Någonstans 20-25 gånger har jag sett The Phantom of the Opera och det är verkligen en av mina favoritmusikaler. Musiken är fantastisk, kläderna underbara och handlingen är ju klassisk med skönheten och odjuret, hjälten. Den vänlösa Christine som blir bortförd av den hemske fantomen men som blir räddad av sin ungdomskärlek och mitt i allt det här så kommer det sårbara fram hos Fantomen och hon slits mellan dem. Den har spelats på samma sätt sedan 1986 och Andrew Lloyd Webber och The Really Useful Group har hållt stenhårt i hur den får spelas, av vem, var och när. Men när Finska National operan ska sätta upp den så får man tillstånd att göra en helt ny musikaluppsättning. Det kreativa teamet, Tiina Puumalainen regi,ssör, Teppo Järvinen scenograf, Marjaana Mutanen, kostymdesigner, Osku Heiskane koreograf, Teemu Nurmelin ljusdesigner och Andreas ”Stanley” Lönnquist och Sakari Kiiski ljuddesigner, skapar en väldigt omarbetat musikal. Den började spelas i Finland och sen 23 september 2017 var det dags för premiären på Göteborgsoperan. Eftersom jag ville se Fred Johanson som Fantomen och John Martin Bengtsson som Raoul fick jag kolla upp när de spelade i samma föreställning, så det blev den 9 december. Så jag har ju hunnit se en del bilder som visas på hemsidan och i press och jag måste säga att jag var både spänd och nyfiken på vad som skulle vänta. En musikal som jag sett så många gånger och det känns som jag vet var varenda paljett ska sitta på kläderna och när ett ögonbryn ska höjas, vad har de nu gjort med den. Skulle jag tycka om ändringarna eller inte? Att Fred och John-Martin skulle leverera hade jag inga tvivel om. Men resten….

Inledningen med auktionen är lite trevande, kristallkronan mycket enklare och känns inte lika imponerande. Raoul  kommer in från höger och går , inte i rullstol från vänster som i den vanliga. Och det här är något som visar sig gälla i stort sett hela föreställningen i genom. Man använder logerna på den vänstar sidan istället för den högra och karaktärerna kommer in från ”fel” hål. Känns lite konstigt för mer än en gång tittar jag åt fel håll och undrar när ska de sätta sig logen tex. Ljuskronan hissas upp och tiden snurras tillbaka och vi hamnar in i ”Hannibal”. Nu märks det ordentligt att det här är inte som det brukar. Kulisserna är enklare, men framför allt är kläderna av Marjaana Mutanen har en helt annan stil. Dansarna här mycket enklare vit/beiga kläder och det ger ett blekt och tråkigt intryck. Ska det kännas så här billigt hela vägen tänkte jag. Däremot gillade jag Charlottas vita klänning även om den inte vara lika praktfull som vanligt. Piangi kommer in på elefanten och den komiska effekten när han försöker klättra upp på den är därmed borta. Så saker som man ändrat på. Lite tveksam. Men så blir det dags för ”Think of me” med Christine (Hanna-Liina Vösa) och nu kommer ett av de snygga förändringarna. Christine klädd i den vita klänningen mot en helblå bakgrund och Hanna-Liina sjunger otroligt bra. Riktigt snyggt och modernt kändes det. Blev så förtrollad av det så jag missade nästan att se hur Raoul reagerade när han kommer på att det är nog hans Christine. En scen som jag inte riktigt gillade heller är när Fantomen tar med Christine ner till sig för första gången. Här är nog första gången som jag inser att här kommer man inte hålla på med så mycket ”magi”. Fantomen och Christine vandrar på olika trappor, men man byter par så tydligt så att man ska veta att det är flera som spelar dem i den här scenen. Det känns lite tråkigt även om man vet om det. Och trapporna fick mig att tänka på stora sågblad. Men när de väl kom ner till Fantomens hem så blev det läckert igen. Inga stora ljusstakar men så snyggt med ljus som satt fast som på slingrande grenar.  Sen är det lite fram och tillbaka i hela föreställningen och det jag nog saknade mest från den vanliga Fantomen är nog Maskerad. Inte lika pampig här och Fantomens entré blev inte alls lika skrämmande. Lite billigt att han bara hade slängt ett rött skynke över sig. Men det vara andra scener som var så jätteläckert gjorda att de vägde upp de ställen som jag inte gillade lika fullt ut. ”All I ask of you” uppe på taket är så snyggt med Fantomen som gömmer sig bakom en stor ängel på taket istället för i ängeln som hissas ner från taket. Fantomens närvaro kändes mer äkta när han smög på det förälskade paret på det sättet. Så snyggt när han ser deras profiler genom ett fönster också. Kyrkogården är jättesnyggt uppbyggd och även här har man ljussatt med det snygga blå ljuset. Man har skippat Fantomens eldstav utan istället blir det en fäktningsduell mellan Fantomen och Raoul, häftigt. En scen som jag måste lyfta fram är ”The point of no return”. Här är det en jättestor korsett som man först har ljusa konturer på och alla i ensamblen är klädda i svart. Så kommer Fantomen in genom korsetten och skickar ut alla och kvar är han och Christine. Då ändras korsetten till rött och det blir så häftigt och med ens större spänning mellan Fantomen och Christine. Hon är medveten om att det är Fantomen på ett helt annat sätt. Scenen är så intensiv och laddad.

Fantomen spelas helt fantastiskt bra av Fred Johanson. Han är inte lika elegant i frack som man är van att se Fantomen utan har istället en lång rock. Masken är inte den traditionella vita utan en metallmask. En mörkare och hårdare Fantomen. Mer man än myt. Christine känns inte lika flickaktig och naiv utan redan från början har hon ett annat kommando och låter sig inte bara förföras utan det känns som hon har en starkare vilja. Hon svimmar inte nere hos Fantomen utan följer själv med till hans sovrum med röda silkeslakan….Raoul har inte heller den vanliga pojkaktiga utstrålningen utan han är mer man och mer jämbördig med Fantomen, både röstmässigt och utstrålningsmässigt. Får inte intrycket av att det här bara blivit så utan att regissören har velat ha en annan dynamik mellan karaktärerna och att de ska vara mer mogna. Även Raoul har kastat bort fracken och har istället kostym eller byxor och blazer. Flugorna är utbytta mot slipsar. Christine är inte lika ljuvt klädd utan lite mer utmanande klätt. Lite mer modernt där också. Kläderna får jag inte riktigt ihop med tidsepoken. Piangi känns mer som en maffiaboss i sin kritstrecksrandiga kostym än en operasångare. Sen är det andra karaktärer som är lite mer nedtonade som tex Madam Giry och Meg Giry. Monsieur Firmin och Monsieur André är har mindre komisk framtoning. Så även om det är samma historia och samma karaktärer som är med så blir det en helt annan dynamik i den här versionen.

Fred Johanson är helt suverän som Fantomen. Hans röst får den där mörka och skrämmande tonen, samtidigt som det finns en känslighet och sårbarhet. Hanna-Liina Vösa är en helt ny för mig, men hon har en underbar röst och det är en stark spänning mellan hennes Christine och Freds Fantomen. John Marin Bengtsson är en som sagt en mer manlig Raoul och hans röst är djupare och mer kraftfull än vad man brukar höra hos Raoul. Att ha karaktärerna på det här sättet passar väldigt bra in i den här versionen och de omgjorda scenerna. Men jag vet inte om det skulle fungera lika bra i den traditionella versionen. Så det är jättekul att man nu har gjort en modernare Fantomen. Finns vissa delar som är svagare än den traditionella, men samtidigt är vissa scener otroligt bra gjorda och känns så rätt i tiden och de lyfter verkligen hela uppsättningen. Så från en trevande inledning så växten den och växte och tillslut så älskade jag den här versionen. Skulle verkligen vilja se den ännu en gång så jag kan ta in den ännu mer. Är så mycket intryck att jag behöver få bearbeta dem en gång till.

Tycker ni om Fantomen så tror jag inte att ni kommer att bli besvikna. Den är annorlunda på ett modern positivt sätt, som gör att den blir en annan musikal och man kan samtidigt älska den och den traditionella och uppskatta dem på olika sätt. Och om ni tycker att Fantomen är tråkig och omodern så ska ni titta på den här och ge den en chans till. Är svårt att beskriva utan den måste upplevas!

Den spelas på Göteborgsoperan våren 2018 och jag kan verkligen rekommendera att ni ser den!