För drygt 40 år sen fick jag mamma och pappa att åka in till IKEA i Linköping på sportlovet för de hade sportlovsaktiviteter och just den dagen var det ett coolt band från Stockholm som skulle vara där. De spelade några låtar, sen skrev de autografer på ett idolkort och var supertrevliga och lite småblyga. En månad senare slog de igenom med dunder och brak i Måndagsbörsen. Men inte kunde jag ana att jag 40 år senare skulle se en musikal om deras liv med musiken i en teater som inte var byggd då och att genrepspubliken skulle jublade sig hesa av glädje, eufori och den energikick som spreds från scenen. En nostalgitripp utan dess like och även de som inte upplevt Noice i sin ungdom och hörde musiken för första gången gillade verkligen den. Det sägs att den musik man upplevde som tonåring är den musik som man alltid kommer att älska, må bra av och att man inte glömmer texten hur lång tid det än går. Och det stämmer verkligen.

Berättelsen om några tonåringar, Peo Thyrén (Charlie Gustafsson) , Hasse Carlsson (Charlie Grönvall), Robert Klasen (Jakob Wallgård), Freddie Hansson (Einar-Hugo Strömberg) och Robert Liman (Isac Aspberg) som i slutet av 70-talet bildar ett band i Gustavsberg, övar och övar. Rätt snälla killar som nog vill vara lite tuffare än de var. Dricker saft med roliga sugrör och älskar rulltårta. De letar efter en musikalisk identitet och så småningom hittar de rätt när de börjar skriva låtar om sitt eget liv i Stockholm. Så vinner de en talangjakt. Ola Håkansson (Fredrik Lexfors) delar ut priset som är en charterresa och ett skivkontrakt. Skivan släpps, men den säljer inte. Förrän någon ser dem och de får vara med i Måndagsbörsen. Musikprogrammet som alla såg och succén var ett faktum. Livet leker, de unga killarna spelar över hela Sverige. Men det har ett högt pris visar det sig. De som borde ta hand om dem i branschen är mer intresserade av att tjäna pengar än att se hur killarna mår. Tidningarna skapar en påhittad rivalitet mellan dem och Gyllene Tider (själv förstod jag inte varför man inte kunde gilla båda banden). Robert träffar en tjej och tröttar på bandet och ersätts av Fredrik von Gerber. Så börjar drogerna komma in i bilden.

Det här kan ju låta som en tragisk historia och det är det delvis också men låtarna, lusten och den positiva energin på scenen sprider ett glädjerus över publiken som det inte går att värja sig från. Låtarna för handlingen framåt på naturlig sätt, ibland som konsertversion och ibland som dialog. En av deras stora hits Ett bedårande barn av sin tid framförs både som en konsertversion med en härlig frenesi av bandet men också i en stillsam oerhört berörande version av Mikaela (Aline Littwood) som är helt magisk. Den borde få gänget som castar till Så mycket bättre att undra varför de inte kommit på att bjuda in Peo Thyrén till programmet, för en sån version hade legat i topp som det årets bästa.

Rollbesättningen här är verkligen bra, med Charlie Grönvall som Hasse Carlsson och Charlie Gustafsson som Peo Thyrén i spetsen med bra sånginsatser, men hela bandet är tight även om det stärks upp lite bakom scenen. De lyckas med konststycket att både få fram nostalgikänslan samtidigt som det känns modernt, aktuellt och eget. Det finns en charmig valpighet över killarna, viljan att vara tuff, men delar av dem är fortfarande de där killarna som samlade frimärken och gillar saft. Fredik Lexfors gör en strålande insats både som Ola Håkansson och Per Gessle och står för det komiska inslaget i musikalen.

Scenografin är enkel och förstärks med bilder och videos från Noice och andra tidstypiska grupper och händelser, vilket är effektfullt och bygger på nostalgikänslan. Lite ambivalent till perukerna för de känns just väldigt perukiga, men jag får känslan att det är ett medvetet val.

Musikalen är ca 2 timmar utan paus, men tiden bara flyger iväg och det känns absolut inte långt. Helt plötsligt så är är vi framme vid slutet och de bjuder på en härlig låtkavalkad i applådtacket och vid det laget står hela publiken upp och jublar. Frågan är om det inte jublas mer ikväll, än vad det har gjort på GES de kvällar jag har sett den. Av musikalerna jag har sett i Stockholm under hösten så är det här helt klart den bästa!

Ett gäng bedårande barn på scen tar över hela stan i natt och mässar Du lever bara en gång och den gången är nu, så tar vara på det, köp biljett och gå och njut av den här musikalen.

Många har nog sett Cabaret i någon uppsättning på scen eller den ikoniska filmen med Liza Minnelli som nattklubbsångerskan Sally Bowles, och att den skulle sättas upp på Dramaten nu var lite otippat. Tyvärr verkar det som det alltid är en aktuell musikal, inte minst nu med de allt hårdare högervindarna som blåser i vårt land.

Den här uppsättningen är en av de bästa jag har sett, stark, rå, vulgär och den lämnar ingen oberörd. Jenny Kronbergs scenografin är ödesmättad med en stor dödskalle med en stor svastika som likt vingarna på en väderkvarn roterar snabbare ju hårdare de politiska vindarna blåser är genialisk. Dödskallen vrids i olika lägen och variera att vara Kit Kat Kluboch Fraulein Schneiders rumsuthyrning. Utöver det är det i stort sett några stolar som flyttas runt, enkelt och effektfullt. Kostym, peruk, mask är en blandning av provokativ och vardaglig. Koreografin lite mer tillbakadragen men effektfull och ger större tyngd till de spelade scenerna vilket lyfter fram den politiska spänningen mer, vilket passar väldigt bra här på Dramatens scen med de skickliga skådespelarna man har till sitt förfogande.

Meriterade duktiga skådespelare som verkligen höjer den här uppsättningen väldigt högt både i sina rolltolkningar men även sångmässig. Viss anpassning har gjorts i arrangemangen och scenlösningarna och i vissa lägen blir det lite mer pratsångaktigt, men inget som påverkar helheten. Jonas Malmsjös konferencier är vulgär, iakttagande och krypande obehaglig. Ana Gil de Meio Nascimento har energi, närvaro och en stark lyskraft i sin Sally Bowles. Marie Richardson får fram det osäkra och sköra i Fraulein Schneider när hon tampas mellan att fånga lyckan och välja det som kan verka vara den enkla och bekväma vägen. Samspelet mellan henne och Johan Holmberg som Herr Schultz är väldigt finstämt och ömsint. Christoffer Svenssons Ernst Ludvig går från att vara den trevlig killen som har många kontakter till att lyfta fram kylan och hårdheten när hans politiska ställning avslöjas. Alexander Salzberger lyfter fram det naiva och godtrogna i Cliff Bradshaw när han låter sig förföras i det dekadenta Berlin på 30-talet.

Damn! tillåts fylla ut både orkesterdiket och att vara aktivt närvarande som en del i uppsättninge, mer än att bara vara musiker.

En komplett stark uppsättning av Cabaret där teknik, scenografi, kostym, skådespeleri, sång, dans och musik är i perfekt symbios med och lyfter varandra. Gillar man Cabaret ska man verkligen gå och titta på den här.

Cabaret spelas till den 31 december.

Igår togs restriktionerna bort och ikväll strömmar publiken till och det blir nästan ett fullsatt Göta Lejon på det här genrepet. Härligt att restriktionerna släpps men samtidigt blir jag lite förundrad över att så många i publiken direkt gått tillbaka och inte har en tanke på att hålla avstånd. Särskilt med tanke på att det är så många äldre i publiken för även om de är vaccinerade så kan de ju fortfarande bli smittade. Men det är ju härligt att vi kan samlas igen och teatrarna kan fyllas och det borde ju firas ordentligt vilket man gjort med härliga feelgood med Amelie på Östgötateatern och She loves me på Spira, men ikväll blir det inte något glädjepiller utan snarare att det drar åt det grå och deprimerande hållet. Nu var det ju bestämt sen tidigare att Forever Piaf skulle spelas och bara blivit uppskjuten.

Edith Piaf är en av Frankrikes mest kända sångerskor med en röst som alla känner igen och låtar som är odödliga. Men hennes liv verkar inte ha varit direkt lyckligt, från det att hon föds och blir övergiven av sina föräldrar, delvis uppvuxen på bordell, en miljö med alkohol och droger, börjar tidigt sjunga på gatorna för att tjäna lite pengar. Så blir hon upptäckt och karriären tar fart. Hon föder ett barn som hon inte ids ta hand om, som dör vid 2 års ålder. Managern blir mördad, karriären får börja om. En strid ström av män som hon utnyttjar på olika sätt och struntar i om de är gifta eller inte. Vill hon ha en man tar hon honom typ. Som hon framställs i musikalen är hon inte en direkt trevlig person, inte någon som jag blir berörd av.

Musikalen börjar med hennes begravning och så får vi följa hennes liv från hennes barndom och karriär tills hon dör. Som ung spelas hon av Beata Ernman och den äldre av Malena Ernman. Den yngre och äldre Piaf är i stort sett på scen hela tiden och parallellt iakttar varandra, vilket är ett bra grepp. Sångmässigt har Beata med sig Ediths speciella darr i rösten, men det saknas helt hos Malena, vilket jag upplever som lite konstigt då jag tycker det hade varit bättre att vara konsekvent. Tyvärr lyckas varken Beata eller Malenas tolkning av Piaf få mig engagerad eller berörd, men man har ju valt att framställa henne som en rätt känslokall person och det lyckas de med, men jag saknar att bli berörd av det tragiska i hennes liv. Vid några få tillfällen finns det tillfällen när det kunde bli känslosamt som när dottern dör vid två års ålder eller en av hennes älskare störtar, men sorgen som visas då blir överspelad och känns mer som ett spel för gallerierna. Den smärta som hon borde känna når inte fram till mig. Ungefär mitt i pjäsen får Piaf instruktioner om att det räcker inte att ha en bra sångröst och pricka toner, man måste kunna berätta och förmedla en historia och känslor. Just det saknar jag genomgående av Piaf i föreställningen.

Anna Thiam (som bland annat spelar Piafs mamma) har den förmåga jag är ute efter. Piafs mamma är inte heller särskilt sympatisk och trevlig, men Anna Thiam berör och engagerar med sin sång i sina rolltolkningar. Där får musikalen den nerv som hade behövts rakt igenom för att lyfta. Anna och alla andra i ensemblen spelar ett antal olika roller och de gör verkligen ett fantastiskt jobb som de ska ha en stor eloge för. Björn Kjellman spelar ett antal män som på olika sätt varit betydelsefulla för Piaf och det är imponerande hur han går in och ur det olika karaktärerna så sömlöst. Fantastiska musiker i orkestern under ledning av Kristofer Nergårdh. När jag går från teatern har jag musiken med mig och smånynnar, men i övrigt känner jag inget. Även om den inte är ett glädjepiller så hade jag velat bli berörd och engagerad, inte bara känt ”jaha”.

Musikalen spelas i en akt och det kändes något långt men hade varit för kort för att ha en paus. Dock med en äldre publik så blev det för långt för vissa för det ovanligt många som behövde gå ut mitt under föreställningen vilket skapar stök och störning för övriga i publiken.

Musikalen spelas till den 4 december.

Röda mattan hade rullats ut och marschallerna brann när vi välkomnades in på Östgötateatern i Norrköping. Den varma och inbjudande känslan följde med oss in i salongen där vi orkestern var på plats på scenen som del av fantastiska scenografin som var ett franskt café och Amélies lägenhet i ett, runt om hängde olika saker och ju mer man tittade ju mer saker såg noterade man. Orkestern spelade medans publiken strömmade till och fyllde de ca 140 platser som tilläts enligt restriktionerna. Scenen badade i ett rött ljus som tillsammans med de röda stolarna i salongen bildade en röd ombonad härlig musikalbubbla och någonstans kändes det redan där att det här kommer att bli en underbar kväll.

Musikalen Amélie baseras på filmen som kom för 2001 och handlar om Amélie (Klara Enervik) som växer upp med en pappa (Stefan Clarin) som inte har problem med närhet och beröring och en neurotisk mamma (Pia Ternström) som dör när Amélie är rätt ung. Amélie flyttar hemifrån och börjar jobba på ett café men lever lite sitt liv i en bubbla tills hon på prinsessan Dianas dödsdag hittar ett skrin i sin lägenhet och råkar på Nino (Hani Arrabi) i Metron. Två händelser som kommer att påverka hennes liv och de runt omkring henne.

Det börjar väldigt gripande med den unga Amélie, genialiskt skapade som en docka, som bara längtar efter att få en kram av sin pappa som sen försätter publiken i en härligt lyckorus med ett magnifikt nummer innan pausen när Amélie tittar på prinsessan Dianas begravning och Elton John (Peter Jansson) hoppar ur TVn och börjar sjunga en sång till Amélie. Låter helt galet men med Markus Virtas regi balanseras det hela tiden på rätt sida så det bara blir en stor färgsprakande glädje- och lyckoexplosion. Det här lyckoruset sitter kvar i hela andra akten som avslutas med en så finstämd, känsloladdad kärleksscen som är ren magi. Man lämnar teatern med ett stort leende på läpparna och en varm känsla. En ljuvlig verklighetsflykt och den perfekta musikalen att sätta upp nu.

Men ikväll var det inte bara premiär på själva musikalen utan det var också Klara Enerviks scendebut. När jag läste programmet var hon ett stort frågetecken för mig, men snabbt rättades det ut till ett gigantiskt utropstecken! Det kändes som en sån händelse som man kommer att kunna säga sen att jag var där när det hände och upplevde det. Hennes röst, scennärvaro och mimik var så perfekt och det är bara att konstatera att en ny musikalstjärna är född. Hani Arrabi matchade henne väl, en härlig kemi mellan de två. Genomgående är det väl sammansatt ensemble med bland andra Martin Redhe Nord, Sofia Jung och Johan Rudebeck, som förvaltar den här underbara musikalen på bästa sätt.

Östgötateatern har satt upp många bra musikaler under åren och den här går in på topp tre för mig tillsammans med Jekyll and Hyde och Come From Away.

Ska man se en musikal i år så är det utan tvekan den här. Välspelad, färgsprakande, underbar musik, helt enkelt ett lyckopiller. Så skynda att skaffa biljetter till Norrköping och/eller Linköping nu när det släpps upp flera.

• 

• 

• 

De flesta har nog sett filmen You Got Mail minst en gång, själv tillhör jag dem som har sett den ett antal gånger för den är ju romcom när det är som bäst. Det nog inte många vet är att den baseras på en baseras på den ungerska pjäsen Parfumerie och samma pjäs är grunden för den här musikalen som sattes upp första gången på Broadway 1963 och som nu har haft Skandinavienpremiär i Jönköping. Handlingen är förlagd till Budapest på 30-talet i ett parfymeri där George Nowack (Kalle Malmberg). En dag kommer Amalia Balasch (Linda Olsson) in i butiken och söker jobb. Vad de både inte vet om är att de sedan ett tag tillbaka är anonyma brevvänner via en kontaktannons i en tidning. Men nu när de ovetande träffas i verkligheten så är det inte lika uppenbart att de har känslor för varandra. En mysig förvecklingsmusikal med flera olika par inblandade, otrohet och missförstånd som reds ut under resans gång.

Linda Olsson med sin tonsäkra ljuvliga stämma tillsammans med en komisk träffsäkerhet i replikerna gör en modern Amalia. Kalle Malmberg är charmerande som den på ytan väldigt självsäkre George Nowack, men där inne tampas han med sina känslor för Amalia. Samspelet mellan dem bygger upp spänningen till den förlösande kyssen som ger publiken en varm känsla av välbehag och ett leende på läpparna, precis som en bra romcom ska. I dessa tider är det så skönt att få ha en tro på att kärleken och vänlighet vinner. Men för att det inte ska bli för sockersött och få till lite drama så finns det självklart en slirig hal försäljare i butiken, Steven Kodlay, som Jonasl Eskil Brehmer spelar fantastiskt bra. Det är en bra och tät ensemble som som regissören och koreografen Roine Söderlundh har utnyttjat till fullo.

Scenografen Frida Arvidsson har skapat ett härligt parfymeri med många fina detaljer och tillsammans med Camilla Thulins makalöst fina och färgsprakande klänningar och kappor försätts vi tillbaka till 30-talet, en tid med eleganta klänningar, hattar och stilrena kostymer.

Musiken i den här musikalen innehåller inte några låtar som man direkt går och nynnar på efteråt, men det är alltid en fröjd att lyssna när musiken framförs av Jönköpings Sinfonietta och av duktiga musikalartister.

Efter en lång tid utan musikal och nu när höstens mörker sänker sig över oss är det här en musikal som är en fröjd för örat och ögat och ger värme, hopp och kärlek. En feelgoodmusikal som ni inte ska missa.

Så var det äntligen dags för en riktig musikal på en inomhusscen sen nedstängningen i höstas och Stadsteatern hade nog inte kunnat välja en bättre musikal som sin första, för vi har så saknat ljudet av musik från en musikal på scen. När första takterna spelas och ridån går upp så känns det i hela kroppen.

Vi möts av en av de snyggaste scenografier jag sett på Stadsteatern. Stora konformade lampor med barrgrenar i som skymtar bakom det frostade glaset förflyttar oss direkt till alperna och Österrike och scenografin av Martin Chocholousek är verkligen en fullträff rakt igenom och förstärks och lyfts av ljussättningen av Mikael Kratt och ljud av Avgoustos Psillas. När det åskar lyses hela scen upp av blixtrar och stolarna vibrerar av ljudet. Det följs upp av snygga kläder av Camilla Thulin. Som helhet är scenintrycket som sagt bland det snyggaste jag sett på Stadsteatern.

Vi kommer direkt in till de nunnorna i klostret ledda av abbedissan, Karolin Funke som är utmärkt i sin rolltokning. Även om nu inte sång är tillåtet hur som helst i klostret så är det ett gäng välsjungande nunnor i uppsättningen som t ex Annika Edstam, Jessica Marberger, Jenny Holmgren och Kristin Lidström. Så kommer Sara Jangfeldt in som Maria och sen blir hon skickade till den stele Kapten von Trapp (Peter Gardiner) och alla hans barn. Peter Gardiner gör sig bra som den stele von Trapp och barnen är så charmiga som de ska vara, möjligen lite för snälla för så mycket bus finns det inte plats för i den här uppsättning.

Ja sen rullar det på nästan som i filmen men med vissa anpassningar som för det mesta funkar bra, men jag önskar att de hade valt att ha kvar ”My Favorite things” när det åskar och Maria tröstar barnen. Där hade man istället valt att lägga in ”The lonely Goatherd” för att på nåt sätt få in dockteatern, men där tappade man stämningen tycker jag. Likaså förstördes stämningen när koreografen Roger Lybeck gjorde en John Cleese inspirerad Silly Walksdans när Maria och Von Trapp dansar och den romantiska stämningen mellan dem ska byggas upp. Tyvärr förstördes det av konstiga bensprattel och kroppsryckningar. Det dök upp lite här och där under föreställningen. En annan sak som skavde lite är valet av Sara som Maria. Maria ska ju vara en ung oskyldig postulant men med Sara i rollen så blir det ingen större åldersskillnad på Maria, Von Trapp, Elsa Schräder och abbedissan. De känns nästan jämnåriga allihopa och Marias frisyr och kläder ger inte heller intrycket av en ung kvinna. Personligen hade jag hellre sett Kristin Lidström eller Jenny Holmgren (som är ersättare till Sara) som ordinarie som Maria för det hade gett en bättre trovärdighet i rollen och sammanhanget. Sara sjunger bra och hon har en härligt kaxighet som med det röda håret för tankarna till Pippi Långstrump, men i den här uppsättningen hade jag nog hellre sett henne som Elsa Schräder eller abbedissan.

Men på det hela var det en njutning att sitta i salongen och bli omsvept av den här uppsättning av Sound of Music och alla bra prestationer på scenen, alla fantastiska musiker under ledning av Joakim Hallin och all kreatörer bakom som gjort det möjligt. En musikal med mycket hopp och glädje i precis som man vill ha nu, men med en påminnelse om det hotande mörkret och hemska vindar som tyvärr blåser i vårt land nu.

Den spelar till den 31 december och det finns biljetter kvar, men se till att boka innan de tar slut!

Musikalen Camera är skriven av Jan-Erik Sääf (musik och sångtexter) och Staffan Aspegren (manus, dialog och regi). Den hade urpremiär på Östgötateatern 2018. Första gången jag kom såg den var dock som reading på Spira för några år sen. Det är verkligen jättekul och intressant att ha sett den växa fram och vad som har hänt med den sedan tiden på Östgötateatern.

Camera handlar om åren 1948 -1956 i Ingrid Bergmans tid. Tiden då hon valde att lämna sin framgångsrika karriär i Hollywood för att bege sig till Italien och spela in filmen Stromboli med regissören Roberto Rossellini vars filmer med Anna Magnani hon beundrat myxket. Under inspelningen uppstår en stark passion mellan Robert och Ingrid lämnar även sin man och dotter Pia för ett liv med Rossellini. Att både satsa så starkt på sin nya karriär och skilja sig för en italienare så nära inpå andra världskriget sluts ses inte med blida ögon av USA. Men Ingrid följer sitt hjärta, men hön söker även efter sitt sanna jag. I musikalen växer bilden av en framgångsrika kvinna fram som bär på såren av att hon förlorade båda sina föräldrar när hon var liten. Redan som barn lärde hon sig att hon blev mest uppskattade genom kamerans lins eftersom hennes pappa vara fotograf, även det präglade henne.

Jag upplever att musikalen främst fokuserar på karriärkvinnan Ingrid och hennes driv. Åsa Fång som spelar Ingrid fångar det här väldigt bra och har en stark inlevelse i sin röst när hon sjunger Din Egen Röst och Kamera bland annat. Glenn Edell är perfekt som den självsäkre och arrogante Roberto Rossellini. Men starkast i sin passion för sin kärriär är Anna Magnani som spela av Vero Veljovic. När hon inser att Roberto väljer Ingrid framför henne för sitt kommande filmprojekt får vi uppleva ett vulkanutbrott av känslor i Vera Veljovics kraftfulla röst och utspel när hon sjunger Vulcano. Hon visar verkligen att hon inte är en kvinna som finner sig i att bli knuffad åt sidan utan tar sig an ett eget filmprojekt. En magnifik italiensk diva! Kalle Malmberg är bra som Ingrids man Aron Petter Lindström liksom Stefan Clarins som maskinisten Cameron som Ingrid förväntar sig ska jobba dygnet runt.

Det är en bra musikal som framförs av några riktigt bra musikalartister och en bra ensemble, som verkligen kommer fram i t ex ”Så Skandalöst”. Musikern lyfts av Jönköpings Sinfonietta. Snyggt musikal att se på, kläderna av Camilla Thulin och scenografin av Bengt Fröderberg med de röda biostolarna i fokus och Fredrik Egerstrands videodesign/bildteknik som ger en extra dimension i de scener de är med. Musiken är genomgående bra, en blandning av kraftfulla sånger där artisternas röster utnyttjas till fullo och andra ensemblesånger som är så medryckande att man sitter och nickar med i takten.

Som sagt jag tycker att det här är en bra musikal men så finns det ett litet ”men” som gnager i mig. Med det här fokuset på karriär får passion och djupare känslor stå tillbaka. Skulle gärna sett lite mer hur kärleken mellan Ingrid och Roberto blommar upp då det är en av filmhistoriens stora kärlekshistorier. Nu slår det inte gnistor mellan Ingrid och Robert för deras kärlekshistoria är något som bara konstateras i förbifarten. Även den känslostorm som borde ha funnits inom Ingrid när hon måste välja bort sin dotter och senare även barnen hon får med Roberto kunde ha fått lite mer utrymme. En karriärkvinna kan verka sval och isdrottninglik på utsidan, men på insidan är det mycket känslor, dåligt samvete mm som finns och det hade varit intressant att lyfta fram dem också. Avsaknaden av det här gör att jag personligen mer betraktar rollerna än att jag blir känslomässigt engagerad i dem. Däremot blir jag väldigt glad och lycklig av att få se musikal live igen och känna den energi som strålar ut från alla på scenen. Spelglädjen smittar verkligen av sig. En känsla som jag kommer att med mig nu när vi går in i den gråa mörka tiden. En tid då vi så väl behöver er på scen!

Camera spelas fram till den 21 november och med restriktioner som finns med 50 personer i publiken så är det hög tid att skaffa biljetter om ni inte redan har gjort det. Den här helsvensk musikalen är värd att ses.  Det verkar ju tyvärr som att restriktionerna inte kommer att lätta. Det är så trist och jag kan bara säga att jag inte på något sätt upplevde att det vara trångt eller så på Spira. Spira har ju  stora utrymmen utanför salongerna så nu ekade det nästa tomt i lokalerna, Risken att det skulle bli trängsel i dessa utrymmen är ju inte stor utan om alla tar sitt personliga ansvar ska man kunna hålla avstånd där. Varför det ska behöva vara 1.5 m mellan personer på teater när det inte krävs t ex på restaurang är ju svårt att förstå.

Stort tack till alla på Spira som gör det möjligt för i alla fall 50 personer åt gången att få möjligheten att uppleva den fina kultur ni har ett erbjuda.

 

 

 

 

 

 

 

Det är mer än 6 månader sen jag såg en musikal och det var en väldigt speciell känsla att få möjligheten att som en av 50 få se smygpremiären på Come From Away. Come From Away  av Irene Sankoff och David Hein, hade premiär 2013 på Sheridan Collage, Oakville Ontario, sattes upp på Broadway 2017 och förra året hade den premiär på West End i London. Nu när Östgötateatern sätter upp den är det Norden premiär. Come From Away handlar om några av de nästan 7 000 flygplan passagerare ombord på de 38 planen som blev omdirigerade till Gander, Newfoundland efter flygplansattackerna den 11 september 2001 och om hur de boende in den lilla staden öppnade sina dörrar och tog emot dessa främlingar med stor medmänsklighet och värme.

Det här är första gången som jag ser den. För två år sen i New York så såldes de sista rushtickets till de som stod framför oss. I slutet på mars stod den på listan på de musikaler jag skulle se i London, men den resan blev ju inställd, precis som alla teatrar varit sen dess. Men efter att ha sett den här uppsättningen är jag verkligen glad att den här är den uppsättningen som kommer att vara min ”original” uppsättning. Det är en musikal som berör från första stunden när hela ensemblen hälsar oss välkomna till Gander och de olika personerna i Gander presenteras för oss och var de var när de fick höra om attacken. Sen byter de roller och istället blir flygpassagerare och flygplansbesättning på de olika planen som helt plötsligt får informationen om att de måste göra en mellanlandning på Gander istället för att flyga direkt till sin destination. Ingen får veta vad som har hänt förrän de landat. Hela tiden växlar skådespelarna mellan de olika roller de har, men det görs så smidigt och elegant att det inte blir rörigt. En kavaj tas på eller av, eller en keps osv. Små detaljer som lyfter fram de olika rollerna. Här finns i stort sett alla typer av personer med, olika nationaliteter och religioner i olika åldrar (dock inga barn). De flesta har ingen personlig koppling till New York, förutom en kvinna vars son är brandman i New York.

Det här är främst en ensemblemusikal då hela ensemblen i stort sett hela tiden är på scenen förutom i ett par scener när enskilda roller får en mer framträdande roll. Det är en väldigt stark och samspelt ensemble där ingen sticker ut i de numren utan alla håller samma höga nivå och alla roller är lika viktiga för att driva historian framåt. Men Linda Olsson som bland annat spelar flygkapten och lärarinnan Annette har ett par solonummer som framförs med med otroligt mycket känsla, nerv och närvaro. Speciellt när hon sjunger om hur hon hon redan som liten bestämde sig för att bli pilot, i en tid när kvinnliga piloter inte fanns. Men hon blev uppmuntrad av sin pappa som sa att saker och ting ändras. Hon är sjunger med sån lycka ända fram till slutet när känslan vänds till den största sorg nu när hennes plats bland molnen är hotad. Den svängningen i sången griper verkligen tag och då bränns tårarna bakom ögonlocken och man får en klump i halsen. Överlag genomsyras musikalen av värme, positivism och medmänsklighet, men då och då svänger den och visar på folks rädsla för det okända och misstro mot muslimer. Hani Arrabi smärta när han är Ali och möts av de andra passagerares och även Ganderbors misstänksamhet bara för att han är arab är så påtaglig att det gör ont att se.

Bakom den här fantastisk uppsättning finns ett fantastik team med tekniker mm och  mästerregissören Markus Virta har ännu en gång visat vilken magi han kan skapa på scen.

Hade inte hört mycket av musikalen i förväg, i stort sett bara de 3 nummer som visades på specialvisningen den 11 september och då tyckte jag de var riktigt bra och de blev ännu bättre när de sattes in i sitt sammanhang. Rakt igenom har musiken ett driv som gör att man rycks med i handlingen och den framförs på bästa sätt av musikerna som sitter längst bak på scenen.

Det är så synd att Östgötateatern sätter upp den här musikalen just i år när det såna restriktioner att bara 50 personer får se den. För det här är ett riktigt mästerverk som förtjänar att få ses av fulla salonger, vilket det garanterat hade blivit Alla som har lyckats få tag i en biljett har verkligen vunnit en högvinst! Makalöst bra, jag helt knockad!

Restriktioner på max 50 personer i publiken har fått teatrar att tänka nytt och Malmö Opera erbjuder att man kan köpa en biljett till live-stream för 100 kr. Rättigheterna som man har fått för att visa på det här sättet gäller bara att det är en live-stream på riktigt, dvs man måste vara uppkopplad och titta samtidigt som föreställningen går på operan. Så det är just den föreställningen man ser och när jag såg den så blev det t o m ett tekniskt fel i början av första akten och då var det en tom scen vi fick titta på medans de fixade till det.

Det är ju absolut inte som att sitta i teatersalongen och insupa atomsfären men bättre än inget.

Funny Girl utspelas i början på 1900-talet när det sattes upp storslagna shower. Fanny Brice som spelas av Sanna Nielsen drömmer om att bli den stora stjärnan men hon är inte den typiska showgirlen. Hennes vän koreografen Eddie Ryan (Oscar Pierrou Lindén) hjälper henne att öva in olika nummer så hon så småningom blir den stora stjärnan hos Mr Ziegfeld (Johan Rabaeus). Fannys stora kärlek är spelaren Nick Arnstein (Alexander Lycke), som inte har det så lätt med att Fanny är den som tjänar de stora pengarna. Just den delen känns ju inte särskilt modern och det är tur att Camilla Thulins fina scenkläder speglar det tidiga 1900-talet så man inte missar vilken tidsepok vi är i. Funny Girl är en musikal som förknippas mycket med Barbra Streisand som har gjort låtarna People och Don’t Rain On My Parade helt odödliga. Sanna Nielsen är bäst just i sångnumren och framförallt tycker jag hon glänser i ”Musiken jag dansar till är hans” som är ett nummer som hon framför helt själv tillsammans med Malmö Operaorkester. Alexander Lycke och Oscar Pierrou Lindén är starkare i sina skådespelarinsatser än vad Sanna är, vilket gör att det ibland känns som Sanna spelar över för att matcha dem, medan sångmässigt kompletterar de varandra bättre. Marianne Mörck, som Fannys mamma, är bra som vanligt och även Ann-Louse Hansson som hennes väninna gör bra ifrån sig.

Orkestern har en framträdande roll i flera nummer då de är på scenen och inte i ett orkesterdike. Det är ju en lyx att ha en sån stor orkester i en musikal, vilket verkligen lyfter musikalen. Det är flera stora härliga dansnummer med plymer och fjädrar som framförs av en stark ensemble.

Det är som sagt bättre än inget att sen en live-streamad föreställning, men det jag tycker man missar förutom närheten och stämningen på teatern, är att man har valt att rätt ofta filma närbilder och rätt snabba klipp. Det gör att man missar helheten på scenen och vid några tillfällen ligger kameran på helt fel person. För att få känslan av att man är på en teater så hade man vunnit på att mer filma hela scenen så man kan ta del av allt som händer. Särskilt i dansnumren så vill man ha det storslagna. Det tappas tyvärr bort lite grann och gör att jag nog hade varit mer imponerad som helhet än vad jag är nu. Men gillar man musikal ska man absolut passa på och sen den när man kan köpa en live-streamad biljett för det är absolut värt de 100 kr som den kostar.

Live-streaming biljetter kan köpas här;

https://www.malmoopera.se/funny-girl-streaming

Det finns händelser i livet som man alltid kommer att veta var man var när man fick veta när det hände, eller år som man aldrig kommer att glömma för något helt oväntat händer som vänder upp och ner på hela ens liv. Situationer som man inte kan påverka utan som man bara måste anpassa sig efter och acceptera. Ikväll möts två såna speciella händelser.

För evigt så har 11 september blivit ett historisk datum som många kommer att veta direkt vad man menar när man säger det. Bilderna på planen som flyger rakt in i World Trade Center i New York har för alltid etsats sig fast i bildminnet. Själv bodde jag i London då och jobbade på Viasats kontor. Ett kontor där det är tv-apparater överallt, olika kanaler på alla, bett bakgrundsflimmer av bilder utan ljud som ingen tittar på Så helt plötsligt sätts ljudet på och när man lyfter blicken från Excelarket så är det ofattbara där på alla tvskärmar. Flygplan som flyger rakt in i tornen, eldklot, rök, personer som desperat hoppar ut genom fönstren och så tornen som rasar ihop. Året 2020 kommer ingen heller att glömma. Året då livet avstannade i mitten av mars när Sverige och många länder stängde ner p g  a ett COVID-19. FHM rekommenderar att man ska jobba hemifrån, inte resa med kollektivtrafiken, inte träffa vänner, inte resa och kulturen stängs ner för inga teatrar eller konserthus kan ha öppet med bara 50 i publiken som blir gränsen från FHM. Teater och konsert efter konsert bli inställd och man får ersättningsbiljetter till en föreställning längre fram. Naiva om vi är tror vi att det här är över till sommarn, eller möjligen efter semestrarna. Men ack vad vi bedrog oss.

Så med väldigt konstig känsla närmade jag mig Östgötateatern i Norrköping. En byggnad som drabbades av en stor brand för drygt 1 år sedan också. Det är mer än 6 månader sen jag var på en musikal senast. den 7 mars var jag på Häxorna i Eastwick på Cirkus. Men veckan därpå ställdes föreställningarna in. Så idag var jag en av de 50 som hade varit snabb och lyckats boka 2 biljetter, en till mig och en till min systerson. Han var nog den ende i publiken som inte upplevt 11 september själv. Full av förväntan och lyckokänsla att få se musikal igen, även om det bara var repetition, gick vi uppför trappan. Välordnat med att de 25 med biljetter till höger gick genom den högra dörren och de med biljetter till vänster gick till vänster och under de 3 timmar som kvällen var på så fick man inte blanda sig. Väl inne bjöds vi på bubbel och chokladhjärtan. Dramatiska bilder från minnesstunden 2002, ett år efter attacken var utställda i foajén.

Första programpunkten var ett samtal mellan ögonvittnet Johan Huldt, dramaturg och regissör på Östgötateatern, som var på plats i New York vid tiden för terrorattackerna, journalisten Petronella Uebel och Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings Universitet. Moderator var Jeanette Söderwall. Det var oerhört gripande, fängslande och intressant att höra Johan Huldts berättelse av vad han såg och upplevde den dagen i New York och veckan efter. Intressant att höra hur det journalistiska jobbet fungerar i en sån här situation och hur världen har förändrats efter det här. Hur president Bush beslut om vedergällning för alltid också ändrade världsläget. Otroligt intressant och givande.

Kvällens andra punkt var den öppna repetitionen av Come From Away. Musikalen som handlar om den 12 september när 38 plan blev omdirigerade till Gander i Newfoundland. En liten stad som helt plötsligt skulle ta hand om 6 122 passagerare och 473 personer som var besättning på flygplanen. Musikalen har spelats på Broadway och på West End, men jag har inte sett den tidigare så bara det var ju jättekul. Regissören Markus Virta presenterade musikalen lite kort först och redan där kände jag att det här kommer att bli ett musikalminne för livet. När ensemblen kommer in på scenen och börjar sjunga i inledningsnumret, den känslan går inte att beskriva. Bara andra musikalälskar kan förstå den abstinens man har haft när man inte kunnat se musikal live. En sån lycka att sitta i publiken och bara kunna ta in det här, få ta del av energin och glädjen från alla musikalartister på scenen. Det var magiskt och håret reste sig på armarna när första tonen sjöngs. Helt magiskt!

Och så mitt i allt det så får jag också vara med om att se hur Markus Virta jobbar och hur musikalen växer fram. Har ju sett genrep och publikrep tidigare, men då är det ju i stort sett klart. Även om just Häxorna i Eastwick ändrades en hel del från det ena repet till det andra innan det var dags för premiären så där var jag ju med på en spännande resa under sista veckan innan premiären. Ensemblen spelade upp 3 nummer och efter varje nummer så kommenterade Markus lite och gav instruktioner om hur han ville att de skulle ändra och testa nya saker och så tog man om numret en gång till. Kul att se de där små ändringarna som hände i numret.

Ska bli så kul att se smygpremiären den 25 september. Men den här kvällen njöt jag av att återigen få se fantastiska musikalartister som Linda Olsson, Anna-Maria Hallgarn, Joakim Jennerfors och Camilo Ge Bresky för att nämna några av de som var med i kväll. Linda Olsson var ju också med i Häxorna så hon binder ihop den här konstiga tiden. Jag vet inte om det var publiken eller de på scenen som var lyckligast över att det nu äntligen händer, men även om vi inte var många i publiken så hoppas jag verkligen att vi kunde ge tillbaka energi och värme till artisterna.

De tre numren vi fick se var som sagt inledningsnumret där stadens invånare presenteras, en fest när man ska utse hedersmedborgare bland passagerarna och en scen från flygplanet när de har varit på planet i 27 timmar innan de fick gå av dem. Det som genomsyrade numren var mitt i det fruktansvärda som hänt och det kaos som rådde så är det ändå väldigt positivt och en stark värme där främlingar sträcker ut en hand och tar hand om varandra. Läste någonstans att en av passagerarna efteråt som tack startade en fond för att barnen i Gander skulle få möjlighet att studera. Om jag inte ninns fel hade det samlats in 15 miljoner dollar som tack för att staden ställde upp. Det här att folk ställer upp och för varandra i sådana här situationer är ju också något som visat sig nu under Coronatiden. Grannar hjälper varandra att handla osv. Små saker som verkligen betyder något och som är så enkelt att göra.

En väldigt stark och speciell kväll som alltid kommer att ha en särskild plast i mitt musikalhjärta. En kväll som gick från att vara väldigt berörande och stark i panelsamtalet till en musikal som också berörda men som spred ett stort lyckorus.

Stort tack till Östgötateatern som ordnade den här kvällen!

Repetitionsbilden på ensemblen lånad från Östgötateaterns Facebooksida.