Orup är en av dem som kan kandidera till posten som Sveriges popkung och de flesta av oss kan nog sjunga med i hans oändliga räcka av pophits som han själv sjungit eller skrivit åt andra. Och det är popen han vill hylla med sin show, Viva la Pop.

Och varför krångla till det när låtarna är så otroligt bra? Nej Orup han gör en enkel show utan massa dansare och häftiga ljusshower. Det är Orup och hans superba band och hans hits en efter en mer eller mindre bra rakt upp och ner, men mycket kärlek och inlevelse, både från honom till publiken och tvärtom.  Lite koreografi finns det men det är mest Orup som pophopparrunt till sina låtar när han rör sig över scenen.

I bandet har han en blåsektion som i några nummer snyggt poserar och spelar uppe på en balkong, i stort sett så man ser dem i profil. Snyggt och enkelt. I några nummer är det bara Orup själv med gitarren och det är riktigt läckert det med.

Men i den här showen är det hitsen som verkligen spelar huvudrollen. Och under den 1.5 timme som showen varar radar han upp dem en efter och hela publiken sjunger med i så gott som alla låtar.  Det är Magaluf, Stockholm, Där står pojkarna på rad, Jag blir hellre jagad av vargar och Mercedes Benz för att bara nämna några. Och självklart blir det allsång då och då när Orup bjuder in publiken att ta över och sjunga refrängen eller någon vers. Ibland kan det bli lite för mycket i min smak, för jag vill ju höra Orup sjunga. Särskilt sista låten, Från Djursholm till Danvikstull så vill jag ha Orup i inledningsverserna. Men jag förstår ju att det måste vara en härlig känsla för Orup att höra hela publiken kväll efter kväll ta över och sjunga. Vilket erkännande det måste vara.

Alla låtar i showen är förstås hans egna, förutom den cover han gjorde så stor succé med i Så mycket bättre när man hyllade Carola. Eftersom programmet sändes i lördags så fick han den här kvällen för första gången framföra den inför publik. Så lite oväntat bara några låtar in så säger han att bandet och han under dagen repat in en ny låt, eller rättare sagt gammal låt som man nu ska framföra för första gången. Och till publikens stora jubel så kom hans fantastiska tolkning av Främling. Trodde nog att den skulle komma, men mer som ett extranummer. Publiken gillade verklingen att han tog med den. Hörde några tjejer i toalettkön att om den inte kom så skulle de stå och skrika till de fick höra den! Så skönt att de slapp göra det.

En riktitg underbar härlig måbra show med svensk pop när den här som bäst! Så underbart att få uppleva alla dessa härliga låtar live!

3-5 November hade Peter Jöback en exlusive spelning på St James Theatre i London. Teatern har 2 salonger, en där man spelar teater (just nu gick Onkel Vanja) och sen Studion som är mer som en pub/bar. Finns även en trevlig restaurang att äta på innan föreställningen. Studion tar ca 100 personer så det var verkligen en intim liten konsert där man fick en härlig närhet till artisterna på scen. Jag var på konserterna den 4 och 5 november. Den 4 november hade vi valt parkett. Onumrerat men vi var där i tid och fick plats perfekt vid scenhörnet. Den 5 november hade vi valt Gallery, så vi såg dem lite grann från ovan. Mer bekväma platser helt klart och ingen som skymmer, vilket man kan få om man sitter på parkett.

Deborah Rose och Pat West var förband och under ca 30 minuter fick vi njuta av hennes fina röst i en rad av vemodiga engelsk/walesiska och skottskinspirerarde låter. Ett väldigt trevligt och bra val av förband.

Strax före 21 gick Peter och hans band på. Som vanligt bestod bandet av Richard, Richard och fantastiska Charlotte! De har verkligen kul på scen när de spelar ihop. Skuggan skötte ljudet med bravur.

Första låten var Sing och en av mina absoluta favoriter för man blir så glad av den. Programmet som utlovades var en blanding av vanliga låtar och musikal och det var övervägande vanliga låtar, totalt 18 nummer, varav 3 var extra nummer. Musikallåtarna han bjöd på var Gold can turn to sand, I don’t care much och Music of the night. Lite oväntat men otroligt bra var att han sjöng Hollow som han tävlade med i melodifestivalen för några år sedan. Inte så ofta som han sjunger den. Den enda låt han sjöng på svenska var Halleluja, och som vanligt med en otrolig inlevelse. Från sitt Franska album valde han att översätta de två orginallåtarna till engelska så det blev I got you now och Let me in. Kul att höra dem på engelska. Han sjöng även Stockholm på engelska. Bra översättningar, men texten satt väl inte helt perfekt, men det gör inget. De flesta andra låter var tagna från albumet East Side Storie som tex Somebody, Wicked games, A horse with no name och God loves everyone. Som första extra nummer fick vi höra en helt ny låt som var fantastiskt bra, I’m a beliver/You’re a beliver. Härligt gung i den låten. Ser verkligen fram emot den skivan när den nu kommer. Låten tillägnades vår underbara vän Grant från Australien vilket Peter uppmärksammade på det sättet. Blandingen av låtvalet gjorde att man fick höra Peters olika röster, för han använder sin röst på helt olika sätt om han sjunger Music of the night eller Wicked games.

Konserten sista nummer var Open, som spelades för Peter och Oscar på deras bröllop. En riktgit bra låt med fin text.

Två underbara konserter som kommer att lysa upp det gråa November!