Jag har sett Next To Normal i två olika uppsättningar tidigare, Oslo 2011 och på Stockholm Stadsteater 2012 med bland annat Lisa Nilsson som Diana och Bruno Mitsogiannis som sonen Gabriel. Två mycket bra uppsättningar. Nu 8 år senare är det dags att se den igen på Uppsala Stadsteater.

Text och manus är skrivna av Brian Yorkey och det är Calle Norlén som står för översättningen. Musik av Tom Kitt. Det här är en musikal om psykisk ohälsa så musiken är inte av det glättigare eller trallvänliga slaget utan mer att det är sjungen text som bär fram handlingen på ett starkt och gripande sätt. En musikal som verkligen kräver att skådespelarna både kan sjunga bra, artikulera väl och berätta sin historia i sången. Och det är det ingen tvivel om att den här ensemblen kan beröra och gripa tag i publiken med den här starka berättelsen. Helen Sjöholm är som klippt och skuren för att spela Diana, mamman som inte kan släppa att hennes son Gabriel (Martin Redhe Nord) dog för 18 år sen. Det är ju få som kan få fram så mycket känsla i sin sång, sitt minspel och sitt sätt att agera som Helen kan. Hon är helt magisk och hennes Diana är så stark och gripande. Hon verkligen briljerar i den här rollen. Martin Redhe Nord har en otrolig närvaro och intensitet när han spelar den döde Gabriel som inte släpper taget som sina föräldrar. Pappan, Dan, (Rolf Lydahl) gör allt vad han kan för att stötta sin fru och utåt sett verkar han ha kommit över sin sons död, men mot slutet inser man att han kämpar lika mycket men han släpper bara inte fram det. Man lider med Dan i hans kamp och förtvivlan för att få Diana att må bra. För att komma över sorgen skaffade de ett barn till, Natalie (Stina Nordberg) men Diana har aldrig orkat knyta an till henne vilket lett till att Natalie känner sig ignorerad. Hon har svårt att släppa in skolkamraten Henrik (James Lund) i sitt liv och hon skäms för att ta med honom hem till sin familj. Diana har i många år medicinerat för att må bättre men hennes läkare Doktor Frisk/Doktor Galén (Daniel Engman) testar nya kombinationer av piller, samtalsterapi utan större framgång och slutligen så testar man även ECT (elchocker) med bieffekten att Diana drabbas av minnesförlust. Daniel Engman med sin kraftfulla röst är otroligt bra som de två läkarna. Det är ett gripande drama om en familj som drabbas av en stor sorg och effekterna det får på hela familjen när en i familjen drabbas av psykisk ohälsa. Men det får en också att tänka vad hade hänt om man gett sorgen lite mer tid istället för att sätta igång och ge starka mediciner. Ges mediciner för lätt av läkare ibland? Och hur ska man stötta övriga i familjen?

Scenografin är enkel och effektfull även om den höga inramningen kändes lite onödig hög och kan nog skymma lite om man sitter på de första raderna. Kostymerna går i en jordnära och blek färgskala som understryker den deprimerande och allvarliga tonen.

Det är verkligen värt att resa till Uppsala för att se den här starka och känsloladdade musikalen med några av Sveriges bästa musikalartister.

Coraline är en opera som vänder sig till den yngre publiken och är baserad på Neil Gaimans roman Coraline. Den har liknats vid en modern Alice i Underlandet. Coraline (Robyn Allegra Parton) flyttar till en ny lägenhet med sin mamma (Jaqueline Miura) och pappa (Fredrik Zetterström). Hon har det rätt tråkigt i den nya lägenheten. Det regnar ute och hon får inte gå ut för sin mamma. Hon hälsar då på sina grannar Mr Bobo (Ulrik Qvale) som är dirigent för en musorkester och Miss Spink (Hillevi Martinpelto) och Miss Forcible (Ingrid Torbiasson). Men hon fortsätter att ha tråkigt, men så är det den där konstiga dörren i lägenheten som det är en tegelvägg bakom. Så börjar hon höra röster av spökbarn (Lovisa Sandenskog och Helig Reynisson) om att hon är i fara och hon varnas för att öppna dörren. Föräldrarna är upptagna med sina jobb och så tar nyfikenheten över. Hon öppnar dörren och helt plötsligt befinner hon sig i en spegelvänd värld. Där finns även mamman och pappan men de är inte samma. I den här världen har alla människor knappar till ögon och man kan tydligen få allt man önskar sig. Men är det så bra som det verkar? Mamman verkar lite väl mycke. Hon återvänder till sin vanliga värld bara för att hitta att hennes mamma och pappa är borta. Hon inser att hon måste tillbaka till den konstiga och skrämmande världen för att rädda dem!

Musiken är skriven av Mark-Anthony Turnage och den är väldigt modern och bitvis lite skränig och jag saknar en tydlig melodi i den,  men det finns stunder då den förstärker den kusliga känslan i berättelsen. Texten är skriven av Rory Mullarkey och översatt av Carin  Bartosch Edström som smugit in lite roliga referenser som ”Gott Gott i gott gott” till den äldre publiken. Språket är lättsamt och till största delen är det rätt lätt att uppfatta vad de sjunger även för en som inte är helt van att gå på opera. Det är ju alltid en utmaning att gå på opera om man inte är van för det kan vara svårt att höra vad som sjungs. Men det finns ju alltid textning som man kan få stöd av. Eftersom man vänder sig till en yngre publik så kan det ju vara svårt för dem att hinna med att läsa så det är ju viktigt att berättelsen kommer fram i sången. I vissa delar är det lite svårt att höra vad brittiska Robyn Allegra Parton sjunger men det är ju inte så konstigt eftersom hon inte kan svenska utan lärt sig det för att sjunga just Coraline som hon sjöng på The Opera House i Covent Garden när den uruppfördes 2018. Övriga som t ex Fredrik Zetterström sjunger kraftfullt och välartikulerat.

Det är en intressant uppsättning som man blir mer och mer engagerad i, men bitvis känns den lite lång och kunde ha kortats ner lite för att hålla uppe tempot. Har man barn från 9 år som gillar Fantasy och lite udda berättelser så kan det här vara ett sätt att introducera dem till opera.

Coraline spelas till den 8 mars.

Annie är en av de mest älskade och klassiska familjemusikalerna och den sattes upp första gången 1979 i Sverige med Pernilla Wahlgren som en av de alternerande Annie. Den rollen axlas nu av Juliette Glader och Kimberly Rydberg och i kvällens premiär var det Juliette som charmade hela publiken med sin glada, positiva och energifulla Annie. Hon både sjunger och dansar som en fullfjädrad musikalartist. Vill hon bara själv fortsätta att stå på scen så tror jag att det är en tjej som kommer att dyka upp i musikaler länge framöver. Blev väldigt imponerad av alla barn som spelar barnhemsbarnen som verkligen är med och lyfter den här uppsättningen tillsammans med övriga i ensemblen till en musikal av hög och jämn nivå.

Annie utspelas under depressionen på 30-talet i USA men trots det genomsyras musikalen av glädje och positivitet, tack vare Annies sätt  att se på livet. Hur illa det än är så kan man alltid vända det till något bra. Även om man bara har tidningar till lakan, ja då har man ju nåt att läsa i sängen osv. Motpolen till Annie är Miss Hannigan, barnhemmets föreståndarinna. För henne är allt bara trist och tråkigt, men en underbar karaktär i musikalen. Det retar henne enormt när Annie får chansen att bo i två veckor över julen hos världen rikaste man Mr Warbucks (Kristian Ståhlgren) och hand assistent Grace Farrell (Elin Bemark).

Annie är en klassisk musikal med mycket sång och dans och det är väl få musikalälskare som inte har hört Tomorrow/Imorgon som här sjöngs med stor intensitet av Annie. Härliga stora ensemble dansnummer i klassisk musikalanda. Till och med ett steppnummer i varje akt. Koreograferna Daniel Larsson och Emil Söder hade lagt dem på exakt rätt nivå för att få till den där musikalkänslan man vill ha som publik och det jublades mycket över alla dansnummer.

Den här uppsättningen av Annie sätter verkligen Stockholm på kartan som en stark musikalstad tillsammans med de övriga musikalerna som går just nu och som visar vilken bredd vi har på musikalartister och att det hela tiden fylls på med nya unga talanger.

Annie spelas på Intiman till den 19 april. Ta med hela familjen och gå och titta på den!