastisk syskonkärlek som finns i Bröderna Lejonhjärta. En odödlig berättelse som nu fått ett nytt liv på Intiman.

Premiären förgylldes också av att Astrid Lindgrens barnbarn Malin Billing var på plats och fick ta emot blommor istället för Astrid. Även Staffan Götestam som spelade Jonatan i filmen syntes i publikvimlet.

Bröderna Lejonhjärta spelas till den 30 december.

Foto: Camilla Käller

Danny Robbins pjäs 2:22 A Ghost Story hade premiär på Noël Coward Theatre 2021 och har sen spelats i flera omgångar på West End. Precis som titeln säger så är det något som spökar 2:22 i det nya huset som Jenny (Rakel Wärmländer) och Sam (Adam Pålsson) har flyttat in i med sin bebis. Varje natt vid 2:22 hör Jenny något men Sam, som alltid hänvisar till vetenskap. hävdar bestämt att spöken inte finns. När deras gamla vän Laura (Johanna Nordström) och hennes nye partner Benny (Johannes Kunke) kommer på middag blir kvällens stora samtalsämne övernaturliga fenomen och kan döda gå igen. Övertygelse och tvivel ställs mot varandra. Enda sättet att få svar är att invänta klockslaget 2:22…

Välspelad pjäs där spänningen byggs upp ju mer karaktärerna utmejslas och deras relationer och långa vänskap utmanas. En ödesmättas nerv vilar över salongen och upplevelsen är mer av psykologisk thriller än skräck. Visst rycker man till första gången man hör de skrikande rävarna som håller till utanför huset, men sen mattas effekten av när det upprepas ett par gånger för mycket. Känslan av att något hotar familjen är ständigt närvarande. Oförklarliga saker händer och antyds vilket ger ett visst obehag.

Kvartetten är samspelad och balanserar varandra väl. Det är en historia som fängslar mer än den skrämmer, som skulle tjäna på att tightas till något för att spänningen ska bibehållas rakt igenom. Det blir en liten uppförsbacke innan slutet kommer men då tar det å andra sidan ordentlig fart och mycket händer på väldigt kort tid.

Så om du undrar om spöken finns, är det här en chans att få svar på det.

2:22 A Ghost Story spelas på Rival/Intiman 14 september till den 16 december.

Min fantastiska väninna baseras på Elena Ferrantes serie om Elena (Lenù) och Lilas vänskap. Böckerna var en stor succé när de kom men jag har inte läst dem. Började på den första men fastnade inte för den. Pjäsen är gjord av April de Angelis och i den här uppsättningen är den cirka 3 timmar och 30 minuter lång Det känns långt också och hade tjänat på att kortas ner ör att få mer nerv i den. Vissa delar känns som transport och lite utdragna.

Lenù (Maja Rung) och Lilas (Nina Zanjanis) vänskap följs från 1950 till 2010 i Italien. En tidsresa där klädmodet och dansstilar skickligt förflyttar handlingen framåt. Greppet att låta samma skådespelare gestalta karaktärerna som barn och vuxna leder till att de överspelar som barn. Kantigt, onaturligt rörelsemönstret ger en känsla av barnkarikatyrer. Överspelet slipas bort delvis i takt med att de åldras, men finns kvar när det ska vara känslomässigt och jag blir inte berörd. Det skapas även en konstig obehaglig dynamik när det är så stor åldersskillnad på vissa av de manliga skådespelarna och de ska föreställa jämnåriga med de unga Lenù och Lilas. Ju äldre de blir ju mer växer de ihop främst för att kvinnorna sminkas och kläs äldre, men man har inte gjort något för att få de manliga att verka yngre. De har samma ålder utseendemässigt hela tiden. Oavsett skådespelartalang eller inte så blir det inte rätt och det känns inte trovärdigt. Man förstår vilken ålder de ska vara i, men det känslomässiga engagemanget, beröring och närvaron infinner sig inte.

Vänskapen mellan Lenù och Lila är komplex, deras liv är i obalans i stort sett hela tiden, ett osunt konkurrerande och beroende av varandra. Kvinnor ur olika samhällsklasser som kämpar mot en mansdominerad värld där i stort alla män är osympatiska, oavsett om de tillhör Camorra eller är intellektuella. Det manliga geniet hyllas och får bete sig hur som helst, men kvinnorna får bara blomstra i mån av tid av familjen. Det blir en tydlig skildring av kvinnors roll i en manlig värld men där tyvärr kvinnorna inte stöttar varandra utan bidrar till det. Jag har svårt att sympatisera med någon av dem och det är är rätt dyster och mörk pjäs.

Med de kraftiga högervindarna som blåser igen i Italien och resten av Europa blir det en påminnelse om den fascistiska tiden och det känns helt rätt i tiden att den spelas nu igen. Men jag önskar att jag blivit mer berörd och engagerad i Lenù och Lilas liv.