Man ska ju se till att vara på teater i god tid. Att komma in i sista minuten uppskattas ju inte jämt av övriga i publiken. Så eftersom jag var i Köpenhamn på jobb hade jag kollat upp att tåget tar ca 30 minuter så för att hinna till hotellet, äta i lugn och ro så åkte jag från kontoret så jag var på centralen i Köpenhamn runt 16. Köpte biljett och kollade spåret. Spår 5. Var rätt mycket folk där vilket inte var konstigt en fredageftermiddag och 3 minuter kvar till tåget skulle gå. Men inget tåg kom, och det började rulla förseningar på skärmen och det ena tåget efter det andra försvann. Till perrongen kom andra tåg men inte något Malmötåg. Efter en bra stund kom det fram att det var signalfel så bara ett tåg i taget kunde åka in till stationen och Malmötågen var inte de viktigast… så någongång vid 17.30 började de prata om att ett Malmötåg nog skulle komma. Och vilken lycka 17.40 kom det och jag hade turen att stå vid ett dörrpar så jag kom in och fick sittplats. Sen gick det inte att klämma in någon ens med skohorn så fullt var tågtet. Så rullar det iväg, bara för att stanna för att vänta på signal….18.30 kom jag till Malmöcentral. Och Les mis börjar kl 19. Hotellet låg rakt över stationen så på några minuter var jag där, checkad in, slängde in väskan och slängde mig i en taxi. Jag satt på min plats 1 minut innan ridån gick upp. Snacka om välplanerat!
Så gick ridån upp och orkestern började spela. Rätt snart insåg jag att jag kommer att bli lomhörd på ena örat där en högtalare dånade men fanns ingen som kompenserade åt andra hållet. Så jag rekommenderar inte att sitta på kanten på parketten. Visserligen såg jag bra från sidan, men ljudet var inte särskilt bra. Och eftersom en viss huvudrollsinnehavare inte har någon starkare pipa så hördes det inte så bra. Vilket å andra sidan inte var någon större förlust. I pausen bytte jag plats till balkongen och fick en mycket bättre behållning av musikalen.
Men Fred Johansson som Javert hördes alldeles utmärkt. Vilken pipa! Han var verkligen strålande som Javert och bar upp hela föreställningen. Utan honom hade det fallit ganska platt. En ny trevlig bekantskap var Philip Jalmelid som Maurius, så det gick att njuta av Empty chairs!
Övriga studenter var helt ok. Emmi Christensson gjorde en godkänd Cosette. Peter Harrysson passade utmärkt som Thérnadier, men jag saknade Marianne Mörck som hans fru. En stor eloge också till de små som spelade Gavroche och lilla Cosette! Charmiga och med bra sångröster!
Les Mis är ju en underbar musikal med fantastisk musik och man kan ju texterna på engelska när man hör dem så att höra dem på svenska är ju lite ovant. Har bara sett den på svenska en gång förut (Göteborgsoperan). Handlingen är bra och jag brukar alltid snyfta lite på den, men det blev inga tårar den här gången. Ibland kändes det nästa lite amatörteater över det hela.
Kan fortfarande inte förstå hur man har castat Dan Ekborg till Jean Valjean, han har inte rösten som krävs och inte rätt utstrålningn heller. Undrar just vilken casting som är sämst, Dan som Jean Valjean eller Mikael Samuelsson som Jekyll & Hyde. Bägge gångerna skulle rollen ha gått till Anders Ekborg. Men förutom den missen så kan man ju undra hur kostymansvarig tänkte när hon klädde Èponine som vuxen. Vad sägs om kängor, randiga pyjamasbyxor, en grön sammetsjacka med typ ballerinakjol inbyggd och en stor grön glittrig rosett på huvudet, och rött lockigt hår???? Hon såg ut som hämtad från en cirkus!! Och det var inte bara hon, en av studenterna bar också randiga pyjamasbyxor och ballerinakjol. Tror knappast att revoltörerna på 1800talet hade ballerinakjolar. Och de flesta stundenter hade dessa fruktansvärda randiga pyjamasbyxor på sig. Ett annat nummer som de lyckades förstöra var Master of the house. Mitt i numret så blir det någon form av Zombiedans. Alla gäster såg ut som zombies och stod och skakade. Halloween är över!
Det var konstighet efter konstighet, eller vad sägs om Cosette som blir nedhissad i något som liknade en stor fågelbur?
Sen var det fantastiskt att se att Fantine återuppstår som revolterande student….
Men som tur är så kommer ju Fred in på scenen ofta och räddar det hela. Inte så vanligt att man håller på Javert… Och ganska ofta kunde jag ju också njuta av Philip. Ska bli spännade att se vad han gör härnäst.
Frågar ni mig om ni ska se den eller inte så vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Det är ju mer värt att lägga pengarna på en biljett till London och se den där, men kan man inte göra det och har Les Mis längtan så duger den. Och jag är glad att jag har sett den så jag fick återuppleva Fred och nye Philip. Nu är det här min syn och det var många som var nöjda med föreställningen, men mest hörde jag positiva röster om Fred och han rev också ner mest applåder i applådtacket.
Man får inte glömma att ett besök i operafoajen är värt ett besök i sig. Det är en utställning på ett antal scenkostymer varav flera stycken från Kristina från Duvemåla. Det var en av kvällen stora behållningar att se dem och återuppleva underbara Kristina minnen. Inte ofta man blir helt salig av att se ett par slitna skor!
Konsert och musikal 