Jag var på premiären den 1 februari på den här showen och det är längesen jag skrattade så mycket på en föreställning som då. Så skulle det vara lika roligt att se den en gång till? Ja det var det verkligen. Skämten kommer ifrån hjärtat och alla bjuder verkligen på sig själva. Pernilla har fått ihop ett toppengäng med Ola Forsmed, Kim Sulocki, Måns Nathanelson och Hanna Hedlund. Alla har den perfekta komiska känslan och även om de nu har spelat så många gånger så känns allt fräscht, nytt och äkta. Inga skämt känns som rutin och det är en konst.

Allt börjar med en överraskningsfest som kompisarna ordnar och sen får vi följa med i Pernillas liv från hennes stora entré ur Christinas vagina, till hon träffar Emilio och barnen föds ett efter ett, hennes schlageräventyr, Wahlgrens värld och mycket mer. Det mesta skämtas det om på ett härligt sätt både med tidsenliga kläder och galna danser. De vuxna barnen skämtas det om men minstingen Theo hanteras på ett fint sätt. En av höjdpunkterna är när Pernilla sjunger ur hjärtat med smärta om hur det är att vara varannan veckas mamma. I det är det ingen glamour, bara en mamma som saknar sin son och inte kan dela alla skratt med honom. Men så växlas det om igen till den mer skämtsamma och glada Pernilla. Hanna Hedlund är underbar som Carola. Kim som Anna Book kommer man sent att glömma. Och hur tålmodigt han står ut med alla skämt om hur kort han är och så var det ju det där men att han är lite kär i Pernilla…. Olas kroppspråk när han är Emilio är så kul. Måns i kort silverlamé klänning som Jenny Silver är en syn som etsar sig fast. Det kräver sin man att stå på scen i den klänningen. Svårt att plocka ut vad som är roligast för allt är så kul. Skrattmusklerna får verkligen jobba ordentligt. Efter en sån här kväll har livet förlängts rätt ordentligt.

Vill man ha en kul kväll så missa inte Kort, Glad och tacksam!. Spelas lite runt om i landet, kommer tillbaka till Rival i början av året och allt avslutas sedan på Malmö Arena den 28 april.

Biljetter kan bokas här:

http://www.kortgladochtacksam.se/

Ett av de mest intressanta Sommarpraten i år var Fatima Bremmer som berättade om Ester Blenda Nordström och boken Ett Djävla Solsken som hon skrivit om Ester. Hade aldrig hört talas om Ester Blenda, men det visar sig vara en viktig kvinna i vår historia med ett spännade och intressant liv. En annan viktig kvinna i vår historia är Anna Whitlock som jobbade för kvinnornas rösträtt och även var en av förgrundsfiguerna till matkooperativet Svenska Hem. Precis det som den populära tv-serien Fröken Friman handlar om.

Eva Kaijser och Monika Björk har nu skrivit en pjäs där det unga journalisten Ester Blenda vill intervjua Anna som har avgått som ordförande i Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt. Anna har dragit sig tillbaka och tänker njuta av att vara ledig när Ester Blenda med full energi störtar in och lite tränger sig på. Det blir ett intressant möte mellan de här två kvinnorna som på olika sätt kämpar för kvinnans rätt i samhället.

Anna spelas av Tintin Anderzon och Ester Blenda av Edda Edlund. De gör varma porträtt av de båda kvinnorna. Olika till karaktärena men bägge med en stark vilja att göra det som de tycker är viktigt.

Pjäser på soppteatern är bara 55 minuter långa ungefär och det är väldigt kort tid för att berätta om de här kvinnorna som betytt så mycket för de svenska kvinnorna, men det vi får är intressant och underhållande och jag kan varmt rekommendera att ni nu när hösten och mörkret kommer går och ser den här pjäsen. En god värmande soppa får man ju på köpet också.

Klara soppteater
Kulturhuset Stadsteatern 2018

Bild @Markus Gårder, Stadsteaterns hemsida.

Hösten pjäs på Playhouse är Apologia skriven av Alexi Kaye Campbell. Pjäsen hade premiär 2009 på the Bush Theatre i London. Förra året sattes den upp igen i London då med Stockard Channing i huvudrollen som Kristin Miller. Är man uppvuxen med Grease som en av de stora filmerna så vet man att Stockard Channing är Rizzo. Hade funderingar på att se Apologia då i London men det blev inte av. Den har precis haft premiär på The Roundabout Theatre i New York återigen med Stockard Channing Som Kristin. Playhouse har en bra känsla för att sätta upp pjäser som är aktuella i London eller i New York. Eftersom jag inte såg den i London är det kul att nu få en ny chans.

Apologia handlar om Kristin Miller, en kvinna som stod på barrikaderna på 60talet. Har blivit en framgångsrik konsthistoriker och precis skrivit sina memoarer. Hon ska fira sin födelsedag med sina två söner och deras flickvänner och vännen Henry. Men sönerna Peter oh Simon ser inte sin mamma som den framgångsrika kvinnan utan mamman som lämnade dem när de var små. Så vi står inför en familjemiddag med många känslor och sanningar som ska avhandlas.

Förutom att Playhouse är bra på att hitta moderna och aktuella pjäser så är de också väldigt bra på att hitta rätt skådespelare till rätt roller. Marika Lindström fick hoppa in med kort varsel när Eva Britt Strandberg blev sjuk och man kan inte annat än imponeras av hur hon på knappt två veckor lyckas sätta sig så bra in i rollen som Kristin. Kristin en kvinna som på ytan är framgångsrik, men som inombords har så mycket känslor som hon har stängt av. Hennes stora livssorg är att hennes exman tog ifrån henne sönerna när hon satsade på sin karriär. Hon har blivit en kvinna som lever för sin karriär och inte släpper in någon. Hon är kritisk till alla och har kvar sina vänsterideal från 60talet. Marika Lindström levererar de ironiska kommentarerna perfekt med ett litet leende på läpparna. Perfekt tolkning av den ironiska brittiska humorn. Kristin har inte mycket till övers för sönernas flickvänner. Trudi är sonen Peters nya flickvän, som visar sig vara kristen, ve och fasa. Frida Hallgren är underbar som den snälla Trudi som vill alla väl och verkligen vill göra ett gott intryck på Kristin. Men det är verkligen inte lätt. Men trots alla ironiska och elaka kommentarer hon får ta emot behåller hon sitt lugn och till slut blir hon godkänd. Andra sonen Simons flickvän Claire, är skådespelerska i en såpa. Men själv framhäver hon att hon är en dramatisk skådespelerska. För henne är det yttre väldigt viktigt. Bägge flickvännerna är raka motsatser till Kristin. Cecilia Frode är väldigt bra som Claire. En stark kvinna som tror på sig själv och som inte räds för att säga emot Kristin. Tre olika kvinnor som porträtteras av några av våra bästa skådespelerskor. Vet inte om det är meningen att det är kvinnorna som ska vara de starkaste rollerna men jag blev mest berörda av dem. Starka kvinnoporträtt av olika typer av kvinnor i olika generationer. Sönerna Peter och Simon spelas av Jonas Kruse respektive Jonathan Silén. Peter har blivit en finansman till sin mors besvikelse. Simon är deprimerad. Bägge sönerna är besvikna på sin mamma så de tycker att hon övergav dem som små. Vännen Henry (Donald Högberg) har mest rollen som fredsmäklare och den lite komiske karaktären. Samtliga tre är bra i sin roller, men bäst och starkast är som sagt kvinnorna.

Joachim Siegård står för översättningen och jag har inte sett den på engelska, men den brittiska ironin finns kvar som jag älskar. Bra repliker som alla levererar med fingertoppskänsla.

Scenografin av Pia Wiik är bra. Ett kök med stort matbord där alla samlas. Maria Felldin Almgrens kostymer framhäver de olika karaktärerna. Den vita designerklänningen som Claire har ser verkligen ut som en designklänning som gått lite för långt. Kristin middagskläder är eleganta och framhäver hennes åldrande elegans och styrka.

Det är en pjäs som leder till skratt och eftertanke och igenkänningsfaktor. De flesta, om inte alla, kan nog relatera till familjegräl och meningsskiljaktigheter och hur olika personer är även om man är en familj och hur olika man kan se på samma sak.

Apologia spelas till den 1 december och vill ni se en välspelad, rolig pjäs som leder till eftertanke kan jag varmt rekommendera den. Och varför inte göra en helkväll med en bit mat i restaurangen eller något gott att dricka innan ni ser pjäsen?

Kan Våroffer vara något precis som sommaren håller på att övergå till höst? Det tycker i alla fall Stadsteatern som på Stora scenen sätter upp Fredrik Benke Rydmans nytolkning av Stravinskijs dansdrama.

I första akten dansar Fredrik själv tillsammans med en industriobot till nyskriven musik av Johan Liljedahl. Från första rörelsen trollbinds man av Fredriks kroppskontroll och rörelser. Interaktionen med industriroboten är riktigt häftig. Fredrik dansar med robotens ljusstrålar på väldigt coolt sätt. Fredrik svettas ordentligt på scenen vilket uppmärksammans av roboten som ger honom ett glas vatten. Otroligt läcker dans till modern industrimusik och skiljer sig mot Stravinskijs musik i andra akten.

Andra akten är helt annorlunda, 20 streetdansare och 5000 liter vatten. Modern dans och läckra rörelser. 20 dansare som väcks till liv i våren, livet och känslorna spirar. Alla i samma rörelseschema när någon bryter sig loss och andra följer med. Par bildas och bryts samman. Så kommer vårregnet, först lätt strilande och en kvinnlig dansar utför en fin solodans och får sällskap av en annan, intensivare regn och alla dansare faller in i dansen. När regnet upphör är golvet fullt av vatten och det synkroniserade vattenskvättandet är så häftigt. Långt hår som är blött och som skakas ut. Vattendropparna som bländer i scenljuset. En stor spegel som hissas ner från taket och allt syns från två vinklar och skapar ytterligare en dimension. Vissa delar är otroligt snygga i spegen då det blöta golvet blir mer levande i spegeln. Men det spirande livet  slutar med att någon måste offras. Musiken tar slut och dansarna börjar skriva hotfullt när en av dansarna offras. Där är det några sekunder för mycket av skrikandet och om något ska kapas till premiären är det väl precis i slutet av akt 2.

Genrepet var nästan 2 timmar långt med paus och jag blev verkligen imponerad av Frediks koreografi och alla dansare. De två akterna var väldigt olika och kändes inte direkt ihopkopplade, men bägge var väldigt bra på sitt eget sätt. Så här har jag inte sett dans förut.

Den 7 september är det premiär och spelas till den 30 november. Gillar man dans ska man absolut skaffa biljett till den här föreställningen!

Foton: Håkan Larsson, pressbilder

För tredje året i rad spelas det teater under Liljeholmsbron. Ärets nyskrivna pjäs är monologen Nationalsången av Eija Hetekivi Olsson i regi av Stina Rautelin.

Nationalsången handlar om en pappa som när hans son föds lovar honom att han alltid ska finnas där och gör sitt bästa för honom. Till en början flyter det på bra med jobb och tvårumslägenheten, men snart börjar problem dyka upp. I takt med att det går allt bättre för Sverige, BNPn stiger så ökar också samhällsklyftorna. De rika blir rikare och de fattigare allt fattigare och får kämpa mer och mer. Jobben försvinner och det som finns att få tag i är slitsamma osäkra timarbeten. För att få det att gå ihop blir det extra jobb, helgjobb, svartjobb tills kroppen inte orkar och det inte går att få något jobb. Sjukskrivningar och socialen följer som ett brev på posten. Allt medan det rapporteras om att det bara går bättre och bättre för Sverige.

Zardasht Rad har en stark inlevelsen som den kämpande pappan. Det är otroligt mycket text att hålla reda. Stämningar som kastas hit och dit men hela tiden känner man att det kommer bara att gå sämre och sämre för den här kämpande pappan. Hans förtvivlan när han kämpar för mat för dagen och det slutliga nederlaget när sonen till slut inte står ut och går därifrån.

Det är verkligen en berättelse som griper tag i en. Den slitna och råa miljön under bron med betong, graffiti på väggarna och en stank av urin förstärker hopplösheten som finns i stort sett hela tiden i berättelsen.  Scenografin är enklast möjliga med lastpallar och en oljetunna. Patrik Bogårdhs ljusdesign lyfter berättelsen och skuggspelen spär på dysterheten, precis som Rikard Borggårds musik.

Den här sommaren har det ju varit soligt i stort sett varje dag, men inte den här kvällen. Någon timme innan premiären börjar det åska, blixtra och regna, precis som om det vore beställt för att förstärka den mörka framtiden som Nationalsången förmedlar.

Det är verkligen inte en pjäs man ska gå och se om man vill ha en stunds lättsam underhållning. Men vill man se en välspelad pjäs som berör och som man inte bara skakar av sig när man lämnar ”salongen” ja då ska ni gå och se Nationalsången. Den spelas till den 2 september. Nytt för i år är att det är frivillig entré. Så det kostar inte mer än ett par timmar av ditt liv, men jag skulle tro att när ni går därifrån kommer att lämna ett bidrag så de kan fortsätta nästa sommar och sätta upp en ny spännande pjäs.

1986 sändes Galenskaparna och After Shaves Macken på tv och blev en stor succé. Massa av repliker blev klassiska och användes flitigt. Alla kunde sjunga med i låtar som ”Man ska ha husvagn”, ”Pappa jag vill ha en synth” och ”Det ska va´gött att leva”. Macken byggde på en rad sketcher som  utspelade sig på Macken med ägarna bröderna Roy och Roger och deras kunder som kom in på macken.

30 år senare gjordes en teaterversion av Macken på Lorentzbergteatern för att fira teaterns 100årsjubilieum. Nu har Macken flyttat över till Stockholm med i stort sett samma gäng som var med i Tvserien förutom Kerstin Granlunds roller som nu spelas av Charlotte Strandberg och Peter Rangmars som spelas av Lasse Beicsher. Men annars är det precis som vanligt,  Roy spelas av Anders Eriksson och Roger av Jan Rippe. Claes Eriksson spelar bland annat den beiga kunden och Turbo, Knut Angered Turbo Jr och Budda. Den vita opeln är fortfarande borta.. Publiken är nog också den samma som såg den på tv när den gick för första gången…

Det är verkligen en nostalgitripp att se Macken. Man minns ju gärna Macken som väldigt rolig och visst är den roliga på scenen också. Men när man ser den så kommer man ihåg att allt var inte så roligt och alla låtar var inte så bra. Det dåliga har man liksom förträngt och det var inte bättre live. Men övervägande är det roligt och man skrattar mycket och nynnar med i låtarna. Husvagn får långa långa applåder och Anders Eriksson står och myser när han iakttar alla applåder som Per Fritzell får efter sista tonen. Själv får han ordentligt med applåder efter sin rockiga ”Raggarkungen”. Jan Rippe hade slitit av sig hälsena och tog sig fram med kryckor, men det var inte något som direkt påverkade själva föreställningen. Kan möljligen tänka mig att han skulle varit mer lite mer aktivit just i Raggarkungen men annars så påverkade det nog inte alls.

I applådtacket kom ”Det ska va gött att leva” med hela gänget och den fantastiska orkestern.

Som sagt det är en härlig nostalgitripp som alla som sett Macken kommer att gilla. Lite svårt att säga om någon som inte sett tvserien kommer att gilla den eller inte. Men chansa för ett och annat skratt kommer ni och få och möjligheten att se komedihistoria live.

Macken spelas på Cirkus till den 12 maj.

Är man medlem i Abundo så har man just nu möjlighet att boka gratisbiljetter via dem, vilket jag gjorde. Och det är ytterligare några föreställningar som de har biljetter till.

https://abundolive.se/?utm_source=konsertmusikal

Ikväll var det dags för en reading på Playhouse Teater igen och den här gången var det Anna Zielgers ”The Last Match”. En pjäs om en semifinal i US open. Står vi inför ett generationsskifte på tennistronen? Den 25 årige ryssen Sergei Sergeyev möter den mångfaldige mästaren amerikanen Tim Porter. Det är också en klassisk kamp mellan öst och väst i bästa Chessanda. På läktaren följer deras respektive fruar, Galina och Mallory matchen med spänning. Matchen spelas och dialogen är spelarnas tankar allt efter hur matchen utvecklas, hur deras sinnesstämning varier när det går bra för dem i spelet och hur snabbt det svänger när de förlorar en boll. Hur en blick på frun kan distrahera och hur deras tankar vandrar iväg från matchen in i privatlivet. Under matchen får vi inblick i deras privatliv, hur Sergei friade till Galina på en diner vilket hon inte uppskattade. Tims och Mallorys långdragna kamp för att få barn. Galina som är några år äldre än Sergei och som för fullt njuter det ljuva livet som en tennisspelare av världseliten kan erbjuda. Mallory som en gång var en duktig tennisspelare men som fick ge upp den när hon fick en skada. Det har spridits ett rykte om att det här är Tims sista turnering och han vill göra allt för att visa sin lille son på läktaren att pappa minsann kan. Matchen går fram och tillbaka. Ett set vinns snabbt, ett annat är ett otaliga förlorade setbollar i osv. Spänningen i matchen byggs upp och man pendlar i vem man vill ska vinna. Hur det går i matchen, ja det tänkter jag inte avslölja.

Playhouse har en förmåga att rollbesätta sina readings med fingertoppskänsla och den här gången är inget undantag.

Emil Forsberg läser rollen som Sergei och han gör det med en kraftig rysk brytning. Så imponerad av att han håller den brytningen utan problem pjäsen rakt igenom. Kathryn LeRoux är så underbar som den nyrika Galina. Hennes upprördhet över att bli friad till på en diner är så på pricken. Johan Westberg Laudahn får till den där lite överlägsna attityden som någon som varit på toppen länge kan ha samtidigt som han börjar tvivla på sin egen förmåga. Lisa Bearpark läser Mallory och hon får fram en känsla över att hennes karriär blev avbruten och att hon bara blev fru till Tim. Hennes inlevelse och sorg när hon beskriver hur hon förlorade ett barn i åttonde månaden är stark. Björn Lönner läser scenanvisningarna och sköter poängställnignen.

Det är en pjäs som man skrattar mycket i. Mycket tack vare Emils härliga tolkning av Sergei. I andra akten blir det en liten mer sorgen stämningen, men fortfarande en rolig dialog. Och Björn Lönners fibblande med poängställningen ger också upphov till lite skratt. Som vanligt i en reading får man inte missa att iaktta alla skådespelare, även när de inte läser sina roller. De där småleendena och blickarna när de iakttar varandra tillför mycket.

Det här är en av de bästa readings jag sett på Playshouse. Väldigt rolig pjäs och fantastiska insatser av alla skådespelare.

Readings är ett så bra sätt att få se en bra ny modern pjäs på orginalspråk (engelska) så jag kan verkligen rekommendera att ni har koll på när de är. Nästa reading är den 15 maj, Evan Placeys pjäs Girls like that. Och det är billigt också, bara 100 kr. Tyvärr missar jag den readingen, men ser framemot vad som kommer att erbjudas under hösten!

För 200 år sedan publicerades Mary Shelleys bok Frankenstein och sedan dess har den fascinerat världen med sin berättelse om Dr Frankenstein som i sin besatthet i att utförska möjligheten att återskapa liv lyckas men skapar det som som kommer att uppfattas som ett monster.

Johan Ehn har skrivit manus baserat på Mary Shelleys bok och uppsättningen hade urpremär på Playhouse den 12 mars. Vi kommer in i handlingen när Victor Frankestein studerar på universitet i Ingelstadt där han briljerar med sin kunskaper inom anatomi. Vi kastas sedan tillbaka till hans barndom när han redan som liten vill undersöka djur till sin mors förskräckelse när hon upptäcker honom och han är i färd att klippa av antennerna på en snigel. Victors familj tar sig an den föräldrarlösa Elisabeth och de båda barnen finner varandra snabbt och när de växer upp blir de förälskade i varandra och lovar mamman på hennes dödsbädd att de ska gifta sig. Modern dör efter att hon har fött sonen William. Victor reser till Ingolstadt för att studera och i sin studenlya börjar han exprimentera med döda kroppsdelar för att skapa nytt liv. När han väl lyckas blir han skrämd och ångrar vad han gjort och förskjuter det som kommar att kallas för ett monster. Monstret är stort och ser skrämmande ut, men vill bara bli älskad av sin pappa Victor. Förskjuten drar han runt på gatorna men var han än kommer blir han bara mött av rädsla och våld. Tills han kommer till en stuga i bergen där den äldre blinde mannen ser honom för vad han är och de utvecklar en vänskap. Tyvärr är inte mannens barn lika förstående och det slutar med en katastrof och monstret flyr vidare och bestämmer sig för att leta upp sin far. Han lyckas hitta honom men först av en olyckshändelse dödar han William. Monstret och Victor konfronteras och monster förklarar att han bara vill ha någon att dela sitt liv med och ber Victor att skapa en kvinna åt honom. Victor är tveksam men efter mycket om och men går han med på det. Han lyckas men ångrar sig och skjuter kvinnan. Monstret hittar den skjutna kvinnan och tar sin hämnd på Victor genom att strypa Elisabeth till döds.

Thomas Åhnstrand är mycket bra som Victor Frankenstein och han växlar bra mellan att vara den besatte forskaren och personen som inser vad han skapat men som inte kan hantera konskvenserna av det. Happy Jankells Elisabeth är en kvinna som motvilligt tvingas satt leva som hemmafru och bara vänta på att Victor ska komma hem. Hon är kvinna som vill annat och slits mellan sin kärlek till Victor och viljan att vara självständing och inte sitta hemma och vänta. Men fostrad som hon är på den tiden finns inte något annat val. Johan Ehn är otroligt bra som Monstret. Han får verkligen fram förtvivlan över att inte vara förstådd. Han är ju inte elak från början utan vill bara väl, men sakta förändras han när det enda han lär sig av andras beteende är onskda och våld. Hans storlek och styrka gör att han tar ut frustrationen på ett våldsamt sätt. Carina Jingrot spelar flera av de kvinnliga personer som är med i handlingen, bland annat mamman som är kvar i det traditionella sättet att se på en kvinna. Anders Jansson spelar olika manliga roller, bland annat pappan, professor Krempe och den gamle blinde mannen.

Scenografin och kläderna (Gabriel Stuart) tillsammans med ljusdesignen (Mikael Tham) och musiken (Richard Folke) är rätt mörk och dyster och lyfter fram och förstärker domedagsstämnignen som hela tiden ligger över pjäsen. Det driver fram en underton om vad som kommer att hända. Jessica Svensson Reijs mask är bra och välavägd utan att frossa i äckligt utseende hos monstret. Allt tillsammans med Daniel di Grados regis och skådespelarinsatserna gör att man som publik snabbt blir indrafen i handlingen och man sitter fängslad av vad som komma skall. Även om man känner till historien i stora drag så är det intressant att se hur man kommer dit. Efteråt har man med sig ett budskap/tankar om hur lätt man dömmer personer till utseendet utan att se hur de verkligen är som personer, och att  genom hur man behandlar en person kan bidra till hur personen blir. Vem är det egentligen som skapar monstret? Frankenstein eller människorna han möter? Och vilken skuld har Frankenstein i det hela? Kan man som förälder undgå sitt föräldraransvar genom att vända ett barn ryggen och låta samhället ta hand om dem? Själva grundstoryin om att skapa liv från de döda är också aktuell när det nyligen kommit fram att kändisar klonar sina döda husdjur. Hur långt ska vi tillåta forskningen att gå? Men man kan ju också bara ta till sig pjäsen som en skräckhistoria om man vill det.

Pjäsen är ca 1,5 timme utan paus och den gästspelar på Playhouse till den 22 april. Biljetter hade jag fått via Abundo (tidigare Teaterlistan) som just nu har Frankenstein i sitt utbud.

https://abundolive.se/?utm_source=konsertmusikal

Playhouse i sig är en väldigt trevlig teater med egen bar och restaurang och är värd ett besök i sig.

Heisenberg är en pjäs skriven av Simon Stephens och den hade premiär på Manhattan Theatre Club (off-Broadway) den 3 juni 2015. Den blev sen förflyttad till Samuel J Friedmans Theater (Broadway) 2016. Den spelades i London 2017 och hade premiär på Scala teatern den 26 januari och spelas till den 24 mars.

Pjäsen har fått sitt namn efter fysikern Heisenbergs teori att det är omöjligt att mäta en partikels position och momentum samtidigt med absout precision. Stephens har iscensatt det här genom Georgie och Alex. Georgie är en vild, impulsive, energisk 42årig kvinna som gärna kryddar tillvaron med lögner. Alex är en 75årig slaktare som förlorat sin syster och föräldrar när han var ung och rätt oerfaren när det gäller kvinnor. Han är bly, tillbakadragen och inte särskilt pratsam. De är verkligen varandras motsatser. De möts en dag när Alex sitter på en bänk vid St Pancras station i London. Georgie siktar in sig på honom med en baktanke att han kan finansiera hennes resa till New Jersey för att leta efter sin son som flyttat dit och sagt upp bekantskapen med henne. Hennes energi och impulsivitet är helt överväldigande. Hon pratar i ett. Hon söker sedan upp Alex i hans slakteri och får honom att bjuda ut henne för han kan inte motstå denna virvelvind av uppmärskamhet som hon ger honom. Så småningom reser de till New Jersey tillsammans.

Helena af Sandeberg spelar Georgi och hon är helt strålande i rollen. Hon är intensiv, påträngande men har ändå en charm som är svår att motstå. Peter Haber spelar den försynte Alex och han får knappt en syl i vädret. Han är till en början så där trist, grå och tråkig så man undrar verkligen vad Georgie ser i honom. Men så småningom tinar han upp och utstrålar en värme och omtänksamhet som Georgie inte kan låta bli att tycka om, även om hon till en början nog mest tänkt utnyttja honom.

Scenografin av Lars Östbergh är enkel men effektiv. På var sin sida av scenen får man se Georgie och Alex i sina respektive lägenheter och så möts de mitt på scenen på en bänk, Alex slakteri, restaurang osv. Annsofi Nybergs kläder är enkla och bra och klädbytena sker direkt på scenen men stilfullt och snyggt gjort.

Pjäsen är 1 timme och 40 minuter och personligen tycker jag nog att den blivit lite vassare om den kortats ner med 10 minuter. Men den är trevlig och smårolig och man kan inte låta bli att fascineras av Helena af Sandebergs energi på scenen. Det märks att hon och Peter Haber trivs med att spela den här pjäsen och det finns en härlig värme dem emellan. Alltid kul att se två duktiga skådespelare på en teaterscen.

Bild från Scala Teaterns hemsida (Sara P Borgström).

Ikväll var det dags för en reading igen på Playhouse Teater. Gillar verkligen det här konceptet att man presenterar en pjäs för publiken under den här enkla formen för att se hur den tas emot. Varje gång blir jag lika fascinerad över hur skådesspelarna på en dag läser igenom pjäsen med varandra och sen är redo att med stor inlevelse läsa sin roll och de lever sig alltid så bra in i karaktären. I stort sett utan någon rekvisita eller scenerier, eller scenkläder lyckas de så bra förmedla pjäsen. Pjäsen läses alltid på engelska så man får den på originalspråk.

Kvällens pjäs var Describe the Night av Rajiv Joseph och den hade urpremiär i december 2017 på Atlantic Theater Company i New York. Pjäsen utspelas under 90 och skildrar 8 personer, 4 av dem, författern Isaak Bedel, Röda Armén kaptenen/KGBagenten Nicolai, hans fru Yevgenia och KGBagenten Vova baseras på verkliga personer. Men om det som utspelas i pjäsen har hänt i verkligen eller ej det vet vi inte. Övriga karaktärer är Yevgenias barnbarn Urzula, journalisten Mariya, hennes mor och biluthyraren Feliks. Alla deras liv vävs ihop på ett väldigt intressant och bra sätt. Vissa kopplingar som man inte alls såg direkt utan kom fram först på slutet. Vi kommer in i handlingen 1920 när Isaak och Nicolai möts för första gången. En stark vänskap grundas där.Då har Isaak börjat skriva på sin dagbokd som kommer att följa som en röd tråd genom handlingen.  Raskt kastas vi sedan framåt i handlingen till 2010 och Smolensk där ett plan störtar med hela den polska regeringen. Journalisten Mariya försöker ta sig därifrån och med stor möda lyckas hon får hyra en bil av den unge Feliks som det visar sig ha varit i närheten av skogen där planet störtade. Gått in i skogen och där hittat en kvinna som satt fastspänd i en av de flygstolar som kastats ut. Hon lever och räcker Feliks en bok… Sen vandrar pjäsen fram och tillbaka i tiden och mer och mer ser i hur de olika karaktärerna hänger ihop och hur deras liv var under Öststatstiden i Sovjetunionen, Polen och Östtyskland. Hur KGB bevakade folk osv.

Pjäsen var ca 3 timmar lång med paus och till en början kändes den lite tråkig, men rätt snart så dök det upp en och annan rolig replik och lite absurda situationer så mitt i det tragiska så lockades vi till en hel del skratt. En av mina favoritscener är när den unge KGB agenten Vova har fått uppdraget av Nicolai att spionera på hans barnbarn Urzula som bor hemma hos sin mormor. När Vova knackar på är Yevgenia i full färd att laga en soppa på blodiglar. En helt absurd soppa. Och det blir väldigt komiskt när alla tre väldigt inlevelsefullt äter den här blodigesoppa.

Som vanligt har Playhouse valt ut bra skådespelare. Isaak spelas av Richard Asker, Nicolai av Fintan McKeown, Yevgenia av Ingela Lundh, Vova av Björn Lönner, Urzula av Lucy Ter-Berg, Mariya/mamman av EvaMaria Oria och Feliks av Eric Ernerstedt. Det var Elisabeth Klason som läste scenanvisningarna. Alla var verkligen bra och levererade sina repliker perfekt och med små ansiktsrörelser för att få med rätt känsla. Intressant är alltid att se hur de lyssnar och tar övriga skådespelare när de själva inte är i fokus och hur de ler åt vissa repliker osv. För alla är ju på scen hela tiden även när deras karaktär inte har något med scenen att göra.

Det är två readings kvar under våren, 10 april och 15 maj. Det kostar bara 100 kr och jag kan varmt rekommendera att ni tar er till Playhouse och tittar på dem. Så bra sätt att få se en ny pjäs framföras av duktiga skådespelare!