Det här är en nyskriven föreställning som baseras på Walter Richter (Stefan Clarin),Stella Goldschlag (Anki Albertsson) och Mildred Fisch-Harnack (Anna-Maria Hallgarn) liv och öden under andra världskriget. Tre judar i Berlin som inte träffats men som upplevde liknade saker och deras parallella berättelser vävs ihop på ett fantastiskt sätt utan att de någonsin möts. Vi får följa dem från den sorglösa tiden när de njöt av livet, till att små tecken började komma att något var på gång, men det skulle ju inte drabba dem. Som Stella säger ”jag är ju blond och blåögd, jag är tysk”. Men bit för bit ändras livet drastiskt för dem och de väljer helt olika sätt att hantera det ständiga hotet mot deras existens. Det är en otrolig närvaro, nerv och intensitet i skådespeleriet. Smärtan, rädslan och förnekelsen är så stark så den nästan går att ta på. Det blir extra starkt när man vet att det här är baserat på verkliga människors öden och hur många livsöden man hör om från den här tiden så drabbas man av dem och det gör ont att se den här föreställning. Ett tema genom föreställningen är ”jag vill ju bara leva” och det som är mest intressant och samtidigt mest smärtsamt att se är hur Stella väljer att bli angivare av andra judar. Det är ju det mest oförlåtliga man kan göra och hur lever man med sig själv efter det? Är det värt priset för att få leva? Hon är den enda som överlever, men blev det ett liv värt att leva med så många människors liv på sitt samvete?

I huvudsak förs handlingen framåt av talade monologer, men i bakgrunden hörs nykomponerad musik av Kristina Issa som bygger upp och förstärker den ödesmättade stämningen. Tonen i musiken ändras ju mer hotfull och fasansfull verkligheten blir. Men det är några sånger insprängda och blir till ett extra känslolager. Stefan, Anki och Anna-Maria är ju alla väletablerade musikalartister och har förmågan att förmedla en historia och känslor i sången. Deras röster kompletterar varandra och passar väldigt bra till de olika personerna de spelar.

Det här är en uppsättning som jag blev oerhört drabbad och omskakad av, stundtals satt jag nästan och höll andan för det blev så starkt det som hände på scen, men samtidigt var det något som skavde i bakhuvudet. Kan man verkligen se det här bara som en historisk händelse, eller är det en påminnelse om vad som faktiskt kan hända i vårt land? Precis innan jag gick in hade jag läst i Aftonbladet hur det fanns en passus i Public Service utredningen att man ska utreda om inte en journalist ska kunna bli åtalad för sitt jobb. En annan artikel i DN nämnde att SD anmält en predikan för de inte gillade delar av det. Det är skrämmande tecken på att något håller på att ändras i vårt samhälle. Är det vi nu som väljer att se bort från tecknen för vi inte tror att det kan drabba oss precis som Walter, Stella och Mildred inte trodde att det som sen hände kunde hända? Finns det något vi kan lära oss av deras liv innan det är för sent? Eller är vi som Stella villiga att göra vad som helst för att rädda vårt eget liv?

Det här är Katakombes första uppsättning och det ska verkligen bli intressant och spännande att se vad de tar sig an nästa gång, för det här var riktigt bra. En oerhört välspelad, intressant, omskakande och tankeväckande föreställning som jag verkligen tycker att ni ska se. Det är en timme av era liv ni inte kommer att ångra.

Det här är dessutom en pjäs som skulle vara utmärkt att spelas i skolor.