Ray (Philip Oros), som är tävlingssimmare, häver sig upp på bassängkanten, röda speedos och en kropp fylld av tatueringar är hans signum. Hans tränare (Björn Lönner) sedan många år ger honom lite kommentarer inför den viktiga OS-uttagningen som ska ske nästa dag när Rays bror Peter (Jonathan Silén) kommer in i simhallen och är rätt upprörd. Han har hört att det har hittats dopingpreparat i klubbens kylskåp och det här får på inga villkor komma ut för det kan ju ge negativ publicitet åt Ray. Han erbjuder tränaren pengar och hotar att Ray ska byta klubb, men tränaren står fast vid att han måste informera förbunden om upptäckten. Det är det moraliskt rätta att göra.

Men vad är moraliskt rätt att göra? Och hur ställer man sig till när det man trodde var på ett sätt visar sig vara fel, och helt plötsligt har man mycket att förlora på att göra det moraliskt rätt. Vad gör man när en yrkesroll står på spel? Vad är rätt och fel att göra när det drabbar någon hur man än väljer? Hur minimerar man risken och skadan för sig själv? Många intressanta vändningar utmanar både karaktärerna i pjäsen och publiken att omvärdera sina åsikter och moraliska kompass.Hur lätt det är att döma andra och gör på ett sätt när man själv tjänar på det, men när någon gör samma sak mot en själv då är det moraliskt fel. Hur långt är man villig att gå för att att inte bli drabbad? Märker man ens att man byter åsikt? I dessa tider kan det nog vara bra att vara lite eftertänksam och självkritisk.

En väl sammansatt och samspelad ensemble där Philip Oros får Ray att växa och utvecklas under händelseförloppet. En sportkille som låtit sig styras av sin bror och tränare, men som börjar tröttna på det. En av mina favoritscener är när han försöker övertyga sin ex flickvän Lydia (Martina Hemmingsson) om att han vill ha tillbaka henne. En massa killsnack och det är härligt att se hur Lydia himlar med ögonen och ser igenom hans snack, även om det finns känslor kvar. Brodern Peter är en obehaglig, självupptagen person som bara ser till egen vinning och Jonathan Silén är perfekt i den rollen. Björn Lönner lyckas väl med att gestalta tränaren som person som först har en stark moral, men som när han inser att han kan förlora mycket på det agerar på ett annat sätt. Den förändringen är märkbar i karaktären och gestaltning.

Scenografin är minimalistisk med en vattenfylld bassängkanten längs fram på scenen och blått kakelmönstret på väggar och golv skapar känslan av att vi befinner oss mitt i en simhall. En hård, kal och steril miljö som förstärker det hårda och cyniska hos karaktärerna.

Intressant och tänkvärd pjäs om moral, rätt och fel. En pjäs helt rätt i tiden.