Den här Les Mis konserten kommer jag sent att glömma men mer för att den är toppen från botten. Den kändes väldigt mycket som en skoluppsättning, eller möjligen en parodi på Les Misérables, type Les Misérables goes wrong. Lite inspirerad av Peter Pan går åt helvete som spelas på cirkus nu.

Har man sett Les Mis ett antal gånger så har man lite förväntningar på vad man ska få se och då blir det väldigt konstigt när man tagit sig konstnärliga friheter och kastat om ordningen på låtarna så det inte stämmer. För att höja den sceniska effekten har man valt att visa scener ur filmversionen och det skulle ju kunna vara bra. Om det nu inte hade varit så att man valt att inte visa den låt som man sjunger, helt plötsligt fryst bilden i en konstig rörelse eller som i Javert’s suicide gå händelserna i förväg på filmen så halvvägs in i sången ja då faller han ner i vattnet och dör, men sången pågår ett tag till. Det finns många sådana filmmissar man ge exempel på och frågan är om det är komiskt eller bara dåligt. Välj själva. Men det är för många för att man ska kunna bortse från dem.

Stor orkester utlovas och det är det också, men lite konstiga arrangemang dök upp och någonstans tyckte jag att jag hörde en bongotrumma, men det gjorde jag väl inte? Men jag gillar att det var en stor orkester som placerats på scenen. Det gav en bra känsla.

Det var en rätt ung cast som plockats från West End vilket ibland gav intrycket mer av en skoluppsättning än en professionell uppsättning som det ska vara. De lyckades inte helt få till kraften och trycket i sångerna, och det saknades pondus i vissa av rollerna. Främst hos Chris Green som fått den otacksamma uppgiften att sjunga både Jean Valjean och Marius,vilket kan tyckas vara en dröm men håller inte. Att han har både rollerna märks ju efter ett tag och då blir det riktigt konstigt och faktiskt lite komiskt. Hade svårt att hålla mig för skratt när i andra akten (efter att det varit Break, ja man kallade pausen för Break) Fantine, eller jag menar Cosette (samma tjej sjunger Fantine, Cosette, Madame Thénardier och Eponine) och Jean Valjean, nej Marius sjunger A heart full of love för att sedan i nästa ton är Chris Green Jean Valjean osv. Blir snurrigt och konstigt när samma person är olika roller och när en roll sjungs av flera artister. Så man blandar och ger om vartannat. Chris Green är bra som Marius och gör en riktigt bra Empty Chairs och Suddenly (från filmen) men han mäktar inte med Jean Valjean, där saknas pondusen och kraften som nog kommer med åldern.

Den som verkligen imponerar på mig är tjejen (tror det är Chloe Taylor) som sjunger bland annat Fantines I dreamed a dream, Cosette i A heart full of love och Eponines On my own och hon är komisk och bra som Madame Thénardier. Men även om hon är bra i alla dessa så tycker jag det är synd att man snålat och inte har olika solister i de bärande rollerna. Det hade blivit så mycket bättre att ha tydliga roller. I dessa tider så finns det så många musikalartister som behöver jobb. Finns bra svenska solister som kunnat plockats in och lyft föreställningen. När man marknadsför det som West End så förväntar jag mig mer än vad jag såg på scenen i kväll. Är inte i närheten av West End-känsla. Nej vill man ha West End känsla ska man gå på Operan och se Sweeney Todd.

Det här är också en nerkortat konsertversion för man har inte med all musik och man har helt tagit bort de partier som leder in till en ny scen.Vid flera tillfällen blir det pauser mellan låtarna och de flyter inte in i varandra så det binds ihop till en helhet och då blir det lite mer en ”best off” än en fullskalig konsertversion.

Tyvärr lever det här inte upp till mina förväntningar. Finns det som är bra i den men helhetsintrycket håller inte utan jag går därifrån med känslan av att det här var en märklig konsert och jag mer skrattar åt den än har med mig Les Mis-känslan jag brukar ha. Den där man blivit helt uppfylld och tagen av musiken och känslan i den.