För drygt 40 år sen fick jag mamma och pappa att åka in till IKEA i Linköping på sportlovet för de hade sportlovsaktiviteter och just den dagen var det ett coolt band från Stockholm som skulle vara där. De spelade några låtar, sen skrev de autografer på ett idolkort och var supertrevliga och lite småblyga. En månad senare slog de igenom med dunder och brak i Måndagsbörsen. Men inte kunde jag ana att jag 40 år senare skulle se en musikal om deras liv med musiken i en teater som inte var byggd då och att genrepspubliken skulle jublade sig hesa av glädje, eufori och den energikick som spreds från scenen. En nostalgitripp utan dess like och även de som inte upplevt Noice i sin ungdom och hörde musiken för första gången gillade verkligen den. Det sägs att den musik man upplevde som tonåring är den musik som man alltid kommer att älska, må bra av och att man inte glömmer texten hur lång tid det än går. Och det stämmer verkligen.

Berättelsen om några tonåringar, Peo Thyrén (Charlie Gustafsson) , Hasse Carlsson (Charlie Grönvall), Robert Klasen (Jakob Wallgård), Freddie Hansson (Einar-Hugo Strömberg) och Robert Liman (Isac Aspberg) som i slutet av 70-talet bildar ett band i Gustavsberg, övar och övar. Rätt snälla killar som nog vill vara lite tuffare än de var. Dricker saft med roliga sugrör och älskar rulltårta. De letar efter en musikalisk identitet och så småningom hittar de rätt när de börjar skriva låtar om sitt eget liv i Stockholm. Så vinner de en talangjakt. Ola Håkansson (Fredrik Lexfors) delar ut priset som är en charterresa och ett skivkontrakt. Skivan släpps, men den säljer inte. Förrän någon ser dem och de får vara med i Måndagsbörsen. Musikprogrammet som alla såg och succén var ett faktum. Livet leker, de unga killarna spelar över hela Sverige. Men det har ett högt pris visar det sig. De som borde ta hand om dem i branschen är mer intresserade av att tjäna pengar än att se hur killarna mår. Tidningarna skapar en påhittad rivalitet mellan dem och Gyllene Tider (själv förstod jag inte varför man inte kunde gilla båda banden). Robert träffar en tjej och tröttar på bandet och ersätts av Fredrik von Gerber. Så börjar drogerna komma in i bilden.

Det här kan ju låta som en tragisk historia och det är det delvis också men låtarna, lusten och den positiva energin på scenen sprider ett glädjerus över publiken som det inte går att värja sig från. Låtarna för handlingen framåt på naturlig sätt, ibland som konsertversion och ibland som dialog. En av deras stora hits Ett bedårande barn av sin tid framförs både som en konsertversion med en härlig frenesi av bandet men också i en stillsam oerhört berörande version av Mikaela (Aline Littwood) som är helt magisk. Den borde få gänget som castar till Så mycket bättre att undra varför de inte kommit på att bjuda in Peo Thyrén till programmet, för en sån version hade legat i topp som det årets bästa.

Rollbesättningen här är verkligen bra, med Charlie Grönvall som Hasse Carlsson och Charlie Gustafsson som Peo Thyrén i spetsen med bra sånginsatser, men hela bandet är tight även om det stärks upp lite bakom scenen. De lyckas med konststycket att både få fram nostalgikänslan samtidigt som det känns modernt, aktuellt och eget. Det finns en charmig valpighet över killarna, viljan att vara tuff, men delar av dem är fortfarande de där killarna som samlade frimärken och gillar saft. Fredik Lexfors gör en strålande insats både som Ola Håkansson och Per Gessle och står för det komiska inslaget i musikalen.

Scenografin är enkel och förstärks med bilder och videos från Noice och andra tidstypiska grupper och händelser, vilket är effektfullt och bygger på nostalgikänslan. Lite ambivalent till perukerna för de känns just väldigt perukiga, men jag får känslan att det är ett medvetet val.

Musikalen är ca 2 timmar utan paus, men tiden bara flyger iväg och det känns absolut inte långt. Helt plötsligt så är är vi framme vid slutet och de bjuder på en härlig låtkavalkad i applådtacket och vid det laget står hela publiken upp och jublar. Frågan är om det inte jublas mer ikväll, än vad det har gjort på GES de kvällar jag har sett den. Av musikalerna jag har sett i Stockholm under hösten så är det här helt klart den bästa!

Ett gäng bedårande barn på scen tar över hela stan i natt och mässar Du lever bara en gång och den gången är nu, så tar vara på det, köp biljett och gå och njut av den här musikalen.